All lives matter?

Citat

Bort med de lögnare som talar om frihet och jämlikhet för alla, samtidigt som det finns ett förtryckt kön, samtidigt som det finns förtryckande klasser, samtidigt som det finns privatäganderätt till kapital och aktier, samtidigt som det finns mätta som med sina spannmålsöverskott förslavar de hungriga. Inte frihet för alla, inte jämlikhet för alla, utan kamp mot förtryckarna och utsugarna, utplåning av möjligheten att förtrycka och utsuga – det är vår paroll!

Frihet och jämlikhet för det förtryckta könet!

Frihet och jämlikhet för arbetaren, för den arbetande bonden!

Kamp mot förtryckarna, kamp mot kapitalisterna, kamp mot de spekulerande kulakerna!

– V.I Lenin

Sheila Rowbotham: ”Women, Resistance and Revolution: A History of Women and Revolution in the Modern World”

Ryska revolutionärer

Ryska revolutionärer

Hur länge har feminismen funnits? Frågan är inte helt lätt att besvara. Så länge patriarkatet existerat har kvinnor gjort motstånd mot sin underordning. Men när uppstår feminismen som idé, tanken om kvinnor och män som jämställda och mannens överordning som ett historiskt snarare än naturligt eller gudagivet tillstånd?

Sheila Rowbothams ”Women, Resistance and Revolution” spårar den den tanken till det senmedeltida Europa där kvinnliga mystiker predikade Marias helighet och Christine de Pizans angrep samtidens misogyna litteratur. Men sitt egentliga avstamp tar boken i puritanismens och samväldets engelska 1600-tal.

Rowbotham försöker sig inte på en heltäckande historieskrivning över feminismen. Hennes tema är mötet mellan den feministiska idén och den moderna revolutionen. Därav utgångspunkten i 1600-talets första borgerliga revolutionen.

Efter inledningen i England följer kapitel om franska revolutionen, Pariskommunen, den utopiska socialismen, den marxistiska arbetarrörelsen, den ryska och den kinesiska revolutionen och de antikoloniala befrielsekrigen med särskilt fokus på Vietnam, Kuba och Algeriet.

Rowbothams historieskrivning är rik på anekdoter och levnadsöden som tillsammans bildar historien om framsteg och bakslag för kvinnors frigörelse under 300 år av revolutioner och uppror.

För mig var bokens minst givande delarna de ganska omfattande genomgångarna av vad olika (manliga) marxister skrivit om kvinnofrågan, även om det är rätt roligt att läsa den gamle bolsjeviken Lunatjarskijs åsikt att en hederlig leninistisk man stannar hemma och gungar vaggan så att hans hustru kan gå på politiska möten.

Mycket intressantare är då berättelserna om de kvinnliga revolutionärer som historien glömt, till exempel Flora Tristan som 1843 formulerade ett av de första förslagen till en Arbetarinternational eller hur Jiǎng Bīngzhī som 13-årig skolflicka ledde en demonstration som omringade Hunans provinsråd och krävde jämställdhet.

Ett av bokens genomgående teman är hur den feministiska idén först växer fram bland grupper av privilegierade kvinnor, intellektuella ur överklassen som kämpar mot trånga könsrollers begränsningar och för formell likställdhet med männen ur sin egen klass. Parallellt finns en annan kvinnokamp, arbetar- och bondekvinnornas kamp för bröd och rättvisa.

”[T]he feminist aspirations of the privileged and the traditions of collective action of the unprivileged women encountered each other. They regarded each other uneasily and never really combined.”, skriver Rowbotham om den franska revolutionen.

Men det är i den revolutionära situationen som den intellektuella feministiska traditionen kan kombineras med de underprivilegierades kollektiva kamp. Feminismens mål för Rowbotham kan aldrig begränsas till kvinnors formella jämställdhet med män.

Eftersom majoriteten av alla kvinnor inte enbart är förtryckta i sin position som kvinna utan även förtrycks på grund av kapitalism, rasism och imperialism måste feminismens politiska program innebära alla människors frigörelse från allt förtryck.

Rowbotham skrev innan intersektionalitet hade blivit ett etablerat begrepp. Ändå finns där ett frö. ”It is still coming out of the heads of women like me as an idea. It is still predominantly just a notion in the world.” Denna feminism kan inte vara en abstrakt idé om jämställdhet som räknar antalet kvinnor i bolagssttyrelser. Den måste utgå från kvinnors kamp mot patriarkat, kapitalism, rasism och imperialism, den måste vara ”something coming out of the experience of particular women.”

Denna feminisms politiska mål finns sammanfattat redan i bokens portalparagraf:

No woman can stand alone and demand liberation for others because by doing so she takes away from other women the capacity to organize and speak for themselves. Also she presents no threat. An individual ‘emancipated’ woman is an amusing incongruity, a titillating commodity, easily consumed.

It is only when women start to organize in large numbers that we become a political force, and begin to move towards the possibility of a truly democratic society in which every human being can be brave, responsible, thinking and diligent in the struggle to live at once freely and unselfishly.

Such a democracy would be communism, and is beyond our present imagining.

Lars T. Lih: ”Lenin”

Det finns många biografier över Lenin, av varierande omfattning. De tenderar att antingen vara hagiografier över marxismens store utvecklare eller anklagelseakter mot en psykiskt störd tyrann, allt efter författarens inställning till Lenin och ställning i klasskampen. Lars T. Lihs lilla bok om Lenin är ingen hyllningsskrift, men tillhör ändå de som har en positiv grundinställning till sitt ämne.Lih tar i boken på sig uppgiften att motbevisa en vanlig uppfattning om Lenin, att han var en person som i grunden misstrodde arbetarklassen och i dess ställe såg ett parti av intellektuella yrkesrevolutionärer som det revolutionära subjektet. Lih försöker istället visa hur hela Lenins politiska gärning kretsade kring ett ”heroiskt scenario” vilket kan sammanfattas sålunda:

The Russian proletariat carries out its world historical mission by becoming the vozhd of the narod, leading a revolution that overthrows the tsar and institutes political freedom, thus preparing the ground for an eventual proletarian vlast that will bring about socialism. What propels this drama forward is inspired and inspiring class leadership. The party activists inspire the proletariat who inspire the Russian narod who inspire the whole world with their revolutionary feats.

I Lihs text förekommer ofta ryska termer, här vozhd som betyder ledare, narod som betyder folk och vlast som betyder makt. Lihs tes är emellertid att dessa översättningar inte fångar alla de kulturella och intellektuella konnotationer som de ryska termerna har. Och det är just Lihs genuina filologiska kunskaper som är bokens styrka. Stycket om varför Lenins term revoliutsioner po professii inte ska översättas som yrkessrevolutionär utan som ”professionell revolutionär” i betydelsen skicklig fann jag mycket givande. Detta ger mersmak och jag ser fram mot att läsa Lenin Rediscovered: What Is to Be Done? In Context, hans nyöversättning och närläsning av Vad bör göras.

Det enda jag saknar, vilket kan förlåtas en så kort skrift om ett så stort ämne, är en verklig diskussion om Lenins partiuppfattning. Det förblir för mig något oklart hur det kommunistiska partiet egentligen passar in i Lenins ”heroiska scenario” och varför arbetarklassen överhuvudtaget behöver revolutionärer att inspireras av. Kring detta ämne har dock skrivits otaliga tjocka volymer.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 4

Ett föräldralöst parti

Vänsterpartiet har två föräldrar, den svenska socialdemokratin och den internationella kommunistiska rörelsen.

I Sverige splittrades den socialdemokratiska rörelsen redan innan Oktoberrevolutionen och det nya partiet, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, såg sig som de sanna företrädarna för den svenska arbetarrörelsens tradition. SSV var en ytterst heterogen samling av vänsterkrafter som framför allt förenades av sitt motstånd mot SAP:s ledning. 1921 gick partiet in i Komintern och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti. Under 20-talet skakades partiet av hårda strider vilka ledde till två partisprängningar. Dessa konflikter kretsade alla kring förhållandet till den internationella kommunismen och till den svenska socialdemokratin.

1929 uteslöts en majoritet av partiets medlemmar, bland annat eftersom de vägrat anpassa sig till Kominterns tredje perioden-linje vilken innebar en försoningslös inställning till socialdemokratin. Kvar fanns en hård kärna som hämtade sin identitet ur troheten mot Komintern och den första arbetar- och bondestaten.

På den sjunde världskongressen 1935 svängde Komintern fullständigt. I stället för att betrakta socialdemokratin som huvudfiende skulle nu kommunistpartierna verka för att bilda antifascistiska enhetsfronter med alla demokratiska krafter. SKP anslöt sig helhjärtat till det nya programmet.

Från 30-talet och framåt var det alltså fullt naturligt för svenska kommunister att ha en positiv syn både på Sovjetunionen och socialdemokratin. Inrikespolitiskt spelade partiet rollen som ”vänliga pådrivare” åt SAP, utrikespolitiskt som trogna försvarare av Sovjetunionen och folkdemokratierna. Under kalla krigets 50-tal kom partiet att bli allt mer marginaliserat. Efter ett katastrofalt resultat i kommunalvalet 1962 började en opposition att växa fram inom partiet. Dessa modernister ville att SKP skulle inta en mer självständig hållning gentemot SAP och Sovjetunionen än den som partiets traditionalistfalang stod för.

Fram till 1967 var modernister och traditionalister emellertid allierade i kampen mot vänsterfalangen som tagit ställning för Kina och maoismen och en mindre högerfalang som ville skapa ett vänstersocialistiskt parti. C H Hermansson sågs som en kompromisskandidat till partiledarposten även om han nog i själva verket stod närmare modernisterna än vad traditionalisterna hoppats på. Efter kongressen 1967, då SKP bytte namn till VPK, bröt sig den maoistiska vänstern ut och bildade KFML, högern gick till SAP och striden mellan modernister och traditionalister kom i öppen dager.

Med tiden kom den modernistiska falangen att få eldunderstöd av den nyvänster vars framväxt jag skildrat i tidigare inlägg. Denna var redan från början kritisk till realsocialismen och socialdemokratin. 1977 fick traditionalistfalangen erkänna sig besegrad och lämnade VPK för att bilda Arbetarpartiet Kommunisterna. Att modernisterna och nyvänstern segrade inom VPK är anledningen till att Sverige aldrig fick något vänstersocialistiskt parti av dansk eller norsk modell.

Under 70- och 80-talet kom VPK att knyta närmare kontakter med ”fredsrörelsen, rörelsen mot kärnkraft och kärnvapen, solidaritetsrörelser, kvinnorörelsen, miljörörelsen, ungdomens musikrörelse och andra ungdomsrörelser”.1 Inställningen till de realsocialistiska staterna och den internationella kommunismen var ambivalent, å ena sidan hade man utvecklat en allt starkare kritik mot missförhållanden i öst, å andra sidan ville man fortfarande identifiera sig med den internationella kommunistiska rörelsen och bli erkänd som dess företrädare i Sverige snarare än APK. Samtidigt som man motsatte sig demokratiska brister i de realsocialistiska staterna så betraktade man dem som en av de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen, vid sidan av arbetarklassen i väst och befrielserörelserna i syd.

När Sovjetsystemet brakade samman hade VPK ägnat mer än 30 år åt att distansera sig från det. Ändå sände kataklysmerna i öst en chockvåg genom partiet.

Under hela sin historia har Vänsterpartiet tvingats legitimera sin existens som det mindre av de svenska arbetarepartierna. Det har framför allt gjorts genom att anknyta till arvet från Oktoberrevolutionen och Zimmerwaldvänsterns utbrytning ur Andra internationalen.  Nu slängdes allt detta ut. K:et i partinamnet och marxism-leninismen i partiprogrammet ströks

Någon verklig uppgörelse med realsocialismens misslyckanden gjordes aldrig. Härmed inte sagt att det skulle finnas några kvardröjande sympatier med Sovjetunionen  i partiet. Men faktum är att partiet aldrig lyckats göra någon verklig analys av Sovjetsystemets sammanbrott eller stalinismens orsaker. Istället har man nöjt sig med ett borgerligt-moraliserande ”avståndstagande”. Frågan om Sovjetunionens klasskaraktär har man överlämnat åt de trotskistiska smågrupperna.

Den identitetskris som drabbade partiet för 20 år sedan har aldrig lösts. Även om partiet nått vissa framgångar genom feminismen, EU-motståndet och kritiken mot 90-talets nedskärningar så har det varit ett förvirrat parti utan något enhetligt framtidsprojekt att samlas kring, ett defensivt och reaktivt parti.

Och de senaste åren har partiet tvingats åse hur dess överlevande förälder, den socialdemokratiska rörelsen, håller på att självdö. Det är intressant att notera det faktum att Vänsterpartiets Framtidskommission tycks ha insett att partiet kanske inte för alltid kan räkna med att existera i skuggan av en stark socialdemokrati.

Vi har länge byggt vår identitet i relation till ett starkt socialdemokratiskt parti, som närmast prenumererar på regeringsmakten. Det kan vi inte göra i framtiden, eftersom ett sådant parti inte längre existerar.2

Det är dags för Vänsterpartiet att frigöra sig från sina föräldrar och skapa en vuxen identitet. Men en sådan process är aldrig enkel eller smärtfri.