Store Nilsson och jag

En annan bacchusdyrkare var en arbetare kallad ”Store Nilsson”, som år 1885 blev medlem. Han var mycket begiven på spritdrycker och då han därtill var mycket svartsjuk på sin hustru, blev det häftiga uppträdande mellan dem. Ibland slutade det med riktiga slagsmål. Denne blev tack vare sitt medlemskap i logen en skötsam och ordentlig man. På grund av sin längd och grova kroppsbyggnad blev han logens fanbärare vid nykterhetsdemonstrationer samt vid begravningar.

Jag anklagas ofta, och med all rätt, för att vara sentimental och att ofta skriva om att jag gråter. Det här är också en sentimental text. När jag först läste om Store Nilsson i krönikan över logen nr 297 Ansgarius av IOGT i Klintehamn på Gotland föll jag i häftig gråt. Varför blir jag så fruktansvärt rörd?

Jag är folkrörelsehistoriskt överintresserad. Jag älskar berättelserna om nykterhetsrörelsens pionjärer i boken Godtemplarminnen där jag stötte på Store Nilsson. De flesta är variationer på samma tema. Okunnigheten, mörkret, fylleriet, det tunga arbetet, herrskapsväldet, underdånigheten inför kyrkoherden och brukspatron. Och så mitt i eländet kommer den, nykterhetslogen.

Och med logen kommer nya idéer, kommer böcker och tidningar, kommer samlingslokalen som inte prästen eller folkskolläraren råder över. Framförallt kommer den stora insikt som varit bärande för alla folkrörelser: ”En annan värld är möjlig.”

I logen får sömmerskor och stuveriarbetare och torpare vara med och göra sina röster hörda, deras åsikter betyder något, lika mycket som alla andras. I logen växer tanken att den som kunde vara med och bestämma över logens budget eller bygget av ett ordenshus nog lika gärna kunde vara med och bestämma i kommunfullmäktige. I loger, frikyrkoförsamlingar och fackföreningsavdelningar formuleras demokratins grundsatser, folkstyret, folkmakten.

Men med logen kommer inte bara idén att samhället skulle kunna vara annorlunda och bättre. Det är också idén att livet skulle kunna vara annorlunda och bättre för Store Nilsson (och inte minst för Store Nilssons fru).

När IOGT kom till Klintehamn mötte Store Nilsson inte en rörelse som såg honom som en oföränderlig och förkastlig fyllerist och hustrumisshandlare som borde hängas ut och twitterstormas mot. Han mötte inte heller en rörelse som ville förklara allt hans handlande med de sociala strukturer han var en del av och inte kunder hållas ansvarig för.

I logen logen nr 297 Ansgarius fann Store Nilsson sig i ett sammanhang där hans ordensbröder och systrar var övertygade om att han var en människa som kunde förändras och ta ansvar för sitt liv och sina gärningar, som litade på att han kunde hålla sitt löfte. Genom sitt personliga ställningstagande kunde han delta i kampen för att förändra samhället, längst fram i nykterhetsdemonstrationerna med logens fana.

Det fem meningar långa stycket som Store Nilsson är en av de mest arketypiska berättelserna som existerar. En människas upprättelse, från mörkret stiga vi mot ljuset, som kollektiv men också som individer.

En av nykterhetsrörelsens vackraste symboler är syskonbandet, det band som knyter mig samman med alla andra som delar mitt nykterhetslöfte. När vi vacklar och faller är det syskonbandet som håller oss uppe. Ibland måste vi bära andra och ibland måste andra bära oss.

Syskonbandet sträcker sig inte bara över världen utan också bakåt i historien. Syskonbandet förenar mig inte bara med mormors far som byggde upp logen Nordstjernan i Lid eller min farfars far vars namn jag bär och som var organiserad nykterist. Syskonbandet löper mellan mig och Store Nilsson och tusentals andra som kämpat och slitit i stort och smått och byggt det vi har idag.

Det är från pionjärerna i två av Sveriges tre klassiska folkrörelser jag hämtat allt jag tror på: nykterhet, folkmakt, folkbildning och socialism. Om det är något mer jag önskar att vi alla kunde hämta från de som röjt vägen för oss så vore det tilltron till att både människor och samhällen går att förändra.

En oskriven text är också en text

Kommunismen är inte kärlek. Kommunismen är en hammare som vi använder för att krossa fienden. – Mao Zedong

Tillåt mig, med risk att verka löjlig, säga att den sanne revolutionären drivs av stor kärlek. Det är omöjligt att tänka sig en  äkta revolutionär utan denna egenskap. – Che Guevara

Här skulle egentligen stått en rolig och raljant text om vänsterns magiska tänkande. Det är en text jag har jobbat länge på. Det brukar vara så, den senaste texten här publicerades för mer än ett år sedan och tog ungeför tre månader att skriva.

Den nya texten är ganska bra, vass och elak. Den hade nog fått sina delningar och rätt personer hade skrattat igenkännande. Jag tänker inte publicera den.

Någonstans började jag fundera på vad syftet med att skriva just den texten. Trodde jag att någon av dem vars politiska brister jag kritiserade skulle läsa den och lära sig något? Eller var det klick, delningar och kredd jag var ute efter? Jag startade Enmansutredningen för att försöka skriva texter som kan vara till nytta, reda ut det oklart tänkta och göra konkreta undersökningar av konkreta omständigheter.

”Att vara medveten om sina egna misstag men ändå inte försöka rätta till dem” är den elfte formen av liberalism vi måste bekämpa hos oss själva.

Jag låter texten vila. Fenomenet jag kritiserar är verkligt och behöver övervinnas. Mitt raljerande hade inte bidragit till det. Det hade bidragit till en kultur där elaka fyndigheter premieras. Typiskt beteende för ett mellanstadiemobboffer som hittat en arena där min verbala förmåga och bildning plötsligt ger mig möjlighet att slå nedåt.

Jag har verkligen bidragit till att bygga den kulturen, påstått att hårt debattklimat bidrar till att klargöra politiska och teoretiska motsättning och tyckt att de som opponerat sig varit töntar och hippies.

Det är en kultur som ganska få vill vara en del av. Många, särskilt yngre kamrater, uttrycker en rädsla för att råka göra fel. Det spelar mindre roll om det är idpolvänsterns krav på rätt ordval eller gubbmarxistvänsterns krav på teoretisk ortodoxi. Call out-kulturen är lika destruktiv.

Jag misstänker att den bidrar till vänsterns snubbighet. Det ligger en viss typ av machoideal i att kunna skriva så elaka sågningar som möjligt. Det krävs en typ av grälsjuk och petimätermässig personlighet för att trivas i en sådan miljö. För de flesta, oavsett kön, blir den ointressant.

När människor som börjat intressera sig för socialism och kommunism går med i Facebookgrupper och möts av förakt för brister i deras marxistiska begreppsapparat eller totalt vansinne (läs Stalins Leninismens problem som första politiska text föreslår någon) ger det en ledttåd till varför den revolutionära vänstern gång på gång gör sig politiskt irrelevant.

Med tiden har jag kommit att tycka att snällhet är en revolutionär dygd. Att skilja mellan hur vi behandlar fienden och hur vi behandlar kamrater. Att försöka hjälpa varandra att växa istället för att jaga klick och delningar. Att se det som vår skyldighet att utbilda varandra. Och att lyssna på vad andra kan lära oss, även de som vi inte håller med 100 procent.

Jag har verkligen inte bidragit till det tidigare men jag försöker bli medveten om mina misstag och rätta till dem.

I felt like the whole Communist Party was right there in the room with me

Citat

Eric Lanzetti, organisatör för Förenta Staternas Kommunistiska Parti i New Yorks Lower East Side på 1930-talet, berättar en historia för Vivian Gornick i ”The Romance of American Communism”.

We had a young woman in one of the branches, Lilly was her name. Lilly was one of the people who took my advanced classes. She wasn’t the smartest person in the world, but she was a hard-working conscientious Communist with a powerful sense of class. She lived alone with her father on Rivington Street. The old man was an Orthodox Jew who paid absolutley no attention to her or her politics or anything. She made him breakfast in the morning, went to work, came home, made his dinner, went to a meeting, came home, made him hot milk, and that was it. The old man sat reading the Talmud all day long. Lilly ran the house entirely. If it wasn’t for her working, they would have both starved. But he was her father and she was scared shitless of him.

One night after a meeting she asks me if she can talk to me. I nod sure, she sits down and starts to tell me, very hesitantly, that there’s this man she’s in love with. I think she’s about to tell me she’s afraid to sleep with him, and I start to tell her if you’re in love there’s nothing wrong with it…. ”Oh no, no, no,” she interrupts me, ”it’s nothing like that. Of course, we’ve been sleeping together. It’s that he’s Chinese. I’m terrified to tell my father we want to get married.”

I stare at her. What the hell do I do with this? Finally, I say to her, ”Look, if you’re afraid to tell him alone I’ll go with you.” ”You’ll go with me?” she says. ”Not only me,” I say, ”we’ll take a delegation if that’ll make you feel any better.” ”A delegation?” she says. ”Sure,” I say, getting into the swing of it, ”we’ll take the whole damned Communist Party. Why not? You got a right.” ”I’ll think it over,” she says, and she goes away.

Well of course, i forgot all about it, the work went on, and a month later, after another meeting, Lilly suddenly comes up to me again, and she’s beaming from ear to ear. ”What happened?” I say. ”Well,” she says, ”it took me all this time to get up the nerve to say anything to my father, but last week I came home from work one night and I marched into his room and I stood in the doorway and I said: ‘I’m getting married.’ He looked up at me and he just stared at me for a long time. Then he said: ‘Is he Jewish?’ ‘No, Pa,’ I said, ‘he’s not, he’s Chinese.’ My father stared at me in such a way I knew he was thinking one of us had lost his mind and he wasn’t sure which one it was. But after a while he was sure. ‘I’ll kill you,’ he said: My knees started to buckle Then all of a sudden it was like you were there in the room with me. I saw you and my branch organizer and all the people I work with and I felt like the whole Communist Party was right there in the room with me. I looked at my father and I said to him: ‘If you kill me, who’ll cook your eggs?’ He hasn’t said a word to me since. Li and I are getting married next week.”

Idag blev jag partilös kommunist

spartacus

Vi går framåt i en sammansluten skara på en brant och mödosam väg stadigt hållande varandra i händerna. Vi är omgivna av fiender på alla håll, och vi är nästan alltid utsatta för deras eld. Vi har slutit oss samman enligt ett fritt fattat beslut just för att bekämpa fienderna och inte hamna i det närliggande träsket, vars invånare från första stund har klandrat oss för att vi avskilt oss i en särskild grupp och valt kampens väg i stället för försoningens. Och nu börjar några av oss ropa: Låt oss gå till detta träsk! Och när man tillrättavisar dem, svarar de: Vad ni är efterblivna! Skäms ni inte att neka oss friheten att mana er in på en bättre väg! — Jodå, mina herrar, ni har frihet inte bara att mana oss utan också att gå vart ni har lust, till och med ut i träsket. Vi tycker rent av att er rätta plats är just i träsket, och vi är redo att efter förmåga hjälpa er att flytta över dit. Men släpp då våra händer, klamra er inte fast vid oss och smutsa inte det stora ordet frihet, ty vi är ju också ”fria” att gå vart vi vill, vi har frihet att kämpa inte bara mot träsket utan också mot dem som viker av till träsket!

– V.I. Lenin, ”Vad bör göras”

 

N****s talk about change and working within the system to achieve that. The problem with always being a conformist is that when you try to change the system from within, it’s not you who changes the system; it’s the system that will eventually change you. There is usually nothing wrong with compromise in a situation, but compromising yourself in a situation is another story completely, and I have seen this happen long enough in the few years that I’ve been alive to know that it’s a serious problem.

– Immortal Technique 

Idag lämnade jag partiet som jag fått min politiska uppfostran i. Även om det tillslut var sättet som min kamrat Markus Allard behandlades på, Henning Süssner Rubin har sammanfattat det bra här, så är det resultatet av en lång politisk process både hos mig själv och inom Vänsterpartiet.

Det finns en klyscha om att människor går åt höger ju äldre de blir. Min utveckling har varit mer ojämn. Från att ha varit ung, arg och radikal blev jag under mitten av 2000-talet en ganska genomsnittlig vänsterpartist. De senaste två åren har jag dock genomgått en radikaliseringsprocess värdigt ett forskningsprojekt finansierat av Birgitta Ohlsson.

Jag har mer och mer insett den materiella omöjligheten i projektet att återupprätta 1900-talets välfärdsprojekt. Den ekonomiska och ekologiska krisens apokalyptiska proportioner har fått mig att inse behovet av att på allvar ta itu med frågan om vad det innebär att på 2000-talet bygga ett revolutionärt projekt i Sverige. Jag har själv gjort upp med en tendens att se revolutionen som något som händer i Latinamerika eller om 100 år.

Samtidigt har Vänsterpartiet utvecklats i en helt annan riktning. Det har varit många småsaker som byggt upp insikten om att jag inte längre kan vara kvar inom Vänsterpartiet. Sen några år har min partiförening gömt undan den vackra partifanan som inte får användas på första maj. Hammaren och skäran och Lenincitatet ”Kämpa – Lär” anses som för farligt och partiets historia stuvas undan i ett källarförråd.

Jag har förstått att mitt namn diskuterats vid styrelsemöten eftersom andra medlemmar ”oroat” sig för åsikter jag gett uttryck för i sociala medier. Ingen av dessa oroliga kamrater har vågat konfrontera mig direkt.

För något år sedan blev jag kontaktad av en partikamrat med förtroendeuppdrag som fått i uppdrag att diskutera mina åsikter och huruvida jag borde förbli medlem i ett parti som i praktiken, om än inte enligt kongressbeslut, är reformistiskt. Under de senaste året har jag upprepade gånger fått upplysa partikamrater om möjligheten att väcka ett uteslutningsärende mot mig.

Samtidigt har jag betraktat hur ledande partiföreträdare tävlat i grenarna ”fördömande” och ”avståndstagande”.

Tidigare har jag betraktat Vänsterpartiet som ett i huvudsak reformistiskt parti med utrymme för revolutionärer att agera inom. Nu är det tydligt att partiets ledning hittat ett politiskt projekt, ett socialdemokratiskt välfärdsprojekt vars krönande triumf kommer vara statsrådsposter i en rödgrön regering. Då finns det ingen plats för jobbiga revolutionärer som riskerar att twittra något som ens marginellt påverkar röstantalet eller skadar relationerna till SAP.

Jag är inte arg på mina partikamrater för detta. De har valt ett visst politiskt projekt. De har markerat att jag och de mina inte har någon plats inom det. Jag tycker fortfarande att Vänsterpartiet är det mest progressiva alternativet som har en chans på riksdagsplatser. Att jag inte väljer att hålla mig kvar till den oundvikliga striden om min uteslutning beror också på att jag vill göra sorti utan att skada partiet.

Det kommer inte bli någon omvälvande förändring för mig. I flera år har min roll inom partiet varit väldigt perifer, eftersom jag haft behov av att själv granska mina politiska ställningstaganden.

Flera kamrater har frågat vad jag kommer göra nu. Det jag tror skulle behövas är ett icke-sekteristiskt forum av något slag där människor från hela den radikala vänstern kan mötas, oavsett partier och organisationer, och diskutera frågan om vad det innebär att vara revolutionär idag.

Jag tror vi behöver befria oss från politisk dogmatism och redan från början göra upp med de historiska problem den svenska vänstern dragits med, inte minst dess patriarkala strukturer och vita dominans.

Etiketter och organisationer kommer i framtiden bli mindre betydelsefulla än en ödmjuk inställning och modet att pröva alla invanda idéer och ”korsa floden genom att känna efter stenarna”.

Till alla ärliga kämpande kamrater som blir kvar i Vänsterpartiet vill jag säga detta: Jag vill förbli er vän. Räkna med mig. Look to my coming, at first light, on the fifth day. At dawn, look to the East.

Ljus över landet: arbetarrörelsen och folkbildningen

Folkbildningen i Sverige tog sin början på 1830-talet. I England existerade vid denna tid redan filantropiska projekt som försökte föra ut bildningen till arbetarklassen. I det huvudsakligt agrara Sverige kom emellertid bönderna att stå i centrum för insatserna. Svensk folkbildnings pionjär, biskop C.A. Agardh, var direkt fientlig till att låta de jordlösa proletärerna få del av bildningen.

Först efter att industrikapitalismen och urbaniseringen under senare delen av 1800-talet lagt grunden för folkrörelserna kom folkbildningen att bli en angelägenhet för arbetarklassen. Inom nykterhetsrörelsen och de liberala delarna av arbetarrörelsen fanns vid denna tid en stark tilltro till bildningens förmåga att lösa de så kallade arbetarfrågorna. Nöden och eländet sågs som ett utslag av personliga tillkortakommanden snarare än effekter av ett orättvist samhällssystem, ett synsätt som nu åter är på modet.

Mot denna bildningssyn vände sig den unga socialdemokratin. August Palm hamnade i gräl med den liberale folkbildaren Anton Nyström som menade att socialismen endast intresserade sig för ”magfrågor” istället för arbetarklassens moraliska och andliga nivå. Palm svarade att socialismen förvisso var en magfråga i betydelsen att socialister såg fattigdomen som orsaken till arbetarklassens okunnighet och inte tvärtom. ”Men när en gång den ekonomiska frågan blir löst, skall bildningsfrågan vara löst av sig själv.”

Palm kom att förbli skeptisk till folkbildningsinsatser men inom arbetarrörelsen i stort växte intresset. Då många socialister också var organiserade nykterister kom de i kontakt med det omfattande studiearbetet som bedrevs i nykterhetsrörelsens loger. Bland dem socialisten och godtemplaren Oscar Olsson, kallad Oscar med skägget, som 1902 blev ”studiecirkelns fader” när han la grunden för ett nytt systematiskt studiearbete i IOGT.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress 1907 blev viktig för arbetarrörelsens syn på folkbildningen. En fjärdedel av motionerna detta år behandlade frågan. Det var även vid denna kongress som den unge folkhögskoleläraren Rickard Sandler höll sitt tal ”Socialdemokrati och folkbildning”.

Sandler kritiserade där Palms linje i bildningsfrågan och försökte formulera en dialektisk syn både på förhållandet magfrågor (bas) och kulturfrågor (överbyggnad) och förhållandet mellan folkbildningen och kampen för socialismen. Han framhöll att det socialdemokratiska samhället skulle innebära större möjligheter för fruktbar folkbildning men att arbetarklassens bildning samtidigt var en förutsättning för skapandet av socialismen.

Sandler kom att spela en fortsatt stor roll i arbetarrörelsens bildningsarbetet, inte minst som grundare av och mångårig ordförande för ABF. Sandler och Oscar med skägget hade ett nära samarbete även om det fanns stora skillnader i deras bildningsideal. Medan Oscar med skägget satte individens utveckling genom studier av kultur i centrum betonade Sandler kollektiva studier av samhällsfrågor.

Med tiden utmanades de dock båda av en yngre generation som ville ha mer politiskt innehåll och större central styrning. Ture Nerman angrep Oscar med skäggets motvilja mot att styra studiecirklarnas innehåll och menad att dessa utan en politisk planering endast skulle reproducera borgerlig ideologi. Z Höglund menade att folkbildningsarbetet mest kommit att handla om ”etiskt-estetiskt krimskrams”.

Både Höglund och Nerman var med om att grunda Sveriges Kommunistiska Parti och där fick deras ”klasskampsbildning” starkt fäste. Men även bland kommunisterna hade den fria bildningen sin försvarare, veteranen Kata Dalström, som varnade för att en för snäv politisk bildning skulle skapa ”förkrympta människor” ur stånd att bygga ett nytt samhälle.

Idag då mer studier, åtminstone inom den del av vänstern jag tillhör, framställs som ett universalmedel kan det vara svårt att föreställa sig att folkbildningen en gång i tiden var kontroversiell inom arbetarrörelsen. Kanske beror det på att bildningen med rätta fått en central och självklar roll inom vårt arbete. Kanske beror det på att vi inte längre har en levande debatt om folkbildningens syfte och innehåll.

Inlägget har tidigare publicerats i Vänsterns Studentförbunds tidskrift Pergite.