Store Nilsson och jag

En annan bacchusdyrkare var en arbetare kallad ”Store Nilsson”, som år 1885 blev medlem. Han var mycket begiven på spritdrycker och då han därtill var mycket svartsjuk på sin hustru, blev det häftiga uppträdande mellan dem. Ibland slutade det med riktiga slagsmål. Denne blev tack vare sitt medlemskap i logen en skötsam och ordentlig man. På grund av sin längd och grova kroppsbyggnad blev han logens fanbärare vid nykterhetsdemonstrationer samt vid begravningar.

Jag anklagas ofta, och med all rätt, för att vara sentimental och att ofta skriva om att jag gråter. Det här är också en sentimental text. När jag först läste om Store Nilsson i krönikan över logen nr 297 Ansgarius av IOGT i Klintehamn på Gotland föll jag i häftig gråt. Varför blir jag så fruktansvärt rörd?

Jag är folkrörelsehistoriskt överintresserad. Jag älskar berättelserna om nykterhetsrörelsens pionjärer i boken Godtemplarminnen där jag stötte på Store Nilsson. De flesta är variationer på samma tema. Okunnigheten, mörkret, fylleriet, det tunga arbetet, herrskapsväldet, underdånigheten inför kyrkoherden och brukspatron. Och så mitt i eländet kommer den, nykterhetslogen.

Och med logen kommer nya idéer, kommer böcker och tidningar, kommer samlingslokalen som inte prästen eller folkskolläraren råder över. Framförallt kommer den stora insikt som varit bärande för alla folkrörelser: ”En annan värld är möjlig.”

I logen får sömmerskor och stuveriarbetare och torpare vara med och göra sina röster hörda, deras åsikter betyder något, lika mycket som alla andras. I logen växer tanken att den som kunde vara med och bestämma över logens budget eller bygget av ett ordenshus nog lika gärna kunde vara med och bestämma i kommunfullmäktige. I loger, frikyrkoförsamlingar och fackföreningsavdelningar formuleras demokratins grundsatser, folkstyret, folkmakten.

Men med logen kommer inte bara idén att samhället skulle kunna vara annorlunda och bättre. Det är också idén att livet skulle kunna vara annorlunda och bättre för Store Nilsson (och inte minst för Store Nilssons fru).

När IOGT kom till Klintehamn mötte Store Nilsson inte en rörelse som såg honom som en oföränderlig och förkastlig fyllerist och hustrumisshandlare som borde hängas ut och twitterstormas mot. Han mötte inte heller en rörelse som ville förklara allt hans handlande med de sociala strukturer han var en del av och inte kunder hållas ansvarig för.

I logen logen nr 297 Ansgarius fann Store Nilsson sig i ett sammanhang där hans ordensbröder och systrar var övertygade om att han var en människa som kunde förändras och ta ansvar för sitt liv och sina gärningar, som litade på att han kunde hålla sitt löfte. Genom sitt personliga ställningstagande kunde han delta i kampen för att förändra samhället, längst fram i nykterhetsdemonstrationerna med logens fana.

Det fem meningar långa stycket som Store Nilsson är en av de mest arketypiska berättelserna som existerar. En människas upprättelse, från mörkret stiga vi mot ljuset, som kollektiv men också som individer.

En av nykterhetsrörelsens vackraste symboler är syskonbandet, det band som knyter mig samman med alla andra som delar mitt nykterhetslöfte. När vi vacklar och faller är det syskonbandet som håller oss uppe. Ibland måste vi bära andra och ibland måste andra bära oss.

Syskonbandet sträcker sig inte bara över världen utan också bakåt i historien. Syskonbandet förenar mig inte bara med mormors far som byggde upp logen Nordstjernan i Lid eller min farfars far vars namn jag bär och som var organiserad nykterist. Syskonbandet löper mellan mig och Store Nilsson och tusentals andra som kämpat och slitit i stort och smått och byggt det vi har idag.

Det är från pionjärerna i två av Sveriges tre klassiska folkrörelser jag hämtat allt jag tror på: nykterhet, folkmakt, folkbildning och socialism. Om det är något mer jag önskar att vi alla kunde hämta från de som röjt vägen för oss så vore det tilltron till att både människor och samhällen går att förändra.

En oskriven text är också en text

Kommunismen är inte kärlek. Kommunismen är en hammare som vi använder för att krossa fienden. – Mao Zedong

Tillåt mig, med risk att verka löjlig, säga att den sanne revolutionären drivs av stor kärlek. Det är omöjligt att tänka sig en  äkta revolutionär utan denna egenskap. – Che Guevara

Här skulle egentligen stått en rolig och raljant text om vänsterns magiska tänkande. Det är en text jag har jobbat länge på. Det brukar vara så, den senaste texten här publicerades för mer än ett år sedan och tog ungeför tre månader att skriva.

Den nya texten är ganska bra, vass och elak. Den hade nog fått sina delningar och rätt personer hade skrattat igenkännande. Jag tänker inte publicera den.

Någonstans började jag fundera på vad syftet med att skriva just den texten. Trodde jag att någon av dem vars politiska brister jag kritiserade skulle läsa den och lära sig något? Eller var det klick, delningar och kredd jag var ute efter? Jag startade Enmansutredningen för att försöka skriva texter som kan vara till nytta, reda ut det oklart tänkta och göra konkreta undersökningar av konkreta omständigheter.

”Att vara medveten om sina egna misstag men ändå inte försöka rätta till dem” är den elfte formen av liberalism vi måste bekämpa hos oss själva.

Jag låter texten vila. Fenomenet jag kritiserar är verkligt och behöver övervinnas. Mitt raljerande hade inte bidragit till det. Det hade bidragit till en kultur där elaka fyndigheter premieras. Typiskt beteende för ett mellanstadiemobboffer som hittat en arena där min verbala förmåga och bildning plötsligt ger mig möjlighet att slå nedåt.

Jag har verkligen bidragit till att bygga den kulturen, påstått att hårt debattklimat bidrar till att klargöra politiska och teoretiska motsättning och tyckt att de som opponerat sig varit töntar och hippies.

Det är en kultur som ganska få vill vara en del av. Många, särskilt yngre kamrater, uttrycker en rädsla för att råka göra fel. Det spelar mindre roll om det är idpolvänsterns krav på rätt ordval eller gubbmarxistvänsterns krav på teoretisk ortodoxi. Call out-kulturen är lika destruktiv.

Jag misstänker att den bidrar till vänsterns snubbighet. Det ligger en viss typ av machoideal i att kunna skriva så elaka sågningar som möjligt. Det krävs en typ av grälsjuk och petimätermässig personlighet för att trivas i en sådan miljö. För de flesta, oavsett kön, blir den ointressant.

När människor som börjat intressera sig för socialism och kommunism går med i Facebookgrupper och möts av förakt för brister i deras marxistiska begreppsapparat eller totalt vansinne (läs Stalins Leninismens problem som första politiska text föreslår någon) ger det en ledttåd till varför den revolutionära vänstern gång på gång gör sig politiskt irrelevant.

Med tiden har jag kommit att tycka att snällhet är en revolutionär dygd. Att skilja mellan hur vi behandlar fienden och hur vi behandlar kamrater. Att försöka hjälpa varandra att växa istället för att jaga klick och delningar. Att se det som vår skyldighet att utbilda varandra. Och att lyssna på vad andra kan lära oss, även de som vi inte håller med 100 procent.

Jag har verkligen inte bidragit till det tidigare men jag försöker bli medveten om mina misstag och rätta till dem.

Vita kränkta män – reaktionens massbas

Partisympatiundersökningen november 2015 visade en tydlig tendens. I denna undersökning är alla partier större bland kvinnor än män förutom SD som har betydligt högre stöd bland män än bland kvinnor.

psu november 2015

Det är ingen nyhet egentligen, SD har alltid varit ett utpräglat mansparti. Magasinet Fokus politikreporter twittrade från SD:s landsdagar i Lund.

Ändå saknar jag ofta könsaspekten när vi diskuterar SD som politiskt fenomen. Ett undantag är Lovisa Broströms artikel om högerextremismens ekonomi i Brand.

Vita Kränkta Män har blivit en mem, något att skratta åt på internet. Färre har frågat sig varför de egentligen är så kränkta.

SD är bara ett av många uttryck för de vita männens kränkthet. Jag menar att de nyfascistiska partierna kan förstås som en fasett av ett prisma som inkluderar mansrättsaktivister, pick up artists, Gamergaters, neoreaktionärer, incels och hela den kulturella undervegetationen av kvinnohat och rasism vars uttryck täcker hela spektrumet från näthat till masskjutningar.

Vita kränkta massmördare

Det kan verka orättvist att jämföra SD-röstande med massmord men eftersom vi, med de tyska förintelseöverlevandes ord, kan konstatera att fascismen är en förbrytelse kanske läsaren ursäktar mig om jag försöker använda kriminologisk forskning för att förstå båda.

Kriminologen Eric Madfis har studerat varför heterosexuella vita män från medelklassen (Madfis term) är överrepresenterade bland amerikanska massmördare. Låt mig i korthet sammanfatta hans slutsats: Vita män i Förenta staterna fostras till en ”känsla av berättigande” (sense of entitlement) där de kommer att förvänta sig viss status, vissa framgångar och att kunna ta del av den amerikanska drömmen, dvs att kunna göra en klassresa uppåt. På grund av ekonomiska förändringar sedan 70-talet har dock färre vita män den möjligheten.

Up until the 1970s, middle-class anticipatory socialization and high expectations of upward mobility were fairly functional thought processes for white working-class Americans who desired to live a middle-class life according to middle-class values. However, the decline of well paying manufacturing jobs has left millions of individuals with declining job prospects .1

När förväntade framgångar uteblir skapar det en stress som kan bli så stark att den hotar personens hela identitet, framförallt identiteten som en vuxen maskulin heterosexuell person. Konstruerandet av en heteromaskulin identitet är nära förbundet med våldsutövande och våldet kan därför bli en källa till upprättelse.

Though many mass killers experienced gender challenges as a result of downward mobility, subordinated masculinity, and/or other personal life failures such as divorce, this shame and humiliation may be replaced with a gender performance, and as violence is synonymous with masculinity in American culture, the mass killer perceives that the more violent his actions, the more manly and respected he will be.2

En studie publicerad i tidskriften Injury Prevention visar att män som upplever masculine discrepancy stress, dvs stress som uppstår när de upplever att de inte kan uppfylla sin traditionella könsroll, i högre grad rapporterar att de utfört våldshandlingar.

Jag tror att det finns en kärna i Madfis resultat som kan generaliseras för att förstå mindre extrema beteenden än masskjutningar.

Intersektionen av rasismen/imperialismen och patriarkatet har historiskt sett gett vita män en privilegierad position som inte enbart inneburit materiella fördelar, som högre lön än andra grupper, utan även det W.E.B. Du Bois kallade en ”psykologisk lön”, ett berättigande till viss status. Det jag saknar i Madfis analys är framförallt hur detta berättigande inte enbart omfattar ekonomiska framgångar utan också romantisk och sexuell tillgång till kvinnor. Mer om detta senare.

När dessa privilegier av olika skäl hotas sker en reaktion, i begreppets verkliga politiska mening. Reaktionen kan bestå i individuella våldsdåd som hos Madfis massmördare eller den lågintensiva terror som kallas näthat eller reaktionär politisk mobilisering.

Sverigedemokratins sexuella ekonomi

Rasisten som gnäller om att invandrarna kommer hit och tar ”våra” tjejer är sedan länge en populär karikatyr. Populär eftersom den ofta återspeglar verkligheten. ”När en man inte får en kvinna, då anser han sig ha rätt att bli arg” skriver Kajsa Ekis Ekman.

Den 27 mars 2015 meddelade SCB att det för första gången sedan statistik började föras år 1749 bor fler män än kvinnor i Sverige. 190 av Sveriges 290 kommuner har ett överskott av män. Kvinnor flyttar oftare än män från hemorten och idag har storstadsregionerna ett överskott på kvinnor.

Det finns alltså rent demografiska anledningar till att konkurrensen om kvinnorna blir hårdare för de heterosexuella männen. En kanske ännu viktigare anledning är de framsteg feminismen haft under 1900-talet. När kvinnor inte längre är ekonomiskt eller politiskt beroende av män kan de i högre utsträckning välja att leva utan män. Sålunda lever också hela 37,8 procent av befolkningen idag i singelhushåll.

Svenska män riskerar att inte få tillgång till kvinnor. Jag tror vi måste se djupare på detta än några kåta förlorare som inte får ligga. I patriarkatet parasiterar män inte enbart på kvinnors konkreta reproduktiva arbete i form av hushållssysslor utan även på kvinnors relationella och känslomässiga arbete. Emotionellt stympade män förväntas kunna använda en kvinnlig partner som själslig utombordsmotor.

Den heteromaskulina identiteten konstrueras inte bara genom våldsutövning utan också genom sexuella och romantiska erövringar. Den man som inte får tillgång till kvinnor riskerar att reduceras till en ”beta-hane”. Frustrationen skapar paranoida fantasier om kvinnors sexuella makt. De som enligt den misogyna internetslangens Matrixinspirerade retorik ”tagit det röda pillret” har genomskådat illusionerna och insett att det egentligen är männen som är strukturellt missgynnade.

Hatet riktas ibland, som hos karikatyrernas SD-ägg, mot invandrarna men lika ofta mot feminister eller kvinnor i allmänhet. Ibland har frustrationen tagit sig uttryck i masskjutningar, oftare i ett allmänt gnällande på internet och fantasier om att återupprätta en förfluten tid då kvinnor hade färre möjligheter att välja bort män.

De röstar på rasister också. 24 procent av de ogifta männen sympatiserar med SD men bara 14 procent av de gifta. Det är den mest dramatiska skillnaden för något parti och det kan inte förklaras med att SD-sympatisörernas ålder.

Kajsa Ekis Ekman igen:

Dessa män ristar in hela sitt känsloregister på nätet, talar med andra män om hur de känner – denna skatt är det knappast någon som använder för att förstå vad som sker. Istället ägnar sig progressiva åt att rita karikatyrer där de är tjocka och fula. Lyssna istället på vad det är de säger! Kön och etnicitet går inte att separera i deras huvuden – hur de känner för etnicitet är helt och hållet beroende av kön. De är arga på att det kommer för många män. De talar om våldtäkt, hela tiden är de fixerade vid att män kommer hit och våldtar kvinnor, samtidigt hoppas de att det ska hända.

En feminiserad arbetsmarknad

Under den ekonomiska krisen 2008 lanserades i Förenta staterna och Storbritannien termen ”mancession” för att beskriva hur krisen ansågs slå extra hårt mot män. En stor andel av arbetstillfällena som försvann fanns inom mansdominerade branscher som tillverknings- och byggindustrin medan kvinnodominerade tjänstebranscher klarade sig bättre.

Begreppet har blivit starkt ifrågasatt och även om krisen slog först mot mansdominerade sektorer av ekonomin verkar den i längden ha drabbat kvinnor och minoriteter hårdare än vita män. Flera feminister har kallat mancession för en myt som har mer att göra med en kulturell oro kring strukturförändringar på arbetsmarknaden. Det handlar inte så mycket om att kvinnor fått en starkare position än män som att arbetet feminiserats.

”Arbetets feminisering” beskriver enligt Nina Power två fenomen: att fler kvinnor lönearbetar och att lönearbetet i högre utsträckning underkastas sådana villkor som tidigare var typiska för kvinnodominerat arbete.3

Traditionellt manliga yrken inom produktionen har allt mer outsourcats till tredje världen medan traditionellt kvinnliga tjänsteyrken som premierar kommunikativa, omvårdande och relationella förmågor har blivit fler. Samtidigt har prekära arbetsförhållanden och krav på flexibilitet och social kompetens, vilket under kapitalismen innebär social disciplinering, blivit normen i allt fler sektorer av arbetsmarknaden. Cristina Morini skriver att: ”precariousness, mobility and fragmentation become constituent elements of the work of all persons irrespective of gender.”4

Även om arbetarklassmän alltid varit exploaterade under kapitalismen så har stora delar av det vita manliga proletariatet i västvärlden kunnat lita på att få en relativt privilegierad ställning på arbetsmarknaden. Genom rollen som familjeförsörjare har även arbetarklassmännen kunnat utöva ekonomisk makt, om så bara inom den egna familjeenheten.

Dessa privilegier har utgjort en viktig psykologisk lön och blivit en viktig byggsten i konstruerandet av en heteromaskulin identitet. Så visar det sig att de män som tjänar mindre än sina hustrur, även vid små löneskillnader, oftare drabbas av erektionsproblem.

När familjeförsörjarrollen urholkas och den insocialiserade manliga könsrollen allt oftare hamnar i direkt konflikt med arbetsmarknadens krav leder detta till masculine discrepancy stress. Lovisa Broström skriver:

Det behöver inte ens vara så att man själv drabbas ekonomiskt, men att den grupp som man identifierar sig med påverkas. Gruppens position verkar hotad och det utvecklas en rädsla för att förlora status och makt, vad som ibland kallas ”a fear of falling”, en rädsla för att falla.

En rationell reaktion

Från vänster finns ofta en tendens att se tillväxt av reaktionära eller fascistiska rörelser inom arbetarklassen som en irrationell tendens där arbetare förleds att engagera sig mot sina objektiva intressen. Antifascistisk kamp blir därmed en sorts ideologisk dragkamp där det gäller för vänstern att förklara arbetarklassens intressen och samtidigt hindra fascister från att sprida propaganda.

En mer marginaliserad teoretisk position har istället försökt spåra reaktionära tendenser till den vita västerländska arbetarklassens materiella villkor. Den typen av analys tar vanligtvis sin utgångspunkt i hur den imperialistiska världsordningen skapat det ekonomiska utrymmet för framväxten av en arbetararistokrati, dvs en starkt gynnad del av arbetarklassen, i de imperialistiska länderna och hur denna arbetararistokrati, bland annat genom välfärdsstaternas omfördelningspolitik, växt till att omfatta nästan hela den västerländska arbetande befolkningen.

Enligt denna analys finns det alltså fullt rationella skäl för stora delar av arbetarklassen att vilja bevara ett imperialistiskt och rasistiskt system. Socialdemokratin utgör arbetararistokratins normala politiska uttryck men fascismen är dess krisreaktion. Zak Cope skriver:

In fact, it is a mistake to postulate any rigid dichotomy between the racist authoritarian nationalism of the metropolitan labour and its socioeconomic position. The degree of core-nation workers’ exposure to labour market risks and their possession of socioeconomic resources is directly related to their location, not at the bottom of the occupational hierarchy but, at the level of the global economy, right at its top. As such, the political intent to oppress, disenfranchise and exclude ”non-white”. non-Christian people from the state boundaries is not simply based on actual or potential competition over jobs. Rather, it is an expression of ”working-class” support for an imperialist system that more and more openly subjects nations in order to monopolise their natural resources and capital.5

Jag tror att arbetararistokratin är en kategori som behöver könas. De imperialistiska superprofiterna omfördelas till arbetarklassen i väst men de omfördelas inte jämnt. Historiskt sett har de möjliggjort kärnfamiljen med en manlig familjeförsörjare.

Without the ongoing exploitation of external colonies – formerly as direct colonies, today within the new international division of labour- the establishment of the ‘internal colony’, that is, a nuclear family and a woman maintained by a male ‘breadwinner’, would not have been possible.

[…]

It was precisely through the existence of external and internal colonies (the housewife) that European capitalism was able to avoid the revolutionary disruption of the production relations, which Marx had expected to take place. 6

Manliga vita arbetare har utsatts för exploatering och underordning på grund av sin klassposition. Som familjefäder, patriarker, husägare, bilägare7 har de samtidigt integrerats i systemet, som vi med bell hooks term kan kalla imperialist white supremacist capitalist patriarchy. Den psykologiska lön de tilldelats har fungerat som en systembevarande kraft.

Ekonomiska strukturförändringar och feminismens politiska framsteg har, som jag försökt visa, i vissa avseenden devalverat denna psykologiska löns värde. Diskrepansen mellan verkligheten och de löften som den dominerande samhällsideologin och det i populärkulturen ständigt närvarande bakgrundsbruset av heteroromantisk propaganda skapar bitterhet.

Som Madfis forskning visat är gruppen vita män unikt dålig på att hantera personliga bakslag.

When entitled white males encounter this newfound indeterminate future where they are no longer assured status and success through privilege, some may blame everyone and everything but themselves. Their sense of white male privilege does not permit them to acknowledge their own role in any mistakes, let alone any personal limitations.8

Enligt en studie från Tyskland har de som identifierar sig med påståendet “Compared to other people, I have not achieved what I deserve” mer rasistiska attityder till invandrare. Ju bittrare person, ju starkare rasistiska åsikter. Eftersom den uppkommer ur en vilja att försvara hotade privilegier utgör bitterheten grogrund för reaktionär politisk mobilisering.

Varför är de vita männen så kränkta? Varför hotar de kvinnor på internet, varför begår de masskjutningar och varför röstar de på Jimmie Åkesson? TL;DR-versionen: De upplever att de riskerar att förlora något de blivit lovade.

Vad ska vi göra om min tes stämmer? Vad händer med vår antifascistiska strategi om fascismen och rasismen inte är en sorts mentalt virus som borgarklassen smittat ner arbetarklassen med, utan istället har en bred potentiell bas. Ska vi uppmana tjejer att sympatiligga med snubbar så att de inte röstar rasistiskt? Till och med Kajsa Ekis Ekman blir svar skyldig:

Arbetslöshet går att göra någonting åt, bostadssituationen går att lösa politiskt, utarmningen av landsbygden går att lösa om det fanns politisk vilja. Men vad som kan göras åt detta? Jag har inte en aning.

Jag har inte heller några enkla lösningar att servera. Det enda hopp jag har att dela med mig av är den dialektiska materialismen. Människors politiska agerande följer inte mekaniskt av deras materiella omständigheter.

I ett inledande självbiografiskt kapitel i The Wages of Whiteness: Race and the Making of the American Working Class beskriver David Roediger hur många av de mest uttalat rasistiska eleverna på hans high school några år senare var de starkast anhängarna av medborgarrättsrörelsen. Även bland oss vita män finns inre motsättningar som kan ge upphov till andra politiska formationer. ”Ett delar sig i två — detta är en universell företeelse, och detta är dialektik.”

  1. Madfis, Triple Entitlement and Homicidal Anger: An Exploration of the Intersectional Identities of American Mass Murderers
  2. Ibid.
  3. Nina Power, One Dimensional Woman
  4. Cristina Morini, the feminization of labour in cognitive capitalism
  5. Zak Cope, Divided World, Divided Class: Global Political Economy and the Stratification of Labour Under Capitalism
  6. Maria Mies, Patriarchy and Accumulation On A World Scale: Women in the International Division of Labour
  7. Och någon borde verkligen undersöka bilen som fetischobjekt i den patriarkala-reaktionära ideologi vars Führer heter Jeremy Clarkson.
  8. Madfis

All lives matter?

Citat

Bort med de lögnare som talar om frihet och jämlikhet för alla, samtidigt som det finns ett förtryckt kön, samtidigt som det finns förtryckande klasser, samtidigt som det finns privatäganderätt till kapital och aktier, samtidigt som det finns mätta som med sina spannmålsöverskott förslavar de hungriga. Inte frihet för alla, inte jämlikhet för alla, utan kamp mot förtryckarna och utsugarna, utplåning av möjligheten att förtrycka och utsuga – det är vår paroll!

Frihet och jämlikhet för det förtryckta könet!

Frihet och jämlikhet för arbetaren, för den arbetande bonden!

Kamp mot förtryckarna, kamp mot kapitalisterna, kamp mot de spekulerande kulakerna!

– V.I Lenin

Här för att spela spelet

Så blev ytterlighetsvänsterns kandidat Jeremy Corbyn partiledare i Labour. Det finns antagligen anledning att fira. Corbyn har över fyrtio års erfarenhet av politisk hygglighet. Det är svårt att inte gilla honom. Han har varit en aktivist i nästan varenda progressiv kampanj i Storbritannien. När andra parlamentsledamöters luxuösa leverne för skattepengar avslöjades i media visade det sig att Corbyn haft de lägsta utgifterna av alla, knappt nio pund för en bläckpatron. Han är nykterist.

Dessutom har Corbyns kampanj visat att det går att bedriva politik utanför ängslig triangulering och mediaanpassade utspel. För mig var det bilden från mötet i Camden där några ungdomar hänger i ett fönster för att lyssna på Corbyn som talar inne i den fullsatta lokalen som fick mig att förstå att något extraordinärt var på gång. Corbynmania måste nog förstås som en Händelse, med referens till Alain Badiou, där det som tidigare varit exkluderat plötsligt bryter in på scenen.

CLgtBppWgAEA4dq

I Corbynkampanjens fall var den exkluderade delen de människor som strömmade till massmötena och anmälde sig som partimedlemmar och sympatisörer. De som aldrig förväntats vara en del av den politiska processen. Men det exkluderade var också själva idéerna, det socialistiska alternativet och begäret efter ett annat sätt att leva tillsammans.

Men även om jag alltså är glad över Corbyns seger tror jag att det finns allvarliga risker att han kommer göra oss besvikna.

Det första problemet Corbyn kommer ställas inför är att han nu leder ett parti där stora delar av partiapparaten är hans värsta fiender. Långt innan partiledarvalet var över hade de börjat smida planer och organisera sig. Corbyns motståndare i parlamentsgruppen beskriver sig i termer hämtade från franska motståndsrörelsen, de två fraktionerna kallas Free French och Maquis. De anser att deras parti ockuperats av en fientlig kraft och de kommer använda alla metoder för att ta tillbaks det.

Det som krävs av Corbyn för att överleva en skitstorm 40 000 miljarder gånger värre än Juholts är en ren kulturrevolutionär strategi där de hundratusentals medlemmar och sympatisörer som engagerade sig i valkampanjen används som maktbas för att ”bombardera högkvarteren”. Det skulle innebära omfattande utrensningar av partianställda och att makt flyttas från den mäktiga parlamentsgruppen och partibyråkratin till gräsrötterna.

Inget tyder på att Corbyn är beredd att ta den striden. Tvärtom har hans ton genomgående varit försonlig. Han vill bland annat att hans skuggregering ska tillsättas av parlamentsgruppen. Kanske pågår det förberedelser i Corbynlägret som vi inte känner till, det kan inte uteslutas, men jag är mycket orolig för att han inte kommer kunna driva igenom sin politik ens i sitt eget parti.

Om Corbyn överlever attackerna från media och sina egna partikamrater och om Labour lyckas vinna valet 2020 återstår det verkligt stora problemet. Problemet framstår tydligt i Novara Medias intervju med Corbyn:

På frågan om svårigheterna i att föra en socialdemokratisk politik i en historisk period där den materiella grunden som skapade 1900-talets socialdemokratiska projekt inte längre existerar blir Corbyn svar skyldig. Vijay Prashad har noterat hur Corbyn, liksom Bernie Sanders och de kanadensiska socialdemokraternas ledare Thomas Mulcair alla saknar svar på den typen av frågor och hur de begränsas av sin socialdemokratiska ideologi.

På frågan hur hans regering skulle hantera massiv kapitalflykt eller andra attacker från kapitalet kan Corbyn bara leverera en from förhoppning om kapitalisternas demokratiska ansvarstagande:

We’ve got to say ”hang on, we live in a democracy” and if the people of this country vote for an economic strategy which is about redistribution of wealth…then that’s that.

Båda farorna jag skisserat har sin grund i denna naiva tilltro till motståndarens respekt för de demokratiska spelreglerna. Corbyn kommer inte besegra sina fiender inom partiet eftersom han genuint tror på partidemokratin och han kommer inte vara beredd på klassfiendernas angrepp eftersom han förutsätter att de kommer respektera folkviljan.

Detta är knappast någon unik quirk i Corbyns personlighet. Det är en sjuka som anfräter stora delar av vänstern. Den spelade till exempel en stor roll i SYRIZA:s snöppliga reträtt. Stathis Kouvelakis sammanfattar:

From this it is quite clear that these people were expecting the confrontation with the EU to happen along the lines of an academic conference when you go with a nice paper and you expect a kind of nice counter-paper to be presented.

I think this is telling about what the Left is about today. The Left is filled with lots of people who are well-meaning, but who are totally impotent on the field of real politics. But it’s also telling about the kind of mental devastation wrought by the almost religious belief in Europeanism. This meant that, until the very end, those people believed that they could get something from the troika, they thought that between “partners” they would find some sort of compromise, that they shared some core values like respect for the democratic mandate, or the possibility of a rational discussion based on economic arguments.

Vänstern är idag ointresserad av frågor om att ta makt och använda makt. I dess ställe deklarerar vänstern stolt att de är här för att spela spelet. Att minutiöst hålla sig till spelets regler antas tvinga motståndarna att göra detsamma. Så kan varje förlust göras njutbar genom att infogas i en berättelse om de egna moraliska segrarna.

Problemet med att spela spelet uppstår när det är motståndaren som ställt upp brädet på ett sådant sätt att det inte finns något vinnande drag du kan göra. Då kan du antingen hävda att du vunnit den moraliska segern över fuskaren. Eller så kan du vräka brädet över ända och vägra spela.

Jag önskar Jeremy Corbyn all framgång och hoppas att mina stormkråkeprofetior visar sig falska (”Láthspell I name you, Ill-news; and ill news is an ill guest they say”). Men jag tror att vi kommunister måste förhålla oss kritiskt till uppflammande socialdemokratiska rörelser. Inte på det tröttsamma sekteristiska sättet där vi från början förklarar dem som opportunister och förrädare utan genom att formulera och upprätthålla våra egna politiska projekt som syftar till att bryta med det politiska spelet.