Kevin B. Anderson: ”Marx at the Margins: On Nationalism, Ethnicity and Non-Western Societies”

Trots Marx och Engels avancerade politiska tänkande präglades deras förhållningssätt till utomeuropeiska samhällen av eurocentrism och kolonialism. Marx menade att den brittiska imperialismen spelade en progressiv roll i att driva fram förändring i samhällen som han (felaktigt) betraktade som statiska och utan inneboende potential till förändring.

Anklagelserna är välkända och har formulerats med större teoretisk finess av tänkare som Edward Said och Shlomo Averini. Stödet tenderar att framstå som så grundmurat att till och med vi som identifierar oss med en ortodox marxism tvingas acceptera dem. I ”Marx at the Margins” har Kevin B. Anderson, professor i sociologi vid UC Santa Barbara, gett sig på uppgiften att kritiskt undersöka dessa påståenden.

Boken tecknar Marx intellektuella utveckling från 1848 till 1882 och bygger på ett omfattande källmaterial varav stora delar sällan citeras, däribland Marx journalistisk texter för New York Tribune och de ”etnografiska anteckningsböcker” han förde under de sista åren av sitt liv.

Anderson har framförallt intresserat sig för tre ämnen i Marx texter: Utomeuropeiska samhällen och deras möten med kolonialismen (Indien, Kina, Indonesien, Algeriet osv), den nationella frihetskampen, framförallt i Polen och Irland, och Amerikanska inbördeskriget och kampen mot slaveriet.

Genom dessa tre teman blir det tydligt hur ohederligt det är att identifiera Marx hela förhållningssätt utifrån de ökända artiklarna om Indien från 1853, vilka onekligen präglades av en uppfattning om kolonialismens ”progressiva” roll som omkullkastare av den ”asiatiska despotismen”, och därmed ignorera de följande trettio åren av intellektuell verksamhet.

Marx utvecklade med tiden en nyanserad analys som kombinerade klass med ras och nation, långt från den klassreduktionism som delar av vänstern idag hävdar som den mest genuina marxistiska positionen.

Från att ha betraktat en proletär revolution i de avancerade kapitalistländerna som en förutsättning för de förtryckta folkens nationella frihet kom Marx alltmer att betrakta den nationella frihetskampen i periferin som en ”hävstång” för arbetarkampen i centrum.

10 december 1869 skriver Marx till Engels:

For a long time I believed that it would be possible to overthrow the Irish regime by English working class ascendancy. I always expressed this point of view in the New York Tribune. Deeper study has now convinced me of the opposite. The English working class will never accomplish anything before it has got rid of Ireland. The lever must be applied in Ireland. That is why the Irish question is so important for the social movement in general.

Finns det då något vi kan lära av ”Marx on the Margins” för vårt eget politiska arbete idag? Eller är det bara den typ av knappologiska studie av ”vad Marx egentligen skrev” som vissa akademiker är förtjusta i?

Dels tror jag att vi kan lära något av de politiska debatter Marx deltog i. Politiska debatter har en tendens att cykliskt återkomma. I Första internationalen var det anarkisterna som stod för den antinationella linjen och ansåg att den rena/abstrakta klasskampen skulle vara rörelsens enda fokus.

Första internationalen bildades av franska och engelska arbetare efter ett möte till stöd för Polens frihetskamp. Organisationen engagerade sig för Nordstaterna i Amerikanska inbördeskriget och upprätthöll kontakt med irländska revolutionära Fenians. Redan från begynnelsen var internationalismen en del av rörelsen.

På 1860-talet argumenterade proudhonisterna för att Internationalen inte borde stödja Polens frihet eftersom det polska folket hade det bättre under rysk ockupation än vad de skulle få om de styrdes av reaktionära polska präster och adelsmän. Argumenten känns igen från dagens koloniala bombvänster. Nationell nihilism och ”klass framför allt” kan lätt framstå som den radikala positionen men slutar ofta i ett stöd för imperiet, oavsett om imperiet är dagens Förenta stater eller tsarismens Ryssland.

Den andra, och kanske mest intressanta frågan, är den om marxismen förutsätter en unilinjär utvecklingsmodell där samtliga jordens länder förr eller senare kommer genomgå samma historiska stadier. Detta är en tolkning av marxismens historiska teori som förfäktats av både vissa av dess anhängare och motståndare. Det är inte ett grundlöst antagande. I förordet till den första tyska utgåvan av Kapitalet skriver Marx med en berömd formulering:

Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid.

Den unilinjära modellen innebär att den socialistiska revolutionen endast kan uppstå i de mest avancerade kapitalistiska samhällena. Revolutioner i perifera samhällen som inte utvecklat en fullmogen kapitalism är dömda att misslyckas om de inte räddas av en revolution i centrum. Underutvecklade länder kan inte gå direkt till socialismen utan att passera det kapitalistiska stadiet.

Modellens politiska uttryck kunde vi studera när Nepals maoister avslutade folkkriget, upplöste Folkets Befrielsearmé och förklarade att Nepal måste genomgå en lång period av kapitalistisk utveckling innan landet är redo för revolutionens nästa steg.

Inom marxismen finns dock en strömning av multilinjärt tänkande som vill lyfta fram möjligheten och kanske till och med nödvändigheten för olika samhällen att utvecklas på eget sätt, utan att de ”mindre utvecklade” nödvändigtvis måste följa i spåren av de ”mer utvecklade”. Anderson menar att detta tänkande också finns hos Marx. I den franska utgåvan av Kapitalet, den sista som Marx själv redigerade, har också det berömda citatet modifierats:

Det industriellt mera utvecklade landet visar, för de som följer det på den industriella vägen, endast bilden av dess egen framtid.

Marx förtydligade också i samma upplaga att hans beskrivning av kapitalismens framväxt och den primitiva ackumulationen specifikt gällde Västeuropa.

Marx brev till den ryska socialisten Vera Zasulitjch 1881 är välkänt. I detta brev och i ett tidigare brev till tidningen Otjetschestwennyje Sapinsky uttrycker Marx åsikten att Ryssland inte nödvändigtvis måste utvecklas enligt samma historiska schema som Västeuropa. I den ryska miren, den kollektivt ägande bondegemenskapen fanns en materiell grund för kommunismen.

Likartade händelseförlopp kan sålunda leda till helt väsensskilda resultat, om de utspelar sig i olika historiska sammanhang. Om man studerar dessa olika utvecklingsförlopp var för sig och sedan jämför dem med varandra kan man lätt hitta förklaringen till detta fenomen – men då får man avstå från att försöka tillämpa en allmän, historisk-filosofisk teori av verklighetsfrämmande och supervetenskapligt slag.1

Breven om den ryska frågan har ibland betraktats som en teoretisk anomali i ett sent skede av Marx liv. Anderson visar dock hur de passar in i en intellektuell utveckling som pågått sen arbetet med Grundrisse påbörjades 1857.

Marx utvecklade aldrig till fullo en analys av kapitalismen som ett världssystem där underutvecklingen i vissa regioner är förutsättningen för andra regioners överutveckling och en multilinjär utveckling inte bara är en möjlighet utan en nödvändighet. Men det är bara med hjälp av marxismen en sådan analys är möjlig. Det är därför marxismen i dess olika skepnader utgjort huvudtendensen i de antikoloniala och anti-imperialistiska rörelserna.

Tjuv och polis eller Samtidens rovriddare eller Låt oss tala infrastruktur

Schuetzen

En väldig protestvåg går fram över Förenta staterna mot polisens mord på svarta människor. Den löst organiserade rörelsen, som samlats under parollen Black Lives Matter, har jämförts med en ny medborgarrättsrörelse.

Den tolfte maj spårade ett Amtrakttåg ur nära Philadelphia. Minst sju personer är döda och över 200 skadade. Det var den senaste och allvarligaste i en rad urspårningar på nordöstra stambanan. Dagen efter olyckan röstade kongressen för att skära ner järnvägsbudgeten med cirka 15 procent.

Varför ta upp två så disparata fenomen i samma bloggpost? Den dolda kopplingen är ekonomisk.

Järnvägen är inte den enda delen av Förenta staternas offentliga infrastruktur som är farligt underfinansierad. Vart fjärde år kartlägger det amerikanska civilingenjörsförbundet läget för landets infrastruktur. Rapporten från 2013 är intressant, och skrämmande, läsning. På område efter område finns allvarliga brister. Stora delar av den fysiska infrastrukturen är mellan 130 och 45 år gammal och har idag omfattande underhållsbehov.

El- och gasledningar, dammar och skyddsvallar, vägar, broar, järnvägar, kanaler, avlopp och vattenledningssystem förfaller. På många håll finns inte ens pengar avsatta till inspektioner, än mindre reparationer eller utbyggnad för att möta ökade behov. Investeringsbehovet beräknas ligga på 3,6 biljoner inom de närmaste fem åren. Samtidigt röstar politikerna alltså hellre för nedskärningar än satsningar.

11270458_752166781566369_60283089686793445_o

Förenta staternas offentliga ekonomi går helt enkelt inte så bra och har på många sätt inte återhämtat sig från den senaste ekonomiska krisen. 22 av 50 delstater har stora budgetunderskott. Deltids-, heltidsarbetslöshet och fallande löner (70 procent av amerikanska arbetare har lägre reallöner idag än de hade 2007) har lett till en minskad skattebas och skattehöjningar anses politiskt omöjliga. Det är extra allvarligt för städer och kommuner som har få andra inkomstkällor.

Återigen. Vad har detta med Black Lives Matter att göra? Min tes är att det finns ett samband med varför rörelsen växt fram just nu. Den amerikanska polismaktens våld och trakasserier mot framförallt den svarta befolkningen är ingen nyhet. 2012 kunde Malcolm X Grassroots Movement visa att en svart person mördas av polis eller privata vakter var 28 timme. Förenta staternas polis har sina organisatoriska rötter i slavjägarpatrullerna. Det rasistiska våldet finns i dess DNA.

Något som tillkommit, vilket skulle kunna utgöra en del av en komplex förklaring till proteströrelsens styrka under de senaste tre åren, är de ekonomiska incitamenten för polistrakasserierna. Detta tas explicit upp i Justitiedepartementets rapport om Ferguson:

The City budgets for sizeable increases in municipal fines and fees each year, exhorts police and court staff to deliver those revenue increases, and closely monitors whether those increases are achieved. City officials routinely urge Chief Jackson to generate more revenue through enforcement. In March 2010, for instance, the City Finance Director wrote to Chief Jackson that “unless ticket writing ramps up significantly before the end of the year, it will be hard to significantly raise collections next year. . . . Given that we are looking at a substantial sales tax shortfall, it’s not an insignificant issue.”

Ferguson police officers from all ranks told us that revenue generation is stressed heavily within the police department, and that the message comes from City leadership.

Patrol assignments and schedules are geared toward aggressive enforcement of Ferguson’s municipal code, with insufficient thought given to whether enforcement strategies promote public safety or unnecessarily undermine community trust and cooperation. Officer evaluations and promotions depend to an inordinate degree on “productivity,” meaning the number of citations issued. Partly as a consequence of City and FPD priorities, many officers appear to see some residents, especially those who live in Ferguson’s predominantly AfricanAmerican neighborhoods, less as constituents to be protected than as potential offenders and sources of revenue.

Böter och avgifter står för 14 procent av stadens totala inkomster. Felparkeringar eller misskötta trädgårdar kan ge upp till 102 dollar i böter.

how-ferguson-s-revenue-streams-have-changed-2003-2013_chartbuilder-2

Myndigheterna i Ferguson är knappast ensamma om att ha klurat ut denna alternativa inkomstkälla. På sina håll är polisen helt öppen med att de förväntas balansera budgeten genom fler böter. En studie på data från North Carolina pekar på ett samband mellan städers sämre ekonomi och en ökad tendens att dela ut trafikböter: ”a one percentage point decrease in last year’s local government revenue results in roughly a 0.32 percentage point increase in the number of traffic tickets in the following year.”

I Baltimore, där protesterna efter mordet på Freddie Gray varit omfattande, har staden byggt ut landets mest omfattande system av fartkameror. 2012 drog de in 20 miljoner dollar till stadens budget. En granskning visade dock att 70 000 av de fortkörningsböter som delades ut detta år var felaktiga. Staden delar också ut böter och avgifter för sådant som skräpiga trädgårdar och säljer människors hem på exekutiv auktion om de inte kan betala.

De vinstdrivna polistrakasserierna fördelas inte jämt över befolkningen.

Though blacks make up only two-thirds of Ferguson’s population, nearly nine-tenths of vehicle stops in Ferguson involve black drivers. Those drivers are almost twice as likely as white drivers to be searched and twice as likely to be arrested. That’s despite the fact that searches of black drivers result in discovery of contraband 22% of the time, while white drivers searched by police are found to have contraband 34% of the time.

Trakasserierna riktar sig mot grupper som redan är marginaliserade, inte mot de som har politisk makt, ekonomiskt kapital eller inflytande över media och den offentliga debatten. I Förenta staterna är den typen av marginalisering intimt knuten till ras och klass.

Vad betyder den här utvecklingen för människors liv? Konkret.

Uteblivna infrastruktursatsningar är inte bara siffror i en rapport. Det är hål i gatan som aldrig lagas. Det är broar som stängs av för trafik. Det är vattenledningar som springer läck och dagvattenbrunnar som översvämmas. Det är bussar och tåg som slutar gå. Det är skolor och sjukhus som förfaller. Det är gatubelysning som stängs av.

Det är ett samhälle där myndigheterna, staten, allt mer drar sig tillbaks och lämnar människor åt sitt eget öde. Förutom i ett avseende. Det är ett samhälle där statens våldsapparat blir allt mer intresserad av människorna som inkomstkällor. Den lokala, i hög grad militariserade, polismakten beter sig mer och mer som en ockupationsmakt ute efter att suga ut vartenda grand av lokalbefolkningen.

Situationen liknar Interregnumperioden i det Heliga romerska riket av tysk nation i slutet av 1200-talet då centralmakten kollapsade. Många av de lokala feodalherrarna förvandlades till rovriddare, Raubritter, som satte upp egna tullstationer, bestal köpmän och bönder och rövade bort människor.

En statsmakt som inte längre kan leverera exempelvis en fungerande infrastruktur, vare sig det är säkra handelsvägar i medeltidens Tysk-romerska rike eller fungerande gatubelysning i dagens Förenta stater, lever farligt. Den riskerar att förlora sin ideologiska legitimitet. Börjar dess våldsapparat sedan uppträda öppet som parasiter på det arbetande folket är uppror och motstånd i det närmaste garanterat.

För rovriddarna slutade det illa. Deras borgar brändes och de själva hängdes. Det finns mycket att lära av historien.

Matkrisens följder: Brödupprorens tid

Hungerkravall i Stockholm 1917

Aldrig i modern tid har Sverige varit så nära en revolutionär situation som 1917. Det var året för Västervikssovjeten, Seskaröupproret, soldatmyterier och tiotusentals demonstrerande arbetare över hela landet. 1917 var också ett hungerår i Sverige.

Skörden 1916 hade varit dålig, de så kallade gulaschbaronerna gjorde stora pengar på att exportera svenska livsmedel till centralmakterna och när Tyskland i februari inledde det totala ubåtskriget ströps all livsmedelsinförsel. Bröd ransonerades till 200 gram per dag. Potatisen, fattigmaten, fanns knappt att köpa. Arbetarna krävde fred och demokrati, men framför allt krävde de bröd.

Arbetarna tog till direkta aktioner för att hindra matspekulanterna. I regel stals aldrig livsmedel. Istället tog de sig in hos handlare, bagare och bönder för att inventera deras lager. Varorna tvångsköptes till priser som arbetarna fastslog som rättvisa. Håkan Blomqvist citerar en tidningsnotis från Göteborg som beskriver ett typiskt förfarande:

Ett stort antal av de strejkande varvsarbetarna jämte en del andra samlades på torsdagsmorgonen utanför handlaren Bernhard Samuelssons butik i Kvillebäcken, där man dagen innan vid en inventering påträffat ett 40-tal säckar potatis vilka innehavaren lovat sälja på morgonen. Nu hade herr Samuelsson i förskräckelsen blivit så välvillig att han ville skänka bort potatisen som han förut hållit undan, men detta ville arbetarna ej vara med om. Potatisen såldes därför i 5 kilos poster för 50 öre. Det blev naturligtvis en oerhörd tillslutning av köpare.

I tvångsköpen möttes två principer, kapitalismens marknadsekonomi och ”massans moraliska ekonomi”, en förkapitalistisk föreställningsvärld där hungrandes rätt till mat alltid övertrumfar det privata vinstintresset.1

Det är inte bara i Sverige 1917 och Egypten 2011 som hunger leder till kravaller och uppror. Ett forskarlag vid New England Complex Systems Institute har försökt att mäta korrelationen mellan våldsamma protester och stigande matpriser.2

Figuren visar FAO:s matprisindex och matkravaller. Siffran inom parentes anger antalet dödade i konflikterna.

Forskarnas slutsats är att ett matprisindex på över 210 punkter stark korrelerar med oroligheter, kravaller och upprorsförsök.

FAO:s rapport från juni i år visar ett prisindex på 201 punkter och en generell nedåtgående trend, samtidigt finns en oro för vad torkan i Förenta staterna ska innebära och majspriserna har på bara några veckor stigit med 40 procent.

Vi ser framför oss ett scenario där matpriserna kommer vara stabilt höga eller något stigande beroende på strukturella faktorer som ökade efterfrågan viken inte kan mötas av ökad produktivitet. Spekulation och klimatrelaterade väderfenomen kommer att driva fram prisspikar från en redan hög nivå.

I Sverige lägger hushållen i genomsnitt tolv procent av sina inkomster på livsmedel, att jämföras med länder i tredje världen där hushållen ofta har matkostnader på runt 80 procent av sin budget. I Sverige och liknande länder består priset på matvaror i högre grad av kostnader för förädling, transport, förpackning och reklam vilket gör matpriserna mindre känsliga för prisspikar på råvarumarknaden. Det kommer antagligen även i fortsättningen vara i tredje världen som vi ser de stora brödupproren.

Samtidigt kommer rapporter från Storbritannien, där låginkomsttagare har minskat sina inköp av frukt och grönsaker med en tredjedel, och Förenta staterna där matbankerna som förser soppkök, härbärgen och fattiga familjer med livsmedel har svårt att få resurserna att räcka till.

Matkrisens orsaker: Den nyliberala matregimen

I slutet av 1980-talet utvecklade de marxistiskt influerade forskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva hur produktionen och konsumtionen av livsmedel organiseras på global skala.1

Den första matregimen varade från1870-talet till första världskrigets utbrott och kännetecknades av europeisk import av spannmål och boskap från det industrialiserade jordbruket i bosättarkolonier som Förenta staterna, Kanada, Argentina och Australien. Dessa baslivsmedel kompletterades med varor som socker, kaffe, te och kakao, framställda i koloniernas monokulturella och arbetsintensiva plantagejordbruk.

Den andra matregimen, som varade från andra världskrigets slut till tidigt 1970-talet, präglades av kalla krigets logik. Sovjetunionen och Förenta staterna använde jordbruks- och matpolitiken för att knyta till sig regimer i Syd.2

1900-talets stora folkresningar hade inte i huvudsak baserats på metropolernas proletärer utan på lantarbetare och småbönder i periferin.

Förenta staterna ansåg att en självägande bondeklass i de nyligen avkoloniserade staterna skulle kunna utgöra en buffert mot revolutionära strömningar och uppmuntrade därför återhållsamma jordreformer och produktionshöjningar genom införande av ny teknologi och nya växthybrider. Den globala gröna revolutionen finansierades av Världsbanken, Rockefellerstiftelsen och Fordstiftelsen. Jordbruket blev allt mer mekaniserat och industrialiserat.

Samtidigt som delar av bondeklassen i Syd stärktes genom jordreformer och investeringsprogram ställdes de också inför sjunkande matpriser och svårigheten att konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade jordbruksexport.

Under 1980-talet växte en tredje matregim, den nyliberala, fram. Enligt Farshad Araghi kännetecknas den framför allt av:

  1. the deregulation of land markets and the reversal of land reform policies originating in the national developmentalist era
  2. drastic cuts in farm subsidies and price supports and the disengagement of both postcolonial states and the World Bank from irrigation support
  3. the expanded use of agrarian biotechnologies and the expanded commodification of seeds and seed reproduction; a marked, and growing, dependence on chemical, biological, and hydrocarbon farm inputs
  4. the promotion of agroexports at the expense of food crops through an expansion of livestock agroexports, expanded cash crop production for export as animal feed, and the export of niche luxury foods, fresh fruits, vegetables, and ornamental flowers for the global centers of overconsumption.3

Samtidigt som länder i Syd påtvingades en nyliberal modell fortsatte Förenta staterna och EU att subventionera sina jordbrukssektorer. I de rikaste 30 länderna kommer 30 procent av jordbrukets inkomster från statliga subventioner. Denna politik har i praktiken slagit sönder jordbruket i världens fattiga länder. På 60-talet var tredje världen nettoexportör av mat, exportinkomsterna uppgick årligen till ca sju miljarder dollar. Idag importeras istället årligen mat för elva miljoner från Förenta staterna och EU.4

Haiti utgör ett åskådliggörande exempel. I slutet av 80-talet importerade Haiti 5 procent av sitt risbehov. 1995 krävde emellertid Internationella valutafonden att landet skulle sänka sin importskatt på ris från 35 procent till tre procent för att kunna få nya lån. När det inte längre skyddades av tullmurar kunde det haitiska jordbruket aldrig konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade risbönder. Idag importerar Haiti 75 procent av sitt risbehov från Förenta staterna.5

Ett annat välkänt exempel är Malawi i södra Afrika. Under 90-talet beslutade Malawis regering att gratis dela ut ”startpaket” med gödningsmedel och utsäde till småbönder. 1999 krävde Världsbanken att projektet skulle upphöra, med hänvisning till att det ledde till snedvriden konkurrens. 2000 till 2002 drabbades Malawi av svår svält. Fem miljoner av landets tolv miljoner innevånare blev beroende av hjälpsändningar.

2005 beslutade landets nytillträdde president Bingu wa Mutharika att subventionera priset på gödningsmedel med två tredjedelar och införa rabatter på utsäde. Sädproduktionen nära tredubblades och landet gick från svältdrabbat till nettoexportör av mat och kunde till och med ge matbistånd till andra afrikanska stater.6

Prisdumpning, underinvestering i mekanik och bevattning, avskaffade subventioner och ett fokus på att producera lyxprodukter som snittblommor har i land efter land lett till minskad matproduktion och ökat importberoende. Det är en grundläggande strukturell orsak till den matkris som världen just nu plågas av.

  1. Philip McMichael, ”A food regime genelogy”, Journal of Peasant Studies, 36:1; Harriet Friedmann & Philip McMichael, ”Agriculture and the state system: The rise and decline of national agricultures, 1870 to the present”, Sociologia Ruralis, 29:2.
  2. Till exempel Sovjetunionens sockeravtal med Kuba eller Förenta staternas användning av sitt jordbruksöverskott som livsmedelsbistånd.
  3. Farshad Araghi, Peasants, Globalization, and Dispossession: A World Historical Perspective.
  4. Walden Bello, Matkrigen.
  5. Fred Weston, ”What is really behind the food crisis”.
  6. Celia W. Dugger, ”Ending Famine, Simply by Ignoring the Experts”; Ernest Harsch, ”Investing in Africa’s farms – and it’s future”.

Matkrisens orsaker: Biobränsle

Priset på fossila bränslen är också nära kopplat till efterfrågan på biobränslen. Trots Förenta staternas imperialistiska krigsäventyr är det uppenbart att priset på olja bara kommer fortsätta att öka. Däri ligger förklaringen till det ökade intresset för biobränslen, inte exempelvis i några klimathänsyn som ibland hävdas.

Mellan 2001 och 2008 ökade årsproduktionen av etanol från 18,6 miljarder liter till 64,6 miljarder liter. Produktionen av biodisel ökade under samma period från 1 miljard liter till 11 miljarder liter. 2020 beräknas den globala efterfrågan på biobränslen ligga på  250 miljarder liter.

År 2000 användes sex procent av majsproduktionen i Förenta staterna till etanoltillverkning, idag är det över 30 procent.  Inom fem år kommer hälften av majsskörden gå till etanoldestillerierna. President Obama har fortsatt Bush-regeringens prioritering av biobränslen och satt som mål att produktionen ska öka med 200 procent till 2020. Det året ska nämligen 50 procent av den väldiga amerikanska försvarsapparatens behov av drivmedel till landfordon, flyg och fartyg täckas av biobränslen.1

EU har satt upp som mål att tio procent av energin i transportsektorn inom unionen ska komma från biobränslen år 2020. 2005 var det emellertid bara Sverige och Tyskland som klarat delmålet på två procent. EU-länderna är idag beroende av att importera biobränsle, framför allt från världens näst största etanolproducent, Brasilien.

EU och Förenta staterna beräknas årligen subventionera biobränsleproducenter med 16 till 18 miljarder dollar, mer än fyra gånger så mycket som det totala jordbruksstödet till tredje världen.

Men biobränsleframställningen konkurrerar direkt med matproduktionen. Enkelt förklarat: den mängd majs som krävs för att fylla tanken på en stadsjeep skulle kunna mätta en människa i ett år. 2008 kom tidningen The Guardian över en hemlig rapport från Världsbanken som visade att produktionen av biobränslen ökat det globala matpriset med 75 procent!

  1. Pål Steigan, En gång skall jorden bliva vår