Kategoriarkiv: Historia

John Newsinger: ”Imperiets skugga”

Publicerat av
Svara

Sedan Howard Zinns magnum opus om det amerikanska folkets historia kom ut 1980 har det varit populärt att marknadsföra radikal historieskrivning som People’s History. Vi har allt ifrån Vijay Prashads A People’s History of the Third World till Michael Parentis A People’s History of Ancient Rome och Chris Harmans tegelsten A People’s History of the World.

Så har även den marxistiske historikern John Newsingers bok om det brittiska imperiet på originalspråk fått titeln The Blood Never Dried: A People’s History of the British Empire.

Vilka krav vi egentligen kan ställa på en People’s History må diskuteras. Få lyckas nå opp till Howard Zinns mångbottnade och mångröstade historieskrivning. Men även om Newsinger inte är någon Zinn har han ändå skrivit en mycket värdefull bok om 300 år av brittisk imperialism.

Huvudfokus ligger på folkens motstånd mot kolonialismen, från slavupproren i Karibien på 1700-talet till Mau Mau i Kenya och den kommunistiska gerillan i Malaya på 1950-talet. Genomgående är de grundliga skildringarna av det oerhörda övervåld som släpptes lös mot de upproriska.

Tortyren, skövlingen, våldtäkterna, massavrättningarna och förnedringen är den samma under 300 år. Det är tung läsning. Newsinger blottlägger kolonisatörernas psykologi. Ständigt omringade av fientliga folkmassor måste de möta alla tendenser till motstånd med massivt våld och nedbrytande sadism.

Detta hade naturligtvis aldrig varit möjligt utan en massiv rasistisk ideologi som tar ifrån de koloniserade folken deras status som människor. Newsinger visar att krigen, straffexpeditionerna och tortyren har haft ett brett stöd i det brittiska samhället, bland konservativa, bland liberaler och senare till och med bland människor som kallat sig socialister.

När den kenyanska fackföreningsrörelsen skulle krossas i början av 50-talet var Storbritanniens kolonialminister gruvarbetaren och fackföreningsledaren Jim Griffith i Clement Attlees socialdemokratiska regering. Tony Blairs krigsförbrytelser under Irakkriget är inget tendensbrott i Labours historia. Även om det funnits enskilda politiker som kämpat emot har alla Labourregeringar under 1900-talet varit goda imperialister.

Att den rasistiska ideologin och de materiella fördelar de dragit av den ekonomiska världsordningen förvridit klassmedvetenheten hos arbetarklassen i centrum och lagt grunden för socialdemokrati och socialchauvinsim är ingen ny upptäckt för revolutionära marxister.

Men Newsinger lyfter också fram det motstånd som funnits i Storbritannien mot imperialismen. Från den breda kampanjen mot Irakkriget och Vietnam Solidarity Campaign går en linje till abolitionisterna som under 1830-talet, ofta på kristen grund, organiserade en verklig massrörelse bland arbetare och hantverkare mot slaveriet.

1865, 31 år efter slaveriets avskaffande på Jamaica, protesterade den svarta befolkningen i Morant Bay mot de vitas fortsatta överordning. Protesterna slogs ner med en oerhörd grymhet av guvernör Edward Eyre. 1000 hus brändes ner, 500 till 1500 svarta dödades av militären.

Våldet skapade stor förskräckelse i Storbritannien. Guvernör Eyre tvingades avgå. När han återvände hem till Southampton ordnade borgmästaren en bankett till hans ära som angreps av arbetarmassor vilka försökte få fatt på Eyre för att lyncha honom. Det största arbetarmöte som ditintills hållits i staden fördömde Eyre som en skam.

I nästan vartenda kolonialkrig finns exempel på brittiska soldater som deserterat för att strida mot imperiet. Samtidigt har de traditionella eliterna hos de koloniserade folken oftast valt att försöka samarbeta med britterna för att behålla sin position.

En historik över imperialismens grymhet hade lätt kunnat bli en idealistisk moralskrift, en lista av åtalspunkter mot ett på förhand dömt system. Med Newsingers marxism och fokus på motståndet blir boken mer komplex, visar på orsaker bortom någon idealistisk ondska och visar att det är klassbaserad solidaritet som är botemedlet.

Svenskens kärlek till naturen

Publicerat av
4

Jimmie Åkesson dök upp i tv-soffan hos Karin Hübinette och försökte definiera den svenska identiteten och kulturen. Det gick inte helt bra. En svensk står i kö, har trasmattor och tänker på björkar. Hånet i mitt vänsterdominerade twitter- och facebookflöde var, med rätta, massivt. Men ett återkommande budskap tycktes vara att någon svensk etnicitet eller svensk kultur inte går att tala om.

Det är inte första gången jag hör detta. Varje diskussion om svenskhet verkar med nödvändighet följas av påpekanden om att den naturligtvis egentligen inte finns, att den är socialt konstruerad under nationalromantiken, att nationen bara är en ”föreställd gemenskap”. Som J Sakai sa:

There’s a certain trend of fashionable white thought that claims that race (or nation) is nothing more than a trick, an imaginary construct that folks are fooled into believing in. So we even find some middle-class white men claiming that they’ve “given up being white” (i can hear my grandmother saying, “More white foolishness!” with a dismissing headshake). Needless to say, they haven’t given up anything. Race as a form of class is very tangible, solid, material, as real as a tank division running over you … tank divisions, after all, are also socially constructed! About another form of this same white racist game—white New Age women deciding to play at “becoming Indian”—Women of All Red Nations activist Andy Smith used to wearily suggest that if they really really wanted to “become Indian” they should live on the rez–the u.s. colony– without running water or jobs, without heat in the winter or education for their children, with real poverty, alcoholism, and violent oppression.

Sociala konstruktioner, som klass och nation, slutar inte existera för att vi tänker bort dem. Och den som envisas med att ignorera trafikregler, vilka i högsta grad är socialt konstruerade, kommer förr eller senare att kollidera med verklighetens tunga långtradare.

Jimmie Åkesson är fascist. Det är orsaken till hans problem med att definiera svenskhet. Fascister föreställer sig nationen som en ahistorisk organisk enhet som individer antingen helt är en del av eller helt står utanför. Gränsen mellan biologisk rasism och Sverigedemokraternas kulturnationalism är hårfin, nationalitet och kultur blir här något i princip genetiskt.

Egentligen är det inte mer mystiskt att tillhöra en nation än att tala ett språk. Språk, uttryckssätt, symboler, historia, myter, religioner, traditioner, vanor osv bildar den nationella kulturens grammatik och vokabulär. Precis som varje individ kan lära sig att tala nya språk under livet, eller växa upp flerspråkiga, kan vi bli del av olika kulturer. Men precis som vi inte kan tänka utan ett språk kan vi aldrig heller helt frigöra oss från kulturen.

Den som vill manifestera sin onationella hållning genom att klottra kuken på svenska flaggan vet att göra det på den blågula korsfanan och inte på vilken trasa som helst. Även den som vill ta avstånd från den nationella kulturen måste känna till den. Vi är bundna av kulturen och samtidigt delaktiga i att omvandla den.

Nationer är historiska konstruktioner. Förvisso formas den nationella kulturen också av mer stabila faktorer som ”den omgivande naturens geologiska, oro-hydrografiska, klimatiska och andra egenskaper” men i huvudsak skapas den genom människors kamp och arbete.

Jan Myrdal nämner några av de historiska faktorer som format svenskheten: Kognatiskt och agnatiskt släktskap, avsaknaden av klansystem och mödomsideologi, nattfriande och egalitära bondesamhällen.

Ett annat särdrag som ofta framställs som ”typiskt svensk” är kärleken till naturen. Det är naturligtvis inte heller det någon genetisk egenskap. Om vi nu kan tala om en speciell svensk naturuppfattning så har den skapats genom historiska processer.

I Sverige har vi, jämte Norge, Island och Finland, en stark allemansrätt. En förutsättning för att älska naturen är att vi fritt kan röra oss i den. Vissa vill spåra allemansrättens rötter till de nordiska böndernas fria ställning. Så hade också Danmark en starkare feodal ordning och har idag en svagare allemansrätt.

Andra menar att allemansrättens medeltida rötter är ett modernt falsarium. Allemansrätten i dess moderna form tillkom som en följd av 1937 års fritidsutredning. Den svenska arbetarklassen hade tillkämpat sig rätten till två semesterveckor. Nu gällde det att arbetarna skulle kunna fylla denna ledighet med ett sunt innehåll. Oavsett allemansrättens historiska rötter så innebär den i sin nutida form att arbetarnas behov av rekreationsmöjligheter segrade över markägarnas rätt till jordränta.

I Sverige har också många arbetare haft tillgång till fritidshus, idag är det enligt SCB mer än hälften av Sveriges befolkning som har det. Den goda tillgången på sommarstugor beror delvis på den ganska sena urbaniseringen. Många av stugorna är släktgårdar och torp som funnits i släkten och tjänat som bostad kanske ända in på 1940-talet.

Möjligheten att komma ut på landet och rätten att utnyttja markerna har haft en ekonomisk-kulinarisk betydelse där svamp, bär, fisk och vilt blivit viktiga inslag i svensk husmanskost. Även om jakten blivit en dyr hobby har det knappast varit omöjligt för svenska arbetare att jaga, och värdet de genomsnittliga 54 kilo viltkött som en jägare får hem måste dras från kostnaderna, som regionalt kan vara rätt så låga.

Den svenska möjligheten att röra sig i skog och mark beror bland annat på geografiska förhållanden, de vidsträckta obrukade skogarna och öppna vattendrag. Men det beror också på klasskampen, kampen för en värdig fritid, kampen mot inhägnande av allmänningar.

Rasismen och den nationella chauvinismen försvinner inte för att radikaler försöker problematisera bort svenskhetens existens. Den svenska kulturen blir inte öppnare eller lättare att erövra för att vi inte låtsas om den. Nationer har uppkommit vid givna tidpunkter och kommer säkert någon gång sluta existera. Men just nu finns de, helt oaktat om julgranen är en tysk import och kåldolmarna turkiska.

Matkrisens följder: Brödupprorens tid

Publicerat av
Svara

Hungerkravall i Stockholm 1917

Aldrig i modern tid har Sverige varit så nära en revolutionär situation som 1917. Det var året för Västervikssovjeten, Seskaröupproret, soldatmyterier och tiotusentals demonstrerande arbetare över hela landet. 1917 var också ett hungerår i Sverige.

Skörden 1916 hade varit dålig, de så kallade gulaschbaronerna gjorde stora pengar på att exportera svenska livsmedel till centralmakterna och när Tyskland i februari inledde det totala ubåtskriget ströps all livsmedelsinförsel. Bröd ransonerades till 200 gram per dag. Potatisen, fattigmaten, fanns knappt att köpa. Arbetarna krävde fred och demokrati, men framför allt krävde de bröd.

Arbetarna tog till direkta aktioner för att hindra matspekulanterna. I regel stals aldrig livsmedel. Istället tog de sig in hos handlare, bagare och bönder för att inventera deras lager. Varorna tvångsköptes till priser som arbetarna fastslog som rättvisa. Håkan Blomqvist citerar en tidningsnotis från Göteborg som beskriver ett typiskt förfarande:

Ett stort antal av de strejkande varvsarbetarna jämte en del andra samlades på torsdagsmorgonen utanför handlaren Bernhard Samuelssons butik i Kvillebäcken, där man dagen innan vid en inventering påträffat ett 40-tal säckar potatis vilka innehavaren lovat sälja på morgonen. Nu hade herr Samuelsson i förskräckelsen blivit så välvillig att han ville skänka bort potatisen som han förut hållit undan, men detta ville arbetarna ej vara med om. Potatisen såldes därför i 5 kilos poster för 50 öre. Det blev naturligtvis en oerhörd tillslutning av köpare.

I tvångsköpen möttes två principer, kapitalismens marknadsekonomi och ”massans moraliska ekonomi”, en förkapitalistisk föreställningsvärld där hungrandes rätt till mat alltid övertrumfar det privata vinstintresset.1

Det är inte bara i Sverige 1917 och Egypten 2011 som hunger leder till kravaller och uppror. Ett forskarlag vid New England Complex Systems Institute har försökt att mäta korrelationen mellan våldsamma protester och stigande matpriser.2

Figuren visar FAO:s matprisindex och matkravaller. Siffran inom parentes anger antalet dödade i konflikterna.

Forskarnas slutsats är att ett matprisindex på över 210 punkter stark korrelerar med oroligheter, kravaller och upprorsförsök.

FAO:s rapport från juni i år visar ett prisindex på 201 punkter och en generell nedåtgående trend, samtidigt finns en oro för vad torkan i Förenta staterna ska innebära och majspriserna har på bara några veckor stigit med 40 procent.

Vi ser framför oss ett scenario där matpriserna kommer vara stabilt höga eller något stigande beroende på strukturella faktorer som ökade efterfrågan viken inte kan mötas av ökad produktivitet. Spekulation och klimatrelaterade väderfenomen kommer att driva fram prisspikar från en redan hög nivå.

I Sverige lägger hushållen i genomsnitt tolv procent av sina inkomster på livsmedel, att jämföras med länder i tredje världen där hushållen ofta har matkostnader på runt 80 procent av sin budget. I Sverige och liknande länder består priset på matvaror i högre grad av kostnader för förädling, transport, förpackning och reklam vilket gör matpriserna mindre känsliga för prisspikar på råvarumarknaden. Det kommer antagligen även i fortsättningen vara i tredje världen som vi ser de stora brödupproren.

Samtidigt kommer rapporter från Storbritannien, där låginkomsttagare har minskat sina inköp av frukt och grönsaker med en tredjedel, och Förenta staterna där matbankerna som förser soppkök, härbärgen och fattiga familjer med livsmedel har svårt att få resurserna att räcka till.

Ljus över landet: arbetarrörelsen och folkbildningen

Publicerat av
Svara

Folkbildningen i Sverige tog sin början på 1830-talet. I England existerade vid denna tid redan filantropiska projekt som försökte föra ut bildningen till arbetarklassen. I det huvudsakligt agrara Sverige kom emellertid bönderna att stå i centrum för insatserna. Svensk folkbildnings pionjär, biskop C.A. Agardh, var direkt fientlig till att låta de jordlösa proletärerna få del av bildningen.

Först efter att industrikapitalismen och urbaniseringen under senare delen av 1800-talet lagt grunden för folkrörelserna kom folkbildningen att bli en angelägenhet för arbetarklassen. Inom nykterhetsrörelsen och de liberala delarna av arbetarrörelsen fanns vid denna tid en stark tilltro till bildningens förmåga att lösa de så kallade arbetarfrågorna. Nöden och eländet sågs som ett utslag av personliga tillkortakommanden snarare än effekter av ett orättvist samhällssystem, ett synsätt som nu åter är på modet.

Mot denna bildningssyn vände sig den unga socialdemokratin. August Palm hamnade i gräl med den liberale folkbildaren Anton Nyström som menade att socialismen endast intresserade sig för ”magfrågor” istället för arbetarklassens moraliska och andliga nivå. Palm svarade att socialismen förvisso var en magfråga i betydelsen att socialister såg fattigdomen som orsaken till arbetarklassens okunnighet och inte tvärtom. ”Men när en gång den ekonomiska frågan blir löst, skall bildningsfrågan vara löst av sig själv.”

Palm kom att förbli skeptisk till folkbildningsinsatser men inom arbetarrörelsen i stort växte intresset. Då många socialister också var organiserade nykterister kom de i kontakt med det omfattande studiearbetet som bedrevs i nykterhetsrörelsens loger. Bland dem socialisten och godtemplaren Oscar Olsson, kallad Oscar med skägget, som 1902 blev ”studiecirkelns fader” när han la grunden för ett nytt systematiskt studiearbete i IOGT.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress 1907 blev viktig för arbetarrörelsens syn på folkbildningen. En fjärdedel av motionerna detta år behandlade frågan. Det var även vid denna kongress som den unge folkhögskoleläraren Rickard Sandler höll sitt tal ”Socialdemokrati och folkbildning”.

Sandler kritiserade där Palms linje i bildningsfrågan och försökte formulera en dialektisk syn både på förhållandet magfrågor (bas) och kulturfrågor (överbyggnad) och förhållandet mellan folkbildningen och kampen för socialismen. Han framhöll att det socialdemokratiska samhället skulle innebära större möjligheter för fruktbar folkbildning men att arbetarklassens bildning samtidigt var en förutsättning för skapandet av socialismen.

Sandler kom att spela en fortsatt stor roll i arbetarrörelsens bildningsarbetet, inte minst som grundare av och mångårig ordförande för ABF. Sandler och Oscar med skägget hade ett nära samarbete även om det fanns stora skillnader i deras bildningsideal. Medan Oscar med skägget satte individens utveckling genom studier av kultur i centrum betonade Sandler kollektiva studier av samhällsfrågor.

Med tiden utmanades de dock båda av en yngre generation som ville ha mer politiskt innehåll och större central styrning. Ture Nerman angrep Oscar med skäggets motvilja mot att styra studiecirklarnas innehåll och menad att dessa utan en politisk planering endast skulle reproducera borgerlig ideologi. Z Höglund menade att folkbildningsarbetet mest kommit att handla om ”etiskt-estetiskt krimskrams”.

Både Höglund och Nerman var med om att grunda Sveriges Kommunistiska Parti och där fick deras ”klasskampsbildning” starkt fäste. Men även bland kommunisterna hade den fria bildningen sin försvarare, veteranen Kata Dalström, som varnade för att en för snäv politisk bildning skulle skapa ”förkrympta människor” ur stånd att bygga ett nytt samhälle.

Idag då mer studier, åtminstone inom den del av vänstern jag tillhör, framställs som ett universalmedel kan det vara svårt att föreställa sig att folkbildningen en gång i tiden var kontroversiell inom arbetarrörelsen. Kanske beror det på att bildningen med rätta fått en central och självklar roll inom vårt arbete. Kanske beror det på att vi inte längre har en levande debatt om folkbildningens syfte och innehåll.

Inlägget har tidigare publicerats i Vänsterns Studentförbunds tidskrift Pergite.

75 år sedan slaget om Cable Street

Publicerat av
1

I dag är det 75 år sedan slaget om Cable Street, ett storslaget exempel på hur folklig och militant mobilisering kan stoppa fascistiska rörelser. Och i dagens värld med ekonomisk kris och växande nyfascism behöver vi verkligen goda exempel.

30-talets Storbritannien präglades av depressionen och den nationella samlingsregeringens ekonomiska åtstramningar. Labour splittrades när samlingsregeringens anhängare uteslöts. Det lilla brittiska kommunistpartiet vann ny mark. Men även till höger pågick en radikaliseringsprocess.

1932 hade sir Oswald Mosley, en f d parlamentsledamot för såväl de konservativa som Labour, grundat British Union of Fascists (BUF) efter italiensk modell. Även partiuniformen var av italiensk modell och medlemmarna var följaktligen kända som svartskjortor. Rörelsen hade som mest omkring 50 000 medlemmar och stöddes av stora dagstidningar som Daily Mail, Evening News och Sunday Dispatch och delar av den brittiska överklassen. Ledande brittiska kapitalister och höga officerare organiserade ”Januari-klubben” till stöd för BUF. I begynnelsen var BUF inte särskilt uttalat antisemitiskt men Mosley kom med tiden att bli mer och mer inspirerad av Hitler och den nazistiska regimen i Tyskland och från 1934 blev judehatet en central del i organisationens propaganda.

BUF lade stor vikt vid att vinna inflytande i de brittiska arbetarkvarteren. Ett sådant område var East End i London. Här bodde inte bara en betydande del av Londons arbetarklass utan även stora invandrargrupper: svarta, asiater och irländska katoliker. Där levde också ungefär hälften av Storbritanniens 350 000 judar. Under sommaren 1936 hade BUF drivit en hetskampanj mot East Ends judiska befolkning med misshandel och brandbomber mot judiskägda butiker. I slutet av september meddelade Mosley att de planerade att hålla en stor marsch genom East End den fjärde oktober.

Jewish People’s Union organiserade snabbt en namninsamling i protest och under 48 timmar fick man ihop 100 000 namn. Listan överlämnades till myndigheterna i London som dock vägrade att stoppa fascistmarschen. Det brittiska kommunistpartiet, som hade ett starkt fäste i East Ends arbetarkvarter, stödde till en början namninsamlingen och försöken att stoppa BUF på laglig väg. Man uppmanade människor att närvara vid ett möte på Trafalgar Square organiserat av det kommunistiska ungdomsförbundet till stöd för den spanska republiken.

Den lokale ledaren i East End, Joe Jacobs, argumenterade dock för att kommunisterna borde försöka sätta stopp för BUF. Han menade att det var omoraliskt att stödja kampen i Spanien men att inte samtidigt ta kampen på hemmaplan. När det stod klart att myndigheterna inte tänkte sätta stopp för marschen ställde man in mötet vid Trafalgar Square och började i stället mobilisera för att stoppa fascisterna på gatan.

Även vänstersocialisterna i Independent Labour Party stödde namninsamlingen men förklarade sig beredda att stoppa marschen med utomparlamentariska metoder när försöken till att hindra fascisterna med lagliga medel misslyckades.

Labour stödde visserligen namninsamlingen, men Labourledarna försökte egentligen enbart få marschen att ledas om till ett mindre ”explosivt” område. När det inte gick uppmanade Labor folket i East End att hålla sig hemma. Man menade att den bästa metoden var att tiga ihjäl BUF. Liknande åsikter hördes från ledare inom de judiska organisationerna.

Detta till trots. På dagen för marschen samlas mellan uppemot en halv miljon antifascister på gatorna i East End. Judar, katoliker, kommunister, vänstersocialister, fackföreningsfolk, socialdemokrater och partilösa arbetare står sida vid sida för att stoppa svartskjortornas marsch.

BUF:s officiella samling är 14:30 vid Royal Mint Street. Över 10 000 poliser från hela Londonregionen har kallats in för att se till att de får demonstrera ostört. När de första svartskjortorna dyker upp vid 13:30 går folkmassan till anfall och två fascister slås medvetslösa innan någon hinner ingripa. Poliser till häst och till fots slår tillbaks och tränger undan motdemonstranterna.

Nu anländer fler och fler fascister på lastbilsflak. 500 poliser skyddar dem från folkmassan. 3 000 svartskjortor ställer upp sig i militär formation. ”Vi vill ha Mosley!” skanderar de. ”Det vill vi med – död eller levande!” svarar antifascisterna. Fyra spårvagnsförare har stoppat sina spårvagnar för att blockera gatorna.

Antifascisterna har informatörer bland polisen och får nu veta att de planerade att röja väg för marschen längst med Cable Street, rakt genom de judiska kvarteren! Snabbt börjar man resa  barrikader längst med hela gatan. Vagnar välts över ända, möbler och madrasser släpas ut ur husen. Gatsten bryts upp för att användas som projektiler.

14:30 försöker polisen öppna Cable Street, men motståndet är välorganiserat. Kommunisterna och vänstersocialistena har cykel- och motorcykelburna spanare, egna sjukvårdare och sambandscentraler. Varje framryckning möts av gatstenar och fyrverkeripjäser som haglar över konstaplarna. Från husens övervåningar vräker hemmafruarna ner skräp. Småungar rullar ut stenkulor som får polishästarna att halka. Tillfångatagna antifascister fritas av sina kamrater och poliser blir själva ”arresterade” av folket. Bakom varje barrikad polisen lyckas forcera möter de en ny. De retirerar i väntan på förstärkning.

14:45 försöker polisen öppna en väg för fascisterna längst med Leman Street. Gatustrider pågår i en halvtimme innan polisen inser att även denna väg är spärrad.

15:40 anländer Mosley själv till uppsamlingsplatsen. Strax därefter meddelar polischefen att marschen inte kommer kunna genomföras. Klockan 16:00 förs BUF-anhängarna bort under beskydd av tusentals poliser. De försöker hålla ett möte på Trafalgar Square men polisen hindrar dem och de slinker iväg med svansen mellan benen.

I East End utbryter ett folkligt jubel när nyheten sprider sig. Antifascisterna organiserar en spontan demonstration nedför Cable Street. Längst med vägen sjunger man Internationalen, Warschawjanka, Bandiera Rossa, Rote Wedding och Solidarity Forever. I Victoria Park firas segern över fascisterna till långt in på natten.

BUF återhämtadet sig aldrig från det pinsamma nederlaget i East End och förlorade därefter all betydelse inom brittisk politik. Stora delar av överklassen drog tillbas sitt stöd till svartskjortorna, de var helt enkelt inte ett tillräckligt effektivt verktyg för att splittra arbetarklassen. Tvärt om! Denna dag hade upp emot en halv miljon brittiska arbetare enats över politiska, religiösa och etniska gränser för att ge ett tydligt budskap: Fascisterna ska inte få passera!

Vad kan vi lära av slaget om Cable Street? Detta historiska exempel borde studeras av alla de som envist hävdar att militanta gatuaktioner inte har någon plats i den antifascistiska kampen, eller att fascister helt enkelt kan tigas ihjäl. Fascismen är en terroristisk kraft som lever på rädsla. När fascisterna fysiskt konfronteras och besegras skingras den air av skräck som omger dem.

Principfast och högstämd pacifism är en precis lika verkningslös antifascistisk strategi som oorganiserade våldsamheter mot enskilda meningsmotståndare. Lärdomen från London 1936 borde vara att hitta en kombination av folklig massmobilisering och korrekt militansnivå. Som Attila the Stockbroker sjunger: ”If it takes a voice, then shout the truth. If it takes a hand, then hold them back. If it takes a fist, then smash them down.”