Vita kränkta män – reaktionens massbas

Partisympatiundersökningen november 2015 visade en tydlig tendens. I denna undersökning är alla partier större bland kvinnor än män förutom SD som har betydligt högre stöd bland män än bland kvinnor.

psu november 2015

Det är ingen nyhet egentligen, SD har alltid varit ett utpräglat mansparti. Magasinet Fokus politikreporter twittrade från SD:s landsdagar i Lund.

Ändå saknar jag ofta könsaspekten när vi diskuterar SD som politiskt fenomen. Ett undantag är Lovisa Broströms artikel om högerextremismens ekonomi i Brand.

Vita Kränkta Män har blivit en mem, något att skratta åt på internet. Färre har frågat sig varför de egentligen är så kränkta.

SD är bara ett av många uttryck för de vita männens kränkthet. Jag menar att de nyfascistiska partierna kan förstås som en fasett av ett prisma som inkluderar mansrättsaktivister, pick up artists, Gamergaters, neoreaktionärer, incels och hela den kulturella undervegetationen av kvinnohat och rasism vars uttryck täcker hela spektrumet från näthat till masskjutningar.

Vita kränkta massmördare

Det kan verka orättvist att jämföra SD-röstande med massmord men eftersom vi, med de tyska förintelseöverlevandes ord, kan konstatera att fascismen är en förbrytelse kanske läsaren ursäktar mig om jag försöker använda kriminologisk forskning för att förstå båda.

Kriminologen Eric Madfis har studerat varför heterosexuella vita män från medelklassen (Madfis term) är överrepresenterade bland amerikanska massmördare. Låt mig i korthet sammanfatta hans slutsats: Vita män i Förenta staterna fostras till en ”känsla av berättigande” (sense of entitlement) där de kommer att förvänta sig viss status, vissa framgångar och att kunna ta del av den amerikanska drömmen, dvs att kunna göra en klassresa uppåt. På grund av ekonomiska förändringar sedan 70-talet har dock färre vita män den möjligheten.

Up until the 1970s, middle-class anticipatory socialization and high expectations of upward mobility were fairly functional thought processes for white working-class Americans who desired to live a middle-class life according to middle-class values. However, the decline of well paying manufacturing jobs has left millions of individuals with declining job prospects .1

När förväntade framgångar uteblir skapar det en stress som kan bli så stark att den hotar personens hela identitet, framförallt identiteten som en vuxen maskulin heterosexuell person. Konstruerandet av en heteromaskulin identitet är nära förbundet med våldsutövande och våldet kan därför bli en källa till upprättelse.

Though many mass killers experienced gender challenges as a result of downward mobility, subordinated masculinity, and/or other personal life failures such as divorce, this shame and humiliation may be replaced with a gender performance, and as violence is synonymous with masculinity in American culture, the mass killer perceives that the more violent his actions, the more manly and respected he will be.2

En studie publicerad i tidskriften Injury Prevention visar att män som upplever masculine discrepancy stress, dvs stress som uppstår när de upplever att de inte kan uppfylla sin traditionella könsroll, i högre grad rapporterar att de utfört våldshandlingar.

Jag tror att det finns en kärna i Madfis resultat som kan generaliseras för att förstå mindre extrema beteenden än masskjutningar.

Intersektionen av rasismen/imperialismen och patriarkatet har historiskt sett gett vita män en privilegierad position som inte enbart inneburit materiella fördelar, som högre lön än andra grupper, utan även det W.E.B. Du Bois kallade en ”psykologisk lön”, ett berättigande till viss status. Det jag saknar i Madfis analys är framförallt hur detta berättigande inte enbart omfattar ekonomiska framgångar utan också romantisk och sexuell tillgång till kvinnor. Mer om detta senare.

När dessa privilegier av olika skäl hotas sker en reaktion, i begreppets verkliga politiska mening. Reaktionen kan bestå i individuella våldsdåd som hos Madfis massmördare eller den lågintensiva terror som kallas näthat eller reaktionär politisk mobilisering.

Sverigedemokratins sexuella ekonomi

Rasisten som gnäller om att invandrarna kommer hit och tar ”våra” tjejer är sedan länge en populär karikatyr. Populär eftersom den ofta återspeglar verkligheten. ”När en man inte får en kvinna, då anser han sig ha rätt att bli arg” skriver Kajsa Ekis Ekman.

Den 27 mars 2015 meddelade SCB att det för första gången sedan statistik började föras år 1749 bor fler män än kvinnor i Sverige. 190 av Sveriges 290 kommuner har ett överskott av män. Kvinnor flyttar oftare än män från hemorten och idag har storstadsregionerna ett överskott på kvinnor.

Det finns alltså rent demografiska anledningar till att konkurrensen om kvinnorna blir hårdare för de heterosexuella männen. En kanske ännu viktigare anledning är de framsteg feminismen haft under 1900-talet. När kvinnor inte längre är ekonomiskt eller politiskt beroende av män kan de i högre utsträckning välja att leva utan män. Sålunda lever också hela 37,8 procent av befolkningen idag i singelhushåll.

Svenska män riskerar att inte få tillgång till kvinnor. Jag tror vi måste se djupare på detta än några kåta förlorare som inte får ligga. I patriarkatet parasiterar män inte enbart på kvinnors konkreta reproduktiva arbete i form av hushållssysslor utan även på kvinnors relationella och känslomässiga arbete. Emotionellt stympade män förväntas kunna använda en kvinnlig partner som själslig utombordsmotor.

Den heteromaskulina identiteten konstrueras inte bara genom våldsutövning utan också genom sexuella och romantiska erövringar. Den man som inte får tillgång till kvinnor riskerar att reduceras till en ”beta-hane”. Frustrationen skapar paranoida fantasier om kvinnors sexuella makt. De som enligt den misogyna internetslangens Matrixinspirerade retorik ”tagit det röda pillret” har genomskådat illusionerna och insett att det egentligen är männen som är strukturellt missgynnade.

Hatet riktas ibland, som hos karikatyrernas SD-ägg, mot invandrarna men lika ofta mot feminister eller kvinnor i allmänhet. Ibland har frustrationen tagit sig uttryck i masskjutningar, oftare i ett allmänt gnällande på internet och fantasier om att återupprätta en förfluten tid då kvinnor hade färre möjligheter att välja bort män.

De röstar på rasister också. 24 procent av de ogifta männen sympatiserar med SD men bara 14 procent av de gifta. Det är den mest dramatiska skillnaden för något parti och det kan inte förklaras med att SD-sympatisörernas ålder.

Kajsa Ekis Ekman igen:

Dessa män ristar in hela sitt känsloregister på nätet, talar med andra män om hur de känner – denna skatt är det knappast någon som använder för att förstå vad som sker. Istället ägnar sig progressiva åt att rita karikatyrer där de är tjocka och fula. Lyssna istället på vad det är de säger! Kön och etnicitet går inte att separera i deras huvuden – hur de känner för etnicitet är helt och hållet beroende av kön. De är arga på att det kommer för många män. De talar om våldtäkt, hela tiden är de fixerade vid att män kommer hit och våldtar kvinnor, samtidigt hoppas de att det ska hända.

En feminiserad arbetsmarknad

Under den ekonomiska krisen 2008 lanserades i Förenta staterna och Storbritannien termen ”mancession” för att beskriva hur krisen ansågs slå extra hårt mot män. En stor andel av arbetstillfällena som försvann fanns inom mansdominerade branscher som tillverknings- och byggindustrin medan kvinnodominerade tjänstebranscher klarade sig bättre.

Begreppet har blivit starkt ifrågasatt och även om krisen slog först mot mansdominerade sektorer av ekonomin verkar den i längden ha drabbat kvinnor och minoriteter hårdare än vita män. Flera feminister har kallat mancession för en myt som har mer att göra med en kulturell oro kring strukturförändringar på arbetsmarknaden. Det handlar inte så mycket om att kvinnor fått en starkare position än män som att arbetet feminiserats.

”Arbetets feminisering” beskriver enligt Nina Power två fenomen: att fler kvinnor lönearbetar och att lönearbetet i högre utsträckning underkastas sådana villkor som tidigare var typiska för kvinnodominerat arbete.3

Traditionellt manliga yrken inom produktionen har allt mer outsourcats till tredje världen medan traditionellt kvinnliga tjänsteyrken som premierar kommunikativa, omvårdande och relationella förmågor har blivit fler. Samtidigt har prekära arbetsförhållanden och krav på flexibilitet och social kompetens, vilket under kapitalismen innebär social disciplinering, blivit normen i allt fler sektorer av arbetsmarknaden. Cristina Morini skriver att: ”precariousness, mobility and fragmentation become constituent elements of the work of all persons irrespective of gender.”4

Även om arbetarklassmän alltid varit exploaterade under kapitalismen så har stora delar av det vita manliga proletariatet i västvärlden kunnat lita på att få en relativt privilegierad ställning på arbetsmarknaden. Genom rollen som familjeförsörjare har även arbetarklassmännen kunnat utöva ekonomisk makt, om så bara inom den egna familjeenheten.

Dessa privilegier har utgjort en viktig psykologisk lön och blivit en viktig byggsten i konstruerandet av en heteromaskulin identitet. Så visar det sig att de män som tjänar mindre än sina hustrur, även vid små löneskillnader, oftare drabbas av erektionsproblem.

När familjeförsörjarrollen urholkas och den insocialiserade manliga könsrollen allt oftare hamnar i direkt konflikt med arbetsmarknadens krav leder detta till masculine discrepancy stress. Lovisa Broström skriver:

Det behöver inte ens vara så att man själv drabbas ekonomiskt, men att den grupp som man identifierar sig med påverkas. Gruppens position verkar hotad och det utvecklas en rädsla för att förlora status och makt, vad som ibland kallas ”a fear of falling”, en rädsla för att falla.

En rationell reaktion

Från vänster finns ofta en tendens att se tillväxt av reaktionära eller fascistiska rörelser inom arbetarklassen som en irrationell tendens där arbetare förleds att engagera sig mot sina objektiva intressen. Antifascistisk kamp blir därmed en sorts ideologisk dragkamp där det gäller för vänstern att förklara arbetarklassens intressen och samtidigt hindra fascister från att sprida propaganda.

En mer marginaliserad teoretisk position har istället försökt spåra reaktionära tendenser till den vita västerländska arbetarklassens materiella villkor. Den typen av analys tar vanligtvis sin utgångspunkt i hur den imperialistiska världsordningen skapat det ekonomiska utrymmet för framväxten av en arbetararistokrati, dvs en starkt gynnad del av arbetarklassen, i de imperialistiska länderna och hur denna arbetararistokrati, bland annat genom välfärdsstaternas omfördelningspolitik, växt till att omfatta nästan hela den västerländska arbetande befolkningen.

Enligt denna analys finns det alltså fullt rationella skäl för stora delar av arbetarklassen att vilja bevara ett imperialistiskt och rasistiskt system. Socialdemokratin utgör arbetararistokratins normala politiska uttryck men fascismen är dess krisreaktion. Zak Cope skriver:

In fact, it is a mistake to postulate any rigid dichotomy between the racist authoritarian nationalism of the metropolitan labour and its socioeconomic position. The degree of core-nation workers’ exposure to labour market risks and their possession of socioeconomic resources is directly related to their location, not at the bottom of the occupational hierarchy but, at the level of the global economy, right at its top. As such, the political intent to oppress, disenfranchise and exclude ”non-white”. non-Christian people from the state boundaries is not simply based on actual or potential competition over jobs. Rather, it is an expression of ”working-class” support for an imperialist system that more and more openly subjects nations in order to monopolise their natural resources and capital.5

Jag tror att arbetararistokratin är en kategori som behöver könas. De imperialistiska superprofiterna omfördelas till arbetarklassen i väst men de omfördelas inte jämnt. Historiskt sett har de möjliggjort kärnfamiljen med en manlig familjeförsörjare.

Without the ongoing exploitation of external colonies – formerly as direct colonies, today within the new international division of labour- the establishment of the ‘internal colony’, that is, a nuclear family and a woman maintained by a male ‘breadwinner’, would not have been possible.

[…]

It was precisely through the existence of external and internal colonies (the housewife) that European capitalism was able to avoid the revolutionary disruption of the production relations, which Marx had expected to take place. 6

Manliga vita arbetare har utsatts för exploatering och underordning på grund av sin klassposition. Som familjefäder, patriarker, husägare, bilägare7 har de samtidigt integrerats i systemet, som vi med bell hooks term kan kalla imperialist white supremacist capitalist patriarchy. Den psykologiska lön de tilldelats har fungerat som en systembevarande kraft.

Ekonomiska strukturförändringar och feminismens politiska framsteg har, som jag försökt visa, i vissa avseenden devalverat denna psykologiska löns värde. Diskrepansen mellan verkligheten och de löften som den dominerande samhällsideologin och det i populärkulturen ständigt närvarande bakgrundsbruset av heteroromantisk propaganda skapar bitterhet.

Som Madfis forskning visat är gruppen vita män unikt dålig på att hantera personliga bakslag.

When entitled white males encounter this newfound indeterminate future where they are no longer assured status and success through privilege, some may blame everyone and everything but themselves. Their sense of white male privilege does not permit them to acknowledge their own role in any mistakes, let alone any personal limitations.8

Enligt en studie från Tyskland har de som identifierar sig med påståendet “Compared to other people, I have not achieved what I deserve” mer rasistiska attityder till invandrare. Ju bittrare person, ju starkare rasistiska åsikter. Eftersom den uppkommer ur en vilja att försvara hotade privilegier utgör bitterheten grogrund för reaktionär politisk mobilisering.

Varför är de vita männen så kränkta? Varför hotar de kvinnor på internet, varför begår de masskjutningar och varför röstar de på Jimmie Åkesson? TL;DR-versionen: De upplever att de riskerar att förlora något de blivit lovade.

Vad ska vi göra om min tes stämmer? Vad händer med vår antifascistiska strategi om fascismen och rasismen inte är en sorts mentalt virus som borgarklassen smittat ner arbetarklassen med, utan istället har en bred potentiell bas. Ska vi uppmana tjejer att sympatiligga med snubbar så att de inte röstar rasistiskt? Till och med Kajsa Ekis Ekman blir svar skyldig:

Arbetslöshet går att göra någonting åt, bostadssituationen går att lösa politiskt, utarmningen av landsbygden går att lösa om det fanns politisk vilja. Men vad som kan göras åt detta? Jag har inte en aning.

Jag har inte heller några enkla lösningar att servera. Det enda hopp jag har att dela med mig av är den dialektiska materialismen. Människors politiska agerande följer inte mekaniskt av deras materiella omständigheter.

I ett inledande självbiografiskt kapitel i The Wages of Whiteness: Race and the Making of the American Working Class beskriver David Roediger hur många av de mest uttalat rasistiska eleverna på hans high school några år senare var de starkast anhängarna av medborgarrättsrörelsen. Även bland oss vita män finns inre motsättningar som kan ge upphov till andra politiska formationer. ”Ett delar sig i två — detta är en universell företeelse, och detta är dialektik.”

  1. Madfis, Triple Entitlement and Homicidal Anger: An Exploration of the Intersectional Identities of American Mass Murderers
  2. Ibid.
  3. Nina Power, One Dimensional Woman
  4. Cristina Morini, the feminization of labour in cognitive capitalism
  5. Zak Cope, Divided World, Divided Class: Global Political Economy and the Stratification of Labour Under Capitalism
  6. Maria Mies, Patriarchy and Accumulation On A World Scale: Women in the International Division of Labour
  7. Och någon borde verkligen undersöka bilen som fetischobjekt i den patriarkala-reaktionära ideologi vars Führer heter Jeremy Clarkson.
  8. Madfis

All lives matter?

Citat

Bort med de lögnare som talar om frihet och jämlikhet för alla, samtidigt som det finns ett förtryckt kön, samtidigt som det finns förtryckande klasser, samtidigt som det finns privatäganderätt till kapital och aktier, samtidigt som det finns mätta som med sina spannmålsöverskott förslavar de hungriga. Inte frihet för alla, inte jämlikhet för alla, utan kamp mot förtryckarna och utsugarna, utplåning av möjligheten att förtrycka och utsuga – det är vår paroll!

Frihet och jämlikhet för det förtryckta könet!

Frihet och jämlikhet för arbetaren, för den arbetande bonden!

Kamp mot förtryckarna, kamp mot kapitalisterna, kamp mot de spekulerande kulakerna!

– V.I Lenin

Sheila Rowbotham: ”Women, Resistance and Revolution: A History of Women and Revolution in the Modern World”

Ryska revolutionärer

Ryska revolutionärer

Hur länge har feminismen funnits? Frågan är inte helt lätt att besvara. Så länge patriarkatet existerat har kvinnor gjort motstånd mot sin underordning. Men när uppstår feminismen som idé, tanken om kvinnor och män som jämställda och mannens överordning som ett historiskt snarare än naturligt eller gudagivet tillstånd?

Sheila Rowbothams ”Women, Resistance and Revolution” spårar den den tanken till det senmedeltida Europa där kvinnliga mystiker predikade Marias helighet och Christine de Pizans angrep samtidens misogyna litteratur. Men sitt egentliga avstamp tar boken i puritanismens och samväldets engelska 1600-tal.

Rowbotham försöker sig inte på en heltäckande historieskrivning över feminismen. Hennes tema är mötet mellan den feministiska idén och den moderna revolutionen. Därav utgångspunkten i 1600-talets första borgerliga revolutionen.

Efter inledningen i England följer kapitel om franska revolutionen, Pariskommunen, den utopiska socialismen, den marxistiska arbetarrörelsen, den ryska och den kinesiska revolutionen och de antikoloniala befrielsekrigen med särskilt fokus på Vietnam, Kuba och Algeriet.

Rowbothams historieskrivning är rik på anekdoter och levnadsöden som tillsammans bildar historien om framsteg och bakslag för kvinnors frigörelse under 300 år av revolutioner och uppror.

För mig var bokens minst givande delarna de ganska omfattande genomgångarna av vad olika (manliga) marxister skrivit om kvinnofrågan, även om det är rätt roligt att läsa den gamle bolsjeviken Lunatjarskijs åsikt att en hederlig leninistisk man stannar hemma och gungar vaggan så att hans hustru kan gå på politiska möten.

Mycket intressantare är då berättelserna om de kvinnliga revolutionärer som historien glömt, till exempel Flora Tristan som 1843 formulerade ett av de första förslagen till en Arbetarinternational eller hur Jiǎng Bīngzhī som 13-årig skolflicka ledde en demonstration som omringade Hunans provinsråd och krävde jämställdhet.

Ett av bokens genomgående teman är hur den feministiska idén först växer fram bland grupper av privilegierade kvinnor, intellektuella ur överklassen som kämpar mot trånga könsrollers begränsningar och för formell likställdhet med männen ur sin egen klass. Parallellt finns en annan kvinnokamp, arbetar- och bondekvinnornas kamp för bröd och rättvisa.

”[T]he feminist aspirations of the privileged and the traditions of collective action of the unprivileged women encountered each other. They regarded each other uneasily and never really combined.”, skriver Rowbotham om den franska revolutionen.

Men det är i den revolutionära situationen som den intellektuella feministiska traditionen kan kombineras med de underprivilegierades kollektiva kamp. Feminismens mål för Rowbotham kan aldrig begränsas till kvinnors formella jämställdhet med män.

Eftersom majoriteten av alla kvinnor inte enbart är förtryckta i sin position som kvinna utan även förtrycks på grund av kapitalism, rasism och imperialism måste feminismens politiska program innebära alla människors frigörelse från allt förtryck.

Rowbotham skrev innan intersektionalitet hade blivit ett etablerat begrepp. Ändå finns där ett frö. ”It is still coming out of the heads of women like me as an idea. It is still predominantly just a notion in the world.” Denna feminism kan inte vara en abstrakt idé om jämställdhet som räknar antalet kvinnor i bolagssttyrelser. Den måste utgå från kvinnors kamp mot patriarkat, kapitalism, rasism och imperialism, den måste vara ”something coming out of the experience of particular women.”

Denna feminisms politiska mål finns sammanfattat redan i bokens portalparagraf:

No woman can stand alone and demand liberation for others because by doing so she takes away from other women the capacity to organize and speak for themselves. Also she presents no threat. An individual ‘emancipated’ woman is an amusing incongruity, a titillating commodity, easily consumed.

It is only when women start to organize in large numbers that we become a political force, and begin to move towards the possibility of a truly democratic society in which every human being can be brave, responsible, thinking and diligent in the struggle to live at once freely and unselfishly.

Such a democracy would be communism, and is beyond our present imagining.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 3

Från kvinnofrågor till feminism

Skapandet av den svenska välfärdsmodellen innebar att kvinnor kunde förvandla obetalt arbete i hemmet till lönearbete. Välfärdsyrkena, särskilt i vård, skola och omsorg, kom att bli kvinnodominerade. Offentliga sektorns utveckling drevs fram av kvinnorörelsens kamp under 60-talet och den andra vågens feminister fann allierade och parlamentariskt stöd hos VPK.

Att en feministisk vänster kunde växa fram inom VPK har flera förklaringar. En är den relativt andra partier starka ställning som de så kallade kvinnofrågorna haft inom det kommunistiska partiet. Redan 1921 var ”Kvinnans likställighet med mannen på alla områden” ett av de tio krav som det nybildade SKP gick till val på. Detta kan bland annat ha berott på att SKP, till skillnad från andra svenska partier, inte hade något separat kvinnoförbund att hänskjuta s k kvinnofrågor till. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet drev också ofta radikala krav, men hade svårare att få gehör för dessa inom partiapparaten. Att det inte bildades något kommunistiskt kvinnoförbund i Sverige berodde på att Komintern motsatte sig det. Under 1920-talet var kommunisterna också starkt engagerade i de kvinnliga arbetarnas fackliga kamp, och de kvinnor som själva varit ute i strejk var lättast för den kommunistiska rörelsen att rekrytera.1

De frågor som 60-talets feminister började föra fram föll alltså i god jord hos det kommunistiska partiet. I VPK:s partiprogram från 1967 finns ett längre stycke under rubriken ”Likaberättigande mellan kvinnor och män” där många av kvinnorörelsens krav tas upp. Var det den framväxande feminismen som gjorde att (offentliganställda) kvinnor drogs till partiet eller var det den nya klassbasen som gjorde att feminismen kunde växa fram inom partiet? Som dialektiker slipper vi naturligtvis ställa den typen av dikotomiska frågor.