Vita kränkta män – reaktionens massbas

Partisympatiundersökningen november 2015 visade en tydlig tendens. I denna undersökning är alla partier större bland kvinnor än män förutom SD som har betydligt högre stöd bland män än bland kvinnor.

psu november 2015

Det är ingen nyhet egentligen, SD har alltid varit ett utpräglat mansparti. Magasinet Fokus politikreporter twittrade från SD:s landsdagar i Lund.

Ändå saknar jag ofta könsaspekten när vi diskuterar SD som politiskt fenomen. Ett undantag är Lovisa Broströms artikel om högerextremismens ekonomi i Brand.

Vita Kränkta Män har blivit en mem, något att skratta åt på internet. Färre har frågat sig varför de egentligen är så kränkta.

SD är bara ett av många uttryck för de vita männens kränkthet. Jag menar att de nyfascistiska partierna kan förstås som en fasett av ett prisma som inkluderar mansrättsaktivister, pick up artists, Gamergaters, neoreaktionärer, incels och hela den kulturella undervegetationen av kvinnohat och rasism vars uttryck täcker hela spektrumet från näthat till masskjutningar.

Vita kränkta massmördare

Det kan verka orättvist att jämföra SD-röstande med massmord men eftersom vi, med de tyska förintelseöverlevandes ord, kan konstatera att fascismen är en förbrytelse kanske läsaren ursäktar mig om jag försöker använda kriminologisk forskning för att förstå båda.

Kriminologen Eric Madfis har studerat varför heterosexuella vita män från medelklassen (Madfis term) är överrepresenterade bland amerikanska massmördare. Låt mig i korthet sammanfatta hans slutsats: Vita män i Förenta staterna fostras till en ”känsla av berättigande” (sense of entitlement) där de kommer att förvänta sig viss status, vissa framgångar och att kunna ta del av den amerikanska drömmen, dvs att kunna göra en klassresa uppåt. På grund av ekonomiska förändringar sedan 70-talet har dock färre vita män den möjligheten.

Up until the 1970s, middle-class anticipatory socialization and high expectations of upward mobility were fairly functional thought processes for white working-class Americans who desired to live a middle-class life according to middle-class values. However, the decline of well paying manufacturing jobs has left millions of individuals with declining job prospects .1

När förväntade framgångar uteblir skapar det en stress som kan bli så stark att den hotar personens hela identitet, framförallt identiteten som en vuxen maskulin heterosexuell person. Konstruerandet av en heteromaskulin identitet är nära förbundet med våldsutövande och våldet kan därför bli en källa till upprättelse.

Though many mass killers experienced gender challenges as a result of downward mobility, subordinated masculinity, and/or other personal life failures such as divorce, this shame and humiliation may be replaced with a gender performance, and as violence is synonymous with masculinity in American culture, the mass killer perceives that the more violent his actions, the more manly and respected he will be.2

En studie publicerad i tidskriften Injury Prevention visar att män som upplever masculine discrepancy stress, dvs stress som uppstår när de upplever att de inte kan uppfylla sin traditionella könsroll, i högre grad rapporterar att de utfört våldshandlingar.

Jag tror att det finns en kärna i Madfis resultat som kan generaliseras för att förstå mindre extrema beteenden än masskjutningar.

Intersektionen av rasismen/imperialismen och patriarkatet har historiskt sett gett vita män en privilegierad position som inte enbart inneburit materiella fördelar, som högre lön än andra grupper, utan även det W.E.B. Du Bois kallade en ”psykologisk lön”, ett berättigande till viss status. Det jag saknar i Madfis analys är framförallt hur detta berättigande inte enbart omfattar ekonomiska framgångar utan också romantisk och sexuell tillgång till kvinnor. Mer om detta senare.

När dessa privilegier av olika skäl hotas sker en reaktion, i begreppets verkliga politiska mening. Reaktionen kan bestå i individuella våldsdåd som hos Madfis massmördare eller den lågintensiva terror som kallas näthat eller reaktionär politisk mobilisering.

Sverigedemokratins sexuella ekonomi

Rasisten som gnäller om att invandrarna kommer hit och tar ”våra” tjejer är sedan länge en populär karikatyr. Populär eftersom den ofta återspeglar verkligheten. ”När en man inte får en kvinna, då anser han sig ha rätt att bli arg” skriver Kajsa Ekis Ekman.

Den 27 mars 2015 meddelade SCB att det för första gången sedan statistik började föras år 1749 bor fler män än kvinnor i Sverige. 190 av Sveriges 290 kommuner har ett överskott av män. Kvinnor flyttar oftare än män från hemorten och idag har storstadsregionerna ett överskott på kvinnor.

Det finns alltså rent demografiska anledningar till att konkurrensen om kvinnorna blir hårdare för de heterosexuella männen. En kanske ännu viktigare anledning är de framsteg feminismen haft under 1900-talet. När kvinnor inte längre är ekonomiskt eller politiskt beroende av män kan de i högre utsträckning välja att leva utan män. Sålunda lever också hela 37,8 procent av befolkningen idag i singelhushåll.

Svenska män riskerar att inte få tillgång till kvinnor. Jag tror vi måste se djupare på detta än några kåta förlorare som inte får ligga. I patriarkatet parasiterar män inte enbart på kvinnors konkreta reproduktiva arbete i form av hushållssysslor utan även på kvinnors relationella och känslomässiga arbete. Emotionellt stympade män förväntas kunna använda en kvinnlig partner som själslig utombordsmotor.

Den heteromaskulina identiteten konstrueras inte bara genom våldsutövning utan också genom sexuella och romantiska erövringar. Den man som inte får tillgång till kvinnor riskerar att reduceras till en ”beta-hane”. Frustrationen skapar paranoida fantasier om kvinnors sexuella makt. De som enligt den misogyna internetslangens Matrixinspirerade retorik ”tagit det röda pillret” har genomskådat illusionerna och insett att det egentligen är männen som är strukturellt missgynnade.

Hatet riktas ibland, som hos karikatyrernas SD-ägg, mot invandrarna men lika ofta mot feminister eller kvinnor i allmänhet. Ibland har frustrationen tagit sig uttryck i masskjutningar, oftare i ett allmänt gnällande på internet och fantasier om att återupprätta en förfluten tid då kvinnor hade färre möjligheter att välja bort män.

De röstar på rasister också. 24 procent av de ogifta männen sympatiserar med SD men bara 14 procent av de gifta. Det är den mest dramatiska skillnaden för något parti och det kan inte förklaras med att SD-sympatisörernas ålder.

Kajsa Ekis Ekman igen:

Dessa män ristar in hela sitt känsloregister på nätet, talar med andra män om hur de känner – denna skatt är det knappast någon som använder för att förstå vad som sker. Istället ägnar sig progressiva åt att rita karikatyrer där de är tjocka och fula. Lyssna istället på vad det är de säger! Kön och etnicitet går inte att separera i deras huvuden – hur de känner för etnicitet är helt och hållet beroende av kön. De är arga på att det kommer för många män. De talar om våldtäkt, hela tiden är de fixerade vid att män kommer hit och våldtar kvinnor, samtidigt hoppas de att det ska hända.

En feminiserad arbetsmarknad

Under den ekonomiska krisen 2008 lanserades i Förenta staterna och Storbritannien termen ”mancession” för att beskriva hur krisen ansågs slå extra hårt mot män. En stor andel av arbetstillfällena som försvann fanns inom mansdominerade branscher som tillverknings- och byggindustrin medan kvinnodominerade tjänstebranscher klarade sig bättre.

Begreppet har blivit starkt ifrågasatt och även om krisen slog först mot mansdominerade sektorer av ekonomin verkar den i längden ha drabbat kvinnor och minoriteter hårdare än vita män. Flera feminister har kallat mancession för en myt som har mer att göra med en kulturell oro kring strukturförändringar på arbetsmarknaden. Det handlar inte så mycket om att kvinnor fått en starkare position än män som att arbetet feminiserats.

”Arbetets feminisering” beskriver enligt Nina Power två fenomen: att fler kvinnor lönearbetar och att lönearbetet i högre utsträckning underkastas sådana villkor som tidigare var typiska för kvinnodominerat arbete.3

Traditionellt manliga yrken inom produktionen har allt mer outsourcats till tredje världen medan traditionellt kvinnliga tjänsteyrken som premierar kommunikativa, omvårdande och relationella förmågor har blivit fler. Samtidigt har prekära arbetsförhållanden och krav på flexibilitet och social kompetens, vilket under kapitalismen innebär social disciplinering, blivit normen i allt fler sektorer av arbetsmarknaden. Cristina Morini skriver att: ”precariousness, mobility and fragmentation become constituent elements of the work of all persons irrespective of gender.”4

Även om arbetarklassmän alltid varit exploaterade under kapitalismen så har stora delar av det vita manliga proletariatet i västvärlden kunnat lita på att få en relativt privilegierad ställning på arbetsmarknaden. Genom rollen som familjeförsörjare har även arbetarklassmännen kunnat utöva ekonomisk makt, om så bara inom den egna familjeenheten.

Dessa privilegier har utgjort en viktig psykologisk lön och blivit en viktig byggsten i konstruerandet av en heteromaskulin identitet. Så visar det sig att de män som tjänar mindre än sina hustrur, även vid små löneskillnader, oftare drabbas av erektionsproblem.

När familjeförsörjarrollen urholkas och den insocialiserade manliga könsrollen allt oftare hamnar i direkt konflikt med arbetsmarknadens krav leder detta till masculine discrepancy stress. Lovisa Broström skriver:

Det behöver inte ens vara så att man själv drabbas ekonomiskt, men att den grupp som man identifierar sig med påverkas. Gruppens position verkar hotad och det utvecklas en rädsla för att förlora status och makt, vad som ibland kallas ”a fear of falling”, en rädsla för att falla.

En rationell reaktion

Från vänster finns ofta en tendens att se tillväxt av reaktionära eller fascistiska rörelser inom arbetarklassen som en irrationell tendens där arbetare förleds att engagera sig mot sina objektiva intressen. Antifascistisk kamp blir därmed en sorts ideologisk dragkamp där det gäller för vänstern att förklara arbetarklassens intressen och samtidigt hindra fascister från att sprida propaganda.

En mer marginaliserad teoretisk position har istället försökt spåra reaktionära tendenser till den vita västerländska arbetarklassens materiella villkor. Den typen av analys tar vanligtvis sin utgångspunkt i hur den imperialistiska världsordningen skapat det ekonomiska utrymmet för framväxten av en arbetararistokrati, dvs en starkt gynnad del av arbetarklassen, i de imperialistiska länderna och hur denna arbetararistokrati, bland annat genom välfärdsstaternas omfördelningspolitik, växt till att omfatta nästan hela den västerländska arbetande befolkningen.

Enligt denna analys finns det alltså fullt rationella skäl för stora delar av arbetarklassen att vilja bevara ett imperialistiskt och rasistiskt system. Socialdemokratin utgör arbetararistokratins normala politiska uttryck men fascismen är dess krisreaktion. Zak Cope skriver:

In fact, it is a mistake to postulate any rigid dichotomy between the racist authoritarian nationalism of the metropolitan labour and its socioeconomic position. The degree of core-nation workers’ exposure to labour market risks and their possession of socioeconomic resources is directly related to their location, not at the bottom of the occupational hierarchy but, at the level of the global economy, right at its top. As such, the political intent to oppress, disenfranchise and exclude ”non-white”. non-Christian people from the state boundaries is not simply based on actual or potential competition over jobs. Rather, it is an expression of ”working-class” support for an imperialist system that more and more openly subjects nations in order to monopolise their natural resources and capital.5

Jag tror att arbetararistokratin är en kategori som behöver könas. De imperialistiska superprofiterna omfördelas till arbetarklassen i väst men de omfördelas inte jämnt. Historiskt sett har de möjliggjort kärnfamiljen med en manlig familjeförsörjare.

Without the ongoing exploitation of external colonies – formerly as direct colonies, today within the new international division of labour- the establishment of the ‘internal colony’, that is, a nuclear family and a woman maintained by a male ‘breadwinner’, would not have been possible.

[…]

It was precisely through the existence of external and internal colonies (the housewife) that European capitalism was able to avoid the revolutionary disruption of the production relations, which Marx had expected to take place. 6

Manliga vita arbetare har utsatts för exploatering och underordning på grund av sin klassposition. Som familjefäder, patriarker, husägare, bilägare7 har de samtidigt integrerats i systemet, som vi med bell hooks term kan kalla imperialist white supremacist capitalist patriarchy. Den psykologiska lön de tilldelats har fungerat som en systembevarande kraft.

Ekonomiska strukturförändringar och feminismens politiska framsteg har, som jag försökt visa, i vissa avseenden devalverat denna psykologiska löns värde. Diskrepansen mellan verkligheten och de löften som den dominerande samhällsideologin och det i populärkulturen ständigt närvarande bakgrundsbruset av heteroromantisk propaganda skapar bitterhet.

Som Madfis forskning visat är gruppen vita män unikt dålig på att hantera personliga bakslag.

When entitled white males encounter this newfound indeterminate future where they are no longer assured status and success through privilege, some may blame everyone and everything but themselves. Their sense of white male privilege does not permit them to acknowledge their own role in any mistakes, let alone any personal limitations.8

Enligt en studie från Tyskland har de som identifierar sig med påståendet “Compared to other people, I have not achieved what I deserve” mer rasistiska attityder till invandrare. Ju bittrare person, ju starkare rasistiska åsikter. Eftersom den uppkommer ur en vilja att försvara hotade privilegier utgör bitterheten grogrund för reaktionär politisk mobilisering.

Varför är de vita männen så kränkta? Varför hotar de kvinnor på internet, varför begår de masskjutningar och varför röstar de på Jimmie Åkesson? TL;DR-versionen: De upplever att de riskerar att förlora något de blivit lovade.

Vad ska vi göra om min tes stämmer? Vad händer med vår antifascistiska strategi om fascismen och rasismen inte är en sorts mentalt virus som borgarklassen smittat ner arbetarklassen med, utan istället har en bred potentiell bas. Ska vi uppmana tjejer att sympatiligga med snubbar så att de inte röstar rasistiskt? Till och med Kajsa Ekis Ekman blir svar skyldig:

Arbetslöshet går att göra någonting åt, bostadssituationen går att lösa politiskt, utarmningen av landsbygden går att lösa om det fanns politisk vilja. Men vad som kan göras åt detta? Jag har inte en aning.

Jag har inte heller några enkla lösningar att servera. Det enda hopp jag har att dela med mig av är den dialektiska materialismen. Människors politiska agerande följer inte mekaniskt av deras materiella omständigheter.

I ett inledande självbiografiskt kapitel i The Wages of Whiteness: Race and the Making of the American Working Class beskriver David Roediger hur många av de mest uttalat rasistiska eleverna på hans high school några år senare var de starkast anhängarna av medborgarrättsrörelsen. Även bland oss vita män finns inre motsättningar som kan ge upphov till andra politiska formationer. ”Ett delar sig i två — detta är en universell företeelse, och detta är dialektik.”

  1. Madfis, Triple Entitlement and Homicidal Anger: An Exploration of the Intersectional Identities of American Mass Murderers
  2. Ibid.
  3. Nina Power, One Dimensional Woman
  4. Cristina Morini, the feminization of labour in cognitive capitalism
  5. Zak Cope, Divided World, Divided Class: Global Political Economy and the Stratification of Labour Under Capitalism
  6. Maria Mies, Patriarchy and Accumulation On A World Scale: Women in the International Division of Labour
  7. Och någon borde verkligen undersöka bilen som fetischobjekt i den patriarkala-reaktionära ideologi vars Führer heter Jeremy Clarkson.
  8. Madfis

All lives matter?

Citat

Bort med de lögnare som talar om frihet och jämlikhet för alla, samtidigt som det finns ett förtryckt kön, samtidigt som det finns förtryckande klasser, samtidigt som det finns privatäganderätt till kapital och aktier, samtidigt som det finns mätta som med sina spannmålsöverskott förslavar de hungriga. Inte frihet för alla, inte jämlikhet för alla, utan kamp mot förtryckarna och utsugarna, utplåning av möjligheten att förtrycka och utsuga – det är vår paroll!

Frihet och jämlikhet för det förtryckta könet!

Frihet och jämlikhet för arbetaren, för den arbetande bonden!

Kamp mot förtryckarna, kamp mot kapitalisterna, kamp mot de spekulerande kulakerna!

– V.I Lenin

Här för att spela spelet

Så blev ytterlighetsvänsterns kandidat Jeremy Corbyn partiledare i Labour. Det finns antagligen anledning att fira. Corbyn har över fyrtio års erfarenhet av politisk hygglighet. Det är svårt att inte gilla honom. Han har varit en aktivist i nästan varenda progressiv kampanj i Storbritannien. När andra parlamentsledamöters luxuösa leverne för skattepengar avslöjades i media visade det sig att Corbyn haft de lägsta utgifterna av alla, knappt nio pund för en bläckpatron. Han är nykterist.

Dessutom har Corbyns kampanj visat att det går att bedriva politik utanför ängslig triangulering och mediaanpassade utspel. För mig var det bilden från mötet i Camden där några ungdomar hänger i ett fönster för att lyssna på Corbyn som talar inne i den fullsatta lokalen som fick mig att förstå att något extraordinärt var på gång. Corbynmania måste nog förstås som en Händelse, med referens till Alain Badiou, där det som tidigare varit exkluderat plötsligt bryter in på scenen.

CLgtBppWgAEA4dq

I Corbynkampanjens fall var den exkluderade delen de människor som strömmade till massmötena och anmälde sig som partimedlemmar och sympatisörer. De som aldrig förväntats vara en del av den politiska processen. Men det exkluderade var också själva idéerna, det socialistiska alternativet och begäret efter ett annat sätt att leva tillsammans.

Men även om jag alltså är glad över Corbyns seger tror jag att det finns allvarliga risker att han kommer göra oss besvikna.

Det första problemet Corbyn kommer ställas inför är att han nu leder ett parti där stora delar av partiapparaten är hans värsta fiender. Långt innan partiledarvalet var över hade de börjat smida planer och organisera sig. Corbyns motståndare i parlamentsgruppen beskriver sig i termer hämtade från franska motståndsrörelsen, de två fraktionerna kallas Free French och Maquis. De anser att deras parti ockuperats av en fientlig kraft och de kommer använda alla metoder för att ta tillbaks det.

Det som krävs av Corbyn för att överleva en skitstorm 40 000 miljarder gånger värre än Juholts är en ren kulturrevolutionär strategi där de hundratusentals medlemmar och sympatisörer som engagerade sig i valkampanjen används som maktbas för att ”bombardera högkvarteren”. Det skulle innebära omfattande utrensningar av partianställda och att makt flyttas från den mäktiga parlamentsgruppen och partibyråkratin till gräsrötterna.

Inget tyder på att Corbyn är beredd att ta den striden. Tvärtom har hans ton genomgående varit försonlig. Han vill bland annat att hans skuggregering ska tillsättas av parlamentsgruppen. Kanske pågår det förberedelser i Corbynlägret som vi inte känner till, det kan inte uteslutas, men jag är mycket orolig för att han inte kommer kunna driva igenom sin politik ens i sitt eget parti.

Om Corbyn överlever attackerna från media och sina egna partikamrater och om Labour lyckas vinna valet 2020 återstår det verkligt stora problemet. Problemet framstår tydligt i Novara Medias intervju med Corbyn:

På frågan om svårigheterna i att föra en socialdemokratisk politik i en historisk period där den materiella grunden som skapade 1900-talets socialdemokratiska projekt inte längre existerar blir Corbyn svar skyldig. Vijay Prashad har noterat hur Corbyn, liksom Bernie Sanders och de kanadensiska socialdemokraternas ledare Thomas Mulcair alla saknar svar på den typen av frågor och hur de begränsas av sin socialdemokratiska ideologi.

På frågan hur hans regering skulle hantera massiv kapitalflykt eller andra attacker från kapitalet kan Corbyn bara leverera en from förhoppning om kapitalisternas demokratiska ansvarstagande:

We’ve got to say ”hang on, we live in a democracy” and if the people of this country vote for an economic strategy which is about redistribution of wealth…then that’s that.

Båda farorna jag skisserat har sin grund i denna naiva tilltro till motståndarens respekt för de demokratiska spelreglerna. Corbyn kommer inte besegra sina fiender inom partiet eftersom han genuint tror på partidemokratin och han kommer inte vara beredd på klassfiendernas angrepp eftersom han förutsätter att de kommer respektera folkviljan.

Detta är knappast någon unik quirk i Corbyns personlighet. Det är en sjuka som anfräter stora delar av vänstern. Den spelade till exempel en stor roll i SYRIZA:s snöppliga reträtt. Stathis Kouvelakis sammanfattar:

From this it is quite clear that these people were expecting the confrontation with the EU to happen along the lines of an academic conference when you go with a nice paper and you expect a kind of nice counter-paper to be presented.

I think this is telling about what the Left is about today. The Left is filled with lots of people who are well-meaning, but who are totally impotent on the field of real politics. But it’s also telling about the kind of mental devastation wrought by the almost religious belief in Europeanism. This meant that, until the very end, those people believed that they could get something from the troika, they thought that between “partners” they would find some sort of compromise, that they shared some core values like respect for the democratic mandate, or the possibility of a rational discussion based on economic arguments.

Vänstern är idag ointresserad av frågor om att ta makt och använda makt. I dess ställe deklarerar vänstern stolt att de är här för att spela spelet. Att minutiöst hålla sig till spelets regler antas tvinga motståndarna att göra detsamma. Så kan varje förlust göras njutbar genom att infogas i en berättelse om de egna moraliska segrarna.

Problemet med att spela spelet uppstår när det är motståndaren som ställt upp brädet på ett sådant sätt att det inte finns något vinnande drag du kan göra. Då kan du antingen hävda att du vunnit den moraliska segern över fuskaren. Eller så kan du vräka brädet över ända och vägra spela.

Jag önskar Jeremy Corbyn all framgång och hoppas att mina stormkråkeprofetior visar sig falska (”Láthspell I name you, Ill-news; and ill news is an ill guest they say”). Men jag tror att vi kommunister måste förhålla oss kritiskt till uppflammande socialdemokratiska rörelser. Inte på det tröttsamma sekteristiska sättet där vi från början förklarar dem som opportunister och förrädare utan genom att formulera och upprätthålla våra egna politiska projekt som syftar till att bryta med det politiska spelet.

Kevin B. Anderson: ”Marx at the Margins: On Nationalism, Ethnicity and Non-Western Societies”

Trots Marx och Engels avancerade politiska tänkande präglades deras förhållningssätt till utomeuropeiska samhällen av eurocentrism och kolonialism. Marx menade att den brittiska imperialismen spelade en progressiv roll i att driva fram förändring i samhällen som han (felaktigt) betraktade som statiska och utan inneboende potential till förändring.

Anklagelserna är välkända och har formulerats med större teoretisk finess av tänkare som Edward Said och Shlomo Averini. Stödet tenderar att framstå som så grundmurat att till och med vi som identifierar oss med en ortodox marxism tvingas acceptera dem. I ”Marx at the Margins” har Kevin B. Anderson, professor i sociologi vid UC Santa Barbara, gett sig på uppgiften att kritiskt undersöka dessa påståenden.

Boken tecknar Marx intellektuella utveckling från 1848 till 1882 och bygger på ett omfattande källmaterial varav stora delar sällan citeras, däribland Marx journalistisk texter för New York Tribune och de ”etnografiska anteckningsböcker” han förde under de sista åren av sitt liv.

Anderson har framförallt intresserat sig för tre ämnen i Marx texter: Utomeuropeiska samhällen och deras möten med kolonialismen (Indien, Kina, Indonesien, Algeriet osv), den nationella frihetskampen, framförallt i Polen och Irland, och Amerikanska inbördeskriget och kampen mot slaveriet.

Genom dessa tre teman blir det tydligt hur ohederligt det är att identifiera Marx hela förhållningssätt utifrån de ökända artiklarna om Indien från 1853, vilka onekligen präglades av en uppfattning om kolonialismens ”progressiva” roll som omkullkastare av den ”asiatiska despotismen”, och därmed ignorera de följande trettio åren av intellektuell verksamhet.

Marx utvecklade med tiden en nyanserad analys som kombinerade klass med ras och nation, långt från den klassreduktionism som delar av vänstern idag hävdar som den mest genuina marxistiska positionen.

Från att ha betraktat en proletär revolution i de avancerade kapitalistländerna som en förutsättning för de förtryckta folkens nationella frihet kom Marx alltmer att betrakta den nationella frihetskampen i periferin som en ”hävstång” för arbetarkampen i centrum.

10 december 1869 skriver Marx till Engels:

For a long time I believed that it would be possible to overthrow the Irish regime by English working class ascendancy. I always expressed this point of view in the New York Tribune. Deeper study has now convinced me of the opposite. The English working class will never accomplish anything before it has got rid of Ireland. The lever must be applied in Ireland. That is why the Irish question is so important for the social movement in general.

Finns det då något vi kan lära av ”Marx on the Margins” för vårt eget politiska arbete idag? Eller är det bara den typ av knappologiska studie av ”vad Marx egentligen skrev” som vissa akademiker är förtjusta i?

Dels tror jag att vi kan lära något av de politiska debatter Marx deltog i. Politiska debatter har en tendens att cykliskt återkomma. I Första internationalen var det anarkisterna som stod för den antinationella linjen och ansåg att den rena/abstrakta klasskampen skulle vara rörelsens enda fokus.

Första internationalen bildades av franska och engelska arbetare efter ett möte till stöd för Polens frihetskamp. Organisationen engagerade sig för Nordstaterna i Amerikanska inbördeskriget och upprätthöll kontakt med irländska revolutionära Fenians. Redan från begynnelsen var internationalismen en del av rörelsen.

På 1860-talet argumenterade proudhonisterna för att Internationalen inte borde stödja Polens frihet eftersom det polska folket hade det bättre under rysk ockupation än vad de skulle få om de styrdes av reaktionära polska präster och adelsmän. Argumenten känns igen från dagens koloniala bombvänster. Nationell nihilism och ”klass framför allt” kan lätt framstå som den radikala positionen men slutar ofta i ett stöd för imperiet, oavsett om imperiet är dagens Förenta stater eller tsarismens Ryssland.

Den andra, och kanske mest intressanta frågan, är den om marxismen förutsätter en unilinjär utvecklingsmodell där samtliga jordens länder förr eller senare kommer genomgå samma historiska stadier. Detta är en tolkning av marxismens historiska teori som förfäktats av både vissa av dess anhängare och motståndare. Det är inte ett grundlöst antagande. I förordet till den första tyska utgåvan av Kapitalet skriver Marx med en berömd formulering:

Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid.

Den unilinjära modellen innebär att den socialistiska revolutionen endast kan uppstå i de mest avancerade kapitalistiska samhällena. Revolutioner i perifera samhällen som inte utvecklat en fullmogen kapitalism är dömda att misslyckas om de inte räddas av en revolution i centrum. Underutvecklade länder kan inte gå direkt till socialismen utan att passera det kapitalistiska stadiet.

Modellens politiska uttryck kunde vi studera när Nepals maoister avslutade folkkriget, upplöste Folkets Befrielsearmé och förklarade att Nepal måste genomgå en lång period av kapitalistisk utveckling innan landet är redo för revolutionens nästa steg.

Inom marxismen finns dock en strömning av multilinjärt tänkande som vill lyfta fram möjligheten och kanske till och med nödvändigheten för olika samhällen att utvecklas på eget sätt, utan att de ”mindre utvecklade” nödvändigtvis måste följa i spåren av de ”mer utvecklade”. Anderson menar att detta tänkande också finns hos Marx. I den franska utgåvan av Kapitalet, den sista som Marx själv redigerade, har också det berömda citatet modifierats:

Det industriellt mera utvecklade landet visar, för de som följer det på den industriella vägen, endast bilden av dess egen framtid.

Marx förtydligade också i samma upplaga att hans beskrivning av kapitalismens framväxt och den primitiva ackumulationen specifikt gällde Västeuropa.

Marx brev till den ryska socialisten Vera Zasulitjch 1881 är välkänt. I detta brev och i ett tidigare brev till tidningen Otjetschestwennyje Sapinsky uttrycker Marx åsikten att Ryssland inte nödvändigtvis måste utvecklas enligt samma historiska schema som Västeuropa. I den ryska miren, den kollektivt ägande bondegemenskapen fanns en materiell grund för kommunismen.

Likartade händelseförlopp kan sålunda leda till helt väsensskilda resultat, om de utspelar sig i olika historiska sammanhang. Om man studerar dessa olika utvecklingsförlopp var för sig och sedan jämför dem med varandra kan man lätt hitta förklaringen till detta fenomen – men då får man avstå från att försöka tillämpa en allmän, historisk-filosofisk teori av verklighetsfrämmande och supervetenskapligt slag.1

Breven om den ryska frågan har ibland betraktats som en teoretisk anomali i ett sent skede av Marx liv. Anderson visar dock hur de passar in i en intellektuell utveckling som pågått sen arbetet med Grundrisse påbörjades 1857.

Marx utvecklade aldrig till fullo en analys av kapitalismen som ett världssystem där underutvecklingen i vissa regioner är förutsättningen för andra regioners överutveckling och en multilinjär utveckling inte bara är en möjlighet utan en nödvändighet. Men det är bara med hjälp av marxismen en sådan analys är möjlig. Det är därför marxismen i dess olika skepnader utgjort huvudtendensen i de antikoloniala och anti-imperialistiska rörelserna.

Tjuv och polis eller Samtidens rovriddare eller Låt oss tala infrastruktur

Schuetzen

En väldig protestvåg går fram över Förenta staterna mot polisens mord på svarta människor. Den löst organiserade rörelsen, som samlats under parollen Black Lives Matter, har jämförts med en ny medborgarrättsrörelse.

Den tolfte maj spårade ett Amtrakttåg ur nära Philadelphia. Minst sju personer är döda och över 200 skadade. Det var den senaste och allvarligaste i en rad urspårningar på nordöstra stambanan. Dagen efter olyckan röstade kongressen för att skära ner järnvägsbudgeten med cirka 15 procent.

Varför ta upp två så disparata fenomen i samma bloggpost? Den dolda kopplingen är ekonomisk.

Järnvägen är inte den enda delen av Förenta staternas offentliga infrastruktur som är farligt underfinansierad. Vart fjärde år kartlägger det amerikanska civilingenjörsförbundet läget för landets infrastruktur. Rapporten från 2013 är intressant, och skrämmande, läsning. På område efter område finns allvarliga brister. Stora delar av den fysiska infrastrukturen är mellan 130 och 45 år gammal och har idag omfattande underhållsbehov.

El- och gasledningar, dammar och skyddsvallar, vägar, broar, järnvägar, kanaler, avlopp och vattenledningssystem förfaller. På många håll finns inte ens pengar avsatta till inspektioner, än mindre reparationer eller utbyggnad för att möta ökade behov. Investeringsbehovet beräknas ligga på 3,6 biljoner inom de närmaste fem åren. Samtidigt röstar politikerna alltså hellre för nedskärningar än satsningar.

11270458_752166781566369_60283089686793445_o

Förenta staternas offentliga ekonomi går helt enkelt inte så bra och har på många sätt inte återhämtat sig från den senaste ekonomiska krisen. 22 av 50 delstater har stora budgetunderskott. Deltids-, heltidsarbetslöshet och fallande löner (70 procent av amerikanska arbetare har lägre reallöner idag än de hade 2007) har lett till en minskad skattebas och skattehöjningar anses politiskt omöjliga. Det är extra allvarligt för städer och kommuner som har få andra inkomstkällor.

Återigen. Vad har detta med Black Lives Matter att göra? Min tes är att det finns ett samband med varför rörelsen växt fram just nu. Den amerikanska polismaktens våld och trakasserier mot framförallt den svarta befolkningen är ingen nyhet. 2012 kunde Malcolm X Grassroots Movement visa att en svart person mördas av polis eller privata vakter var 28 timme. Förenta staternas polis har sina organisatoriska rötter i slavjägarpatrullerna. Det rasistiska våldet finns i dess DNA.

Något som tillkommit, vilket skulle kunna utgöra en del av en komplex förklaring till proteströrelsens styrka under de senaste tre åren, är de ekonomiska incitamenten för polistrakasserierna. Detta tas explicit upp i Justitiedepartementets rapport om Ferguson:

The City budgets for sizeable increases in municipal fines and fees each year, exhorts police and court staff to deliver those revenue increases, and closely monitors whether those increases are achieved. City officials routinely urge Chief Jackson to generate more revenue through enforcement. In March 2010, for instance, the City Finance Director wrote to Chief Jackson that “unless ticket writing ramps up significantly before the end of the year, it will be hard to significantly raise collections next year. . . . Given that we are looking at a substantial sales tax shortfall, it’s not an insignificant issue.”

Ferguson police officers from all ranks told us that revenue generation is stressed heavily within the police department, and that the message comes from City leadership.

Patrol assignments and schedules are geared toward aggressive enforcement of Ferguson’s municipal code, with insufficient thought given to whether enforcement strategies promote public safety or unnecessarily undermine community trust and cooperation. Officer evaluations and promotions depend to an inordinate degree on “productivity,” meaning the number of citations issued. Partly as a consequence of City and FPD priorities, many officers appear to see some residents, especially those who live in Ferguson’s predominantly AfricanAmerican neighborhoods, less as constituents to be protected than as potential offenders and sources of revenue.

Böter och avgifter står för 14 procent av stadens totala inkomster. Felparkeringar eller misskötta trädgårdar kan ge upp till 102 dollar i böter.

how-ferguson-s-revenue-streams-have-changed-2003-2013_chartbuilder-2

Myndigheterna i Ferguson är knappast ensamma om att ha klurat ut denna alternativa inkomstkälla. På sina håll är polisen helt öppen med att de förväntas balansera budgeten genom fler böter. En studie på data från North Carolina pekar på ett samband mellan städers sämre ekonomi och en ökad tendens att dela ut trafikböter: ”a one percentage point decrease in last year’s local government revenue results in roughly a 0.32 percentage point increase in the number of traffic tickets in the following year.”

I Baltimore, där protesterna efter mordet på Freddie Gray varit omfattande, har staden byggt ut landets mest omfattande system av fartkameror. 2012 drog de in 20 miljoner dollar till stadens budget. En granskning visade dock att 70 000 av de fortkörningsböter som delades ut detta år var felaktiga. Staden delar också ut böter och avgifter för sådant som skräpiga trädgårdar och säljer människors hem på exekutiv auktion om de inte kan betala.

De vinstdrivna polistrakasserierna fördelas inte jämt över befolkningen.

Though blacks make up only two-thirds of Ferguson’s population, nearly nine-tenths of vehicle stops in Ferguson involve black drivers. Those drivers are almost twice as likely as white drivers to be searched and twice as likely to be arrested. That’s despite the fact that searches of black drivers result in discovery of contraband 22% of the time, while white drivers searched by police are found to have contraband 34% of the time.

Trakasserierna riktar sig mot grupper som redan är marginaliserade, inte mot de som har politisk makt, ekonomiskt kapital eller inflytande över media och den offentliga debatten. I Förenta staterna är den typen av marginalisering intimt knuten till ras och klass.

Vad betyder den här utvecklingen för människors liv? Konkret.

Uteblivna infrastruktursatsningar är inte bara siffror i en rapport. Det är hål i gatan som aldrig lagas. Det är broar som stängs av för trafik. Det är vattenledningar som springer läck och dagvattenbrunnar som översvämmas. Det är bussar och tåg som slutar gå. Det är skolor och sjukhus som förfaller. Det är gatubelysning som stängs av.

Det är ett samhälle där myndigheterna, staten, allt mer drar sig tillbaks och lämnar människor åt sitt eget öde. Förutom i ett avseende. Det är ett samhälle där statens våldsapparat blir allt mer intresserad av människorna som inkomstkällor. Den lokala, i hög grad militariserade, polismakten beter sig mer och mer som en ockupationsmakt ute efter att suga ut vartenda grand av lokalbefolkningen.

Situationen liknar Interregnumperioden i det Heliga romerska riket av tysk nation i slutet av 1200-talet då centralmakten kollapsade. Många av de lokala feodalherrarna förvandlades till rovriddare, Raubritter, som satte upp egna tullstationer, bestal köpmän och bönder och rövade bort människor.

En statsmakt som inte längre kan leverera exempelvis en fungerande infrastruktur, vare sig det är säkra handelsvägar i medeltidens Tysk-romerska rike eller fungerande gatubelysning i dagens Förenta stater, lever farligt. Den riskerar att förlora sin ideologiska legitimitet. Börjar dess våldsapparat sedan uppträda öppet som parasiter på det arbetande folket är uppror och motstånd i det närmaste garanterat.

För rovriddarna slutade det illa. Deras borgar brändes och de själva hängdes. Det finns mycket att lära av historien.