Kategoriarkiv: Historia

När maten blev global

Publicerat av
Svara

SS Strathlevens resa

SS Strathleven
SS Strathleven

Den andra februari 1880 anlände ångfartyget SS Strathleven till London efter 58 dagar till havs. I lasten fanns fyrtio ton australiensiskt biff- och lammkött. Varorna höll god kvalitet och såldes för fem pence pundet, knappt under marknadspriset för färskt kött.

Strathlevens resa var det första lyckade försöket att skeppa kött från Australien till Storbritannien. Nyckeln var den nyligen öppnade Suezkanalen som förkortade resan och den experimentella kylutrustning som uppfunnits av den skotska kemisten Joseph James Coleman. 

Många mathistoriker har kopplat framväxten av en global matmarknad till teknologiska framsteg inom sjöfart, kylteknik, kanalbyggande och järnvägens genomslag. Bolaget bakom SS Strathleven ville å andra sidan tona ner betydelsen av Colemans uppfinning. I en magsur artikel påpekar de att de kunnat använda sig av något av flera konkurrerande kylsystem som utvecklats ungefär samtidigt. Teknologin skapades som ett svar på ett behov.

Sir Peel och potatispesten

Kanske bör vi sätta det verkliga startdatumet för den globala matproduktionen till den femtonde maj 1846 när det brittiska parlamentet upphävde spannmålstullarna. Vid denna tid var den helt dominerande ekonomiska teorin att varje stat behövde skydda sitt eget jordbruk genom tullar och importförbud. De brittiska tullarna gynnade den jordägande klassen men var avskydda av både industrikapitalister och arbetare. The Anti-Corn Law League blev från 1830-talet en av landets starkaste folkrörelser. Men godsägarna dominerade parlamentet.

Det är något av ett historiens mysterium varför den konservativa premiärministern Sir Robert Peel gick emot sitt eget parti och offrade sin politiska karriär för att upphäva spannmålstullarna. Den utlösande faktorn var massvälten på Irland. 

Minnesmonument över den irländska svältens offer

Sedan 1700-talet hade Irlands utvecklats till det brittiska imperiets kornbod. Nästan all jord ägdes av den protestantiska minoriteten. Stora delar av den katolska majoritetsbefolkningen hade inte tillgång till mer odlingsmark än sina köksträdgårdar. 

Potatis kan ge stor avkastning på liten odlingsyta och introduktionen av potatis hade låtit den irländska befolkningen fördubblas på bara femtio år. Drygt en tredjedel av irländarna åt nästan uteslutande potatis. När Irland 1845 drabbades av potatisbladmögel blev följderna katastrofala. Sir Peel försökte initialt mildra konsekvenserna, bland annat genom att avskaffa spannmålstullarna. 

När den konservativa regeringen föll på grund av tullfrågan tillträdde istället Lord John Russels laissez-faire-liberala regering. Drivna av lika delar marknadsfundamentalism och rasistiska attityder till irländska katoliker avslutade den alla statliga program för att mildra svälten och vägrade stoppa matexporten från Irland. Medan en fjärdedel av Irlands befolkning dog i svält eller tvingades emigrera fortsatte ön hela tiden exportera mat.

Peels svängning i tullfrågan har ansetts bero på att han såg det som nödvändigt för att förhindra större sociala oroligheter. För att bevara jordägarnas och aristokraternas politiska makt fick de offra en del av sin ekonomiska makt. Med billiga matvaror från kolonierna skulle arbetarklassen hindras från att revoltera och deras lönekrav hållas nere. 

När Storbritannien övergav försöken att skydda sin inhemska produktion innebar det inte bara en kvantitativ ökning av matimporten utan en kvalitativ förändring där matproduktionen för första gången i världshistorien blev verkligt globalt sammanlänkad.

Den första matregimen

I slutet av 1980-talet lanserade de marxistisk influerade matforskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva de komplexa system av globaliserad produktion och konsumtion av mat som växte fram från 1870-talet. 

Den första matregimen baserades på en global arbetsdelning där de bosättarkoloniala samhällena i Nordamerika, Australien och Nya Zeeland specialiserade sig på att exportera spannmål och kött, först till Storbritannien och senare till hela Västeuropa, i utbyte mot industriprodukter. Även Sibirien, Punjab och de tysktalande bosättningarna i Donaubäckenet kom att spela en liknande roll.

Importen tillsammans med ökad produktivitet i den egna jordbrukssektorn gjorde en allt större del av landsbygdsbefolkningen i Västeuropa överflödig. En stor del absorberades av städernas arbetarklass medan miljoner utvandrade och blev själva bosättare. 

Till skillnad från de europeiska kolonialmakterna försökte de bosättarkoloniala staterna inte exploatera ursprungsbefolkningens arbetskraft utan fortsatte en fördrivnings- och folkmordspolitik. De var därför beroende av att importera arbetskraft till jordbrukssektorn. Genom utbyggnad av järnvägsnätet, tillhandahållande av jordbrukskrediter och fördelaktig lagstiftning lockades europeiska nybyggare.

Basen i bosättarkoloniernas produktion var familjejordbruk. Genom att använda hela familjens arbetskraft hölls kostnaderna låga. Samtidigt var dessa gårdar redan från början integrerade i marknadsekonomin. De producerade för försäljning och köpte utsäde, jordbruksmaskiner och taggtråd. Den senare började masstillverkas från 1870-talet och var helt nödvändig för att hägna in de vidsträckta betesmarkerna i den amerikanska Västern och Australiens Outback.

Taggtråd

Den första matregimen innebar att inslagen av kött och vitt mjöl ökade kraftigt i den europeiska arbetarklassens diet, tillsammans med kolonialvaror som socker, te, kaffe och kakao.

I slutet av 1920-talet hamnar systemet i kris. Det började med börskraschen 1929. På fyra år minskade världshandeln med sextio procent. Matpriserna kollapsade. I Oregon lämnades slaktade får att ruttna eftersom köttpriset var lägre än transportkostnaderna. I Brasilien försökte förtvivlade kaffeodlare hålla uppe priserna genom att elda ångloken med kaffebönor istället för kol.

Till skillnad från traditionellt kapitalistiskt organiserade företag reagerade familjejordbruken på prissänkningarna genom att öka produktionen, vilket ytterligare sänkte priserna. Under press från arbetare och bönder införde stater tullar och importbegränsningar. 1931 övergav till och med Storbritannien frihandelsprincipen som varit rådande sedan Peels dagar.

På den ekonomiska krisen följde ekologisk katastrof. Två generationer av bönder hade plöjt upp Förenta staternas och Kanadas slättlandskap och ersatt buffelgräset med monokulturella veteodlingar. Det höga världsmarknadspriset på vete till följd av första världskriget och det ryska inbördeskriget och införandet av bensindrivna traktorer och skördetröskor hade påskyndat processen. 

Under hela 1930-talet rådde ovanligt torra och varma väderförhållanden i Nordamerika. Utan präriegräsets djupa rötter som kunde hålla kvar fukt i marken och förhindra jorderosion torkade matjorden ut och förvandlades till damm. De starka prärievindarna drog upp enorma moln av damm och svepte dem med sig ända till östkustens storstäder. Perioden, känd som the Dust Bowl, innebar enorma mänskliga, ekonomiska och ekologiska kostnader. Vissa områden förlorade 75 procent av sin matjord. 

Sandstorm i Texas 1935
Sandstorm i Texas 1935

En grundpelare i 30-talets New Deal-politik blev att rädda det amerikanska jordbruket genom omfattande statliga ingrepp såsom stödköp, ersättning för mark i träda och åtgärder för att minska jorderosionen. Bland annat planterades över 220 miljoner träd i ett bälte från kanadensiska gränsen till Texas för att motverka vinderosion och torka. När Förenta staterna gick in i andra världskriget fortsatte stödet till jordbruket som en form av krigskeynesianism.

Den andra matregimen

Den nya globala matregim som tog form efter andra världskriget präglades av tre huvudsakliga faktorer: erfarenheterna från New Deal-eran, avkoloniseringen och det kalla kriget. I 1947 års GATT-avtal, som reglerade den internationella handeln undantogs jordbruksprodukter från begränsningarna i exportsubventioner och importtullar.

Förenta staterna subventionerade sina jordbrukare genom omfattande stödköp. Maten användes som livsmedelsbistånd, först till Europa som en del av Marshallplanen och senare i allt större utsträckning i tredje världen. När programmet var som mest omfattande bestod fyrtio procent av all internationell handel med vete av amerikanskt livsmedelsbistånd. Japan, Storbritannien och EU:s föregångare EEC följde Förenta staternas exempel under 1960-talet.

Matexporten blev ett vapen i det kalla kriget. Billiga livsmedel skulle förhindra tillväxten av kommunistiska och socialistiska rörelser och knyta de nyligen avkoloniserade länderna till västblocket. 1966 använde exempelvis Johnsonregeringen matexporten som påtryckningsmedel för att få Indien att tona ner sin kritik av Vietnamkriget. 

1950 importerade tredje världen runt fem miljoner ton spannmål årligen, trettio år senare hade den siffran ökat till över hundra miljoner ton. Det billiga spannmålet underminerade ofta det lokala jordbruket. I Västafrika slogs exempelvis odling av jams, hirs och durra ut av importerat ris. Att det småskaliga självförsörjningsjordbruket slogs ut sågs ofta som ett steg mot modernisering och industrialisering av ekonomin. 

McDonald's
Snabbmatskedjor blev ett typiskt inslag i den andra matregimen

I väst kom dieten att präglas av komplexa produktionskedjor. En allt större del av råvaror köptes upp av företag som förädlade dem till hel- eller halvfabrikat. Produktionen av majs och soja för industriell köttuppfödning ökade kraftigt.

1973 hade kalla kriget mattats av något. Förenta staterna var inte längre lika intresserade av att subventionera tredje världen med billig mat. Istället beslöt man att tillåta veteexport till Sovjetunionen. Omvärlden hade underskattat hur hårt det sovjetiska jordbruket drabbats av torkan sommaren 1972. Sovjetunionen gjorde stora inköp från Förenta staterna, Kanada, Frankrike och Australien. Matpriserna över hela världen rusade med mellan trettio och femtio procent på tio månader. Världens vetelager tömdes

Den andra matregimen hamnade i kris. Australien, Kanada, Argentina och Brasilien, stora matproducenter som inte hade råd att subventionera sina jordbruk på samma nivå som Förenta staterna och EU, kom att leda kampen mot exportsubventioner. Omförhandlingen av GATT-avtalet och skapandet av WTO 1995 innebar i viss mån frihandelns återkomst som princip för den globala matmarknaden.

En tredje matregim?

Under de senaste trettio åren har konturerna av en ny matregim kunnat anas, dominerad av globala agrobusinessföretag. Förenta staterna och EU har bevarat sitt jordbruksstöd samtidigt som tredje världen påtvingats nyliberala handelsavtal.. Denna företagsdrivna matregim försöker också integrera konsumenters krav på hållbar, hälsosam och organisk mat genom att skapa nischade produkter. 

Affisch från Via Campesina

1996 formulerade bonderörelsen Via Campesina matsuveränitet som ett alternativt ramverk för den globala matproduktionen. Matsuveränitet definieras av Food First Information & Action Network som “alla människors rätt till hälsosam och kulturellt lämplig mat producerad med ekologiskt hållbara metoder och deras rätt att definiera sina egna livsmedels- och jordbrukssystem.”

Verklig matsuveränitet skulle innebära ett radikalt brott , inte bara med det agrobusinessdominerade systemet, utan med 150 år av kapitalistisk matproduktion.

John Newsinger: ”Imperiets skugga”

Publicerat av
Svara

Sedan Howard Zinns magnum opus om det amerikanska folkets historia kom ut 1980 har det varit populärt att marknadsföra radikal historieskrivning som People’s History. Vi har allt ifrån Vijay Prashads A People’s History of the Third World till Michael Parentis A People’s History of Ancient Rome och Chris Harmans tegelsten A People’s History of the World.

Så har även den marxistiske historikern John Newsingers bok om det brittiska imperiet på originalspråk fått titeln The Blood Never Dried: A People’s History of the British Empire.

Vilka krav vi egentligen kan ställa på en People’s History må diskuteras. Få lyckas nå opp till Howard Zinns mångbottnade och mångröstade historieskrivning. Men även om Newsinger inte är någon Zinn har han ändå skrivit en mycket värdefull bok om 300 år av brittisk imperialism.

Huvudfokus ligger på folkens motstånd mot kolonialismen, från slavupproren i Karibien på 1700-talet till Mau Mau i Kenya och den kommunistiska gerillan i Malaya på 1950-talet. Genomgående är de grundliga skildringarna av det oerhörda övervåld som släpptes lös mot de upproriska.

Tortyren, skövlingen, våldtäkterna, massavrättningarna och förnedringen är den samma under 300 år. Det är tung läsning. Newsinger blottlägger kolonisatörernas psykologi. Ständigt omringade av fientliga folkmassor måste de möta alla tendenser till motstånd med massivt våld och nedbrytande sadism.

Detta hade naturligtvis aldrig varit möjligt utan en massiv rasistisk ideologi som tar ifrån de koloniserade folken deras status som människor. Newsinger visar att krigen, straffexpeditionerna och tortyren har haft ett brett stöd i det brittiska samhället, bland konservativa, bland liberaler och senare till och med bland människor som kallat sig socialister.

När den kenyanska fackföreningsrörelsen skulle krossas i början av 50-talet var Storbritanniens kolonialminister gruvarbetaren och fackföreningsledaren Jim Griffith i Clement Attlees socialdemokratiska regering. Tony Blairs krigsförbrytelser under Irakkriget är inget tendensbrott i Labours historia. Även om det funnits enskilda politiker som kämpat emot har alla Labourregeringar under 1900-talet varit goda imperialister.

Att den rasistiska ideologin och de materiella fördelar de dragit av den ekonomiska världsordningen förvridit klassmedvetenheten hos arbetarklassen i centrum och lagt grunden för socialdemokrati och socialchauvinsim är ingen ny upptäckt för revolutionära marxister.

Men Newsinger lyfter också fram det motstånd som funnits i Storbritannien mot imperialismen. Från den breda kampanjen mot Irakkriget och Vietnam Solidarity Campaign går en linje till abolitionisterna som under 1830-talet, ofta på kristen grund, organiserade en verklig massrörelse bland arbetare och hantverkare mot slaveriet.

1865, 31 år efter slaveriets avskaffande på Jamaica, protesterade den svarta befolkningen i Morant Bay mot de vitas fortsatta överordning. Protesterna slogs ner med en oerhörd grymhet av guvernör Edward Eyre. 1000 hus brändes ner, 500 till 1500 svarta dödades av militären.

Våldet skapade stor förskräckelse i Storbritannien. Guvernör Eyre tvingades avgå. När han återvände hem till Southampton ordnade borgmästaren en bankett till hans ära som angreps av arbetarmassor vilka försökte få fatt på Eyre för att lyncha honom. Det största arbetarmöte som ditintills hållits i staden fördömde Eyre som en skam.

I nästan vartenda kolonialkrig finns exempel på brittiska soldater som deserterat för att strida mot imperiet. Samtidigt har de traditionella eliterna hos de koloniserade folken oftast valt att försöka samarbeta med britterna för att behålla sin position.

En historik över imperialismens grymhet hade lätt kunnat bli en idealistisk moralskrift, en lista av åtalspunkter mot ett på förhand dömt system. Med Newsingers marxism och fokus på motståndet blir boken mer komplex, visar på orsaker bortom någon idealistisk ondska och visar att det är klassbaserad solidaritet som är botemedlet.

Svenskens kärlek till naturen

Publicerat av
4

Jimmie Åkesson dök upp i tv-soffan hos Karin Hübinette och försökte definiera den svenska identiteten och kulturen. Det gick inte helt bra. En svensk står i kö, har trasmattor och tänker på björkar. Hånet i mitt vänsterdominerade twitter- och facebookflöde var, med rätta, massivt. Men ett återkommande budskap tycktes vara att någon svensk etnicitet eller svensk kultur inte går att tala om.

Det är inte första gången jag hör detta. Varje diskussion om svenskhet verkar med nödvändighet följas av påpekanden om att den naturligtvis egentligen inte finns, att den är socialt konstruerad under nationalromantiken, att nationen bara är en ”föreställd gemenskap”. Som J Sakai sa:

There’s a certain trend of fashionable white thought that claims that race (or nation) is nothing more than a trick, an imaginary construct that folks are fooled into believing in. So we even find some middle-class white men claiming that they’ve “given up being white” (i can hear my grandmother saying, “More white foolishness!” with a dismissing headshake). Needless to say, they haven’t given up anything. Race as a form of class is very tangible, solid, material, as real as a tank division running over you … tank divisions, after all, are also socially constructed! About another form of this same white racist game—white New Age women deciding to play at “becoming Indian”—Women of All Red Nations activist Andy Smith used to wearily suggest that if they really really wanted to “become Indian” they should live on the rez–the u.s. colony– without running water or jobs, without heat in the winter or education for their children, with real poverty, alcoholism, and violent oppression.

Sociala konstruktioner, som klass och nation, slutar inte existera för att vi tänker bort dem. Och den som envisas med att ignorera trafikregler, vilka i högsta grad är socialt konstruerade, kommer förr eller senare att kollidera med verklighetens tunga långtradare.

Jimmie Åkesson är fascist. Det är orsaken till hans problem med att definiera svenskhet. Fascister föreställer sig nationen som en ahistorisk organisk enhet som individer antingen helt är en del av eller helt står utanför. Gränsen mellan biologisk rasism och Sverigedemokraternas kulturnationalism är hårfin, nationalitet och kultur blir här något i princip genetiskt.

Egentligen är det inte mer mystiskt att tillhöra en nation än att tala ett språk. Språk, uttryckssätt, symboler, historia, myter, religioner, traditioner, vanor osv bildar den nationella kulturens grammatik och vokabulär. Precis som varje individ kan lära sig att tala nya språk under livet, eller växa upp flerspråkiga, kan vi bli del av olika kulturer. Men precis som vi inte kan tänka utan ett språk kan vi aldrig heller helt frigöra oss från kulturen.

Den som vill manifestera sin onationella hållning genom att klottra kuken på svenska flaggan vet att göra det på den blågula korsfanan och inte på vilken trasa som helst. Även den som vill ta avstånd från den nationella kulturen måste känna till den. Vi är bundna av kulturen och samtidigt delaktiga i att omvandla den.

Nationer är historiska konstruktioner. Förvisso formas den nationella kulturen också av mer stabila faktorer som ”den omgivande naturens geologiska, oro-hydrografiska, klimatiska och andra egenskaper” men i huvudsak skapas den genom människors kamp och arbete.

Jan Myrdal nämner några av de historiska faktorer som format svenskheten: Kognatiskt och agnatiskt släktskap, avsaknaden av klansystem och mödomsideologi, nattfriande och egalitära bondesamhällen.

Ett annat särdrag som ofta framställs som ”typiskt svensk” är kärleken till naturen. Det är naturligtvis inte heller det någon genetisk egenskap. Om vi nu kan tala om en speciell svensk naturuppfattning så har den skapats genom historiska processer.

I Sverige har vi, jämte Norge, Island och Finland, en stark allemansrätt. En förutsättning för att älska naturen är att vi fritt kan röra oss i den. Vissa vill spåra allemansrättens rötter till de nordiska böndernas fria ställning. Så hade också Danmark en starkare feodal ordning och har idag en svagare allemansrätt.

Andra menar att allemansrättens medeltida rötter är ett modernt falsarium. Allemansrätten i dess moderna form tillkom som en följd av 1937 års fritidsutredning. Den svenska arbetarklassen hade tillkämpat sig rätten till två semesterveckor. Nu gällde det att arbetarna skulle kunna fylla denna ledighet med ett sunt innehåll. Oavsett allemansrättens historiska rötter så innebär den i sin nutida form att arbetarnas behov av rekreationsmöjligheter segrade över markägarnas rätt till jordränta.

I Sverige har också många arbetare haft tillgång till fritidshus, idag är det enligt SCB mer än hälften av Sveriges befolkning som har det. Den goda tillgången på sommarstugor beror delvis på den ganska sena urbaniseringen. Många av stugorna är släktgårdar och torp som funnits i släkten och tjänat som bostad kanske ända in på 1940-talet.

Möjligheten att komma ut på landet och rätten att utnyttja markerna har haft en ekonomisk-kulinarisk betydelse där svamp, bär, fisk och vilt blivit viktiga inslag i svensk husmanskost. Även om jakten blivit en dyr hobby har det knappast varit omöjligt för svenska arbetare att jaga, och värdet de genomsnittliga 54 kilo viltkött som en jägare får hem måste dras från kostnaderna, som regionalt kan vara rätt så låga.

Den svenska möjligheten att röra sig i skog och mark beror bland annat på geografiska förhållanden, de vidsträckta obrukade skogarna och öppna vattendrag. Men det beror också på klasskampen, kampen för en värdig fritid, kampen mot inhägnande av allmänningar.

Rasismen och den nationella chauvinismen försvinner inte för att radikaler försöker problematisera bort svenskhetens existens. Den svenska kulturen blir inte öppnare eller lättare att erövra för att vi inte låtsas om den. Nationer har uppkommit vid givna tidpunkter och kommer säkert någon gång sluta existera. Men just nu finns de, helt oaktat om julgranen är en tysk import och kåldolmarna turkiska.

Matkrisens följder: Brödupprorens tid

Publicerat av
Svara

Hungerkravall i Stockholm 1917

Aldrig i modern tid har Sverige varit så nära en revolutionär situation som 1917. Det var året för Västervikssovjeten, Seskaröupproret, soldatmyterier och tiotusentals demonstrerande arbetare över hela landet. 1917 var också ett hungerår i Sverige.

Skörden 1916 hade varit dålig, de så kallade gulaschbaronerna gjorde stora pengar på att exportera svenska livsmedel till centralmakterna och när Tyskland i februari inledde det totala ubåtskriget ströps all livsmedelsinförsel. Bröd ransonerades till 200 gram per dag. Potatisen, fattigmaten, fanns knappt att köpa. Arbetarna krävde fred och demokrati, men framför allt krävde de bröd.

Arbetarna tog till direkta aktioner för att hindra matspekulanterna. I regel stals aldrig livsmedel. Istället tog de sig in hos handlare, bagare och bönder för att inventera deras lager. Varorna tvångsköptes till priser som arbetarna fastslog som rättvisa. Håkan Blomqvist citerar en tidningsnotis från Göteborg som beskriver ett typiskt förfarande:

Ett stort antal av de strejkande varvsarbetarna jämte en del andra samlades på torsdagsmorgonen utanför handlaren Bernhard Samuelssons butik i Kvillebäcken, där man dagen innan vid en inventering påträffat ett 40-tal säckar potatis vilka innehavaren lovat sälja på morgonen. Nu hade herr Samuelsson i förskräckelsen blivit så välvillig att han ville skänka bort potatisen som han förut hållit undan, men detta ville arbetarna ej vara med om. Potatisen såldes därför i 5 kilos poster för 50 öre. Det blev naturligtvis en oerhörd tillslutning av köpare.

I tvångsköpen möttes två principer, kapitalismens marknadsekonomi och ”massans moraliska ekonomi”, en förkapitalistisk föreställningsvärld där hungrandes rätt till mat alltid övertrumfar det privata vinstintresset.1

Det är inte bara i Sverige 1917 och Egypten 2011 som hunger leder till kravaller och uppror. Ett forskarlag vid New England Complex Systems Institute har försökt att mäta korrelationen mellan våldsamma protester och stigande matpriser.2

Figuren visar FAO:s matprisindex och matkravaller. Siffran inom parentes anger antalet dödade i konflikterna.

Forskarnas slutsats är att ett matprisindex på över 210 punkter stark korrelerar med oroligheter, kravaller och upprorsförsök.

FAO:s rapport från juni i år visar ett prisindex på 201 punkter och en generell nedåtgående trend, samtidigt finns en oro för vad torkan i Förenta staterna ska innebära och majspriserna har på bara några veckor stigit med 40 procent.

Vi ser framför oss ett scenario där matpriserna kommer vara stabilt höga eller något stigande beroende på strukturella faktorer som ökade efterfrågan viken inte kan mötas av ökad produktivitet. Spekulation och klimatrelaterade väderfenomen kommer att driva fram prisspikar från en redan hög nivå.

I Sverige lägger hushållen i genomsnitt tolv procent av sina inkomster på livsmedel, att jämföras med länder i tredje världen där hushållen ofta har matkostnader på runt 80 procent av sin budget. I Sverige och liknande länder består priset på matvaror i högre grad av kostnader för förädling, transport, förpackning och reklam vilket gör matpriserna mindre känsliga för prisspikar på råvarumarknaden. Det kommer antagligen även i fortsättningen vara i tredje världen som vi ser de stora brödupproren.

Samtidigt kommer rapporter från Storbritannien, där låginkomsttagare har minskat sina inköp av frukt och grönsaker med en tredjedel, och Förenta staterna där matbankerna som förser soppkök, härbärgen och fattiga familjer med livsmedel har svårt att få resurserna att räcka till.

Ljus över landet: arbetarrörelsen och folkbildningen

Publicerat av
Svara

Folkbildningen i Sverige tog sin början på 1830-talet. I England existerade vid denna tid redan filantropiska projekt som försökte föra ut bildningen till arbetarklassen. I det huvudsakligt agrara Sverige kom emellertid bönderna att stå i centrum för insatserna. Svensk folkbildnings pionjär, biskop C.A. Agardh, var direkt fientlig till att låta de jordlösa proletärerna få del av bildningen.

Först efter att industrikapitalismen och urbaniseringen under senare delen av 1800-talet lagt grunden för folkrörelserna kom folkbildningen att bli en angelägenhet för arbetarklassen. Inom nykterhetsrörelsen och de liberala delarna av arbetarrörelsen fanns vid denna tid en stark tilltro till bildningens förmåga att lösa de så kallade arbetarfrågorna. Nöden och eländet sågs som ett utslag av personliga tillkortakommanden snarare än effekter av ett orättvist samhällssystem, ett synsätt som nu åter är på modet.

Mot denna bildningssyn vände sig den unga socialdemokratin. August Palm hamnade i gräl med den liberale folkbildaren Anton Nyström som menade att socialismen endast intresserade sig för ”magfrågor” istället för arbetarklassens moraliska och andliga nivå. Palm svarade att socialismen förvisso var en magfråga i betydelsen att socialister såg fattigdomen som orsaken till arbetarklassens okunnighet och inte tvärtom. ”Men när en gång den ekonomiska frågan blir löst, skall bildningsfrågan vara löst av sig själv.”

Palm kom att förbli skeptisk till folkbildningsinsatser men inom arbetarrörelsen i stort växte intresset. Då många socialister också var organiserade nykterister kom de i kontakt med det omfattande studiearbetet som bedrevs i nykterhetsrörelsens loger. Bland dem socialisten och godtemplaren Oscar Olsson, kallad Oscar med skägget, som 1902 blev ”studiecirkelns fader” när han la grunden för ett nytt systematiskt studiearbete i IOGT.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress 1907 blev viktig för arbetarrörelsens syn på folkbildningen. En fjärdedel av motionerna detta år behandlade frågan. Det var även vid denna kongress som den unge folkhögskoleläraren Rickard Sandler höll sitt tal ”Socialdemokrati och folkbildning”.

Sandler kritiserade där Palms linje i bildningsfrågan och försökte formulera en dialektisk syn både på förhållandet magfrågor (bas) och kulturfrågor (överbyggnad) och förhållandet mellan folkbildningen och kampen för socialismen. Han framhöll att det socialdemokratiska samhället skulle innebära större möjligheter för fruktbar folkbildning men att arbetarklassens bildning samtidigt var en förutsättning för skapandet av socialismen.

Sandler kom att spela en fortsatt stor roll i arbetarrörelsens bildningsarbetet, inte minst som grundare av och mångårig ordförande för ABF. Sandler och Oscar med skägget hade ett nära samarbete även om det fanns stora skillnader i deras bildningsideal. Medan Oscar med skägget satte individens utveckling genom studier av kultur i centrum betonade Sandler kollektiva studier av samhällsfrågor.

Med tiden utmanades de dock båda av en yngre generation som ville ha mer politiskt innehåll och större central styrning. Ture Nerman angrep Oscar med skäggets motvilja mot att styra studiecirklarnas innehåll och menad att dessa utan en politisk planering endast skulle reproducera borgerlig ideologi. Z Höglund menade att folkbildningsarbetet mest kommit att handla om ”etiskt-estetiskt krimskrams”.

Både Höglund och Nerman var med om att grunda Sveriges Kommunistiska Parti och där fick deras ”klasskampsbildning” starkt fäste. Men även bland kommunisterna hade den fria bildningen sin försvarare, veteranen Kata Dalström, som varnade för att en för snäv politisk bildning skulle skapa ”förkrympta människor” ur stånd att bygga ett nytt samhälle.

Idag då mer studier, åtminstone inom den del av vänstern jag tillhör, framställs som ett universalmedel kan det vara svårt att föreställa sig att folkbildningen en gång i tiden var kontroversiell inom arbetarrörelsen. Kanske beror det på att bildningen med rätta fått en central och självklar roll inom vårt arbete. Kanske beror det på att vi inte längre har en levande debatt om folkbildningens syfte och innehåll.

Inlägget har tidigare publicerats i Vänsterns Studentförbunds tidskrift Pergite.