Kryptofascister

Det var Ali Esbati, Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson, som ställde frågan på Twitter. Varför skriver så många internet-rasister att de sysslar med aktiehandel? Han var inte ensam om att ha lagt märke till hur många konton som varvar tweets om börsen och kryptovalutor med ras- och kvinnohat. 

2002 formulerade sociologen Randy Martin teorin om “vardagslivets finansialisering”, hur finansmarknadens logik äter sig in i människors relationer och identiteter. En rapport från Centrum för konsumtionsvetenskap beskriver hur denna process varit påtaglig i Sverige sedan slutet av 1980-talet och drivits fram ovanifrån bland annat genom det nya pensionssystemet eller Björn Rosengrens kampanj för Teliaaktien.

Men det är inte framförallt genom pensions- och aktiesparande som svenskarna integrerats i den finansiella logiken. Sedan början av 2000-talet har de svenska hushållens skulder ökat dramatiskt. Även om en viss del utgörs av den typ av SMS-lån och kreditkortsbeteende som avhandlas i Lyxfällans 31 säsonger är den stora skuldsättningen bostadslån. Lån vilka i dag betraktas som investeringar. 

Sedan 2010 samarbetar finansbranschen, myndigheter och folkrörelser som ABF och PRO i Nationella nätverket för finansiell folkbildning för att utbilda alla svenskar, från mellanstadieelever till seniorer, till att bli finansiella aktörer. För hundra år sedan försökte folkrörelser och sparkassor också fostra svenskarna till ekonomiskt ansvarstagande men i 2000-talets kredit- och skulddrivna kapitalism är det inte sparsamhet som ska rädda proletariatet. 

Medan sparsamheten byggde på en puritansk masspsykologi orienterad mot uppskjuten tillfredsställelse, skriver Randy Martin, uppmuntrar finansialiseringen till att pengarna “ständigt kelas med”. Den ekonomiskt rationella individen är inte längre den som lämnar sina pengar ifred utan den som är aktiv och gör smarta val.

Samtidigt som Fredrik Reinfeldt började ställa om Moderaterna till det “nya arbetarepartiet” tog onlinepokerspelaren Chris Moneymaker hem storvinsten i World Series of Poker och förvandlade en insats på 86 dollar till 2,5 miljoner dollar. Onlinepoker genomgick en boom. Mellan 2003 och 2006 fördubblades antalet spelare varje år. Årets julklapp i Sverige 2005 blev ett pokerset.

Pokermiljonären Chris Moneymaker

2009 lanserades kryptovalutan bitcoin. I den ursprungliga källkoden finns spår av planer på att använda den som ett betalmedel för internetpoker, ett sätt att kringgå försök att reglera onlinespel i dollar. Pokervågen ebbade ut ungefär samtidigt som Reinfeldt avgick. Bitcoins huvudsakliga användningsområdet blev aldrig internetspel utan som en spekulativ tillgång i sig själv. Pokerkillarna blev crypto bros. 

För den som var mer intresserad av traditionell aktiehandel kom istället appar som Robinhood. Mediaforskaren César Albarrán-Torres har studerat hur dessa appar byggts efter samma mönster som pokerspelen och onlinecasinon. Den gröna konfetti som regnar över skärmen när man investerar i Robinhood ska ge samma dopaminkick som ett drag på rouletthjulet. 

Efter finanskrisen 2008 pumpades världens börser med låga räntor och kvantitativa lättnader. För en stor grupp, framförallt unga män, framstod spekulation som en mer realistisk väg till det välstånd deras föräldrageneration fått del av än lönearbete och sparsamhet. Uppmärksamheten kring GameStop-aktien i början av 2021 tillsammans med de engångssummor Trumpregeringen delade ut till privatpersoner för att stimulera ekonomin under pandemin ökade intresset explosionsartat. Tio till femton procent av stimulanscheckarna gick till aktieköp. Var tionde amerikan använde pengarna för att investera i kryptovalutor. 

Aktier och krypto har blivit en del av en manlig självhjälpskultur, bromeopathy, tillsammans med kost- och träningsrådgivning, raggningstips och halvsmält livsfilosofi. “Gains” används inte längre bara för att beskriva musklernas utan även bankkontots tillväxt. ”We’re all gonna make it”, frasen som upprepas som ett tröstande mantra på kryptoforum myntades av den avlidne tyngdlyftningsinfluencern Zyzz. 

Poker och spekulation tilltalar båda en individualistisk manlig självbild där framgång bygger på att vara smart och att läsa rätt böcker. En lönsam industri av föreläsare, kursledare och författare har vuxit fram, en sorts privatekonomiska alternativmedicinare.

Den kultur som i bästa fall uppmanar till personligt ansvarstagande för hälsa och privatekonomi slår lätt över i svaghetsförakt. Den avvisar alla strukturella förklaringar till ojämlikhet. Kollektiv politisk eller facklig kamp blir bara en distraktion på vägen mot ekonomisk självständighet. 

Där det Reinfeldtska projektet gick ut på att skapa en samhörighet mellan lågavlönade och kapitalister riktad mot arbetslösa och sjuka innebär den finansialiserade manligheten att småspararen med Avanzakonto kan uppleva sig tillhöra samma spekulantklass som Elon Musk och andra miljardärer. Gemensam fiende blir alla som vill ha ekonomisk omfördelning mellan grupper eller från privat till offentlig konsumtion. 

Den feministiska teoretikern Wendy Brown har beskrivit den nihilism som finns inneboende i nyliberalismen, där frihet blir att slippa bry sig om andra människor, klimatet, politiskt korrekthet och så vidare. Att bry sig om något annat än individens gains är cringe. Härav de aggressiva Twitterutfallen mot alla som hävdar någon sorts kollektivt politiskt projekt.

Och samtidigt. Om man följer redditforumens diskussionstrådar blir det tydligt hur många som känner att kryptovalutor förändrat deras liv, inte ekonomiskt utan för att de blivit del av ett socialt sammanhang. För många är dessa forum den enda gemenskap som bygger på att män hjälper och stöttar andra män. We’re all gonna make it. Ur internets mest nihilistiska kökkenmöddingar stiger en längtan efter samhörighet.

I skrivandets stund håller marknaderna för NFT:er och kryptovalutor på att totalkrascha. Redditforumen tvingas hantera dagliga självmordsbrev. Vad detta kommer innebär för den reaktionära politiska mobiliseringen återstår att se.

Vita kränkta män – reaktionens massbas

Partisympatiundersökningen november 2015 visade en tydlig tendens. I denna undersökning är alla partier större bland kvinnor än män förutom SD som har betydligt högre stöd bland män än bland kvinnor.

psu november 2015

Det är ingen nyhet egentligen, SD har alltid varit ett utpräglat mansparti. Magasinet Fokus politikreporter twittrade från SD:s landsdagar i Lund.

Ändå saknar jag ofta könsaspekten när vi diskuterar SD som politiskt fenomen. Ett undantag är Lovisa Broströms artikel om högerextremismens ekonomi i Brand.

Vita Kränkta Män har blivit en mem, något att skratta åt på internet. Färre har frågat sig varför de egentligen är så kränkta.

SD är bara ett av många uttryck för de vita männens kränkthet. Jag menar att de nyfascistiska partierna kan förstås som en fasett av ett prisma som inkluderar mansrättsaktivister, pick up artists, Gamergaters, neoreaktionärer, incels och hela den kulturella undervegetationen av kvinnohat och rasism vars uttryck täcker hela spektrumet från näthat till masskjutningar.

Vita kränkta massmördare

Det kan verka orättvist att jämföra SD-röstande med massmord men eftersom vi, med de tyska förintelseöverlevandes ord, kan konstatera att fascismen är en förbrytelse kanske läsaren ursäktar mig om jag försöker använda kriminologisk forskning för att förstå båda.

Kriminologen Eric Madfis har studerat varför heterosexuella vita män från medelklassen (Madfis term) är överrepresenterade bland amerikanska massmördare. Låt mig i korthet sammanfatta hans slutsats: Vita män i Förenta staterna fostras till en ”känsla av berättigande” (sense of entitlement) där de kommer att förvänta sig viss status, vissa framgångar och att kunna ta del av den amerikanska drömmen, dvs att kunna göra en klassresa uppåt. På grund av ekonomiska förändringar sedan 70-talet har dock färre vita män den möjligheten.

Up until the 1970s, middle-class anticipatory socialization and high expectations of upward mobility were fairly functional thought processes for white working-class Americans who desired to live a middle-class life according to middle-class values. However, the decline of well paying manufacturing jobs has left millions of individuals with declining job prospects .1

När förväntade framgångar uteblir skapar det en stress som kan bli så stark att den hotar personens hela identitet, framförallt identiteten som en vuxen maskulin heterosexuell person. Konstruerandet av en heteromaskulin identitet är nära förbundet med våldsutövande och våldet kan därför bli en källa till upprättelse.

Though many mass killers experienced gender challenges as a result of downward mobility, subordinated masculinity, and/or other personal life failures such as divorce, this shame and humiliation may be replaced with a gender performance, and as violence is synonymous with masculinity in American culture, the mass killer perceives that the more violent his actions, the more manly and respected he will be.2

En studie publicerad i tidskriften Injury Prevention visar att män som upplever masculine discrepancy stress, dvs stress som uppstår när de upplever att de inte kan uppfylla sin traditionella könsroll, i högre grad rapporterar att de utfört våldshandlingar.

Jag tror att det finns en kärna i Madfis resultat som kan generaliseras för att förstå mindre extrema beteenden än masskjutningar.

Intersektionen av rasismen/imperialismen och patriarkatet har historiskt sett gett vita män en privilegierad position som inte enbart inneburit materiella fördelar, som högre lön än andra grupper, utan även det W.E.B. Du Bois kallade en ”psykologisk lön”, ett berättigande till viss status. Det jag saknar i Madfis analys är framförallt hur detta berättigande inte enbart omfattar ekonomiska framgångar utan också romantisk och sexuell tillgång till kvinnor. Mer om detta senare.

När dessa privilegier av olika skäl hotas sker en reaktion, i begreppets verkliga politiska mening. Reaktionen kan bestå i individuella våldsdåd som hos Madfis massmördare eller den lågintensiva terror som kallas näthat eller reaktionär politisk mobilisering.

Sverigedemokratins sexuella ekonomi

Rasisten som gnäller om att invandrarna kommer hit och tar ”våra” tjejer är sedan länge en populär karikatyr. Populär eftersom den ofta återspeglar verkligheten. ”När en man inte får en kvinna, då anser han sig ha rätt att bli arg” skriver Kajsa Ekis Ekman.

Den 27 mars 2015 meddelade SCB att det för första gången sedan statistik började föras år 1749 bor fler män än kvinnor i Sverige. 190 av Sveriges 290 kommuner har ett överskott av män. Kvinnor flyttar oftare än män från hemorten och idag har storstadsregionerna ett överskott på kvinnor.

Det finns alltså rent demografiska anledningar till att konkurrensen om kvinnorna blir hårdare för de heterosexuella männen. En kanske ännu viktigare anledning är de framsteg feminismen haft under 1900-talet. När kvinnor inte längre är ekonomiskt eller politiskt beroende av män kan de i högre utsträckning välja att leva utan män. Sålunda lever också hela 37,8 procent av befolkningen idag i singelhushåll.

Svenska män riskerar att inte få tillgång till kvinnor. Jag tror vi måste se djupare på detta än några kåta förlorare som inte får ligga. I patriarkatet parasiterar män inte enbart på kvinnors konkreta reproduktiva arbete i form av hushållssysslor utan även på kvinnors relationella och känslomässiga arbete. Emotionellt stympade män förväntas kunna använda en kvinnlig partner som själslig utombordsmotor.

Den heteromaskulina identiteten konstrueras inte bara genom våldsutövning utan också genom sexuella och romantiska erövringar. Den man som inte får tillgång till kvinnor riskerar att reduceras till en ”beta-hane”. Frustrationen skapar paranoida fantasier om kvinnors sexuella makt. De som enligt den misogyna internetslangens Matrixinspirerade retorik ”tagit det röda pillret” har genomskådat illusionerna och insett att det egentligen är männen som är strukturellt missgynnade.

Hatet riktas ibland, som hos karikatyrernas SD-ägg, mot invandrarna men lika ofta mot feminister eller kvinnor i allmänhet. Ibland har frustrationen tagit sig uttryck i masskjutningar, oftare i ett allmänt gnällande på internet och fantasier om att återupprätta en förfluten tid då kvinnor hade färre möjligheter att välja bort män.

De röstar på rasister också. 24 procent av de ogifta männen sympatiserar med SD men bara 14 procent av de gifta. Det är den mest dramatiska skillnaden för något parti och det kan inte förklaras med att SD-sympatisörernas ålder.

Kajsa Ekis Ekman igen:

Dessa män ristar in hela sitt känsloregister på nätet, talar med andra män om hur de känner – denna skatt är det knappast någon som använder för att förstå vad som sker. Istället ägnar sig progressiva åt att rita karikatyrer där de är tjocka och fula. Lyssna istället på vad det är de säger! Kön och etnicitet går inte att separera i deras huvuden – hur de känner för etnicitet är helt och hållet beroende av kön. De är arga på att det kommer för många män. De talar om våldtäkt, hela tiden är de fixerade vid att män kommer hit och våldtar kvinnor, samtidigt hoppas de att det ska hända.

En feminiserad arbetsmarknad

Under den ekonomiska krisen 2008 lanserades i Förenta staterna och Storbritannien termen ”mancession” för att beskriva hur krisen ansågs slå extra hårt mot män. En stor andel av arbetstillfällena som försvann fanns inom mansdominerade branscher som tillverknings- och byggindustrin medan kvinnodominerade tjänstebranscher klarade sig bättre.

Begreppet har blivit starkt ifrågasatt och även om krisen slog först mot mansdominerade sektorer av ekonomin verkar den i längden ha drabbat kvinnor och minoriteter hårdare än vita män. Flera feminister har kallat mancession för en myt som har mer att göra med en kulturell oro kring strukturförändringar på arbetsmarknaden. Det handlar inte så mycket om att kvinnor fått en starkare position än män som att arbetet feminiserats.

”Arbetets feminisering” beskriver enligt Nina Power två fenomen: att fler kvinnor lönearbetar och att lönearbetet i högre utsträckning underkastas sådana villkor som tidigare var typiska för kvinnodominerat arbete.3

Traditionellt manliga yrken inom produktionen har allt mer outsourcats till tredje världen medan traditionellt kvinnliga tjänsteyrken som premierar kommunikativa, omvårdande och relationella förmågor har blivit fler. Samtidigt har prekära arbetsförhållanden och krav på flexibilitet och social kompetens, vilket under kapitalismen innebär social disciplinering, blivit normen i allt fler sektorer av arbetsmarknaden. Cristina Morini skriver att: ”precariousness, mobility and fragmentation become constituent elements of the work of all persons irrespective of gender.”4

Även om arbetarklassmän alltid varit exploaterade under kapitalismen så har stora delar av det vita manliga proletariatet i västvärlden kunnat lita på att få en relativt privilegierad ställning på arbetsmarknaden. Genom rollen som familjeförsörjare har även arbetarklassmännen kunnat utöva ekonomisk makt, om så bara inom den egna familjeenheten.

Dessa privilegier har utgjort en viktig psykologisk lön och blivit en viktig byggsten i konstruerandet av en heteromaskulin identitet. Så visar det sig att de män som tjänar mindre än sina hustrur, även vid små löneskillnader, oftare drabbas av erektionsproblem.

När familjeförsörjarrollen urholkas och den insocialiserade manliga könsrollen allt oftare hamnar i direkt konflikt med arbetsmarknadens krav leder detta till masculine discrepancy stress. Lovisa Broström skriver:

Det behöver inte ens vara så att man själv drabbas ekonomiskt, men att den grupp som man identifierar sig med påverkas. Gruppens position verkar hotad och det utvecklas en rädsla för att förlora status och makt, vad som ibland kallas ”a fear of falling”, en rädsla för att falla.

En rationell reaktion

Från vänster finns ofta en tendens att se tillväxt av reaktionära eller fascistiska rörelser inom arbetarklassen som en irrationell tendens där arbetare förleds att engagera sig mot sina objektiva intressen. Antifascistisk kamp blir därmed en sorts ideologisk dragkamp där det gäller för vänstern att förklara arbetarklassens intressen och samtidigt hindra fascister från att sprida propaganda.

En mer marginaliserad teoretisk position har istället försökt spåra reaktionära tendenser till den vita västerländska arbetarklassens materiella villkor. Den typen av analys tar vanligtvis sin utgångspunkt i hur den imperialistiska världsordningen skapat det ekonomiska utrymmet för framväxten av en arbetararistokrati, dvs en starkt gynnad del av arbetarklassen, i de imperialistiska länderna och hur denna arbetararistokrati, bland annat genom välfärdsstaternas omfördelningspolitik, växt till att omfatta nästan hela den västerländska arbetande befolkningen.

Enligt denna analys finns det alltså fullt rationella skäl för stora delar av arbetarklassen att vilja bevara ett imperialistiskt och rasistiskt system. Socialdemokratin utgör arbetararistokratins normala politiska uttryck men fascismen är dess krisreaktion. Zak Cope skriver:

In fact, it is a mistake to postulate any rigid dichotomy between the racist authoritarian nationalism of the metropolitan labour and its socioeconomic position. The degree of core-nation workers’ exposure to labour market risks and their possession of socioeconomic resources is directly related to their location, not at the bottom of the occupational hierarchy but, at the level of the global economy, right at its top. As such, the political intent to oppress, disenfranchise and exclude ”non-white”. non-Christian people from the state boundaries is not simply based on actual or potential competition over jobs. Rather, it is an expression of ”working-class” support for an imperialist system that more and more openly subjects nations in order to monopolise their natural resources and capital.5

Jag tror att arbetararistokratin är en kategori som behöver könas. De imperialistiska superprofiterna omfördelas till arbetarklassen i väst men de omfördelas inte jämnt. Historiskt sett har de möjliggjort kärnfamiljen med en manlig familjeförsörjare.

Without the ongoing exploitation of external colonies – formerly as direct colonies, today within the new international division of labour- the establishment of the ’internal colony’, that is, a nuclear family and a woman maintained by a male ’breadwinner’, would not have been possible.

[…]

It was precisely through the existence of external and internal colonies (the housewife) that European capitalism was able to avoid the revolutionary disruption of the production relations, which Marx had expected to take place. 6

Manliga vita arbetare har utsatts för exploatering och underordning på grund av sin klassposition. Som familjefäder, patriarker, husägare, bilägare7 har de samtidigt integrerats i systemet, som vi med bell hooks term kan kalla imperialist white supremacist capitalist patriarchy. Den psykologiska lön de tilldelats har fungerat som en systembevarande kraft.

Ekonomiska strukturförändringar och feminismens politiska framsteg har, som jag försökt visa, i vissa avseenden devalverat denna psykologiska löns värde. Diskrepansen mellan verkligheten och de löften som den dominerande samhällsideologin och det i populärkulturen ständigt närvarande bakgrundsbruset av heteroromantisk propaganda skapar bitterhet.

Som Madfis forskning visat är gruppen vita män unikt dålig på att hantera personliga bakslag.

When entitled white males encounter this newfound indeterminate future where they are no longer assured status and success through privilege, some may blame everyone and everything but themselves. Their sense of white male privilege does not permit them to acknowledge their own role in any mistakes, let alone any personal limitations.8

Enligt en studie från Tyskland har de som identifierar sig med påståendet “Compared to other people, I have not achieved what I deserve” mer rasistiska attityder till invandrare. Ju bittrare person, ju starkare rasistiska åsikter. Eftersom den uppkommer ur en vilja att försvara hotade privilegier utgör bitterheten grogrund för reaktionär politisk mobilisering.

Varför är de vita männen så kränkta? Varför hotar de kvinnor på internet, varför begår de masskjutningar och varför röstar de på Jimmie Åkesson? TL;DR-versionen: De upplever att de riskerar att förlora något de blivit lovade.

Vad ska vi göra om min tes stämmer? Vad händer med vår antifascistiska strategi om fascismen och rasismen inte är en sorts mentalt virus som borgarklassen smittat ner arbetarklassen med, utan istället har en bred potentiell bas. Ska vi uppmana tjejer att sympatiligga med snubbar så att de inte röstar rasistiskt? Till och med Kajsa Ekis Ekman blir svar skyldig:

Arbetslöshet går att göra någonting åt, bostadssituationen går att lösa politiskt, utarmningen av landsbygden går att lösa om det fanns politisk vilja. Men vad som kan göras åt detta? Jag har inte en aning.

Jag har inte heller några enkla lösningar att servera. Det enda hopp jag har att dela med mig av är den dialektiska materialismen. Människors politiska agerande följer inte mekaniskt av deras materiella omständigheter.

I ett inledande självbiografiskt kapitel i The Wages of Whiteness: Race and the Making of the American Working Class beskriver David Roediger hur många av de mest uttalat rasistiska eleverna på hans high school några år senare var de starkast anhängarna av medborgarrättsrörelsen. Även bland oss vita män finns inre motsättningar som kan ge upphov till andra politiska formationer. ”Ett delar sig i två — detta är en universell företeelse, och detta är dialektik.”

  1. Madfis, Triple Entitlement and Homicidal Anger: An Exploration of the Intersectional Identities of American Mass Murderers
  2. Ibid.
  3. Nina Power, One Dimensional Woman
  4. Cristina Morini, the feminization of labour in cognitive capitalism
  5. Zak Cope, Divided World, Divided Class: Global Political Economy and the Stratification of Labour Under Capitalism
  6. Maria Mies, Patriarchy and Accumulation On A World Scale: Women in the International Division of Labour
  7. Och någon borde verkligen undersöka bilen som fetischobjekt i den patriarkala-reaktionära ideologi vars Führer heter Jeremy Clarkson.
  8. Madfis

Nya vapen

Stryk grubblet från din panna 
och gå i striden ut, 
att våldet övermanna, 
din tankes strid är slut. 
I andens vapenlekar 
ej någon seger vinns 
mot dem som blint förnekar 
att någon ande finns. 

Barbaren väljer vapen, 
du välja må som han. 
När vilddjur öppnar gapen 
ej tanken tala kan. 
Res mäktigt andens fäste 
i denna värld av hot 
och krossa ormars näste 
med mänskodjurets fot. 

Blott dåren tror det goda 
ej fötts att resa svärd, 
om ondskan än må bloda 
och söla ner en värld. 
Var viss! Om du ej värna 
nu vill din tro i strid 
skall ingen morgonstjärna 
inviga en ny tid. 

– Pär Lagerkvist, krigsåret 1940

Svenskens kärlek till naturen

Jimmie Åkesson dök upp i tv-soffan hos Karin Hübinette och försökte definiera den svenska identiteten och kulturen. Det gick inte helt bra. En svensk står i kö, har trasmattor och tänker på björkar. Hånet i mitt vänsterdominerade twitter- och facebookflöde var, med rätta, massivt. Men ett återkommande budskap tycktes vara att någon svensk etnicitet eller svensk kultur inte går att tala om.

Det är inte första gången jag hör detta. Varje diskussion om svenskhet verkar med nödvändighet följas av påpekanden om att den naturligtvis egentligen inte finns, att den är socialt konstruerad under nationalromantiken, att nationen bara är en ”föreställd gemenskap”. Som J Sakai sa:

There’s a certain trend of fashionable white thought that claims that race (or nation) is nothing more than a trick, an imaginary construct that folks are fooled into believing in. So we even find some middle-class white men claiming that they’ve “given up being white” (i can hear my grandmother saying, “More white foolishness!” with a dismissing headshake). Needless to say, they haven’t given up anything. Race as a form of class is very tangible, solid, material, as real as a tank division running over you … tank divisions, after all, are also socially constructed! About another form of this same white racist game—white New Age women deciding to play at “becoming Indian”—Women of All Red Nations activist Andy Smith used to wearily suggest that if they really really wanted to “become Indian” they should live on the rez–the u.s. colony– without running water or jobs, without heat in the winter or education for their children, with real poverty, alcoholism, and violent oppression.

Sociala konstruktioner, som klass och nation, slutar inte existera för att vi tänker bort dem. Och den som envisas med att ignorera trafikregler, vilka i högsta grad är socialt konstruerade, kommer förr eller senare att kollidera med verklighetens tunga långtradare.

Jimmie Åkesson är fascist. Det är orsaken till hans problem med att definiera svenskhet. Fascister föreställer sig nationen som en ahistorisk organisk enhet som individer antingen helt är en del av eller helt står utanför. Gränsen mellan biologisk rasism och Sverigedemokraternas kulturnationalism är hårfin, nationalitet och kultur blir här något i princip genetiskt.

Egentligen är det inte mer mystiskt att tillhöra en nation än att tala ett språk. Språk, uttryckssätt, symboler, historia, myter, religioner, traditioner, vanor osv bildar den nationella kulturens grammatik och vokabulär. Precis som varje individ kan lära sig att tala nya språk under livet, eller växa upp flerspråkiga, kan vi bli del av olika kulturer. Men precis som vi inte kan tänka utan ett språk kan vi aldrig heller helt frigöra oss från kulturen.

Den som vill manifestera sin onationella hållning genom att klottra kuken på svenska flaggan vet att göra det på den blågula korsfanan och inte på vilken trasa som helst. Även den som vill ta avstånd från den nationella kulturen måste känna till den. Vi är bundna av kulturen och samtidigt delaktiga i att omvandla den.

Nationer är historiska konstruktioner. Förvisso formas den nationella kulturen också av mer stabila faktorer som ”den omgivande naturens geologiska, oro-hydrografiska, klimatiska och andra egenskaper” men i huvudsak skapas den genom människors kamp och arbete.

Jan Myrdal nämner några av de historiska faktorer som format svenskheten: Kognatiskt och agnatiskt släktskap, avsaknaden av klansystem och mödomsideologi, nattfriande och egalitära bondesamhällen.

Ett annat särdrag som ofta framställs som ”typiskt svensk” är kärleken till naturen. Det är naturligtvis inte heller det någon genetisk egenskap. Om vi nu kan tala om en speciell svensk naturuppfattning så har den skapats genom historiska processer.

I Sverige har vi, jämte Norge, Island och Finland, en stark allemansrätt. En förutsättning för att älska naturen är att vi fritt kan röra oss i den. Vissa vill spåra allemansrättens rötter till de nordiska böndernas fria ställning. Så hade också Danmark en starkare feodal ordning och har idag en svagare allemansrätt.

Andra menar att allemansrättens medeltida rötter är ett modernt falsarium. Allemansrätten i dess moderna form tillkom som en följd av 1937 års fritidsutredning. Den svenska arbetarklassen hade tillkämpat sig rätten till två semesterveckor. Nu gällde det att arbetarna skulle kunna fylla denna ledighet med ett sunt innehåll. Oavsett allemansrättens historiska rötter så innebär den i sin nutida form att arbetarnas behov av rekreationsmöjligheter segrade över markägarnas rätt till jordränta.

I Sverige har också många arbetare haft tillgång till fritidshus, idag är det enligt SCB mer än hälften av Sveriges befolkning som har det. Den goda tillgången på sommarstugor beror delvis på den ganska sena urbaniseringen. Många av stugorna är släktgårdar och torp som funnits i släkten och tjänat som bostad kanske ända in på 1940-talet.

Möjligheten att komma ut på landet och rätten att utnyttja markerna har haft en ekonomisk-kulinarisk betydelse där svamp, bär, fisk och vilt blivit viktiga inslag i svensk husmanskost. Även om jakten blivit en dyr hobby har det knappast varit omöjligt för svenska arbetare att jaga, och värdet de genomsnittliga 54 kilo viltkött som en jägare får hem måste dras från kostnaderna, som regionalt kan vara rätt så låga.

Den svenska möjligheten att röra sig i skog och mark beror bland annat på geografiska förhållanden, de vidsträckta obrukade skogarna och öppna vattendrag. Men det beror också på klasskampen, kampen för en värdig fritid, kampen mot inhägnande av allmänningar.

Rasismen och den nationella chauvinismen försvinner inte för att radikaler försöker problematisera bort svenskhetens existens. Den svenska kulturen blir inte öppnare eller lättare att erövra för att vi inte låtsas om den. Nationer har uppkommit vid givna tidpunkter och kommer säkert någon gång sluta existera. Men just nu finns de, helt oaktat om julgranen är en tysk import och kåldolmarna turkiska.

75 år sedan slaget om Cable Street

I dag är det 75 år sedan slaget om Cable Street, ett storslaget exempel på hur folklig och militant mobilisering kan stoppa fascistiska rörelser. Och i dagens värld med ekonomisk kris och växande nyfascism behöver vi verkligen goda exempel.

30-talets Storbritannien präglades av depressionen och den nationella samlingsregeringens ekonomiska åtstramningar. Labour splittrades när samlingsregeringens anhängare uteslöts. Det lilla brittiska kommunistpartiet vann ny mark. Men även till höger pågick en radikaliseringsprocess.

1932 hade sir Oswald Mosley, en f d parlamentsledamot för såväl de konservativa som Labour, grundat British Union of Fascists (BUF) efter italiensk modell. Även partiuniformen var av italiensk modell och medlemmarna var följaktligen kända som svartskjortor. Rörelsen hade som mest omkring 50 000 medlemmar och stöddes av stora dagstidningar som Daily Mail, Evening News och Sunday Dispatch och delar av den brittiska överklassen. Ledande brittiska kapitalister och höga officerare organiserade ”Januari-klubben” till stöd för BUF. I begynnelsen var BUF inte särskilt uttalat antisemitiskt men Mosley kom med tiden att bli mer och mer inspirerad av Hitler och den nazistiska regimen i Tyskland och från 1934 blev judehatet en central del i organisationens propaganda.

BUF lade stor vikt vid att vinna inflytande i de brittiska arbetarkvarteren. Ett sådant område var East End i London. Här bodde inte bara en betydande del av Londons arbetarklass utan även stora invandrargrupper: svarta, asiater och irländska katoliker. Där levde också ungefär hälften av Storbritanniens 350 000 judar. Under sommaren 1936 hade BUF drivit en hetskampanj mot East Ends judiska befolkning med misshandel och brandbomber mot judiskägda butiker. I slutet av september meddelade Mosley att de planerade att hålla en stor marsch genom East End den fjärde oktober.

Jewish People’s Union organiserade snabbt en namninsamling i protest och under 48 timmar fick man ihop 100 000 namn. Listan överlämnades till myndigheterna i London som dock vägrade att stoppa fascistmarschen. Det brittiska kommunistpartiet, som hade ett starkt fäste i East Ends arbetarkvarter, stödde till en början namninsamlingen och försöken att stoppa BUF på laglig väg. Man uppmanade människor att närvara vid ett möte på Trafalgar Square organiserat av det kommunistiska ungdomsförbundet till stöd för den spanska republiken.

Den lokale ledaren i East End, Joe Jacobs, argumenterade dock för att kommunisterna borde försöka sätta stopp för BUF. Han menade att det var omoraliskt att stödja kampen i Spanien men att inte samtidigt ta kampen på hemmaplan. När det stod klart att myndigheterna inte tänkte sätta stopp för marschen ställde man in mötet vid Trafalgar Square och började i stället mobilisera för att stoppa fascisterna på gatan.

Även vänstersocialisterna i Independent Labour Party stödde namninsamlingen men förklarade sig beredda att stoppa marschen med utomparlamentariska metoder när försöken till att hindra fascisterna med lagliga medel misslyckades.

Labour stödde visserligen namninsamlingen, men Labourledarna försökte egentligen enbart få marschen att ledas om till ett mindre ”explosivt” område. När det inte gick uppmanade Labor folket i East End att hålla sig hemma. Man menade att den bästa metoden var att tiga ihjäl BUF. Liknande åsikter hördes från ledare inom de judiska organisationerna.

Detta till trots. På dagen för marschen samlas mellan uppemot en halv miljon antifascister på gatorna i East End. Judar, katoliker, kommunister, vänstersocialister, fackföreningsfolk, socialdemokrater och partilösa arbetare står sida vid sida för att stoppa svartskjortornas marsch.

BUF:s officiella samling är 14:30 vid Royal Mint Street. Över 10 000 poliser från hela Londonregionen har kallats in för att se till att de får demonstrera ostört. När de första svartskjortorna dyker upp vid 13:30 går folkmassan till anfall och två fascister slås medvetslösa innan någon hinner ingripa. Poliser till häst och till fots slår tillbaks och tränger undan motdemonstranterna.

Nu anländer fler och fler fascister på lastbilsflak. 500 poliser skyddar dem från folkmassan. 3 000 svartskjortor ställer upp sig i militär formation. ”Vi vill ha Mosley!” skanderar de. ”Det vill vi med – död eller levande!” svarar antifascisterna. Fyra spårvagnsförare har stoppat sina spårvagnar för att blockera gatorna.

Antifascisterna har informatörer bland polisen och får nu veta att de planerade att röja väg för marschen längst med Cable Street, rakt genom de judiska kvarteren! Snabbt börjar man resa  barrikader längst med hela gatan. Vagnar välts över ända, möbler och madrasser släpas ut ur husen. Gatsten bryts upp för att användas som projektiler.

14:30 försöker polisen öppna Cable Street, men motståndet är välorganiserat. Kommunisterna och vänstersocialistena har cykel- och motorcykelburna spanare, egna sjukvårdare och sambandscentraler. Varje framryckning möts av gatstenar och fyrverkeripjäser som haglar över konstaplarna. Från husens övervåningar vräker hemmafruarna ner skräp. Småungar rullar ut stenkulor som får polishästarna att halka. Tillfångatagna antifascister fritas av sina kamrater och poliser blir själva ”arresterade” av folket. Bakom varje barrikad polisen lyckas forcera möter de en ny. De retirerar i väntan på förstärkning.

14:45 försöker polisen öppna en väg för fascisterna längst med Leman Street. Gatustrider pågår i en halvtimme innan polisen inser att även denna väg är spärrad.

15:40 anländer Mosley själv till uppsamlingsplatsen. Strax därefter meddelar polischefen att marschen inte kommer kunna genomföras. Klockan 16:00 förs BUF-anhängarna bort under beskydd av tusentals poliser. De försöker hålla ett möte på Trafalgar Square men polisen hindrar dem och de slinker iväg med svansen mellan benen.

I East End utbryter ett folkligt jubel när nyheten sprider sig. Antifascisterna organiserar en spontan demonstration nedför Cable Street. Längst med vägen sjunger man InternationalenWarschawjankaBandiera RossaRote Wedding och Solidarity Forever. I Victoria Park firas segern över fascisterna till långt in på natten.

BUF återhämtadet sig aldrig från det pinsamma nederlaget i East End och förlorade därefter all betydelse inom brittisk politik. Stora delar av överklassen drog tillbas sitt stöd till svartskjortorna, de var helt enkelt inte ett tillräckligt effektivt verktyg för att splittra arbetarklassen. Tvärt om! Denna dag hade upp emot en halv miljon brittiska arbetare enats över politiska, religiösa och etniska gränser för att ge ett tydligt budskap: Fascisterna ska inte få passera!

Vad kan vi lära av slaget om Cable Street? Detta historiska exempel borde studeras av alla de som envist hävdar att militanta gatuaktioner inte har någon plats i den antifascistiska kampen, eller att fascister helt enkelt kan tigas ihjäl. Fascismen är en terroristisk kraft som lever på rädsla. När fascisterna fysiskt konfronteras och besegras skingras den air av skräck som omger dem.

Principfast och högstämd pacifism är en precis lika verkningslös antifascistisk strategi som oorganiserade våldsamheter mot enskilda meningsmotståndare. Lärdomen från London 1936 borde vara att hitta en kombination av folklig massmobilisering och korrekt militansnivå. Som Attila the Stockbroker sjunger: ”If it takes a voice, then shout the truth. If it takes a hand, then hold them back. If it takes a fist, then smash them down.”