Vita kränkta män – reaktionens massbas

Partisympatiundersökningen november 2015 visade en tydlig tendens. I denna undersökning är alla partier större bland kvinnor än män förutom SD som har betydligt högre stöd bland män än bland kvinnor.

psu november 2015

Det är ingen nyhet egentligen, SD har alltid varit ett utpräglat mansparti. Magasinet Fokus politikreporter twittrade från SD:s landsdagar i Lund.

Ändå saknar jag ofta könsaspekten när vi diskuterar SD som politiskt fenomen. Ett undantag är Lovisa Broströms artikel om högerextremismens ekonomi i Brand.

Vita Kränkta Män har blivit en mem, något att skratta åt på internet. Färre har frågat sig varför de egentligen är så kränkta.

SD är bara ett av många uttryck för de vita männens kränkthet. Jag menar att de nyfascistiska partierna kan förstås som en fasett av ett prisma som inkluderar mansrättsaktivister, pick up artists, Gamergaters, neoreaktionärer, incels och hela den kulturella undervegetationen av kvinnohat och rasism vars uttryck täcker hela spektrumet från näthat till masskjutningar.

Vita kränkta massmördare

Det kan verka orättvist att jämföra SD-röstande med massmord men eftersom vi, med de tyska förintelseöverlevandes ord, kan konstatera att fascismen är en förbrytelse kanske läsaren ursäktar mig om jag försöker använda kriminologisk forskning för att förstå båda.

Kriminologen Eric Madfis har studerat varför heterosexuella vita män från medelklassen (Madfis term) är överrepresenterade bland amerikanska massmördare. Låt mig i korthet sammanfatta hans slutsats: Vita män i Förenta staterna fostras till en ”känsla av berättigande” (sense of entitlement) där de kommer att förvänta sig viss status, vissa framgångar och att kunna ta del av den amerikanska drömmen, dvs att kunna göra en klassresa uppåt. På grund av ekonomiska förändringar sedan 70-talet har dock färre vita män den möjligheten.

Up until the 1970s, middle-class anticipatory socialization and high expectations of upward mobility were fairly functional thought processes for white working-class Americans who desired to live a middle-class life according to middle-class values. However, the decline of well paying manufacturing jobs has left millions of individuals with declining job prospects .1

När förväntade framgångar uteblir skapar det en stress som kan bli så stark att den hotar personens hela identitet, framförallt identiteten som en vuxen maskulin heterosexuell person. Konstruerandet av en heteromaskulin identitet är nära förbundet med våldsutövande och våldet kan därför bli en källa till upprättelse.

Though many mass killers experienced gender challenges as a result of downward mobility, subordinated masculinity, and/or other personal life failures such as divorce, this shame and humiliation may be replaced with a gender performance, and as violence is synonymous with masculinity in American culture, the mass killer perceives that the more violent his actions, the more manly and respected he will be.2

En studie publicerad i tidskriften Injury Prevention visar att män som upplever masculine discrepancy stress, dvs stress som uppstår när de upplever att de inte kan uppfylla sin traditionella könsroll, i högre grad rapporterar att de utfört våldshandlingar.

Jag tror att det finns en kärna i Madfis resultat som kan generaliseras för att förstå mindre extrema beteenden än masskjutningar.

Intersektionen av rasismen/imperialismen och patriarkatet har historiskt sett gett vita män en privilegierad position som inte enbart inneburit materiella fördelar, som högre lön än andra grupper, utan även det W.E.B. Du Bois kallade en ”psykologisk lön”, ett berättigande till viss status. Det jag saknar i Madfis analys är framförallt hur detta berättigande inte enbart omfattar ekonomiska framgångar utan också romantisk och sexuell tillgång till kvinnor. Mer om detta senare.

När dessa privilegier av olika skäl hotas sker en reaktion, i begreppets verkliga politiska mening. Reaktionen kan bestå i individuella våldsdåd som hos Madfis massmördare eller den lågintensiva terror som kallas näthat eller reaktionär politisk mobilisering.

Sverigedemokratins sexuella ekonomi

Rasisten som gnäller om att invandrarna kommer hit och tar ”våra” tjejer är sedan länge en populär karikatyr. Populär eftersom den ofta återspeglar verkligheten. ”När en man inte får en kvinna, då anser han sig ha rätt att bli arg” skriver Kajsa Ekis Ekman.

Den 27 mars 2015 meddelade SCB att det för första gången sedan statistik började föras år 1749 bor fler män än kvinnor i Sverige. 190 av Sveriges 290 kommuner har ett överskott av män. Kvinnor flyttar oftare än män från hemorten och idag har storstadsregionerna ett överskott på kvinnor.

Det finns alltså rent demografiska anledningar till att konkurrensen om kvinnorna blir hårdare för de heterosexuella männen. En kanske ännu viktigare anledning är de framsteg feminismen haft under 1900-talet. När kvinnor inte längre är ekonomiskt eller politiskt beroende av män kan de i högre utsträckning välja att leva utan män. Sålunda lever också hela 37,8 procent av befolkningen idag i singelhushåll.

Svenska män riskerar att inte få tillgång till kvinnor. Jag tror vi måste se djupare på detta än några kåta förlorare som inte får ligga. I patriarkatet parasiterar män inte enbart på kvinnors konkreta reproduktiva arbete i form av hushållssysslor utan även på kvinnors relationella och känslomässiga arbete. Emotionellt stympade män förväntas kunna använda en kvinnlig partner som själslig utombordsmotor.

Den heteromaskulina identiteten konstrueras inte bara genom våldsutövning utan också genom sexuella och romantiska erövringar. Den man som inte får tillgång till kvinnor riskerar att reduceras till en ”beta-hane”. Frustrationen skapar paranoida fantasier om kvinnors sexuella makt. De som enligt den misogyna internetslangens Matrixinspirerade retorik ”tagit det röda pillret” har genomskådat illusionerna och insett att det egentligen är männen som är strukturellt missgynnade.

Hatet riktas ibland, som hos karikatyrernas SD-ägg, mot invandrarna men lika ofta mot feminister eller kvinnor i allmänhet. Ibland har frustrationen tagit sig uttryck i masskjutningar, oftare i ett allmänt gnällande på internet och fantasier om att återupprätta en förfluten tid då kvinnor hade färre möjligheter att välja bort män.

De röstar på rasister också. 24 procent av de ogifta männen sympatiserar med SD men bara 14 procent av de gifta. Det är den mest dramatiska skillnaden för något parti och det kan inte förklaras med att SD-sympatisörernas ålder.

Kajsa Ekis Ekman igen:

Dessa män ristar in hela sitt känsloregister på nätet, talar med andra män om hur de känner – denna skatt är det knappast någon som använder för att förstå vad som sker. Istället ägnar sig progressiva åt att rita karikatyrer där de är tjocka och fula. Lyssna istället på vad det är de säger! Kön och etnicitet går inte att separera i deras huvuden – hur de känner för etnicitet är helt och hållet beroende av kön. De är arga på att det kommer för många män. De talar om våldtäkt, hela tiden är de fixerade vid att män kommer hit och våldtar kvinnor, samtidigt hoppas de att det ska hända.

En feminiserad arbetsmarknad

Under den ekonomiska krisen 2008 lanserades i Förenta staterna och Storbritannien termen ”mancession” för att beskriva hur krisen ansågs slå extra hårt mot män. En stor andel av arbetstillfällena som försvann fanns inom mansdominerade branscher som tillverknings- och byggindustrin medan kvinnodominerade tjänstebranscher klarade sig bättre.

Begreppet har blivit starkt ifrågasatt och även om krisen slog först mot mansdominerade sektorer av ekonomin verkar den i längden ha drabbat kvinnor och minoriteter hårdare än vita män. Flera feminister har kallat mancession för en myt som har mer att göra med en kulturell oro kring strukturförändringar på arbetsmarknaden. Det handlar inte så mycket om att kvinnor fått en starkare position än män som att arbetet feminiserats.

”Arbetets feminisering” beskriver enligt Nina Power två fenomen: att fler kvinnor lönearbetar och att lönearbetet i högre utsträckning underkastas sådana villkor som tidigare var typiska för kvinnodominerat arbete.3

Traditionellt manliga yrken inom produktionen har allt mer outsourcats till tredje världen medan traditionellt kvinnliga tjänsteyrken som premierar kommunikativa, omvårdande och relationella förmågor har blivit fler. Samtidigt har prekära arbetsförhållanden och krav på flexibilitet och social kompetens, vilket under kapitalismen innebär social disciplinering, blivit normen i allt fler sektorer av arbetsmarknaden. Cristina Morini skriver att: ”precariousness, mobility and fragmentation become constituent elements of the work of all persons irrespective of gender.”4

Även om arbetarklassmän alltid varit exploaterade under kapitalismen så har stora delar av det vita manliga proletariatet i västvärlden kunnat lita på att få en relativt privilegierad ställning på arbetsmarknaden. Genom rollen som familjeförsörjare har även arbetarklassmännen kunnat utöva ekonomisk makt, om så bara inom den egna familjeenheten.

Dessa privilegier har utgjort en viktig psykologisk lön och blivit en viktig byggsten i konstruerandet av en heteromaskulin identitet. Så visar det sig att de män som tjänar mindre än sina hustrur, även vid små löneskillnader, oftare drabbas av erektionsproblem.

När familjeförsörjarrollen urholkas och den insocialiserade manliga könsrollen allt oftare hamnar i direkt konflikt med arbetsmarknadens krav leder detta till masculine discrepancy stress. Lovisa Broström skriver:

Det behöver inte ens vara så att man själv drabbas ekonomiskt, men att den grupp som man identifierar sig med påverkas. Gruppens position verkar hotad och det utvecklas en rädsla för att förlora status och makt, vad som ibland kallas ”a fear of falling”, en rädsla för att falla.

En rationell reaktion

Från vänster finns ofta en tendens att se tillväxt av reaktionära eller fascistiska rörelser inom arbetarklassen som en irrationell tendens där arbetare förleds att engagera sig mot sina objektiva intressen. Antifascistisk kamp blir därmed en sorts ideologisk dragkamp där det gäller för vänstern att förklara arbetarklassens intressen och samtidigt hindra fascister från att sprida propaganda.

En mer marginaliserad teoretisk position har istället försökt spåra reaktionära tendenser till den vita västerländska arbetarklassens materiella villkor. Den typen av analys tar vanligtvis sin utgångspunkt i hur den imperialistiska världsordningen skapat det ekonomiska utrymmet för framväxten av en arbetararistokrati, dvs en starkt gynnad del av arbetarklassen, i de imperialistiska länderna och hur denna arbetararistokrati, bland annat genom välfärdsstaternas omfördelningspolitik, växt till att omfatta nästan hela den västerländska arbetande befolkningen.

Enligt denna analys finns det alltså fullt rationella skäl för stora delar av arbetarklassen att vilja bevara ett imperialistiskt och rasistiskt system. Socialdemokratin utgör arbetararistokratins normala politiska uttryck men fascismen är dess krisreaktion. Zak Cope skriver:

In fact, it is a mistake to postulate any rigid dichotomy between the racist authoritarian nationalism of the metropolitan labour and its socioeconomic position. The degree of core-nation workers’ exposure to labour market risks and their possession of socioeconomic resources is directly related to their location, not at the bottom of the occupational hierarchy but, at the level of the global economy, right at its top. As such, the political intent to oppress, disenfranchise and exclude ”non-white”. non-Christian people from the state boundaries is not simply based on actual or potential competition over jobs. Rather, it is an expression of ”working-class” support for an imperialist system that more and more openly subjects nations in order to monopolise their natural resources and capital.5

Jag tror att arbetararistokratin är en kategori som behöver könas. De imperialistiska superprofiterna omfördelas till arbetarklassen i väst men de omfördelas inte jämnt. Historiskt sett har de möjliggjort kärnfamiljen med en manlig familjeförsörjare.

Without the ongoing exploitation of external colonies – formerly as direct colonies, today within the new international division of labour- the establishment of the ‘internal colony’, that is, a nuclear family and a woman maintained by a male ‘breadwinner’, would not have been possible.

[…]

It was precisely through the existence of external and internal colonies (the housewife) that European capitalism was able to avoid the revolutionary disruption of the production relations, which Marx had expected to take place. 6

Manliga vita arbetare har utsatts för exploatering och underordning på grund av sin klassposition. Som familjefäder, patriarker, husägare, bilägare7 har de samtidigt integrerats i systemet, som vi med bell hooks term kan kalla imperialist white supremacist capitalist patriarchy. Den psykologiska lön de tilldelats har fungerat som en systembevarande kraft.

Ekonomiska strukturförändringar och feminismens politiska framsteg har, som jag försökt visa, i vissa avseenden devalverat denna psykologiska löns värde. Diskrepansen mellan verkligheten och de löften som den dominerande samhällsideologin och det i populärkulturen ständigt närvarande bakgrundsbruset av heteroromantisk propaganda skapar bitterhet.

Som Madfis forskning visat är gruppen vita män unikt dålig på att hantera personliga bakslag.

When entitled white males encounter this newfound indeterminate future where they are no longer assured status and success through privilege, some may blame everyone and everything but themselves. Their sense of white male privilege does not permit them to acknowledge their own role in any mistakes, let alone any personal limitations.8

Enligt en studie från Tyskland har de som identifierar sig med påståendet “Compared to other people, I have not achieved what I deserve” mer rasistiska attityder till invandrare. Ju bittrare person, ju starkare rasistiska åsikter. Eftersom den uppkommer ur en vilja att försvara hotade privilegier utgör bitterheten grogrund för reaktionär politisk mobilisering.

Varför är de vita männen så kränkta? Varför hotar de kvinnor på internet, varför begår de masskjutningar och varför röstar de på Jimmie Åkesson? TL;DR-versionen: De upplever att de riskerar att förlora något de blivit lovade.

Vad ska vi göra om min tes stämmer? Vad händer med vår antifascistiska strategi om fascismen och rasismen inte är en sorts mentalt virus som borgarklassen smittat ner arbetarklassen med, utan istället har en bred potentiell bas. Ska vi uppmana tjejer att sympatiligga med snubbar så att de inte röstar rasistiskt? Till och med Kajsa Ekis Ekman blir svar skyldig:

Arbetslöshet går att göra någonting åt, bostadssituationen går att lösa politiskt, utarmningen av landsbygden går att lösa om det fanns politisk vilja. Men vad som kan göras åt detta? Jag har inte en aning.

Jag har inte heller några enkla lösningar att servera. Det enda hopp jag har att dela med mig av är den dialektiska materialismen. Människors politiska agerande följer inte mekaniskt av deras materiella omständigheter.

I ett inledande självbiografiskt kapitel i The Wages of Whiteness: Race and the Making of the American Working Class beskriver David Roediger hur många av de mest uttalat rasistiska eleverna på hans high school några år senare var de starkast anhängarna av medborgarrättsrörelsen. Även bland oss vita män finns inre motsättningar som kan ge upphov till andra politiska formationer. ”Ett delar sig i två — detta är en universell företeelse, och detta är dialektik.”

  1. Madfis, Triple Entitlement and Homicidal Anger: An Exploration of the Intersectional Identities of American Mass Murderers
  2. Ibid.
  3. Nina Power, One Dimensional Woman
  4. Cristina Morini, the feminization of labour in cognitive capitalism
  5. Zak Cope, Divided World, Divided Class: Global Political Economy and the Stratification of Labour Under Capitalism
  6. Maria Mies, Patriarchy and Accumulation On A World Scale: Women in the International Division of Labour
  7. Och någon borde verkligen undersöka bilen som fetischobjekt i den patriarkala-reaktionära ideologi vars Führer heter Jeremy Clarkson.
  8. Madfis

Nya vapen

Stryk grubblet från din panna 
och gå i striden ut, 
att våldet övermanna, 
din tankes strid är slut. 
I andens vapenlekar 
ej någon seger vinns 
mot dem som blint förnekar 
att någon ande finns. 

Barbaren väljer vapen, 
du välja må som han. 
När vilddjur öppnar gapen 
ej tanken tala kan. 
Res mäktigt andens fäste 
i denna värld av hot 
och krossa ormars näste 
med mänskodjurets fot. 

Blott dåren tror det goda 
ej fötts att resa svärd, 
om ondskan än må bloda 
och söla ner en värld. 
Var viss! Om du ej värna 
nu vill din tro i strid 
skall ingen morgonstjärna 
inviga en ny tid. 

– Pär Lagerkvist, krigsåret 1940

Uppgifter för antifascister

Lägesbeskrivning

De senaste månaderna har vi haft anledning att tala om fascismen. Kärrtorpsattacken, mordförsöket i Malmö, polisens och åklagarämbetets oförmåga att lagföra nazister i Uppsala och Dalarna, vandalisering av skolor och moskéer, nazistdemonstrationen på Novemberpogromens minnesdag och flera andra händelser har alla bidragit till att aktualisera debatten om antifascistiska strategier.

Dessutom går vi in i den första valrörelsen med ett fascistiskt parti bland riksdagspartierna. När vi blickar ut i världen ser vi den första europeiska regeringen med nazistiska ministrar sedan andra världskriget. I södra och östra Europa urholkas demonstrations- och yttrandefriheten och folkvalda regeringar ersätts av EU-IMF-tillsatta teknokrater.

Glädjande nog har den fascistiska offensiven i Sverige mötts av hårt motstånd. I demonstrationerna efter Kärrtorp och Malmö har människor engagerat sig som aldrig tidigare varit politiskt aktiva. Redan i valrörelsens begynnelse har det blivit något av en folksport för elever, läkare och brandmän att konfrontera Sverigedemokrater. Men motståndet mot fascisterna har inte fått odelat stöd.

Förbundet Allt åt allas Stockholmsavdelning har publicerat en viktig text om de fem frontlinjerna i den antifascistiska kampen:

  1. Gatufascismen
  2. Nätmobben
  3. Gudfadern i riksdagen (SD)
  4. Kålsuparliberalerna
  5. Avståndstagarvänstern

De tre första fronterna utgör arbetsdelningen inom den svenska fasciströrelsen.

Gatufascisterna bidrar med våldskapital genom att kunna fysiskt attackera meningsmotståndare.

Nätmobben hänger ut meningsmotståndare, organiserar drev och försöker vederlägga antifascisters version av nazistattacker.

SD står för det politiska kapitalet. Deras riksdagsinträde innebär att politikens gränser förflyttats och att antifascism och antirasism inte längre ses som vanlig mänsklig hygglighet utan en subjektiv politisk position bland andra.

De sista två fronterna angriper genom att splittra antifascister i onda och goda, våldsbejakande och fredliga, extrema och icke-extrema. I slutändan misstänkliggör de all antifascistisk verksamhet eftersom alla potentiellt kan ha beröring med utdefinierade extremister.

Utifrån denna beskrivning av slagfältet skulle jag vilja skissera några taktiska uppgifter för antifascister.

beat-the-whites-with-the-red-wedge

Bryt isoleringen

Nästan alla människor hatar fascismen. Din busschaufför, din förskollärare, ditt sossekommunalråd, din Hemköpskassör och din morsa. De är alla potentiella allierade.

Eftersom fascisternas motståndare är den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning är deras enda alternativ att försöka isolera oss från varandra. Jag citerar Allt åt alla Stockholm:

Det kräver inte mycket resurser för att terrorisera stadsdelar eller utsätta lokaler för påfrestning. En liten dedikerad grupp slagskämpar kan lätt få även en massdemonstration att skingras genom att angripa med brutalitet, sammanhållning och överraskning. Sådana attacker har varit fascismens kännetecken ända sedan 1920-talet och de syftar till att slå sönder strukturer och sammanhang där vänstern (i dess breda bemärkelse, som emancipativa rörelser och sociala kamper) blir kollektiv. Terrorns syfte är att atomisera och splittra, göra oss isolerade och utelämnade. I brist på mötesplatser, torg, kvarter, strukturer och lokaler kan vi inte vara en rörelse, eller ens en klass, utan blir till ensamma individer.

Samtidigt försöker kålsuparfronten bestående av poliser, borgerliga tidningskluddare, sverigedemokrater och avståndstagarvänstern splittra oss genom att spalta upp antifascister i goda och onda. I media och den offentliga debatten skildras fascistiska attacker slentrianmässigt som ”bunkaslagsmål” mellan extremistgrupper.

För antifascister idag måste en huvuduppgift vara att bygga en front som både är bred och principfast. Vi bör förkasta samarbeten vars villkor dikteras av nervösa politiker och liberala tyckare som aldrig kommer lyfta ett finger mot fascisterna. Istället behöver vi insistera på att kampen rymmer många olika arbetsmetoder samtidigt. Linje 17 lyckade bra med detta när de arrangerade en oerhört stor manifestation med hela det politiska etablissemanget samlat samtidigt som de vägrade släppa fram politiker till mikrofonen utan istället spred ett radikalt budskap.

Ett av den svenska 70-talsmaoismens sämsta arv är idén om att vi inom den radikala vänstern alltid måste ge avkall på våra principer och metoder för att kunna bilda en så bred folkfront som möjligt. Vårat mål borde vara att bilda en så effektiv front som möjligt. Då kan vi inte ge avkall på metoder som är fungerande eller livsnödvändiga i kampen bara för att få med demokratiska borgare som inte bidrar särskilt mycket.

Det är ett vanligt tankefel att anta att en front automatiskt blir folklig och bred om den innefattar företrädare från högern. De borgerliga partierna är dock idag i regel inga folkrörelser och har en svag förankring. Lokalt kan det naturligtvis se annorlunda ut och en populär och humanistisk folkpartistpolitiker eller en centerpartist med kontakter i ortens föreningsliv kan vara en nyckelperson att inkludera i frontarbetet.

För all antifascism börjar i lokalsamhället. Det är där vi måste bryta isoleringen mellan de grupper som utsätts för fascisternas attacker och det omgivande samhället som ännu står vid sidan av. Det är här vi måste möta varandra, se varandra, backa upp varandra och skapa en kultur av att i vår kommun, vår stadsdel, vårt kvarter, på vår skola och vår arbetsplats accepterar vi inte fascism.

20140126_grannsamverkan

Gör kaoz med Sverigedemokraternas valrörelse

Sverigedemokraternas största behov just nu är att framstå som ett normalt parti för normala hederliga människor. De få i valmanskåren som röstar i enlighet med en rasideologisk övertygelse röstar redan på dem så i den gruppen kan de inte växa mer. Istället måste de få ännu fler i grunden hyggliga människor att se dem som ett alternativ. Därför är det så viktigt för dem att få ta plats i olika sammanhang i egenskap av ett riksdagsparti bland åtta andra

Vår uppgift som antifascister är att visa att SD inte är ett normalt parti. Det är inte ett normalt parti som får skolelever att gråta av rädsla, det är inte ett normalt parti vars svans av näthatare hotar protesterande läkare till livet, det är inte ett normalt parti vars högsta politiker springer runt med tillhyggen på stan och skriker rasistiska och sexistiska tillmälen.

SD kommer under valrörelsen försöka tränga sig in på alla arenor de kan. Rörelsen av skolelever och offentliganställda som protesterar mot SD kommer bara växa. I Trelleborg har Jimmie Åkessons skolbesök stoppats bara av hotet om en demonstration. På skolor i Stockholm och Västerås har SDU drivits ut. På sjukhusen i Malmö och Umeå protesterar personalen. Sveriges brandmän börjar organisera sig för SD-fria arbetsplatser.

Det är tydligt att den antinazistiska mobiliseringen efter Kärrtorp och Malmö gett energi åt SD-motståndet. Protesterna har skapat nya metoder som spritt sig mellan skolor och arbetsplatser. Brandmän mot rasism har skapat ett enkelt sätt för många att ta ställning mot SD genom att lägga upp foton på deras Facebooksida. En sådan symbolhandling ska inte underskattas när det kommer till att bryta människors isolering och befästa bilden av hur många som faktiskt är mot SD.

Det vi kan göra som antifascister är naturligtvis att organisera oss tillsammans med våra arbetskamrater och skolkamrater. Vi kan också hjälpa till genom att försöka kartlägga SD:s besöksturnéer och förvarna de som riskerar att utsättas.

Slutligen kan vi ta kampen om hur protesterna ska skildras. SD har själva svårt att hantera konfrontationer med människor de inte enkelt kan avfärda som PK-elit eller vänsterextremister, däremot kommer troligen kålsuparliberalerna fortsätta försöka göra detta till en principiell diskussion om folkvaldas rättigheter.

För oss gäller det att fastslå att detta inte är en abstrakt demokratifråga utan en högst konkret fråga om vår rätt att skydda våra skolor och arbetsplatser mot ett aggressivt fascistiskt parti som utgör ett reellt hot mot rasifierade, HBTQ-personer, socialister, papperslösa osv och som mordhotar de som vågar protestera.

Bygg en internationell antifascistisk rörelse

Kapitalismens kris är global, likaså kapitalets svar  fascismen. Därför måste vår antifascistiska solidaritet vara internationell. Den svenska fascismen är ännu förhållandevis svag och isolerad. I Ukraina sitter den i regeringsställning. I Ungern växer fascismen medan den officiella högern monterar ner demokratin. I Grekland, Italien och Spanien slås folkets protester mot högerpolitiken ner och kriminaliseras med permanentade tvångslagar.

Att stå upp för våra kamrater som drabbas hårdare av fascismens offensiv är inte bara en moralisk skyldighet utan också en politisk nödvändighet. Förr eller senare hårdnar klimatet i Sverige, när krisen slår till mot de som trodde sig vara säkra i sina bostadsrätter. Då behöver vi våra kamraters erfarenheter men framförallt behöver vi den styrka vi enbart kan uppnå genom att stå upp tillsammans.

Nyligen bildades ett nätverk för solidaritet med Grekland. Det är ypperligt. Antagligen borde vi skapa fler mer eller mindre lösliga solidaritetsgrupper som kan samarbeta sinsemellan och som kan bygga upp ett kontaktnät för antifascistiska och demokratiska krafter på Europanivå.

Slutord

Det är många saker som bör göras. Den antifascistiska rörelsen har plats för många människor som arbetar med en mångfald av verktyg. Från lokalvårdare mot rasism som tar ställning på Facebook via ungdomar som med sina kroppar blockerar SDU:s tillgång till lokaler till intellektuella och kulturpersonligheter som formulerar upprop mot kålsuparteorier.

Vi behövs alla nu. Vi måste inte alltid hålla med varandra men vi måste alltid hålla ihop med varandra.

Svenskens kärlek till naturen

Jimmie Åkesson dök upp i tv-soffan hos Karin Hübinette och försökte definiera den svenska identiteten och kulturen. Det gick inte helt bra. En svensk står i kö, har trasmattor och tänker på björkar. Hånet i mitt vänsterdominerade twitter- och facebookflöde var, med rätta, massivt. Men ett återkommande budskap tycktes vara att någon svensk etnicitet eller svensk kultur inte går att tala om.

Det är inte första gången jag hör detta. Varje diskussion om svenskhet verkar med nödvändighet följas av påpekanden om att den naturligtvis egentligen inte finns, att den är socialt konstruerad under nationalromantiken, att nationen bara är en ”föreställd gemenskap”. Som J Sakai sa:

There’s a certain trend of fashionable white thought that claims that race (or nation) is nothing more than a trick, an imaginary construct that folks are fooled into believing in. So we even find some middle-class white men claiming that they’ve “given up being white” (i can hear my grandmother saying, “More white foolishness!” with a dismissing headshake). Needless to say, they haven’t given up anything. Race as a form of class is very tangible, solid, material, as real as a tank division running over you … tank divisions, after all, are also socially constructed! About another form of this same white racist game—white New Age women deciding to play at “becoming Indian”—Women of All Red Nations activist Andy Smith used to wearily suggest that if they really really wanted to “become Indian” they should live on the rez–the u.s. colony– without running water or jobs, without heat in the winter or education for their children, with real poverty, alcoholism, and violent oppression.

Sociala konstruktioner, som klass och nation, slutar inte existera för att vi tänker bort dem. Och den som envisas med att ignorera trafikregler, vilka i högsta grad är socialt konstruerade, kommer förr eller senare att kollidera med verklighetens tunga långtradare.

Jimmie Åkesson är fascist. Det är orsaken till hans problem med att definiera svenskhet. Fascister föreställer sig nationen som en ahistorisk organisk enhet som individer antingen helt är en del av eller helt står utanför. Gränsen mellan biologisk rasism och Sverigedemokraternas kulturnationalism är hårfin, nationalitet och kultur blir här något i princip genetiskt.

Egentligen är det inte mer mystiskt att tillhöra en nation än att tala ett språk. Språk, uttryckssätt, symboler, historia, myter, religioner, traditioner, vanor osv bildar den nationella kulturens grammatik och vokabulär. Precis som varje individ kan lära sig att tala nya språk under livet, eller växa upp flerspråkiga, kan vi bli del av olika kulturer. Men precis som vi inte kan tänka utan ett språk kan vi aldrig heller helt frigöra oss från kulturen.

Den som vill manifestera sin onationella hållning genom att klottra kuken på svenska flaggan vet att göra det på den blågula korsfanan och inte på vilken trasa som helst. Även den som vill ta avstånd från den nationella kulturen måste känna till den. Vi är bundna av kulturen och samtidigt delaktiga i att omvandla den.

Nationer är historiska konstruktioner. Förvisso formas den nationella kulturen också av mer stabila faktorer som ”den omgivande naturens geologiska, oro-hydrografiska, klimatiska och andra egenskaper” men i huvudsak skapas den genom människors kamp och arbete.

Jan Myrdal nämner några av de historiska faktorer som format svenskheten: Kognatiskt och agnatiskt släktskap, avsaknaden av klansystem och mödomsideologi, nattfriande och egalitära bondesamhällen.

Ett annat särdrag som ofta framställs som ”typiskt svensk” är kärleken till naturen. Det är naturligtvis inte heller det någon genetisk egenskap. Om vi nu kan tala om en speciell svensk naturuppfattning så har den skapats genom historiska processer.

I Sverige har vi, jämte Norge, Island och Finland, en stark allemansrätt. En förutsättning för att älska naturen är att vi fritt kan röra oss i den. Vissa vill spåra allemansrättens rötter till de nordiska böndernas fria ställning. Så hade också Danmark en starkare feodal ordning och har idag en svagare allemansrätt.

Andra menar att allemansrättens medeltida rötter är ett modernt falsarium. Allemansrätten i dess moderna form tillkom som en följd av 1937 års fritidsutredning. Den svenska arbetarklassen hade tillkämpat sig rätten till två semesterveckor. Nu gällde det att arbetarna skulle kunna fylla denna ledighet med ett sunt innehåll. Oavsett allemansrättens historiska rötter så innebär den i sin nutida form att arbetarnas behov av rekreationsmöjligheter segrade över markägarnas rätt till jordränta.

I Sverige har också många arbetare haft tillgång till fritidshus, idag är det enligt SCB mer än hälften av Sveriges befolkning som har det. Den goda tillgången på sommarstugor beror delvis på den ganska sena urbaniseringen. Många av stugorna är släktgårdar och torp som funnits i släkten och tjänat som bostad kanske ända in på 1940-talet.

Möjligheten att komma ut på landet och rätten att utnyttja markerna har haft en ekonomisk-kulinarisk betydelse där svamp, bär, fisk och vilt blivit viktiga inslag i svensk husmanskost. Även om jakten blivit en dyr hobby har det knappast varit omöjligt för svenska arbetare att jaga, och värdet de genomsnittliga 54 kilo viltkött som en jägare får hem måste dras från kostnaderna, som regionalt kan vara rätt så låga.

Den svenska möjligheten att röra sig i skog och mark beror bland annat på geografiska förhållanden, de vidsträckta obrukade skogarna och öppna vattendrag. Men det beror också på klasskampen, kampen för en värdig fritid, kampen mot inhägnande av allmänningar.

Rasismen och den nationella chauvinismen försvinner inte för att radikaler försöker problematisera bort svenskhetens existens. Den svenska kulturen blir inte öppnare eller lättare att erövra för att vi inte låtsas om den. Nationer har uppkommit vid givna tidpunkter och kommer säkert någon gång sluta existera. Men just nu finns de, helt oaktat om julgranen är en tysk import och kåldolmarna turkiska.

75 år sedan slaget om Cable Street

I dag är det 75 år sedan slaget om Cable Street, ett storslaget exempel på hur folklig och militant mobilisering kan stoppa fascistiska rörelser. Och i dagens värld med ekonomisk kris och växande nyfascism behöver vi verkligen goda exempel.

30-talets Storbritannien präglades av depressionen och den nationella samlingsregeringens ekonomiska åtstramningar. Labour splittrades när samlingsregeringens anhängare uteslöts. Det lilla brittiska kommunistpartiet vann ny mark. Men även till höger pågick en radikaliseringsprocess.

1932 hade sir Oswald Mosley, en f d parlamentsledamot för såväl de konservativa som Labour, grundat British Union of Fascists (BUF) efter italiensk modell. Även partiuniformen var av italiensk modell och medlemmarna var följaktligen kända som svartskjortor. Rörelsen hade som mest omkring 50 000 medlemmar och stöddes av stora dagstidningar som Daily Mail, Evening News och Sunday Dispatch och delar av den brittiska överklassen. Ledande brittiska kapitalister och höga officerare organiserade ”Januari-klubben” till stöd för BUF. I begynnelsen var BUF inte särskilt uttalat antisemitiskt men Mosley kom med tiden att bli mer och mer inspirerad av Hitler och den nazistiska regimen i Tyskland och från 1934 blev judehatet en central del i organisationens propaganda.

BUF lade stor vikt vid att vinna inflytande i de brittiska arbetarkvarteren. Ett sådant område var East End i London. Här bodde inte bara en betydande del av Londons arbetarklass utan även stora invandrargrupper: svarta, asiater och irländska katoliker. Där levde också ungefär hälften av Storbritanniens 350 000 judar. Under sommaren 1936 hade BUF drivit en hetskampanj mot East Ends judiska befolkning med misshandel och brandbomber mot judiskägda butiker. I slutet av september meddelade Mosley att de planerade att hålla en stor marsch genom East End den fjärde oktober.

Jewish People’s Union organiserade snabbt en namninsamling i protest och under 48 timmar fick man ihop 100 000 namn. Listan överlämnades till myndigheterna i London som dock vägrade att stoppa fascistmarschen. Det brittiska kommunistpartiet, som hade ett starkt fäste i East Ends arbetarkvarter, stödde till en början namninsamlingen och försöken att stoppa BUF på laglig väg. Man uppmanade människor att närvara vid ett möte på Trafalgar Square organiserat av det kommunistiska ungdomsförbundet till stöd för den spanska republiken.

Den lokale ledaren i East End, Joe Jacobs, argumenterade dock för att kommunisterna borde försöka sätta stopp för BUF. Han menade att det var omoraliskt att stödja kampen i Spanien men att inte samtidigt ta kampen på hemmaplan. När det stod klart att myndigheterna inte tänkte sätta stopp för marschen ställde man in mötet vid Trafalgar Square och började i stället mobilisera för att stoppa fascisterna på gatan.

Även vänstersocialisterna i Independent Labour Party stödde namninsamlingen men förklarade sig beredda att stoppa marschen med utomparlamentariska metoder när försöken till att hindra fascisterna med lagliga medel misslyckades.

Labour stödde visserligen namninsamlingen, men Labourledarna försökte egentligen enbart få marschen att ledas om till ett mindre ”explosivt” område. När det inte gick uppmanade Labor folket i East End att hålla sig hemma. Man menade att den bästa metoden var att tiga ihjäl BUF. Liknande åsikter hördes från ledare inom de judiska organisationerna.

Detta till trots. På dagen för marschen samlas mellan uppemot en halv miljon antifascister på gatorna i East End. Judar, katoliker, kommunister, vänstersocialister, fackföreningsfolk, socialdemokrater och partilösa arbetare står sida vid sida för att stoppa svartskjortornas marsch.

BUF:s officiella samling är 14:30 vid Royal Mint Street. Över 10 000 poliser från hela Londonregionen har kallats in för att se till att de får demonstrera ostört. När de första svartskjortorna dyker upp vid 13:30 går folkmassan till anfall och två fascister slås medvetslösa innan någon hinner ingripa. Poliser till häst och till fots slår tillbaks och tränger undan motdemonstranterna.

Nu anländer fler och fler fascister på lastbilsflak. 500 poliser skyddar dem från folkmassan. 3 000 svartskjortor ställer upp sig i militär formation. ”Vi vill ha Mosley!” skanderar de. ”Det vill vi med – död eller levande!” svarar antifascisterna. Fyra spårvagnsförare har stoppat sina spårvagnar för att blockera gatorna.

Antifascisterna har informatörer bland polisen och får nu veta att de planerade att röja väg för marschen längst med Cable Street, rakt genom de judiska kvarteren! Snabbt börjar man resa  barrikader längst med hela gatan. Vagnar välts över ända, möbler och madrasser släpas ut ur husen. Gatsten bryts upp för att användas som projektiler.

14:30 försöker polisen öppna Cable Street, men motståndet är välorganiserat. Kommunisterna och vänstersocialistena har cykel- och motorcykelburna spanare, egna sjukvårdare och sambandscentraler. Varje framryckning möts av gatstenar och fyrverkeripjäser som haglar över konstaplarna. Från husens övervåningar vräker hemmafruarna ner skräp. Småungar rullar ut stenkulor som får polishästarna att halka. Tillfångatagna antifascister fritas av sina kamrater och poliser blir själva ”arresterade” av folket. Bakom varje barrikad polisen lyckas forcera möter de en ny. De retirerar i väntan på förstärkning.

14:45 försöker polisen öppna en väg för fascisterna längst med Leman Street. Gatustrider pågår i en halvtimme innan polisen inser att även denna väg är spärrad.

15:40 anländer Mosley själv till uppsamlingsplatsen. Strax därefter meddelar polischefen att marschen inte kommer kunna genomföras. Klockan 16:00 förs BUF-anhängarna bort under beskydd av tusentals poliser. De försöker hålla ett möte på Trafalgar Square men polisen hindrar dem och de slinker iväg med svansen mellan benen.

I East End utbryter ett folkligt jubel när nyheten sprider sig. Antifascisterna organiserar en spontan demonstration nedför Cable Street. Längst med vägen sjunger man InternationalenWarschawjankaBandiera RossaRote Wedding och Solidarity Forever. I Victoria Park firas segern över fascisterna till långt in på natten.

BUF återhämtadet sig aldrig från det pinsamma nederlaget i East End och förlorade därefter all betydelse inom brittisk politik. Stora delar av överklassen drog tillbas sitt stöd till svartskjortorna, de var helt enkelt inte ett tillräckligt effektivt verktyg för att splittra arbetarklassen. Tvärt om! Denna dag hade upp emot en halv miljon brittiska arbetare enats över politiska, religiösa och etniska gränser för att ge ett tydligt budskap: Fascisterna ska inte få passera!

Vad kan vi lära av slaget om Cable Street? Detta historiska exempel borde studeras av alla de som envist hävdar att militanta gatuaktioner inte har någon plats i den antifascistiska kampen, eller att fascister helt enkelt kan tigas ihjäl. Fascismen är en terroristisk kraft som lever på rädsla. När fascisterna fysiskt konfronteras och besegras skingras den air av skräck som omger dem.

Principfast och högstämd pacifism är en precis lika verkningslös antifascistisk strategi som oorganiserade våldsamheter mot enskilda meningsmotståndare. Lärdomen från London 1936 borde vara att hitta en kombination av folklig massmobilisering och korrekt militansnivå. Som Attila the Stockbroker sjunger: ”If it takes a voice, then shout the truth. If it takes a hand, then hold them back. If it takes a fist, then smash them down.”