Tredje opiumkriget

2016 dog mellan 59 000 och 65 000 amerikaner i narkotikaöverdoser. Drogerna har gått om trafikolyckor och skjutningar i dödsorsaksstatistiken och överdoser är nu den enskilt vanligaste dödsorsaken bland amerikaner under 50. Det som framförallt driver dödstalen är heroin och syntetiska opioider. Opioidöverdoserna har fyrdubblats sedan 1999 och det talas idag allmänt om en opioidepidemi i Förenta staterna.

Donald Trump avbröt sin golfsemester för att hålla presskonferens om kampen mot opiumdöden. Den som förväntade sig några konkreta förslag eller insatser blev nog besviken. Trumps förslag har hittills framförallt handlat om att skära ner på förbyggande program och vårdkostnader, trots att det är hans egna väljare som löper störst risk att drabbas av opioidepidemin.

Det finns en korrelation mellan områden med hög opioiddödlighet och högt stöd för Trump. Det är troligt att båda är effekter av avindustrialisering, hög arbetslöshet och fattigdom. Det är enkelt att förstå opioidepidemin som ett symptom på kapitalismens förruttnelse. Drogmissbruket har ofta från vänster setts som en reaktion på kapitalismens jävlighet, ”de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd.” Sambandet mellan kapitalismen och opioidepidemin är emellertid mer komplex och mer djävulsk.

Femte vitalparametern

Under 1980-talet inledde läkemedelsföretagen en kampanj mot de amerikanska läkarnas motvilja att behandla kronisk smärta med starka opioidbaserade smärtstillande. Vid den här tiden användes dessa läkemedel fortfarande framförallt mot kortvarig smärta och vid vård i livets slutskede.

Företag som Purdue Pharma, Johnson & Johnson och Endo Pharmaceuticals köpte reklamplats i medicinska tidskrifter och organiserade vidareutbildningar för läkare. Samtidigt finansierade de frontorganisationer som American Academy of Pain Management, UW Pain & Policy Studies Group, American Pain Foundation och American Pain Society. Den senare kampanjade för att smärta skulle räknas som den ”femte vitalparametern” vid sidan av  puls, blodtryck, andningsfrekvens, och kroppstemperatur och alltid bedömas när patienter tog kontakt med sjukvården.

American Pain Society leddes av Dr. Russell Portenoy som 1986 publicerade en inflytelserik studie i tidskriften Pain där han fastslog att:

Opioid maintenance therapy can be a safe, salutary and more humane alternative to the options of surgery or no treatment in those patients with intractable non-malignant pain and no history of drug abuse

Dr. Portenoy har ekonomiska band till en mängd läkemedelsföretag varav flera producerar smärtstillande.

1996 lanserade en av Dr. Portenoys finansiärer, Purdue Pharma, ett nytt läkemedel, OxyContin, som utlovade stabil smärtlindring under tolv timmar på en tablett. Purdue hade ekonomiska problem, patentet på deras storsäljare MS Contin, ett morfinläkemedel för cancerpatienter, höll på att gå ut och de stod inför risken att priset skulle drivas ner av billigare generika. OxyContin blev räddningen. Purdue satsade 207 miljoner dollar på lanseringen och fördubblade storleken på sin säljavdelning.

Framgångarna blev dramatiska. Efter fem år på marknaden drog OxyContin årligen in en miljard dollar. 2010 hade den siffran tredubblats. Läkemedelsföretagen hade lyckats förändra praxis för läkemedelsförskrivning. Försäkringsbolagen betalade hellre för läkemedel än för andra mer komplexa och tidskrävande behandlingsmetoder.

2010 slutade vart femte läkarbesök där patienten sökte för smärta med att de fick opioidbaserade läkemedel utskrivna. Från 1988 till 2006 fördubblades andelen av den vuxna befolkningen som fick opioidbaserade smärtstillande från 3,4 procent till 6,9 procent.

Mot slutet av 90-talet började media och myndigheter uppmärksamma problemet med missbruk av smärtstillande. Justitiedepartementet satte igång en undersökning av Purdue och fann att de systematiskt misslett läkare, allmänhet och den federala läkemedelsmyndigheten FDA.

2007 dömdes Purdue Pharma för att ha nedtonat riskerna för läkemedelsberoende och tvingades böta 635 miljoner dollar, en saftig summa men småpotatis i jämförelse med de 35 miljarder OxyContin dragit in totalt. Familjen Sackler, kapitalisterna bakom Purdue Pharma, led ingen större skada. De är fortfarande en av Förenta staternas rikaste familjer. Goda för fjorton miljarder dollar är de idag rikare än Rockefellers.

Trenden började vända inom sjukvården. Purdue släppte en ny version av OxyContin som ska vara svårare att injicera eller snorta. Läkare började bli mer restriktiva och ökningen av antalet förskrivningar planade ut. På federal och delstatsnivå infördes nya regler för att minska läkemedelsmissbruket.

Men ett årtionde av liberal förskrivning hade redan satt sina spår. När den nya versionen av OxyContin introducerade 2010 gick 66 procent av missbrukarna över till andra opioider, t ex läkemedel som fentanyl och hydromorfon. Eller heroin. En dos OxyContin kostar åttio dollar på svarta marknaden, motsvarande dos heroin kostar tio.

Antalet heroinmissbrukare i Förenta staterna tredubblades mellan 2007 och 2014. Tre av fyra nya heroinmissbrukare har tidigare missbrukat opioidbaserade läkemedel.

Försöken att stävja missbruket av legala opioider sammanföll med att de mexikanska narkotikakartellerna började översvämma marknaden med billigt heroin. “Increases in heroin production in Mexico have ensured a reliable supply of low-cost heroin, even in the face of significant increases in user numbers.” skriver den federala amerikanska narkotikamyndigheten i en rapport.

Heroin och handelsavtal

1988 förlorade vänsterpolitikern Cuauhtémoc Cárdenas presidentvalet i Mexiko till nyliberalen Carlos Salinas. Det är en öppen hemlighet att valet var riggat. Salinas förhandlade fram frihandelsavtalet NAFTA med Förenta staterna och Kanada. Snart hade grödor från Förenta staternas subventionerade jordbruk utkonkurrerat de mexikanska småbruken. Två miljoner mexikaner fick lämna sina gårdar.

Den nyliberala handelspolitiken slog sönder Mexikos rurala ekonomi och skapade en våg av migration över den norra gränsen. Men fattigdomen och arbetslösheten på landsbygden var god jordmån för narkotikakartellerna och många bönder ersatte majsen med opiumvallmo. 3.2 miljoner mexikaner är på ett eller annat sätt ekonomiskt beroende av narkotikasmuggling och produktion.

Familjen Sacklers utomrättsliga motsvarigheter i knarkkartellerna har också gjort stora pengar på missbruket. Även om gripanden av kartellbossar brukar följas av bilder på guldtackor och kappsäckar med pengar är det naturligtvis i längden omöjligt och oekonomiskt att ha sådana summor under huvudkudden.

2010 tvingades Wells Fargoägda Wachovia, en av Förenta staternas största banker , böta 160 miljoner dollar för att i åratal ha tvättat pengar åt kartellerna. Totalt hade 378.4 miljarder dollar, en tredjedel av Mexikos BNP, överförts mellan banken och mexikanska växlingskontor. Det unika med Wachovia var att de åkte fast.

2009 avslöjade Antonio Maria Costa, chefen för FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, att ett flertal banker som drabbats av bankkrisen räddats av knarkpengar och att intäkterna från den organiserade brottsligheten var det enda likvida kapital tillgängligt för många banker.

Opioidmissbruket har varit en god affär för läkemedelsföretagen, bankerna och knarkbaronerna. Kostnaderna mäts i döda.

Dödsfall involverande opioider per 100 000 innevånare i Förenta staterna 2000-2015

Det handlar om klass

Missbruket av opioider har ökat i nästan alla grupper. Medelklassens barn i lugna villaförorter länsar föräldrarnas medicinskåp som tidigare generationer snattade ur barskåpen. Stjärnatleter grundlägger beroenden när de får starka smärtstillande mot träningsskador. Men allra hårdast drabbad är den vita arbetarklassen i avindustrialiseringsområden. Idag är rostbältet och Appalacherna i östra Förenta staterna epicentrum för opioidepidemin.

Att det är den vita arbetarklassen som drabbats hårdast kan på sätt och vis kopplas till rasism inom sjukvården. En studie från 2012 visar att läkare är 34 procent mer benägna att skriva ut opioider vid kronisk smärta när patienten är vit i jämförelse med när patienten är svart. Även vid akut smärta i samband med operationer är läkare 14 procent mer benägna att skriva ut till vita.

De områden som är hårdast drabbade har ofta präglats av fysiskt tunga och farliga arbeten. Den amerikanska arbetarklassens försvagning sedan 70-talet har inneburit ökad stress, längre skift och sämre möjligheter till rehabilitering. Arbetare som drabbats av förslitningsskador eller arbetsplatsolyckor tillhör de grupper som i hög grad fått opioidbaserade smärtstillande.

I områden där psykiatrisk vård är svårtillgänglig och tunga smärtstillande lättillgängliga är det också vanligt att självmedicinera mot ångest, depression och posttraumatisk stress som följd av sexuella övergrepp eller övergrepp i barndomen.

Idag har många av de tunga jobben försvunnit. Utan att ersättas av något annat. Arbetslösheten verkar i sig driva på missbruket. När arbetslösheten i ett county stiger med en procentenhet stiger opioidöverdoserna med 0.19 per 100 000 innevånare.

Även om Förenta staterna har en generellt låg arbetslöshet så har de också en hög andel av befolkningen i arbetsför ålder som inte deltar på arbetsmarknaden, dvs som varken arbetar eller aktivt söker jobb. Det är framförallt de lågutbildade männens deltagande på arbetsmarknaden som minskat.11.4 procent av männen mellan 25 och 54 år, det är ungefär sju miljoner män, står utanför arbetsmarknaden. 44 procent av dessa män använder smärtstillande dagligen.

Det är få experter och tyckare som vill prata om det, men dessa män behövs egentligen inte. I brist på meningsfullt arbete och samhällsdeltagande erbjuds de OxyContin och skärmtid (nära 2000 timmar om året).

Drogerna är ett symptom på ett sjukt samhällssystem, ingen tvekan om saken. Tyvärr nöjer sig delar av vänstern med att konstatera det, vi kallar det för symptomteorin. När det kommer till droger måste vi ha en mer komplex teori som omfattar såväl marknad och miljö som människa och medel.

Det räcker inte med att hoppas att drogmissbruket ska lösas i ett framtida socialistiskt samhälle. Människor dör just nu. West Virginias fond för familjer som inte har råd att begrava sina anhöriga är tom på pengar. Knarkliberalernas legalisering som universallösning är lika patetisk. Opioidepidemin startade med fullt legala läkemedel.

Den moderna nykterhetsrörelsen föddes i Förenta staterna i en tid när alkoholen användes för att passivisera arbetarklassen och människor söp sig till döds. Rörelsen bestod av arbetare och annat småfolk som organiserade sig själva mot spriteländet. Idag behövs en ny rörelse för nykterhet och ett drogfritt liv. Det har gjorts förr och det kan göras igen.

Drogerna är inte bara ett symptom på kapitalismen, de är också ett hinder i kampen för ett människovärdigt samhälle, ett samhälle utan läkemedelsmiljardärer, knarkbankirer och kartellbossar.

Store Nilsson och jag

En annan bacchusdyrkare var en arbetare kallad ”Store Nilsson”, som år 1885 blev medlem. Han var mycket begiven på spritdrycker och då han därtill var mycket svartsjuk på sin hustru, blev det häftiga uppträdande mellan dem. Ibland slutade det med riktiga slagsmål. Denne blev tack vare sitt medlemskap i logen en skötsam och ordentlig man. På grund av sin längd och grova kroppsbyggnad blev han logens fanbärare vid nykterhetsdemonstrationer samt vid begravningar.

Jag anklagas ofta, och med all rätt, för att vara sentimental och att ofta skriva om att jag gråter. Det här är också en sentimental text. När jag först läste om Store Nilsson i krönikan över logen nr 297 Ansgarius av IOGT i Klintehamn på Gotland föll jag i häftig gråt. Varför blir jag så fruktansvärt rörd?

Jag är folkrörelsehistoriskt överintresserad. Jag älskar berättelserna om nykterhetsrörelsens pionjärer i boken Godtemplarminnen där jag stötte på Store Nilsson. De flesta är variationer på samma tema. Okunnigheten, mörkret, fylleriet, det tunga arbetet, herrskapsväldet, underdånigheten inför kyrkoherden och brukspatron. Och så mitt i eländet kommer den, nykterhetslogen.

Och med logen kommer nya idéer, kommer böcker och tidningar, kommer samlingslokalen som inte prästen eller folkskolläraren råder över. Framförallt kommer den stora insikt som varit bärande för alla folkrörelser: ”En annan värld är möjlig.”

I logen får sömmerskor och stuveriarbetare och torpare vara med och göra sina röster hörda, deras åsikter betyder något, lika mycket som alla andras. I logen växer tanken att den som kunde vara med och bestämma över logens budget eller bygget av ett ordenshus nog lika gärna kunde vara med och bestämma i kommunfullmäktige. I loger, frikyrkoförsamlingar och fackföreningsavdelningar formuleras demokratins grundsatser, folkstyret, folkmakten.

Men med logen kommer inte bara idén att samhället skulle kunna vara annorlunda och bättre. Det är också idén att livet skulle kunna vara annorlunda och bättre för Store Nilsson (och inte minst för Store Nilssons fru).

När IOGT kom till Klintehamn mötte Store Nilsson inte en rörelse som såg honom som en oföränderlig och förkastlig fyllerist och hustrumisshandlare som borde hängas ut och twitterstormas mot. Han mötte inte heller en rörelse som ville förklara allt hans handlande med de sociala strukturer han var en del av och inte kunder hållas ansvarig för.

I logen logen nr 297 Ansgarius fann Store Nilsson sig i ett sammanhang där hans ordensbröder och systrar var övertygade om att han var en människa som kunde förändras och ta ansvar för sitt liv och sina gärningar, som litade på att han kunde hålla sitt löfte. Genom sitt personliga ställningstagande kunde han delta i kampen för att förändra samhället, längst fram i nykterhetsdemonstrationerna med logens fana.

Det fem meningar långa stycket som Store Nilsson är en av de mest arketypiska berättelserna som existerar. En människas upprättelse, från mörkret stiga vi mot ljuset, som kollektiv men också som individer.

En av nykterhetsrörelsens vackraste symboler är syskonbandet, det band som knyter mig samman med alla andra som delar mitt nykterhetslöfte. När vi vacklar och faller är det syskonbandet som håller oss uppe. Ibland måste vi bära andra och ibland måste andra bära oss.

Syskonbandet sträcker sig inte bara över världen utan också bakåt i historien. Syskonbandet förenar mig inte bara med mormors far som byggde upp logen Nordstjernan i Lid eller min farfars far vars namn jag bär och som var organiserad nykterist. Syskonbandet löper mellan mig och Store Nilsson och tusentals andra som kämpat och slitit i stort och smått och byggt det vi har idag.

Det är från pionjärerna i två av Sveriges tre klassiska folkrörelser jag hämtat allt jag tror på: nykterhet, folkmakt, folkbildning och socialism. Om det är något mer jag önskar att vi alla kunde hämta från de som röjt vägen för oss så vore det tilltron till att både människor och samhällen går att förändra.

En oskriven text är också en text

Kommunismen är inte kärlek. Kommunismen är en hammare som vi använder för att krossa fienden. – Mao Zedong

Tillåt mig, med risk att verka löjlig, säga att den sanne revolutionären drivs av stor kärlek. Det är omöjligt att tänka sig en  äkta revolutionär utan denna egenskap. – Che Guevara

Här skulle egentligen stått en rolig och raljant text om vänsterns magiska tänkande. Det är en text jag har jobbat länge på. Det brukar vara så, den senaste texten här publicerades för mer än ett år sedan och tog ungeför tre månader att skriva.

Den nya texten är ganska bra, vass och elak. Den hade nog fått sina delningar och rätt personer hade skrattat igenkännande. Jag tänker inte publicera den.

Någonstans började jag fundera på vad syftet med att skriva just den texten. Trodde jag att någon av dem vars politiska brister jag kritiserade skulle läsa den och lära sig något? Eller var det klick, delningar och kredd jag var ute efter? Jag startade Enmansutredningen för att försöka skriva texter som kan vara till nytta, reda ut det oklart tänkta och göra konkreta undersökningar av konkreta omständigheter.

”Att vara medveten om sina egna misstag men ändå inte försöka rätta till dem” är den elfte formen av liberalism vi måste bekämpa hos oss själva.

Jag låter texten vila. Fenomenet jag kritiserar är verkligt och behöver övervinnas. Mitt raljerande hade inte bidragit till det. Det hade bidragit till en kultur där elaka fyndigheter premieras. Typiskt beteende för ett mellanstadiemobboffer som hittat en arena där min verbala förmåga och bildning plötsligt ger mig möjlighet att slå nedåt.

Jag har verkligen bidragit till att bygga den kulturen, påstått att hårt debattklimat bidrar till att klargöra politiska och teoretiska motsättning och tyckt att de som opponerat sig varit töntar och hippies.

Det är en kultur som ganska få vill vara en del av. Många, särskilt yngre kamrater, uttrycker en rädsla för att råka göra fel. Det spelar mindre roll om det är idpolvänsterns krav på rätt ordval eller gubbmarxistvänsterns krav på teoretisk ortodoxi. Call out-kulturen är lika destruktiv.

Jag misstänker att den bidrar till vänsterns snubbighet. Det ligger en viss typ av machoideal i att kunna skriva så elaka sågningar som möjligt. Det krävs en typ av grälsjuk och petimätermässig personlighet för att trivas i en sådan miljö. För de flesta, oavsett kön, blir den ointressant.

När människor som börjat intressera sig för socialism och kommunism går med i Facebookgrupper och möts av förakt för brister i deras marxistiska begreppsapparat eller totalt vansinne (läs Stalins Leninismens problem som första politiska text föreslår någon) ger det en ledttåd till varför den revolutionära vänstern gång på gång gör sig politiskt irrelevant.

Med tiden har jag kommit att tycka att snällhet är en revolutionär dygd. Att skilja mellan hur vi behandlar fienden och hur vi behandlar kamrater. Att försöka hjälpa varandra att växa istället för att jaga klick och delningar. Att se det som vår skyldighet att utbilda varandra. Och att lyssna på vad andra kan lära oss, även de som vi inte håller med 100 procent.

Jag har verkligen inte bidragit till det tidigare men jag försöker bli medveten om mina misstag och rätta till dem.

Vita kränkta män – reaktionens massbas

Partisympatiundersökningen november 2015 visade en tydlig tendens. I denna undersökning är alla partier större bland kvinnor än män förutom SD som har betydligt högre stöd bland män än bland kvinnor.

psu november 2015

Det är ingen nyhet egentligen, SD har alltid varit ett utpräglat mansparti. Magasinet Fokus politikreporter twittrade från SD:s landsdagar i Lund.

Ändå saknar jag ofta könsaspekten när vi diskuterar SD som politiskt fenomen. Ett undantag är Lovisa Broströms artikel om högerextremismens ekonomi i Brand.

Vita Kränkta Män har blivit en mem, något att skratta åt på internet. Färre har frågat sig varför de egentligen är så kränkta.

SD är bara ett av många uttryck för de vita männens kränkthet. Jag menar att de nyfascistiska partierna kan förstås som en fasett av ett prisma som inkluderar mansrättsaktivister, pick up artists, Gamergaters, neoreaktionärer, incels och hela den kulturella undervegetationen av kvinnohat och rasism vars uttryck täcker hela spektrumet från näthat till masskjutningar.

Vita kränkta massmördare

Det kan verka orättvist att jämföra SD-röstande med massmord men eftersom vi, med de tyska förintelseöverlevandes ord, kan konstatera att fascismen är en förbrytelse kanske läsaren ursäktar mig om jag försöker använda kriminologisk forskning för att förstå båda.

Kriminologen Eric Madfis har studerat varför heterosexuella vita män från medelklassen (Madfis term) är överrepresenterade bland amerikanska massmördare. Låt mig i korthet sammanfatta hans slutsats: Vita män i Förenta staterna fostras till en ”känsla av berättigande” (sense of entitlement) där de kommer att förvänta sig viss status, vissa framgångar och att kunna ta del av den amerikanska drömmen, dvs att kunna göra en klassresa uppåt. På grund av ekonomiska förändringar sedan 70-talet har dock färre vita män den möjligheten.

Up until the 1970s, middle-class anticipatory socialization and high expectations of upward mobility were fairly functional thought processes for white working-class Americans who desired to live a middle-class life according to middle-class values. However, the decline of well paying manufacturing jobs has left millions of individuals with declining job prospects .1

När förväntade framgångar uteblir skapar det en stress som kan bli så stark att den hotar personens hela identitet, framförallt identiteten som en vuxen maskulin heterosexuell person. Konstruerandet av en heteromaskulin identitet är nära förbundet med våldsutövande och våldet kan därför bli en källa till upprättelse.

Though many mass killers experienced gender challenges as a result of downward mobility, subordinated masculinity, and/or other personal life failures such as divorce, this shame and humiliation may be replaced with a gender performance, and as violence is synonymous with masculinity in American culture, the mass killer perceives that the more violent his actions, the more manly and respected he will be.2

En studie publicerad i tidskriften Injury Prevention visar att män som upplever masculine discrepancy stress, dvs stress som uppstår när de upplever att de inte kan uppfylla sin traditionella könsroll, i högre grad rapporterar att de utfört våldshandlingar.

Jag tror att det finns en kärna i Madfis resultat som kan generaliseras för att förstå mindre extrema beteenden än masskjutningar.

Intersektionen av rasismen/imperialismen och patriarkatet har historiskt sett gett vita män en privilegierad position som inte enbart inneburit materiella fördelar, som högre lön än andra grupper, utan även det W.E.B. Du Bois kallade en ”psykologisk lön”, ett berättigande till viss status. Det jag saknar i Madfis analys är framförallt hur detta berättigande inte enbart omfattar ekonomiska framgångar utan också romantisk och sexuell tillgång till kvinnor. Mer om detta senare.

När dessa privilegier av olika skäl hotas sker en reaktion, i begreppets verkliga politiska mening. Reaktionen kan bestå i individuella våldsdåd som hos Madfis massmördare eller den lågintensiva terror som kallas näthat eller reaktionär politisk mobilisering.

Sverigedemokratins sexuella ekonomi

Rasisten som gnäller om att invandrarna kommer hit och tar ”våra” tjejer är sedan länge en populär karikatyr. Populär eftersom den ofta återspeglar verkligheten. ”När en man inte får en kvinna, då anser han sig ha rätt att bli arg” skriver Kajsa Ekis Ekman.

Den 27 mars 2015 meddelade SCB att det för första gången sedan statistik började föras år 1749 bor fler män än kvinnor i Sverige. 190 av Sveriges 290 kommuner har ett överskott av män. Kvinnor flyttar oftare än män från hemorten och idag har storstadsregionerna ett överskott på kvinnor.

Det finns alltså rent demografiska anledningar till att konkurrensen om kvinnorna blir hårdare för de heterosexuella männen. En kanske ännu viktigare anledning är de framsteg feminismen haft under 1900-talet. När kvinnor inte längre är ekonomiskt eller politiskt beroende av män kan de i högre utsträckning välja att leva utan män. Sålunda lever också hela 37,8 procent av befolkningen idag i singelhushåll.

Svenska män riskerar att inte få tillgång till kvinnor. Jag tror vi måste se djupare på detta än några kåta förlorare som inte får ligga. I patriarkatet parasiterar män inte enbart på kvinnors konkreta reproduktiva arbete i form av hushållssysslor utan även på kvinnors relationella och känslomässiga arbete. Emotionellt stympade män förväntas kunna använda en kvinnlig partner som själslig utombordsmotor.

Den heteromaskulina identiteten konstrueras inte bara genom våldsutövning utan också genom sexuella och romantiska erövringar. Den man som inte får tillgång till kvinnor riskerar att reduceras till en ”beta-hane”. Frustrationen skapar paranoida fantasier om kvinnors sexuella makt. De som enligt den misogyna internetslangens Matrixinspirerade retorik ”tagit det röda pillret” har genomskådat illusionerna och insett att det egentligen är männen som är strukturellt missgynnade.

Hatet riktas ibland, som hos karikatyrernas SD-ägg, mot invandrarna men lika ofta mot feminister eller kvinnor i allmänhet. Ibland har frustrationen tagit sig uttryck i masskjutningar, oftare i ett allmänt gnällande på internet och fantasier om att återupprätta en förfluten tid då kvinnor hade färre möjligheter att välja bort män.

De röstar på rasister också. 24 procent av de ogifta männen sympatiserar med SD men bara 14 procent av de gifta. Det är den mest dramatiska skillnaden för något parti och det kan inte förklaras med att SD-sympatisörernas ålder.

Kajsa Ekis Ekman igen:

Dessa män ristar in hela sitt känsloregister på nätet, talar med andra män om hur de känner – denna skatt är det knappast någon som använder för att förstå vad som sker. Istället ägnar sig progressiva åt att rita karikatyrer där de är tjocka och fula. Lyssna istället på vad det är de säger! Kön och etnicitet går inte att separera i deras huvuden – hur de känner för etnicitet är helt och hållet beroende av kön. De är arga på att det kommer för många män. De talar om våldtäkt, hela tiden är de fixerade vid att män kommer hit och våldtar kvinnor, samtidigt hoppas de att det ska hända.

En feminiserad arbetsmarknad

Under den ekonomiska krisen 2008 lanserades i Förenta staterna och Storbritannien termen ”mancession” för att beskriva hur krisen ansågs slå extra hårt mot män. En stor andel av arbetstillfällena som försvann fanns inom mansdominerade branscher som tillverknings- och byggindustrin medan kvinnodominerade tjänstebranscher klarade sig bättre.

Begreppet har blivit starkt ifrågasatt och även om krisen slog först mot mansdominerade sektorer av ekonomin verkar den i längden ha drabbat kvinnor och minoriteter hårdare än vita män. Flera feminister har kallat mancession för en myt som har mer att göra med en kulturell oro kring strukturförändringar på arbetsmarknaden. Det handlar inte så mycket om att kvinnor fått en starkare position än män som att arbetet feminiserats.

”Arbetets feminisering” beskriver enligt Nina Power två fenomen: att fler kvinnor lönearbetar och att lönearbetet i högre utsträckning underkastas sådana villkor som tidigare var typiska för kvinnodominerat arbete.3

Traditionellt manliga yrken inom produktionen har allt mer outsourcats till tredje världen medan traditionellt kvinnliga tjänsteyrken som premierar kommunikativa, omvårdande och relationella förmågor har blivit fler. Samtidigt har prekära arbetsförhållanden och krav på flexibilitet och social kompetens, vilket under kapitalismen innebär social disciplinering, blivit normen i allt fler sektorer av arbetsmarknaden. Cristina Morini skriver att: ”precariousness, mobility and fragmentation become constituent elements of the work of all persons irrespective of gender.”4

Även om arbetarklassmän alltid varit exploaterade under kapitalismen så har stora delar av det vita manliga proletariatet i västvärlden kunnat lita på att få en relativt privilegierad ställning på arbetsmarknaden. Genom rollen som familjeförsörjare har även arbetarklassmännen kunnat utöva ekonomisk makt, om så bara inom den egna familjeenheten.

Dessa privilegier har utgjort en viktig psykologisk lön och blivit en viktig byggsten i konstruerandet av en heteromaskulin identitet. Så visar det sig att de män som tjänar mindre än sina hustrur, även vid små löneskillnader, oftare drabbas av erektionsproblem.

När familjeförsörjarrollen urholkas och den insocialiserade manliga könsrollen allt oftare hamnar i direkt konflikt med arbetsmarknadens krav leder detta till masculine discrepancy stress. Lovisa Broström skriver:

Det behöver inte ens vara så att man själv drabbas ekonomiskt, men att den grupp som man identifierar sig med påverkas. Gruppens position verkar hotad och det utvecklas en rädsla för att förlora status och makt, vad som ibland kallas ”a fear of falling”, en rädsla för att falla.

En rationell reaktion

Från vänster finns ofta en tendens att se tillväxt av reaktionära eller fascistiska rörelser inom arbetarklassen som en irrationell tendens där arbetare förleds att engagera sig mot sina objektiva intressen. Antifascistisk kamp blir därmed en sorts ideologisk dragkamp där det gäller för vänstern att förklara arbetarklassens intressen och samtidigt hindra fascister från att sprida propaganda.

En mer marginaliserad teoretisk position har istället försökt spåra reaktionära tendenser till den vita västerländska arbetarklassens materiella villkor. Den typen av analys tar vanligtvis sin utgångspunkt i hur den imperialistiska världsordningen skapat det ekonomiska utrymmet för framväxten av en arbetararistokrati, dvs en starkt gynnad del av arbetarklassen, i de imperialistiska länderna och hur denna arbetararistokrati, bland annat genom välfärdsstaternas omfördelningspolitik, växt till att omfatta nästan hela den västerländska arbetande befolkningen.

Enligt denna analys finns det alltså fullt rationella skäl för stora delar av arbetarklassen att vilja bevara ett imperialistiskt och rasistiskt system. Socialdemokratin utgör arbetararistokratins normala politiska uttryck men fascismen är dess krisreaktion. Zak Cope skriver:

In fact, it is a mistake to postulate any rigid dichotomy between the racist authoritarian nationalism of the metropolitan labour and its socioeconomic position. The degree of core-nation workers’ exposure to labour market risks and their possession of socioeconomic resources is directly related to their location, not at the bottom of the occupational hierarchy but, at the level of the global economy, right at its top. As such, the political intent to oppress, disenfranchise and exclude ”non-white”. non-Christian people from the state boundaries is not simply based on actual or potential competition over jobs. Rather, it is an expression of ”working-class” support for an imperialist system that more and more openly subjects nations in order to monopolise their natural resources and capital.5

Jag tror att arbetararistokratin är en kategori som behöver könas. De imperialistiska superprofiterna omfördelas till arbetarklassen i väst men de omfördelas inte jämnt. Historiskt sett har de möjliggjort kärnfamiljen med en manlig familjeförsörjare.

Without the ongoing exploitation of external colonies – formerly as direct colonies, today within the new international division of labour- the establishment of the ‘internal colony’, that is, a nuclear family and a woman maintained by a male ‘breadwinner’, would not have been possible.

[…]

It was precisely through the existence of external and internal colonies (the housewife) that European capitalism was able to avoid the revolutionary disruption of the production relations, which Marx had expected to take place. 6

Manliga vita arbetare har utsatts för exploatering och underordning på grund av sin klassposition. Som familjefäder, patriarker, husägare, bilägare7 har de samtidigt integrerats i systemet, som vi med bell hooks term kan kalla imperialist white supremacist capitalist patriarchy. Den psykologiska lön de tilldelats har fungerat som en systembevarande kraft.

Ekonomiska strukturförändringar och feminismens politiska framsteg har, som jag försökt visa, i vissa avseenden devalverat denna psykologiska löns värde. Diskrepansen mellan verkligheten och de löften som den dominerande samhällsideologin och det i populärkulturen ständigt närvarande bakgrundsbruset av heteroromantisk propaganda skapar bitterhet.

Som Madfis forskning visat är gruppen vita män unikt dålig på att hantera personliga bakslag.

When entitled white males encounter this newfound indeterminate future where they are no longer assured status and success through privilege, some may blame everyone and everything but themselves. Their sense of white male privilege does not permit them to acknowledge their own role in any mistakes, let alone any personal limitations.8

Enligt en studie från Tyskland har de som identifierar sig med påståendet “Compared to other people, I have not achieved what I deserve” mer rasistiska attityder till invandrare. Ju bittrare person, ju starkare rasistiska åsikter. Eftersom den uppkommer ur en vilja att försvara hotade privilegier utgör bitterheten grogrund för reaktionär politisk mobilisering.

Varför är de vita männen så kränkta? Varför hotar de kvinnor på internet, varför begår de masskjutningar och varför röstar de på Jimmie Åkesson? TL;DR-versionen: De upplever att de riskerar att förlora något de blivit lovade.

Vad ska vi göra om min tes stämmer? Vad händer med vår antifascistiska strategi om fascismen och rasismen inte är en sorts mentalt virus som borgarklassen smittat ner arbetarklassen med, utan istället har en bred potentiell bas. Ska vi uppmana tjejer att sympatiligga med snubbar så att de inte röstar rasistiskt? Till och med Kajsa Ekis Ekman blir svar skyldig:

Arbetslöshet går att göra någonting åt, bostadssituationen går att lösa politiskt, utarmningen av landsbygden går att lösa om det fanns politisk vilja. Men vad som kan göras åt detta? Jag har inte en aning.

Jag har inte heller några enkla lösningar att servera. Det enda hopp jag har att dela med mig av är den dialektiska materialismen. Människors politiska agerande följer inte mekaniskt av deras materiella omständigheter.

I ett inledande självbiografiskt kapitel i The Wages of Whiteness: Race and the Making of the American Working Class beskriver David Roediger hur många av de mest uttalat rasistiska eleverna på hans high school några år senare var de starkast anhängarna av medborgarrättsrörelsen. Även bland oss vita män finns inre motsättningar som kan ge upphov till andra politiska formationer. ”Ett delar sig i två — detta är en universell företeelse, och detta är dialektik.”

  1. Madfis, Triple Entitlement and Homicidal Anger: An Exploration of the Intersectional Identities of American Mass Murderers
  2. Ibid.
  3. Nina Power, One Dimensional Woman
  4. Cristina Morini, the feminization of labour in cognitive capitalism
  5. Zak Cope, Divided World, Divided Class: Global Political Economy and the Stratification of Labour Under Capitalism
  6. Maria Mies, Patriarchy and Accumulation On A World Scale: Women in the International Division of Labour
  7. Och någon borde verkligen undersöka bilen som fetischobjekt i den patriarkala-reaktionära ideologi vars Führer heter Jeremy Clarkson.
  8. Madfis

All lives matter?

Citat

Bort med de lögnare som talar om frihet och jämlikhet för alla, samtidigt som det finns ett förtryckt kön, samtidigt som det finns förtryckande klasser, samtidigt som det finns privatäganderätt till kapital och aktier, samtidigt som det finns mätta som med sina spannmålsöverskott förslavar de hungriga. Inte frihet för alla, inte jämlikhet för alla, utan kamp mot förtryckarna och utsugarna, utplåning av möjligheten att förtrycka och utsuga – det är vår paroll!

Frihet och jämlikhet för det förtryckta könet!

Frihet och jämlikhet för arbetaren, för den arbetande bonden!

Kamp mot förtryckarna, kamp mot kapitalisterna, kamp mot de spekulerande kulakerna!

– V.I Lenin