Revolutionär medelklass

2006 bildades i Venezuela ett parti med namnet Clase Media Revolucionaria – Revolutionär Medelklass, av grupper som tröttnat på att den anti-chavistiska oppositionen gjorde sig till språkrör för hela den venezolanska medelklassen. Det vore inte helt fel att hävda att CMR har sin svenska motsvarighet i lärarnas och socionomernas vänsterparti.

Nu är inte mitt syfte att raljera, varken över Revolutionär Medelklass eller Vänsterpartiet. Jag är inte heller särskilt intresserad av att diskutera huruvida Vänsterpartiets klassbas ska räknas till arbetarklassen eller mellanskiktet. Det kan räcka med ett ganska självklart konstaterande, Vänsterpartiet organiserar inte arbetarklassens breda skikt. Detta ska inte tolkas polemiskt. Det finns inte och har aldrig funnits någon svensk organisation till vänster om SAP som kan göra anspråk på att representera klassen i stort. Alltså är det av intresse att analysera vilka klasskikt som grupper organiserar och hur det påverkar deras roll i klasskampen.

I  Klasstrukturen i Sverige 1930 – 80 har Göran Therborn beskrivit en av de mest dramatiska förändringarna i den svenska klassammansättningen under 1900-talet, överföringen av reproduktivt arbete från familjen till staten och framväxten av en stor grupp lönearbetare anställda inom offentlig sektor. 1930 var endast elva procent av de förvärvsarbetande sysselsatta inom offentlig sektor, 1979 var motsvarande siffra 36 procent.

Den största procentuella ökningen svarar förvaltningen för, vars antal närmare tolvdubblats sedan 1930.Men det är inte byråkratin som är den tyngsta posten i den offentliga expansionen, utan den reproduktiva vård- och undervisningssektorn.

Som Therborn konstaterar så ligger analysen av denna förändring delvis utanför de områden som marxister av hävd intresserat sig för och måste inkludera feministisk teoribildning kring det reproduktiva arbetet och förhållandet familj-stat-kapital.

Nu utgör naturligtvis inte ”offentliganställda” någon egen klass. Inom gruppen finner vi de som Therborn kallar ”arbetarklassen i vid bemärkelse”, det vill säga lönearbetare vars maktsituation, arbetsförhållanden och fackliga organisering liknar den snävt definierade mervärdesproducerande arbetarklassen, häri ingår till exempel cirkulationssfärens ICA-kassörskor eller reproduktionssfärens vårdbiträden. Lönearbetare som har ett större eget ansvar och egen makt över sin arbetssituation räknar Therborn till mellanskiktet.

Sammanfallande med den offentliga sektorns tillväxt finns en tydlig tendens till  proletarisering och förlorade inflytande hos det offentliganställda mellanskiktet och det är idag ofta svårt att dra gränsen mellan mellanskikt och arbetarklass i vid bemärkelse. Ett tydligt exempel är läraryrket som gått från att vara ett högstatusyrke med relativt hög lön och inflytande över sin arbetssituation till att idag vara ett ekonomiskt och socialt pressat yrke med avsmalnat handlingsutrymme.

Vänsterpartiet, i alla sina inkarnationer från 1917 och framåt, har präglats av att verka i ett land med ovanligt stark socialdemokratisk hegemoni inom den breda arbetarklassen. Fram till någon gång under 70-talet utgjordes partiets bas i huvudsak av grupper inom arbetarklassen som avgränsades av geografi eller yrke: exempelvis Norrlands gruvarbetare eller skogslänens skogsarbetare; sjömän, byggnadsarbetare eller anställda inom stålindustrin. Till skillnad från i många andra länder så utövade aldrig kommunistpartiet i Sverige någon större dragningskraft på akademiker, intellektuella eller kulturpersonligheter.

Gemensamt för de svenska kommunisterna var att de ofta befann sig i utkanterna av det socialdemokratiska skötsamhetsprojektet, antingen genom att konkret höra hemma i den rumsliga periferin eller genom att ha en hög grad av mobilitet mellan orter och arbetsplatser, vilket till exempel var fallet med metall- och byggnadsarbetarna.¹

Det häpnadsväckande är att Vänsterpartiet efter mitten av 70-talet i allt högre grad kommit att bli ett parti för de grupper som skapats genom det socialdemokratiska välfärdsbygget, offentliga sektorns arbetarklass och mellanskikt. En förklaring till detta är antagligen att dessa grupper aldrig fångades upp av något vänstersocialistiskt parti av den typ som under perioden uppstod i Danmark och Norge. Istället kom VPK under C.H. Hermanssons ledning att knyta till sig delar av den framväxande ”nyvänstern” med bas bland studenterna. Mellan 1970 och 1978 byttes hälften av VPK:s medlemmar ut. Två tredjedelar av de nytillkomna medlemmarna fick föras in i andra kategorier än ”arbetare” i medlemsstatistiken.

Det är värt att notera att studentradikaliseringen i Sverige sammanföll med en omfattande breddning av rekryteringen till universitet och högskolor. Antalet studenter var 1970 89 000 fler än de varit bara tio år tidigare. En ny grupp i samhället uppstod, personer med stort utbildningskapital som inte automatiskt kände någon trohet mot borgarklassen och dess ideologier. Många av de högskoleutbildade som i 68-vänsterns spår drogs till VPK och som fortsatt att utgöra en inflytelserik grupp inom partiet hade alltså en personlig klassresa bakom sig.

En intressant fråga är naturligtvis varför dessa unga akademiker och offentliganställda inte helt fångades upp av det socialdemokratiska partiet (även om många naturligtvis gjorde detta) utan istället drogs till det mindre av arbetarpartierna. En förklaring är att dessa grupper i sin yrkesverksamhet framförallt hamnade i konflikt med byråkratin och den politiska administrationen, personifierad av den socialdemokratiska kommunalpampen, snarare än med kapitalets företrädare. Så kan man också notera att ”nyvänstern” inom VPK integrerades i den modernistiska falangen som ville göra partiet mer kritiskt, inte bara mot Sovjetunionen, utan också mot SAP. Ett påtagligt exempel på denna mer kritiska hållning är det faktum att VPK under 70-talet återigen började arrangera egna Första maj-firanden.

En annan faktor ligger troligen i partiets förmåga att attrahera kvinnor. Den svenska kommunismen är historiskt sett en manlig rörelse. Under 40-talet gick det två män på varje kvinnlig sympatisör till SKP, medan förhållandet i övriga partier var 1:1. 1946 var endast 17 procent av partimedlemmarna kvinnor. Detta skulle dock komma att förändras samtidigt som partiets klassbas. Mer om detta i nästa inlägg.