Kevin B. Anderson: ”Marx at the Margins: On Nationalism, Ethnicity and Non-Western Societies”

Trots Marx och Engels avancerade politiska tänkande präglades deras förhållningssätt till utomeuropeiska samhällen av eurocentrism och kolonialism. Marx menade att den brittiska imperialismen spelade en progressiv roll i att driva fram förändring i samhällen som han (felaktigt) betraktade som statiska och utan inneboende potential till förändring.

Anklagelserna är välkända och har formulerats med större teoretisk finess av tänkare som Edward Said och Shlomo Averini. Stödet tenderar att framstå som så grundmurat att till och med vi som identifierar oss med en ortodox marxism tvingas acceptera dem. I ”Marx at the Margins” har Kevin B. Anderson, professor i sociologi vid UC Santa Barbara, gett sig på uppgiften att kritiskt undersöka dessa påståenden.

Boken tecknar Marx intellektuella utveckling från 1848 till 1882 och bygger på ett omfattande källmaterial varav stora delar sällan citeras, däribland Marx journalistisk texter för New York Tribune och de ”etnografiska anteckningsböcker” han förde under de sista åren av sitt liv.

Anderson har framförallt intresserat sig för tre ämnen i Marx texter: Utomeuropeiska samhällen och deras möten med kolonialismen (Indien, Kina, Indonesien, Algeriet osv), den nationella frihetskampen, framförallt i Polen och Irland, och Amerikanska inbördeskriget och kampen mot slaveriet.

Genom dessa tre teman blir det tydligt hur ohederligt det är att identifiera Marx hela förhållningssätt utifrån de ökända artiklarna om Indien från 1853, vilka onekligen präglades av en uppfattning om kolonialismens ”progressiva” roll som omkullkastare av den ”asiatiska despotismen”, och därmed ignorera de följande trettio åren av intellektuell verksamhet.

Marx utvecklade med tiden en nyanserad analys som kombinerade klass med ras och nation, långt från den klassreduktionism som delar av vänstern idag hävdar som den mest genuina marxistiska positionen.

Från att ha betraktat en proletär revolution i de avancerade kapitalistländerna som en förutsättning för de förtryckta folkens nationella frihet kom Marx alltmer att betrakta den nationella frihetskampen i periferin som en ”hävstång” för arbetarkampen i centrum.

10 december 1869 skriver Marx till Engels:

For a long time I believed that it would be possible to overthrow the Irish regime by English working class ascendancy. I always expressed this point of view in the New York Tribune. Deeper study has now convinced me of the opposite. The English working class will never accomplish anything before it has got rid of Ireland. The lever must be applied in Ireland. That is why the Irish question is so important for the social movement in general.

Finns det då något vi kan lära av ”Marx on the Margins” för vårt eget politiska arbete idag? Eller är det bara den typ av knappologiska studie av ”vad Marx egentligen skrev” som vissa akademiker är förtjusta i?

Dels tror jag att vi kan lära något av de politiska debatter Marx deltog i. Politiska debatter har en tendens att cykliskt återkomma. I Första internationalen var det anarkisterna som stod för den antinationella linjen och ansåg att den rena/abstrakta klasskampen skulle vara rörelsens enda fokus.

Första internationalen bildades av franska och engelska arbetare efter ett möte till stöd för Polens frihetskamp. Organisationen engagerade sig för Nordstaterna i Amerikanska inbördeskriget och upprätthöll kontakt med irländska revolutionära Fenians. Redan från begynnelsen var internationalismen en del av rörelsen.

På 1860-talet argumenterade proudhonisterna för att Internationalen inte borde stödja Polens frihet eftersom det polska folket hade det bättre under rysk ockupation än vad de skulle få om de styrdes av reaktionära polska präster och adelsmän. Argumenten känns igen från dagens koloniala bombvänster. Nationell nihilism och ”klass framför allt” kan lätt framstå som den radikala positionen men slutar ofta i ett stöd för imperiet, oavsett om imperiet är dagens Förenta stater eller tsarismens Ryssland.

Den andra, och kanske mest intressanta frågan, är den om marxismen förutsätter en unilinjär utvecklingsmodell där samtliga jordens länder förr eller senare kommer genomgå samma historiska stadier. Detta är en tolkning av marxismens historiska teori som förfäktats av både vissa av dess anhängare och motståndare. Det är inte ett grundlöst antagande. I förordet till den första tyska utgåvan av Kapitalet skriver Marx med en berömd formulering:

Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid.

Den unilinjära modellen innebär att den socialistiska revolutionen endast kan uppstå i de mest avancerade kapitalistiska samhällena. Revolutioner i perifera samhällen som inte utvecklat en fullmogen kapitalism är dömda att misslyckas om de inte räddas av en revolution i centrum. Underutvecklade länder kan inte gå direkt till socialismen utan att passera det kapitalistiska stadiet.

Modellens politiska uttryck kunde vi studera när Nepals maoister avslutade folkkriget, upplöste Folkets Befrielsearmé och förklarade att Nepal måste genomgå en lång period av kapitalistisk utveckling innan landet är redo för revolutionens nästa steg.

Inom marxismen finns dock en strömning av multilinjärt tänkande som vill lyfta fram möjligheten och kanske till och med nödvändigheten för olika samhällen att utvecklas på eget sätt, utan att de ”mindre utvecklade” nödvändigtvis måste följa i spåren av de ”mer utvecklade”. Anderson menar att detta tänkande också finns hos Marx. I den franska utgåvan av Kapitalet, den sista som Marx själv redigerade, har också det berömda citatet modifierats:

Det industriellt mera utvecklade landet visar, för de som följer det på den industriella vägen, endast bilden av dess egen framtid.

Marx förtydligade också i samma upplaga att hans beskrivning av kapitalismens framväxt och den primitiva ackumulationen specifikt gällde Västeuropa.

Marx brev till den ryska socialisten Vera Zasulitjch 1881 är välkänt. I detta brev och i ett tidigare brev till tidningen Otjetschestwennyje Sapinsky uttrycker Marx åsikten att Ryssland inte nödvändigtvis måste utvecklas enligt samma historiska schema som Västeuropa. I den ryska miren, den kollektivt ägande bondegemenskapen fanns en materiell grund för kommunismen.

Likartade händelseförlopp kan sålunda leda till helt väsensskilda resultat, om de utspelar sig i olika historiska sammanhang. Om man studerar dessa olika utvecklingsförlopp var för sig och sedan jämför dem med varandra kan man lätt hitta förklaringen till detta fenomen – men då får man avstå från att försöka tillämpa en allmän, historisk-filosofisk teori av verklighetsfrämmande och supervetenskapligt slag.1

Breven om den ryska frågan har ibland betraktats som en teoretisk anomali i ett sent skede av Marx liv. Anderson visar dock hur de passar in i en intellektuell utveckling som pågått sen arbetet med Grundrisse påbörjades 1857.

Marx utvecklade aldrig till fullo en analys av kapitalismen som ett världssystem där underutvecklingen i vissa regioner är förutsättningen för andra regioners överutveckling och en multilinjär utveckling inte bara är en möjlighet utan en nödvändighet. Men det är bara med hjälp av marxismen en sådan analys är möjlig. Det är därför marxismen i dess olika skepnader utgjort huvudtendensen i de antikoloniala och anti-imperialistiska rörelserna.

John Newsinger: ”Imperiets skugga”

Sedan Howard Zinns magnum opus om det amerikanska folkets historia kom ut 1980 har det varit populärt att marknadsföra radikal historieskrivning som People’s History. Vi har allt ifrån Vijay Prashads A People’s History of the Third World till Michael Parentis A People’s History of Ancient Rome och Chris Harmans tegelsten A People’s History of the World.

Så har även den marxistiske historikern John Newsingers bok om det brittiska imperiet på originalspråk fått titeln The Blood Never Dried: A People’s History of the British Empire.

Vilka krav vi egentligen kan ställa på en People’s History må diskuteras. Få lyckas nå opp till Howard Zinns mångbottnade och mångröstade historieskrivning. Men även om Newsinger inte är någon Zinn har han ändå skrivit en mycket värdefull bok om 300 år av brittisk imperialism.

Huvudfokus ligger på folkens motstånd mot kolonialismen, från slavupproren i Karibien på 1700-talet till Mau Mau i Kenya och den kommunistiska gerillan i Malaya på 1950-talet. Genomgående är de grundliga skildringarna av det oerhörda övervåld som släpptes lös mot de upproriska.

Tortyren, skövlingen, våldtäkterna, massavrättningarna och förnedringen är den samma under 300 år. Det är tung läsning. Newsinger blottlägger kolonisatörernas psykologi. Ständigt omringade av fientliga folkmassor måste de möta alla tendenser till motstånd med massivt våld och nedbrytande sadism.

Detta hade naturligtvis aldrig varit möjligt utan en massiv rasistisk ideologi som tar ifrån de koloniserade folken deras status som människor. Newsinger visar att krigen, straffexpeditionerna och tortyren har haft ett brett stöd i det brittiska samhället, bland konservativa, bland liberaler och senare till och med bland människor som kallat sig socialister.

När den kenyanska fackföreningsrörelsen skulle krossas i början av 50-talet var Storbritanniens kolonialminister gruvarbetaren och fackföreningsledaren Jim Griffith i Clement Attlees socialdemokratiska regering. Tony Blairs krigsförbrytelser under Irakkriget är inget tendensbrott i Labours historia. Även om det funnits enskilda politiker som kämpat emot har alla Labourregeringar under 1900-talet varit goda imperialister.

Att den rasistiska ideologin och de materiella fördelar de dragit av den ekonomiska världsordningen förvridit klassmedvetenheten hos arbetarklassen i centrum och lagt grunden för socialdemokrati och socialchauvinsim är ingen ny upptäckt för revolutionära marxister.

Men Newsinger lyfter också fram det motstånd som funnits i Storbritannien mot imperialismen. Från den breda kampanjen mot Irakkriget och Vietnam Solidarity Campaign går en linje till abolitionisterna som under 1830-talet, ofta på kristen grund, organiserade en verklig massrörelse bland arbetare och hantverkare mot slaveriet.

1865, 31 år efter slaveriets avskaffande på Jamaica, protesterade den svarta befolkningen i Morant Bay mot de vitas fortsatta överordning. Protesterna slogs ner med en oerhörd grymhet av guvernör Edward Eyre. 1000 hus brändes ner, 500 till 1500 svarta dödades av militären.

Våldet skapade stor förskräckelse i Storbritannien. Guvernör Eyre tvingades avgå. När han återvände hem till Southampton ordnade borgmästaren en bankett till hans ära som angreps av arbetarmassor vilka försökte få fatt på Eyre för att lyncha honom. Det största arbetarmöte som ditintills hållits i staden fördömde Eyre som en skam.

I nästan vartenda kolonialkrig finns exempel på brittiska soldater som deserterat för att strida mot imperiet. Samtidigt har de traditionella eliterna hos de koloniserade folken oftast valt att försöka samarbeta med britterna för att behålla sin position.

En historik över imperialismens grymhet hade lätt kunnat bli en idealistisk moralskrift, en lista av åtalspunkter mot ett på förhand dömt system. Med Newsingers marxism och fokus på motståndet blir boken mer komplex, visar på orsaker bortom någon idealistisk ondska och visar att det är klassbaserad solidaritet som är botemedlet.

Matkrisens följder: Jordimperialism

”Jorden tillhör de som brukar den.”
– Emiliano Zapata

Efter den första matkrisen 2007 – 2008 fick vi lära oss ett nytt begrepp, ”land grabbing”1, processen varigenom multinationella företag, regeringar och riskkapitalfonder köper upp jordbruksmark i fattiga länder för produktion av livsmedel och biobränsle eller ibland för att hållas i träda som en framtida investering.

Enligt en rapport från Världsbanken omfattades 56 miljoner hektar, en yta motsvarande hela Ukraina, av land grabbing under ett enda år, två tredjedelar av dessa landområden fanns i subsahariska Afrika. 2010 bedrevs emellertid jordbruksverksamhet enbart på en femtedel av de köpta områdena.

Bakom land grabbing finns två drivande faktorer, regeringars behov av att säkra mattillgång för sina medborgare i matkrisens spår och kapitalets behov av stabila investeringar i finanskrisens spår. Världsbanken har varit drivande i att ta fram lagändringar som möjliggör landköp.

Efter den första prischocken 2007 började länder som Saudiarabien, Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten, Egypten, Japan och Sydkorea i stor skala köpa upp mark i länder som Sudan, Uganda, Kambodja och Pakistan.

Gulfstaterna har drabbats hårt av vattenbrist och gått från att vara självförsörjande på t ex vete till att bli helt importberoende. Med en allt mer osäker världsmarknad har de känt sig tvungna att starta stora statsledda investeringsprojekt i Sudan, Pakistan och Sydostasien för att försäkra sig om att långsiktigt kunna förse sina stora och fattiga gästarbetarbefolkningar med billig mat.

Kina har 19 procent av världens befolkning men bara 9 procent av världens jordbruksmark. Den kinesiska regeringens jordbruksprojekt i Afrika har blivit mycket omtalade i västerländsk media, professor Deborah Bräutigam rapporterar emellertid att flera av de projekt som rapporterats om helt enkelt aldrig ägt rum. Även om det spekuleras kring Kinas långsiktiga intressen så står det idag klart att kinesisk land grabbing i Afrika i syfte att säkra livsmedelstillgång inte utgör de storskaliga planer som ibland hävdas i väst.

Västerländska medier och NGO:ers upptagenhet med Kinas närvaro i Afrika, där redan motbevisade nyhetsankor återanvänds gång på gång, tycks vara mer motiverad av politiska intressen än omsorg om den afrikanska kontinenten.

Som tidigare konstaterats har bostadsbubblorna och den osäkra finansmarknaden gjort att stora finanskapitalistiska investerare riktat sitt intresse mot råvarumarknaden. När fortsatt höga livsmedelspriser framstår som en oundviklig framtid har finanskapitalet också i allt högre grad fått upp ögonen för direkt ägande av jorden som en form av säker säker investering.

Världens största kapitalförvaltare, amerikanska BlackRock, skapade 2008 en hedgefond för jordbruksinvesteringar med 30 miljoner dollar avsatta för uppköp av land. De svenska investmentbolagen Black Earth Farming och Alpcot-Agro har köpt 459 000 hektar i Rysslands bördiga svartjordsbälte.

Enligt en rapport från ett antal europeiska NGO:er har de stora bankerna främst satsat på råvarubörsen medan pionjärerna för direkta jordköp varit mindre aktörer: ”a series of relatively small investment vehicles, created and headed by former ’golden boys’ of big financial groups, seasoned corporate raiders or obscure fraudsters looking for ways to make easy money.”

Ett exempel är finansmannen Phil Heilberg med bakgrund i försäkringsbolaget AIG som blivit en av Afrikas största privata jordägare genom att samarbeta med militärer, milisgrupper och krigsherrar.

Ekot har också kunnat avslöja hur svenska biståndspengar investeras i ett företag som ägnar sig åt land grabbing i Sierra Leone. Att dra gränsen mellan statliga och privatkapitalistiska intressen i land grabbing-processer är inte alltid enkelt.

Lorenzo Cotula vid International Institute for Environment and Development påpekar i en artikel2 att vi inte ska underskatta lokala eliters roll i omfördelningen av jordägande. I flera afrikanska länder står storbönder och urbana medelklassgrupper för mer än 75 procent av alla jordköp under de senaste åren. Även i Kina pågår som bekant intensiva konflikter om jorden inom landet.

För förhoppningsfulla ekonomer och politiker har land grabbing framstått som en lösning på problemet med kronisk underfinansiering av den fattiga världens jordbruk som råder under den nyliberala matregimen. Men det finns goda skäl att vara skeptisk.

I många länder, särskilt i Afrika, är brukarnas äganderätt till jorden svag och mer baserad på tradition än juridik. Världsbanken räknar med att bara mellan två och tio procent av jorden i Afrika är formellt privatägd. I flera länder tillhör all eller en stor del av jorden staten. När staten säljer eller hyr ut marken fördrivs lokalbefolkningen och förlorar sitt levebröd. Ibland får de ekonomisk ersättning från staten eller köparen men studier från Ghana och Etiopien visar att ersättningarna knappast räcker för att de ska kunna återgå till samma levnadsnivå.

Ett argument som förekommer är att landinvesteringar omfattar jord som är obrukad eller underutnyttjad. Problemet med detta är att mark som räknas som oanvänd kan ha en viktig ekonomisk betydelse för boskapsskötare eller för marginaliserade grupper som kvinnor, etniska minoriteter och internflyktingar. Land grabbing kan, precis som när Marx myntade begreppet, förstås som en väldigt konkret form av kapitalackumulation genom inhägnande av allmänningar.

Bolag och regeringar är inte bara ute efter jord, även vatten har blivit en värdefull resurs. I Nilens avrinningsområde har redan miljontals hektar land hyrts ut. Stora bevattningsprojekt leder bort det vatten som är bokstavlig talat livssviktigt för miljoner. Nigerdeltat i Mali beräknas kunna bevattna 250 000 hektar, ändå har den malinesiska staten redan sålt rättigheterna till 470 000 hektar i området. Även här handlar det om att en allmänning som utgjort grunden för lokalbefolkningens möjlighet att arbeta och leva inhägnas och förvandlas till en vara.

När människors rätt till mat och vatten hotas kommer de förhoppningsvis inte bara se på medan grödorna som deras jord ger skeppas iväg eller när jorden läggs i träda för att fungera som investeringsobjekt för någon kapitalfond. Redan 2009 bidrog intensiva protester på Madagaskar mot ett avtal som skulle hyra ut hälften av landets jordbruksmark till det sydkoreanska företaget Daewoo till att regeringen störtades och att avtalet revs upp.

Det räcker knappast med linjen som företräds av Världsbanken, G8 och vissa västerländska NGO:er där land grabbing ska bli ”ansvarsfulla agrikulturella investeringar” genom etiska riktlinjer. Enda vägen mot en hållbar och rättvis matregim är den som stakats ut av internationella miljö- och bonderörelser:

Rather than be codified and sanctioned, land grabbing must be immediately stopped and banned. This means that parliaments and national governments should urgently suspend all large-scale land transactions, rescind the deals already signed, return the misappropriated lands to communities and outlaw land grabbing. Governments must also stop oppressing and criminalising peoples for defending their lands and release detained activists.

Jorden åt dem som brukar den, som Zapata sa.

  1. Begreppet myntades faktiskt av Marx i Kapitalets femtonde kapitel: ”The labourers are first driven from the land, and then come the sheep. Land grabbing on a great scale, such as was perpetrated in England, is the first step in creating a field for the establishment of agriculture on a great scale.”
  2. Lorenzo Cotula, ”The international political economy of the global land rush: A critical appraisal of trends, scale, geography and drivers”, Journal of Peasant Studies, 39:3-4

Matkrisens orsaker: Den nyliberala matregimen

I slutet av 1980-talet utvecklade de marxistiskt influerade forskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva hur produktionen och konsumtionen av livsmedel organiseras på global skala.1

Den första matregimen varade från1870-talet till första världskrigets utbrott och kännetecknades av europeisk import av spannmål och boskap från det industrialiserade jordbruket i bosättarkolonier som Förenta staterna, Kanada, Argentina och Australien. Dessa baslivsmedel kompletterades med varor som socker, kaffe, te och kakao, framställda i koloniernas monokulturella och arbetsintensiva plantagejordbruk.

Den andra matregimen, som varade från andra världskrigets slut till tidigt 1970-talet, präglades av kalla krigets logik. Sovjetunionen och Förenta staterna använde jordbruks- och matpolitiken för att knyta till sig regimer i Syd.2

1900-talets stora folkresningar hade inte i huvudsak baserats på metropolernas proletärer utan på lantarbetare och småbönder i periferin.

Förenta staterna ansåg att en självägande bondeklass i de nyligen avkoloniserade staterna skulle kunna utgöra en buffert mot revolutionära strömningar och uppmuntrade därför återhållsamma jordreformer och produktionshöjningar genom införande av ny teknologi och nya växthybrider. Den globala gröna revolutionen finansierades av Världsbanken, Rockefellerstiftelsen och Fordstiftelsen. Jordbruket blev allt mer mekaniserat och industrialiserat.

Samtidigt som delar av bondeklassen i Syd stärktes genom jordreformer och investeringsprogram ställdes de också inför sjunkande matpriser och svårigheten att konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade jordbruksexport.

Under 1980-talet växte en tredje matregim, den nyliberala, fram. Enligt Farshad Araghi kännetecknas den framför allt av:

  1. the deregulation of land markets and the reversal of land reform policies originating in the national developmentalist era
  2. drastic cuts in farm subsidies and price supports and the disengagement of both postcolonial states and the World Bank from irrigation support
  3. the expanded use of agrarian biotechnologies and the expanded commodification of seeds and seed reproduction; a marked, and growing, dependence on chemical, biological, and hydrocarbon farm inputs
  4. the promotion of agroexports at the expense of food crops through an expansion of livestock agroexports, expanded cash crop production for export as animal feed, and the export of niche luxury foods, fresh fruits, vegetables, and ornamental flowers for the global centers of overconsumption.3

Samtidigt som länder i Syd påtvingades en nyliberal modell fortsatte Förenta staterna och EU att subventionera sina jordbrukssektorer. I de rikaste 30 länderna kommer 30 procent av jordbrukets inkomster från statliga subventioner. Denna politik har i praktiken slagit sönder jordbruket i världens fattiga länder. På 60-talet var tredje världen nettoexportör av mat, exportinkomsterna uppgick årligen till ca sju miljarder dollar. Idag importeras istället årligen mat för elva miljoner från Förenta staterna och EU.4

Haiti utgör ett åskådliggörande exempel. I slutet av 80-talet importerade Haiti 5 procent av sitt risbehov. 1995 krävde emellertid Internationella valutafonden att landet skulle sänka sin importskatt på ris från 35 procent till tre procent för att kunna få nya lån. När det inte längre skyddades av tullmurar kunde det haitiska jordbruket aldrig konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade risbönder. Idag importerar Haiti 75 procent av sitt risbehov från Förenta staterna.5

Ett annat välkänt exempel är Malawi i södra Afrika. Under 90-talet beslutade Malawis regering att gratis dela ut ”startpaket” med gödningsmedel och utsäde till småbönder. 1999 krävde Världsbanken att projektet skulle upphöra, med hänvisning till att det ledde till snedvriden konkurrens. 2000 till 2002 drabbades Malawi av svår svält. Fem miljoner av landets tolv miljoner innevånare blev beroende av hjälpsändningar.

2005 beslutade landets nytillträdde president Bingu wa Mutharika att subventionera priset på gödningsmedel med två tredjedelar och införa rabatter på utsäde. Sädproduktionen nära tredubblades och landet gick från svältdrabbat till nettoexportör av mat och kunde till och med ge matbistånd till andra afrikanska stater.6

Prisdumpning, underinvestering i mekanik och bevattning, avskaffade subventioner och ett fokus på att producera lyxprodukter som snittblommor har i land efter land lett till minskad matproduktion och ökat importberoende. Det är en grundläggande strukturell orsak till den matkris som världen just nu plågas av.

  1. Philip McMichael, ”A food regime genelogy”, Journal of Peasant Studies, 36:1; Harriet Friedmann & Philip McMichael, ”Agriculture and the state system: The rise and decline of national agricultures, 1870 to the present”, Sociologia Ruralis, 29:2.
  2. Till exempel Sovjetunionens sockeravtal med Kuba eller Förenta staternas användning av sitt jordbruksöverskott som livsmedelsbistånd.
  3. Farshad Araghi, Peasants, Globalization, and Dispossession: A World Historical Perspective.
  4. Walden Bello, Matkrigen.
  5. Fred Weston, ”What is really behind the food crisis”.
  6. Celia W. Dugger, ”Ending Famine, Simply by Ignoring the Experts”; Ernest Harsch, ”Investing in Africa’s farms – and it’s future”.