Matkrisens följder: Brödupprorens tid

Hungerkravall i Stockholm 1917

Aldrig i modern tid har Sverige varit så nära en revolutionär situation som 1917. Det var året för Västervikssovjeten, Seskaröupproret, soldatmyterier och tiotusentals demonstrerande arbetare över hela landet. 1917 var också ett hungerår i Sverige.

Skörden 1916 hade varit dålig, de så kallade gulaschbaronerna gjorde stora pengar på att exportera svenska livsmedel till centralmakterna och när Tyskland i februari inledde det totala ubåtskriget ströps all livsmedelsinförsel. Bröd ransonerades till 200 gram per dag. Potatisen, fattigmaten, fanns knappt att köpa. Arbetarna krävde fred och demokrati, men framför allt krävde de bröd.

Arbetarna tog till direkta aktioner för att hindra matspekulanterna. I regel stals aldrig livsmedel. Istället tog de sig in hos handlare, bagare och bönder för att inventera deras lager. Varorna tvångsköptes till priser som arbetarna fastslog som rättvisa. Håkan Blomqvist citerar en tidningsnotis från Göteborg som beskriver ett typiskt förfarande:

Ett stort antal av de strejkande varvsarbetarna jämte en del andra samlades på torsdagsmorgonen utanför handlaren Bernhard Samuelssons butik i Kvillebäcken, där man dagen innan vid en inventering påträffat ett 40-tal säckar potatis vilka innehavaren lovat sälja på morgonen. Nu hade herr Samuelsson i förskräckelsen blivit så välvillig att han ville skänka bort potatisen som han förut hållit undan, men detta ville arbetarna ej vara med om. Potatisen såldes därför i 5 kilos poster för 50 öre. Det blev naturligtvis en oerhörd tillslutning av köpare.

I tvångsköpen möttes två principer, kapitalismens marknadsekonomi och ”massans moraliska ekonomi”, en förkapitalistisk föreställningsvärld där hungrandes rätt till mat alltid övertrumfar det privata vinstintresset.1

Det är inte bara i Sverige 1917 och Egypten 2011 som hunger leder till kravaller och uppror. Ett forskarlag vid New England Complex Systems Institute har försökt att mäta korrelationen mellan våldsamma protester och stigande matpriser.2

Figuren visar FAO:s matprisindex och matkravaller. Siffran inom parentes anger antalet dödade i konflikterna.

Forskarnas slutsats är att ett matprisindex på över 210 punkter stark korrelerar med oroligheter, kravaller och upprorsförsök.

FAO:s rapport från juni i år visar ett prisindex på 201 punkter och en generell nedåtgående trend, samtidigt finns en oro för vad torkan i Förenta staterna ska innebära och majspriserna har på bara några veckor stigit med 40 procent.

Vi ser framför oss ett scenario där matpriserna kommer vara stabilt höga eller något stigande beroende på strukturella faktorer som ökade efterfrågan viken inte kan mötas av ökad produktivitet. Spekulation och klimatrelaterade väderfenomen kommer att driva fram prisspikar från en redan hög nivå.

I Sverige lägger hushållen i genomsnitt tolv procent av sina inkomster på livsmedel, att jämföras med länder i tredje världen där hushållen ofta har matkostnader på runt 80 procent av sin budget. I Sverige och liknande länder består priset på matvaror i högre grad av kostnader för förädling, transport, förpackning och reklam vilket gör matpriserna mindre känsliga för prisspikar på råvarumarknaden. Det kommer antagligen även i fortsättningen vara i tredje världen som vi ser de stora brödupproren.

Samtidigt kommer rapporter från Storbritannien, där låginkomsttagare har minskat sina inköp av frukt och grönsaker med en tredjedel, och Förenta staterna där matbankerna som förser soppkök, härbärgen och fattiga familjer med livsmedel har svårt att få resurserna att räcka till.

Matkrisens orsaker: Den nyliberala matregimen

I slutet av 1980-talet utvecklade de marxistiskt influerade forskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva hur produktionen och konsumtionen av livsmedel organiseras på global skala.1

Den första matregimen varade från1870-talet till första världskrigets utbrott och kännetecknades av europeisk import av spannmål och boskap från det industrialiserade jordbruket i bosättarkolonier som Förenta staterna, Kanada, Argentina och Australien. Dessa baslivsmedel kompletterades med varor som socker, kaffe, te och kakao, framställda i koloniernas monokulturella och arbetsintensiva plantagejordbruk.

Den andra matregimen, som varade från andra världskrigets slut till tidigt 1970-talet, präglades av kalla krigets logik. Sovjetunionen och Förenta staterna använde jordbruks- och matpolitiken för att knyta till sig regimer i Syd.2

1900-talets stora folkresningar hade inte i huvudsak baserats på metropolernas proletärer utan på lantarbetare och småbönder i periferin.

Förenta staterna ansåg att en självägande bondeklass i de nyligen avkoloniserade staterna skulle kunna utgöra en buffert mot revolutionära strömningar och uppmuntrade därför återhållsamma jordreformer och produktionshöjningar genom införande av ny teknologi och nya växthybrider. Den globala gröna revolutionen finansierades av Världsbanken, Rockefellerstiftelsen och Fordstiftelsen. Jordbruket blev allt mer mekaniserat och industrialiserat.

Samtidigt som delar av bondeklassen i Syd stärktes genom jordreformer och investeringsprogram ställdes de också inför sjunkande matpriser och svårigheten att konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade jordbruksexport.

Under 1980-talet växte en tredje matregim, den nyliberala, fram. Enligt Farshad Araghi kännetecknas den framför allt av:

  1. the deregulation of land markets and the reversal of land reform policies originating in the national developmentalist era
  2. drastic cuts in farm subsidies and price supports and the disengagement of both postcolonial states and the World Bank from irrigation support
  3. the expanded use of agrarian biotechnologies and the expanded commodification of seeds and seed reproduction; a marked, and growing, dependence on chemical, biological, and hydrocarbon farm inputs
  4. the promotion of agroexports at the expense of food crops through an expansion of livestock agroexports, expanded cash crop production for export as animal feed, and the export of niche luxury foods, fresh fruits, vegetables, and ornamental flowers for the global centers of overconsumption.3

Samtidigt som länder i Syd påtvingades en nyliberal modell fortsatte Förenta staterna och EU att subventionera sina jordbrukssektorer. I de rikaste 30 länderna kommer 30 procent av jordbrukets inkomster från statliga subventioner. Denna politik har i praktiken slagit sönder jordbruket i världens fattiga länder. På 60-talet var tredje världen nettoexportör av mat, exportinkomsterna uppgick årligen till ca sju miljarder dollar. Idag importeras istället årligen mat för elva miljoner från Förenta staterna och EU.4

Haiti utgör ett åskådliggörande exempel. I slutet av 80-talet importerade Haiti 5 procent av sitt risbehov. 1995 krävde emellertid Internationella valutafonden att landet skulle sänka sin importskatt på ris från 35 procent till tre procent för att kunna få nya lån. När det inte längre skyddades av tullmurar kunde det haitiska jordbruket aldrig konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade risbönder. Idag importerar Haiti 75 procent av sitt risbehov från Förenta staterna.5

Ett annat välkänt exempel är Malawi i södra Afrika. Under 90-talet beslutade Malawis regering att gratis dela ut ”startpaket” med gödningsmedel och utsäde till småbönder. 1999 krävde Världsbanken att projektet skulle upphöra, med hänvisning till att det ledde till snedvriden konkurrens. 2000 till 2002 drabbades Malawi av svår svält. Fem miljoner av landets tolv miljoner innevånare blev beroende av hjälpsändningar.

2005 beslutade landets nytillträdde president Bingu wa Mutharika att subventionera priset på gödningsmedel med två tredjedelar och införa rabatter på utsäde. Sädproduktionen nära tredubblades och landet gick från svältdrabbat till nettoexportör av mat och kunde till och med ge matbistånd till andra afrikanska stater.6

Prisdumpning, underinvestering i mekanik och bevattning, avskaffade subventioner och ett fokus på att producera lyxprodukter som snittblommor har i land efter land lett till minskad matproduktion och ökat importberoende. Det är en grundläggande strukturell orsak till den matkris som världen just nu plågas av.

  1. Philip McMichael, ”A food regime genelogy”, Journal of Peasant Studies, 36:1; Harriet Friedmann & Philip McMichael, ”Agriculture and the state system: The rise and decline of national agricultures, 1870 to the present”, Sociologia Ruralis, 29:2.
  2. Till exempel Sovjetunionens sockeravtal med Kuba eller Förenta staternas användning av sitt jordbruksöverskott som livsmedelsbistånd.
  3. Farshad Araghi, Peasants, Globalization, and Dispossession: A World Historical Perspective.
  4. Walden Bello, Matkrigen.
  5. Fred Weston, ”What is really behind the food crisis”.
  6. Celia W. Dugger, ”Ending Famine, Simply by Ignoring the Experts”; Ernest Harsch, ”Investing in Africa’s farms – and it’s future”.

Matkrisens orsaker: Biobränsle

Priset på fossila bränslen är också nära kopplat till efterfrågan på biobränslen. Trots Förenta staternas imperialistiska krigsäventyr är det uppenbart att priset på olja bara kommer fortsätta att öka. Däri ligger förklaringen till det ökade intresset för biobränslen, inte exempelvis i några klimathänsyn som ibland hävdas.

Mellan 2001 och 2008 ökade årsproduktionen av etanol från 18,6 miljarder liter till 64,6 miljarder liter. Produktionen av biodisel ökade under samma period från 1 miljard liter till 11 miljarder liter. 2020 beräknas den globala efterfrågan på biobränslen ligga på  250 miljarder liter.

År 2000 användes sex procent av majsproduktionen i Förenta staterna till etanoltillverkning, idag är det över 30 procent.  Inom fem år kommer hälften av majsskörden gå till etanoldestillerierna. President Obama har fortsatt Bush-regeringens prioritering av biobränslen och satt som mål att produktionen ska öka med 200 procent till 2020. Det året ska nämligen 50 procent av den väldiga amerikanska försvarsapparatens behov av drivmedel till landfordon, flyg och fartyg täckas av biobränslen.1

EU har satt upp som mål att tio procent av energin i transportsektorn inom unionen ska komma från biobränslen år 2020. 2005 var det emellertid bara Sverige och Tyskland som klarat delmålet på två procent. EU-länderna är idag beroende av att importera biobränsle, framför allt från världens näst största etanolproducent, Brasilien.

EU och Förenta staterna beräknas årligen subventionera biobränsleproducenter med 16 till 18 miljarder dollar, mer än fyra gånger så mycket som det totala jordbruksstödet till tredje världen.

Men biobränsleframställningen konkurrerar direkt med matproduktionen. Enkelt förklarat: den mängd majs som krävs för att fylla tanken på en stadsjeep skulle kunna mätta en människa i ett år. 2008 kom tidningen The Guardian över en hemlig rapport från Världsbanken som visade att produktionen av biobränslen ökat det globala matpriset med 75 procent!

  1. Pål Steigan, En gång skall jorden bliva vår

Om kriget kommer II: A New Hope

Den första texten på bloggen, som jag skrev en kort tid efter valet, präglades av sorg, vanmakt och vrede. Föga kunde jag väl då ana att första halvan av 2011 skulle präglas av stora folkliga resningar: i arabvärlden, i Grekland, i Spanien, i Storbritannien, i Wisconsin och på många andra platser.

Den globala reaktion på kapitalismens kriser som jag längtade efter verkar nu ha brutit ut i full blom och över världen blåser en verklig vårvind. Att analysera samtiden är alltid riskabelt, Minervas uggla flyger som bekant först i skymningen, men utan en förståelse av upproren är det omöjligt för revolutionärer att formulera en väg framåt.

Vi kan skissartat konstatera att det finns vissa återkommande drag i revolterna:

  • Det handlar om breda folkliga samlingar vilka inkluderar olika klasser och skikt. Motsättningar mellan politiska och religiösa fraktioner har ofta överbryggts i den direkta kampen.
  • Välutbildade ungdomar utan arbete och framtidsutsikter har ofta utgjort en ledande kraft, det gäller lika väl i arabvärlden som i den brittiska studentkampen.
  • Arbetarklassen befinner sig i rörelse och har på flera håll gått ut i mäktiga strejker. Hur arbetarkampen kan anknyta till den folkligt-demokratiska kampen återstår att se.
  • Den huvudsakliga kampmetoden har varit stora öppna disciplinerade demonstrationer.
  • Torgen har blivit symboler för rörelserna. Genom att ta kontrollen över torg har man upprättat baser för motståndet och forum för dialog och planering.
  • Någon klar ledning för rörelserna saknas i regel. Massmöten, spontanitet och mobilisering via sociala medier har varit det normala.
  • Den traditionella vänstern har spelat en undanskymd roll i mobiliseringen. Många utav demonstranterna har upplevt att ingen etablerad politisk kraft företräder deras intressen.

De revolutionära rörelserna har vuxit fram ur kapitalismens kris, ur finanskrisen, ur matkrisen, ur klimatkrisen, ur oljekrisen. För marxister väcker den globala situationen många frågor. Hur långt kommer upproren att nå? Borgerlig-demokratisk eller permanent revolution? Kommer ett nytt ledarskap att födas ur rörelserna? Kan industriarbetarklassens strejkkamp kopplas samman med andra skikts territoriella kamp?

Allt under himlen befinner sig i fullständigt kaos; situationen är förträfflig.
– Mao Tse-tung