Svenskens kärlek till naturen

Jimmie Åkesson dök upp i tv-soffan hos Karin Hübinette och försökte definiera den svenska identiteten och kulturen. Det gick inte helt bra. En svensk står i kö, har trasmattor och tänker på björkar. Hånet i mitt vänsterdominerade twitter- och facebookflöde var, med rätta, massivt. Men ett återkommande budskap tycktes vara att någon svensk etnicitet eller svensk kultur inte går att tala om.

Det är inte första gången jag hör detta. Varje diskussion om svenskhet verkar med nödvändighet följas av påpekanden om att den naturligtvis egentligen inte finns, att den är socialt konstruerad under nationalromantiken, att nationen bara är en ”föreställd gemenskap”. Som J Sakai sa:

There’s a certain trend of fashionable white thought that claims that race (or nation) is nothing more than a trick, an imaginary construct that folks are fooled into believing in. So we even find some middle-class white men claiming that they’ve “given up being white” (i can hear my grandmother saying, “More white foolishness!” with a dismissing headshake). Needless to say, they haven’t given up anything. Race as a form of class is very tangible, solid, material, as real as a tank division running over you … tank divisions, after all, are also socially constructed! About another form of this same white racist game—white New Age women deciding to play at “becoming Indian”—Women of All Red Nations activist Andy Smith used to wearily suggest that if they really really wanted to “become Indian” they should live on the rez–the u.s. colony– without running water or jobs, without heat in the winter or education for their children, with real poverty, alcoholism, and violent oppression.

Sociala konstruktioner, som klass och nation, slutar inte existera för att vi tänker bort dem. Och den som envisas med att ignorera trafikregler, vilka i högsta grad är socialt konstruerade, kommer förr eller senare att kollidera med verklighetens tunga långtradare.

Jimmie Åkesson är fascist. Det är orsaken till hans problem med att definiera svenskhet. Fascister föreställer sig nationen som en ahistorisk organisk enhet som individer antingen helt är en del av eller helt står utanför. Gränsen mellan biologisk rasism och Sverigedemokraternas kulturnationalism är hårfin, nationalitet och kultur blir här något i princip genetiskt.

Egentligen är det inte mer mystiskt att tillhöra en nation än att tala ett språk. Språk, uttryckssätt, symboler, historia, myter, religioner, traditioner, vanor osv bildar den nationella kulturens grammatik och vokabulär. Precis som varje individ kan lära sig att tala nya språk under livet, eller växa upp flerspråkiga, kan vi bli del av olika kulturer. Men precis som vi inte kan tänka utan ett språk kan vi aldrig heller helt frigöra oss från kulturen.

Den som vill manifestera sin onationella hållning genom att klottra kuken på svenska flaggan vet att göra det på den blågula korsfanan och inte på vilken trasa som helst. Även den som vill ta avstånd från den nationella kulturen måste känna till den. Vi är bundna av kulturen och samtidigt delaktiga i att omvandla den.

Nationer är historiska konstruktioner. Förvisso formas den nationella kulturen också av mer stabila faktorer som ”den omgivande naturens geologiska, oro-hydrografiska, klimatiska och andra egenskaper” men i huvudsak skapas den genom människors kamp och arbete.

Jan Myrdal nämner några av de historiska faktorer som format svenskheten: Kognatiskt och agnatiskt släktskap, avsaknaden av klansystem och mödomsideologi, nattfriande och egalitära bondesamhällen.

Ett annat särdrag som ofta framställs som ”typiskt svensk” är kärleken till naturen. Det är naturligtvis inte heller det någon genetisk egenskap. Om vi nu kan tala om en speciell svensk naturuppfattning så har den skapats genom historiska processer.

I Sverige har vi, jämte Norge, Island och Finland, en stark allemansrätt. En förutsättning för att älska naturen är att vi fritt kan röra oss i den. Vissa vill spåra allemansrättens rötter till de nordiska böndernas fria ställning. Så hade också Danmark en starkare feodal ordning och har idag en svagare allemansrätt.

Andra menar att allemansrättens medeltida rötter är ett modernt falsarium. Allemansrätten i dess moderna form tillkom som en följd av 1937 års fritidsutredning. Den svenska arbetarklassen hade tillkämpat sig rätten till två semesterveckor. Nu gällde det att arbetarna skulle kunna fylla denna ledighet med ett sunt innehåll. Oavsett allemansrättens historiska rötter så innebär den i sin nutida form att arbetarnas behov av rekreationsmöjligheter segrade över markägarnas rätt till jordränta.

I Sverige har också många arbetare haft tillgång till fritidshus, idag är det enligt SCB mer än hälften av Sveriges befolkning som har det. Den goda tillgången på sommarstugor beror delvis på den ganska sena urbaniseringen. Många av stugorna är släktgårdar och torp som funnits i släkten och tjänat som bostad kanske ända in på 1940-talet.

Möjligheten att komma ut på landet och rätten att utnyttja markerna har haft en ekonomisk-kulinarisk betydelse där svamp, bär, fisk och vilt blivit viktiga inslag i svensk husmanskost. Även om jakten blivit en dyr hobby har det knappast varit omöjligt för svenska arbetare att jaga, och värdet de genomsnittliga 54 kilo viltkött som en jägare får hem måste dras från kostnaderna, som regionalt kan vara rätt så låga.

Den svenska möjligheten att röra sig i skog och mark beror bland annat på geografiska förhållanden, de vidsträckta obrukade skogarna och öppna vattendrag. Men det beror också på klasskampen, kampen för en värdig fritid, kampen mot inhägnande av allmänningar.

Rasismen och den nationella chauvinismen försvinner inte för att radikaler försöker problematisera bort svenskhetens existens. Den svenska kulturen blir inte öppnare eller lättare att erövra för att vi inte låtsas om den. Nationer har uppkommit vid givna tidpunkter och kommer säkert någon gång sluta existera. Men just nu finns de, helt oaktat om julgranen är en tysk import och kåldolmarna turkiska.

Till programfrågan

Det är inte killen på bilden som skrivit bloggen

Jag  har blivit nominerad till Vänsterpartiets programkommission och beslutat mig för att ställa mina tjänster till förfogande. Oavsett mina chanser att bli vald så är förtroendet hedrande. Jag känner därmed att jag måste följa kamrat Anderssons exempel och skriva några rader om varför jag kandiderar och hur jag ser på programarbetet.

Först några ord om min politiska bakgrund. Jag gick med i Vänsterpartiet under valrörelsen 2002 i min hemstad, en liten bruksort i Sörmland. Jag har tidigare bloggat om mina upplevelser under de första åren i partiet. 2005 flyttade jag till Uppsala för att plugga till lärare. Under åren i Uppsala han jag bland annat med att vara ordförande i min lokala partiavdelning.

Jag satt också i Svensk-Kubanska Föreningens nationella styrelse, var nationellt ansvarig för kampanjen Frige de fem kubanerna och var med om att dra igång Socialistiskt Forum Uppsala. Sedan 2002 har jag även varit medlem i Ung Vänster där jag suttit i Sörmlandsdistriktets styrelse och varit lokalt aktiv i Uppsala.

De senaste åren har jag inte varit lika aktiv i någon del av rörelsen som tidigare. Delvis på grund av arbete och en ambulerande livsstil men också för att jag känt ett behov av att tänka igenom mina egna ställningstaganden och vänsterns utmaningar. Jag tror nämligen att vi befinner oss i en omvälvande tid där vänstern i all väsentlighet saknar svar på samtidens frågor.

Teoretiska utgångspunkter

När det kommer till min ideologiska position så försöker jag utgå från en nyfiken öppenhet. Min utgångspunkt är att alla traditioner inom den revolutionära vänstern, det må vara bolsjevism, trotskism, maoism, castroism, anarkism eller autonomism, delar ett grundläggande misslyckande. Ingen har lyckats med uppgiften man åtagit sig, att störta världskapitalismen.

Samtidigt så är de samtliga, sedda från sina bästa sidor, genuina uttryck för de kollektiva erfarenheter arbetarklassen och de förtryckta folken gjort i sin kamp. Hundratals år av arbetarkamp och tusentals år av folklig kamp mot överheten är mina främsta teoretiska inspirationskällor.

Samtliga delar också det faktum att de uppstått i en värld präglad av patriarkala strukturer vilket gör att de är behäftade med osynliggöranden av kvinnors erfarenheter och ett ointresse för frågor som rör reproduktivt arbete och förhållandet familj-stat-kapital. Socialistisk teori utan feminism, precis som feministisk teori utan klassperspektiv, blir enögd, saknar djupseende och förmår inte analysera samhället i sin totalitet.

Vänsterns teorier brukar anklagas för att präglas av 1800-talets framstegstro och sakna förståelse för planetens ekologiska begränsningar. Huruvida detta är sant kan diskuteras, men faktum är att vänstern inte tillräckligt förmått formulera en teori som når bortom liberal ”ljusgrön” teknikoptimism och dystopisk ”mörkgrön” teknofobi till en miljöpolitik som sätter makten över tillväxten, teknologin och produktionen i centrum.

Med den intellektuella öppenhet jag har försökt skissera är det naturligtvis lätt att falla ned i eklekticism där man plockar russinen ur den revolutionära kakan utan att bekymras av huruvida teorin är koherent. För min del finns det två motmedel: marxistisk ortodoxi och konfliktperspektiv.

Att vara ortodox förknippas idag oftast med att vara stelbent och dogmatisk. Men som Georg Lukács konstaterar i ”Historia och klassmedvetande”:

Ortodox marxism innebär alltså inte ett kritiklöst anammande av resultaten av Marx forskning, inte en ‘tro’ på den eller den tesen, inte en exeges av en ‘helig’ bok. Ortodoxi i marxistiska frågor rör i stället uteslutande metoden. Det är den vetenskapliga övertygelsen att man i den dialektiska marxismen funnit den riktiga forskningsmetoden, att denna metod kan utvecklas, fulländas och fördjupas endast i dess upphovsmans anda, och att alla försök att övervinna eller ‘förbättra’ den bara har lett och måste leda till banalitet och eklekticism.

Ortodoxi handlar alltså för mig om att använda materialismen, den dialektiska metoden och att kunna skilja mellan abstraktionsnivåer. Detta är den teoretiska metod jag strävar efter att lära mig mer om och på ett kreativt sätt tillämpa på samtiden.

Det finns idag en rik flora av akademisk ”samhällskritik”, ibland smyckad med marxistiska och feministiska blomster, vilken skyr all verklig konflikt. Istället inriktar man sig på frågor som rör normer, identitet och språk, helt frikopplat från maktförhållanden. Resultatet blir en navelskådande teori vilken är oanvändbar i kampen för samhällsförändring. Den har blivit negativ, blaserad och atomiserande, bra på att kritisera och bryta ner, men oförmögen att peka ut en riktning.

Att istället utgå från ett konfliktperspektiv innebär att ständigt sätta fokus på den samhälleliga huvudmotsättningen, att analysera den kamp som faktiskt förs och att undersöka motsättningar inom folket i syfte att övervinna dessa.

Att ha ett konfliktperspektiv innebär också att ta ställning. Det är alltid enklare att i evighet ”problematisera” och aldrig välja sida. Det är ett säkert sätt att aldrig behöva ha fel. Men jag har valt en teori och en tradition som öppet proklamerar sitt ställningstagande för jordens fördömda.

Att identifiera antagonistiska motsättningar betyder också att försöka identifiera det revolutionära subjektet. Delar av vänstern har tröttnat på den traditionella arbetarklassen, som uppfattats som sossig och föga revolutionär. Istället har man sökt efter nya subjekt: tredje världens folk, studenterna, de sexuella minoriteterna, det nya prekariatet. Min övertygelse är att arbetarklassen fortfarande utgör den enda kraft som kan skapa ett nytt samhälle.

Samtidigt är denna arbetarklass heterogen: den innefattar människor som gör en mängd olika erfarenheter beroende på kön, etnicitet, geografisk lokalitet, utbildningsnivå, bransch, anställningsförhållanden etc.  Ur skilda erfarenheter växer också skilda strategier för kamp och motstånd. Vår uppgift måste vara att motverka motsättningar inom klassen, se möjligheter till allianser och lämna utrymme för en mångfald av kampformer.

And all I ask is a tall ship and a star to steer her by

Varje gång Vänsterpartiet ska anta program så hamnar vi i en metadiskussion kring hur programmet ska se ut och hur det ska användas. Ett vanligt klagomål är att våra program är för långa och tunga, inget man sätter i händerna på potentiella sympatisörer vid bokbordet eller valstugan. Detta är ett symptom på partiets generella oförmåga att göra skillnad mellan olika typer av politiskt arbete. I detta fall handlar det om att inte kunna skilja mellan agitationsarbetet och det programatiska arbetet.

Som jag ser det skall ett politiskt program varken vara en reklambroschyr eller en uppräkning av partiets ställningstagande i varenda upptänklig fråga. Istället ska det fungera som en karta, ett verktyg för att ta ut riktningen i det politiska arbetet, en översikt att planera strategi och taktik utifrån.

Sven Linderot har beskrivit glädjen som den unga oppositionen i socialdemokratin kände när de samlades kring Stormklockan och gemensamt fann en fast stig ”mellan anarkismens svaveldimmor och reformismens dypölar”. Detta borde vara programarbetets uppgift, att staka ut en väg i vansklig terräng. Då får vi ignorera de förment ”pragmatiska” grådvärgar som vill locka ner oss i gungflyt med löften om kortsiktiga parlamentariska vinster och postmodernismens vildvittror som cirklar kring våra huvuden och kraxar att det inte existerar någon karta, och knappast någon terräng heller.

Av detta följer också att programarbetet måste vara hela partiets uppgift. Ett program måste vara ett resultat av vårt kollektiva tänkande och ha en bred förankring i partiet.

Därmed bör också programkommissionen sträva efter ett öppet och inkluderande arbetssätt som involverar både partimedlemmar, sympatisörer, aktivister och intellektuella.

Vad behöver göras

Det finns områden där Vänsterpartiets teoribildning ligger långt fram, exempelvis utvecklandet av en feministisk ekonomisk politik, men på andra områden återstår mycket att göra:

  • Vi behöver göra en analys av den kampvåg som världen gått in i under 2011. Vi står med all sannolikhet inför en fördjupad kris som även kommer slå mot Sverige. Att missnöjet bryter ut i öppen kamp även här är alls inte omöjligt. Då måste partiet vara förberett. Vi måste ha en strategi för hur vi ska delta i kampen utan att parasitera på den eller kooptera den. Annars kommer vi, som stora delar av den traditionella vänstern, att bli ifrånsprungna av historien. I detta syfte har jag tillsammans med flera andra partikamrater lämnat in en motion om att uppdra åt programkommissionen att initiera en diskussion om en socialistisk vision för 2000-talet.
  • Vi måste på allvar förstå de förändrade förutsättningar som omstruktureringen av arbetsmarknaden i Sverige inneburit i klasskampen. Det är allt för enkelt att fetischera bilden av forna tiders arbetarklass, av den gamla arbetarrörelsen och av historiska kampmetoder. Kapitalismens omstrukturering har inneburit att arbetarklassen försvagats och pressats tillbaks, men ur förändringen växer också nya former av motstånd.
  • Som nämnt ovan måste vi skapa en verkligt rödgrön miljöpolitik som går bortom ifrågasättande av enskildas konsumtionsvanor till en uppgörelse med hela det ekonomiska systemet.
  • Vi måste lära oss att hitta politiska krav som utmanar kapitalismens logik: det gäller allt från arbetstidsförkortning och fri fildelning till skapandet av kooperativ eller försvaret av allmänningar, ”den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet”.

Islamofobi, eller, senkapitalismens fascistiska logik

Jag vill först av allt tacka alla som hört av sig och berömt mitt inlägg om den nyfascistiska terrorismen eller hjälpt till att sprida det. Det verkar som att jag vid rätt tillfälle kunde erbjuda en viss förklaring av en händelse vilken framstod som obegriplig. För detta är jag tacksam.

Sedan vill jag åter upprepa den tacksamhetsskuld jag står i till Andreas Malm. Han började kartlägga dessa strömningar långt innan oss andra. Alla som på allvar vill förstå den islamofoba nyfascismen måste skaffa och studera Malms Hatet mot muslimer. Följande framställning är i hög grad beroende av hans avslutande kapitel: ”Islamofobins politiska ekonomi”.

Tala om kapitalismen

Jag har försökt beskriva tankegodset hos den islamofoba nyfascismen i Europa. Nu gäller det att förstå den mylla vari fascismen kunnat gro och spira.

Perioden efter andra världskrigets slut, senkapitalismen, kan grovt delas upp i två perioder: en gyllen uppåtstigande fas och en alltmer förruttnande stagnationsfas.

Den första fasen, som varade från krigsslutet till  70-talet, präglades av ekonomisk expansion. Under 50- och 60-talet ökade OECD-ländernas BNP årligen med 4-5 procent. Världen behövde återuppbyggas. Ny teknik infördes, bland annat sådan som skapats inom militärindustrin. På sikt steg reallöner och levnadsstandard medan inkomstklyftorna minskade. Nya industrier, exempelvis bil- och plastindustrin, byggdes upp kring masskonsumtion.

I konkurrens med de realsocialistiska länderna skapades de västliga välfärdsstaterna där delar av produktionsöverskottet användes för att bygga upp en offentlig sektor. Den förhärskande ideologin var en keynesiansk samförståndspolitik. På det globala planet kännetecknades perioden av kolonial frigörelse. Samtidigt var det en tid av kallt krig och ständigt närvarande kärnvapenhot.

Mot slutet av 60-talet gick senkapitalismens långa våg1 in i sin nedåtgående fas. Kapitalisternas profitkvoter sjönk. Den låga arbetslösheten i de industrialiserade länderna skapade starka arbetarrörelser och pressade lönerna uppåt. Priset på råvaror och energi steg. Uppbyggnadsarbetet och de teknologiska framstegen kunde inte längre hålla uppe profitnivåerna. Dessutom började det mullra i arbetarklassens led, alla var inte längre helt nöjda med samförståndspolitiken.

De katastrofala följderna av oljekrisen 1973 var symptom på ett system med stora problem. Krisen drabbade först vissa sektorer, som varvs- och metallindustrin, men generaliserades snart till hela ekonomin. De keynesianska ekonomiska verktygen kunde inte motverka krisen utan bidrog endast till stagflationen. Denna grundläggande systemkris har fortfarande inte kunnat lösas.

Härskarklassen har använt flera olika strategier för att möta krisen. Kapital har överförts från produktiva investeringar till en improduktiv finanssektor. Sedan 70-talet har kapitalisterna allt mer frigjort sig från nationalstaterna. Produktionen flyttas dit kostnaderna är minst. Detta har underlättats av det neokoloniala världssystemet där avkoloniserade stater genom ekonomiskt och militärt våld påtvingats nyliberala strukturreformer.

Denna så kallade globalisering har använts som ett argument för att slå sönder välfärdsstaterna och omstrukturera arbetsförhållanden i centrum. Offentliga verksamheter har privatiserats och statsbudgetar har plundrats av riskkapitalister. Rationaliseringar, postfordistiska produktionsmodeller och just in time-produktion har minskat behovet av arbetskraft inom många sektorer. En permanent hög arbetslöshet har skapats och anställningsskyddet har urholkats. Allt fler arbetare finner sig i en prekär situation.

I det senkapitalistiska samhälle som utvecklats efter 1970-talskrisen kan få arbetare vara helt säkra på att få behålla jobbet nästa år. Även i tider med full eller nästan full sysselsättning kan en företagsledning när som helst riva upp sina löften och flytta produktionen till en annan del av världen, eller hota att göra det om inte personalen går med på vissa eftergifter: exempelvis osäkra anställningar. Få förortsbor med sviktande hälsa kan räkna med att vårdcentralen finns kvar om fem år. Även i tider med goda statsfinanser sker nedskärningar, sjukhus privatiseras och mottagningar stängs. Löntagare kan inte lita till fullo på de offentliga trygghetssystemen, på att nivåerna i a-kassan eller sjukförsäkringen är tillräckligt höga den dag hjälpen behövs; de gungar från ett år till ett annat. (…) Arbetarklassen i centrum genomfars av en djup oro alltsedan 1970-talet.2

Dagens och gårdagens fascister

Ett klassamhälle som slits isär av stora klyftor måste finna sammanhållande ideologier för att inte öppet klasskrig ska utbryta. Den gruppdynamiska sanningen att människor ofta enas genom en gemensam fiende är giltig också för hela samhällen. Malm har i  ”Islamofobins politiska ekonomi” visat hur senkapitalismens ideologi gjort muslimen till en syndabock, en figur som alla samhällets problem kan projiceras på.

Islamofobin är en perfekt överideologi för den förruttnade senkapitalismen. Den motiverar imperialistiska angreppskrig i länder med stora oljetillgångar, den legitimerar förekomsten av ett invandrat låglöneproletariat med muslimsk majoritet och den flyttar fokus från verkliga sociala konflikter till uppdiktade motsättningar. Samtidigt sker en återkopplingseffekt, när samhällen anser att det är rimligt och förnuftigt att bomba sönder muslimska länder eller tilldela muslimer de sämsta arbetsuppgifterna så underbyggs islamofobin.

Precis som den nazistiska antisemitismen så kombineras dagens islamofobi med ett hat mot arbetarrörelsen och marxismen. Nazismens judebolsjevism motsvaras av nyfascismens teori om en islamistisk-kulturmarxistisk allians. Fascismens sociala roll är den samma, att i tider av hårdnande klasskamp agera som härskarklassens våldsamma försvarare.

Till skillnad från sina föregångare företräder inte dagens fascister någon korporativistisk ekonomisk teori. Deras nyliberala hat mot offentlig välfärd, skatter och statliga regleringar är snarast en tillspetsning av allmänborgerliga åsikter. Övergången från monopolkapitalism till globaliserad finanskapitalism har skapat andra behov hos härskarklassen vilket avspeglas i nyfascismens ekonomiska teori.

En annan skillnad är att nyfascisterna ännu inte byggt några egna partier eller massrörelser. De är verksamma inom Europas högerpopulistiska partier men försöker också förankra sina idéer i den etablerade högern. Ett frö till en militant nyfascistisk gaturörelse finns emellertid i English Defence Leauge, som Anders Behring Breivik stod i kontakt med.

Vänstervakuum

Fascismens historiska uppgift är att med våld krossa arbetarrörelsen. Trots detta så kan man inte se nyfascismen som en reaktion på vänsterns styrka. Som Guldfiske skriver:

Extremhögerns framväxt bör nog betraktas inte som en respons på en stark vänster eller stark arbetarrörelse, utan på grund av dess kris och misslyckanden, dess oförmåga att ge svar på krisen. Istället mobiliserar dagens extremhöger utifrån de problem som uppkommer ur välfärdsstatens nedmonterande, marknadens avreglerande – som stärks av den internationella finanskrisen.

Under samma period som kapitalismen genomgått stora förändringar så har vänsterns två stora 1900-talsprojekt, realsocialismen av sovjetisk modell och den socialdemokratiska välfärdsstaten, rasat samman. Vänstern har inte förmått formulera någon ny framtidsvision eller något svar på kapitalismens omstruktureringar. Istället har man förfallit till nostalgi eller resignation. Många har dragits ner i parlamentarismens moras varifrån man administrerat välfärdens utplundring, andra har reträtterat till akademins elfenbenstorn där de i lugn och ro kunnat ägna sig åt intersektionell postkolonial litteraturkritik.

I sin analys av Fremskrittspartiets väljare3 har Magnus Marsdal använts sig av Bourdieus uppdelning mellan kulturellt och ekonomiskt kapital. Arbetarklassen kontrollerar inte ekonomiskt kapital men har en varierande tillgång till kulturellt kapital eller utbildningskapital. Inom borgarklassen finns också grupper med olika tillgång till kulturellt kapital.

Enligt Marsdal tenderar väljare med hög grad av kulturellt kapital att vara radikala i så kallade värderingsfrågor, frågor som rör kön, sexualitet, familj, religion, tradition, nation och så vidare, medan de med lägre tillgång till kulturellt kapital är mer konservativa på dessa områden. Väljare utan ekonomiskt kapital är i sin tur naturligtvis mer vänsterinriktade i ekonomiska frågor än de som äger produktionsmedel.

Arbetarrörelsen tenderar att vara, eller bör i alla fall vara, både värderingsmässigt och ekonomiskt radikal, samtidigt som stora delar av den klass man organiserar besitter en låg grad av kulturellt kapital. Det har dock inte varit något problem så länge den ekonomiska radikalismen överskuggat värderingsfrågorna eftersom kampen mellan grupper med mycket och lite kulturellt kapital inte är antagonistisk till sin karaktär, det vill säga det finns egentligen ingen olöslig konflikt mellan de som gillar Satie och de som gillar Vikingarna.

Men under de senaste decennierna har vänstern och arbetarrörelsen allt mer dragit sig undan från den radikala ekonomiska politiken och klasskampen för att i stället fokuserat på frågor om identitet och värderingar. Detta innebär enligt Marsdals modell att man flyttat fokus från kampen mellan arbetare och kapitalist till motsättningen mellan byskolläraren och grosshandlaren.

Så länge den europeiska vänstern ägnat sig åt HBT-personer i Peru eller försvaret av budgettaket hellre än europeiska arbetares vardagliga problem kommer istället arbetarklassens ”djupa oro” att kanaliseras av högerpopulister och nyfascister. Dessa lever på att skapa konstgjorda motsättningar mellan arbetare av olika ursprung, med olika religioner eller med olika tillgång till kulturellt kapital.

Det är vänsterns uppgift att åter sätta fokus på den samhälleliga huvudmotsättningen mellan arbete och kapital och att peka ut vilka som verkligen ligger bakom de kännbara försämringar som drabbat Europas arbetare de senaste fyrtio åren.

Det duger inte med någon liberal tolerant antirasism som bedyrar att vi lever i den bästa av världar och uppmuntrar oss att pröva lite mer tabouleh. Den enda kraft som har något som helst hopp om att besegra nyfascimen är en socialistisk arbetarrörelse.

  1. För teorin kring kapitalismens långa vågor se den marxistiske ekonomen Ernest Mandels verk
  2. Andreas Malm, Hatet mot muslimer
  3. Magnus Marsdal, Högerpopulismen dissekerad : hemligheten bakom fremskrittspartiet framgångar

Om kriget kommer

Kamrater

Vårt land är ockuperat.

Det är fascister i riksdagen.

För första gången någonsin har en borgerlig regering omvalts till en andra mandatperiod.

Arbetarrörelsen har gjort sitt sämsta val sedan den allmän rösträtten infördes.

Och den civilisatoriska tillbakarullningen är inte begränsad till Sverige. Om något så är det här utvecklingen släpar efter. Över hela Europa växer ett nytt politiskt landskap fram dominerat av högern och extremhögern. Och det finns inga vattentäta skott mellan den rumsrena och den fascistiska högern. I land efter land anpassar sig de förment demokratiska borgerliga partierna efter sina konkurrenter, gör deras retorik till sin och faller in i hetsen mot muslimer, romer och papperslösa invandrare. Så även i Sverige. Även USA har sina nyfascister, Tea Party-rörelsen och immigrationsmotståndarna.

Fascismen är inte längre ett smygande hot. När romerna förvisas från Frankrike, när högerextrema medborgargarden patrullerar gatorna i Italien med myndigheternas goda minne, när det stadsbärande högerpartiet i Ungern anammar antisemitiska konspirationsteorier; då måste vi erkänna att fascismen åter växer fram mitt ibland oss. Och denna gång finns det ingen stark socialistisk rörelse som kan möta den. Inte heller någon antifascistisk arbetar- och bondestat, inga miljoner rödarmister som kommer till vår undsättning.

Denna kraftiga högervridning sammanfaller med kapitalismens dubbla kris. Samtidigt som det ekonomiska systemet drabbats av en av sina återkommande kriser har vi tvingats inse att vi står inför en miljö- och klimatkris som hotar hela världens överlevnad. Trots enstaka ljusglimtar så har inte krisen lett till någon verklig antikapitalistiskt mobilisering.

Fienden har annekterat vår mentala geografi. Det fagra talet om socialismens möjlighet har sedan länge tystnat.

1900-talet präglades av kampen om hur framtiden skulle se ut. Men 1992 förklarade Fukuyama att kriget var över och historien slut. Den liberala kapitalismen hade vunnit den slutliga segern. Vi levde nu i den bästa av alla tänkbara världar. Drömmen om den Nya människan ersattes med den sista människans mardröm, samhället som ett museum. Alternativet till Fukuyamas helvetesvision blev en annan dystopi, Huntingtons civilisationskrig. All kämpande universalism tycktes död.

Den så kallade ”tredje vägen” utgjorde knappast ett tredje alternativ till de borgerliga dystopierna. Den var det ideologiska uttrycket för de nervösa antikvarierna som hoppades kunna putsa upp utställningsobjekten i Fukuyamas dammiga museum.

Den radikala kritiken gjorde reträtt från materiens område till språket och identiteten. Kritikens uppgift blev att bryta ner och atomisera, inte för att undersöka och överbrygga motsättningar inom folket, utan för nedbrytandets egen skull. Den revolutionära folkmajoritet som skulle omstörta alla samhällsförhållanden ersattes som subjekt av diverse minoriteter som inom ramarna för det rådande samhället skall kräva erkännande och rätten till självdefiniering. Denna skenradikala dekonstruktion gick utmärkt att kombinera med tredje vägens politik. Typexemplet torde vara Mona Sahlins socialdemokratiska projekt. Indentitetspolitik och budgettak!

Borgarklassens ideologiska offensiv sammanföll med djupgående omvälvningar i den materiella basen.

Den historiska kompromiss som gav oss i västvärlden välfärdsstater och ett visst demokratiskt utrymme hade tvingats fram genom kombinationen av ett inre hot, i form av en kämpande arbetarrörelse, och ett yttre hot, de realsocialistiska staternas existens.

Sovjetsystemets undergång ägde rum i ett läge där arbetarrörelsen i väst var svårt sargad efter mer än ett decennium av attacker. Thatcher hade under förnedrande former besegrat de brittiska gruvarbetarna, Reagan hade några år tidigare gjort samma sak med USA:s flygledare. Inför 70-talets stagflationskris som hotat deras profiter hade kapitalistklassen mobiliserat sina styrkor.

För att kunna knäcka arbetarklassens styrka och möta sjunkande profiter ersattes på många områden den fordistiska produktionsmodellen, baserad på löpande band och stora centraliserade arbetsplatser,  av postfordistiska och toyotistiska modeller. Framsteg i cybernetik, datorteknik och transportväsende gjorde att man kunde splittra upp arbetarkollektiv i små, ofta konkurrerande, enheter. Företagen kunde lägga ut fler och fler funktioner på entreprenad.

Parallellt med detta pågick den motsatta processen där det löpande bandets logik utsträcktes till ännu fler områden, som snabbmatsrestaurangerna  eller vården. Många akademikeryrken, exempelvis lärare och journalister, proletariserades allt mer. Många arbetare tvingades bli småföretagare och frilansare istället för anställda. Fasta livslånga anställningar ersattes för allt fler av vikariat, visstidsanställningar, bemanningsföretag och långa perioder av arbetslöshet. Arbetare flyttas runt mellan många olika anställningar och arbetsplatser. Denna ”prekarisering” har slagit hårdast mot grupper som är nya på arbetsmarknaden, ungdomar och invandrare.

Alltmer av den fordistiska fabriksproduktionen har också outsourcats till länder i tredje världen. I Asiens frihandelszoner och Latinamerikas maquiladoras har den globala kapitalismen kunnat utnyttja  överskott av arbetskraft som gjorts övertalig i den småskaliga jordbruksproduktionen och dragits till städerna för att förvandlas till en enorm armé av arbetslösa. Intimt sammanlänkad med denna process, som något slarvigt brukar kallas för ”globaliseringen”, är de nyliberala strukturreformer tredje världen påtvingats genom fysiskt och ekonomiskt våld. De östeuropeiska planekonomiernas sammanbrott och Kinas liberalisering öppnade nya marknader, inklusive arbetsmarknader, för kapitalet.

Samtidigt har de globala flyktingströmmarna som skapats av krig och ekonomisk utsugning gjort att en stor del av detta globala proletariat nu finns i de imperialistiska kärnländerna. En hårdnande asylpolitik innebär att många utav dessa invandrare lever här illegalt, deras möjligheter till facklig och politisk kamp begränsas av det ständiga hotet om deportering. Arbetsmarknaden har skiktats utifrån etniska linjer och rasismen, sedan 90-talet särskilt i sin islamofoba form, har blivit viktig för att söndra arbetarklassen och försvara imperialistiska krig.

Efter Sovjetunionens fall  har den formella demokrati som ändå existerade i de kapitalistiska länderna alltmer tömts på sitt innehåll. Genom privatsieringar av offentlig sektor och centralbankernas ”oberoende” har allt fler samhällsområden ställts utanför demokratisk kontroll. I Europa har maktöverföringen från nationalstaterna till EU inneburit en extrem urholkning av demokratin. Žižek har noterat hur den borgerliga demokratin tycks gå samma öde till mötes som monarken i den konstitutionella monarkin. Berövad på alla verkliga funktioner och all makt så bevaras ändå pietistiskt ritualerna som omger statsskicket.

Detta är bara några exempel på de materiella förändringar som inneburit den extrema överföringen av makt från arbetarklassen till kapitalisterna under de senaste trettio åren. Att detta varit möjligt beror till stor del på arbetarrörelsens och vänsterns oförmåga att anpassa sig till det förändrade läget. Vänstern, från revolutionärer till socialdemokrater, och fackföreningsrörelsen har baserat sin styrka på de stora arbetsplatsernas arbetarkollektiv. Det viktigaste vapnet har varit strejken. Istället för att använda sitt mäktigaste analysinstrument, marxismen, för att undersöka samtiden så har stora delar av vänstern fastnat i drömmar om ett förlorat folkhem eller köpt den borgerliga illusionen om att vi alla nu förvandlats till en enda lycklig medelklass.

Det här kan verka som en mörk samtidssyn. Det är det. Men samtidigt finns  ingen anledning att förtvivla. Allt bär fröet till sin egen undergång. Kapitalismens omstrukturering var en reaktion på arbetarklassens styrka men ur nya former av utsugning och kontroll föds nya former av motstånd. I vår postsovjetiska, postsocialdemokratiska tid finns alla möjligheter för en ny revolutionär vänster att växa fram.

Kamrater, vår värld är ockuperad. Nu är det dags att börja formera motståndsrörelsen. ”För vi är ljuset som ger skuggan skugga men också ljuset som ger ljuset ljus. Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.”

Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på Dig det beror — Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva.

Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!