Tjuv och polis eller Samtidens rovriddare eller Låt oss tala infrastruktur

Schuetzen

En väldig protestvåg går fram över Förenta staterna mot polisens mord på svarta människor. Den löst organiserade rörelsen, som samlats under parollen Black Lives Matter, har jämförts med en ny medborgarrättsrörelse.

Den tolfte maj spårade ett Amtrakttåg ur nära Philadelphia. Minst sju personer är döda och över 200 skadade. Det var den senaste och allvarligaste i en rad urspårningar på nordöstra stambanan. Dagen efter olyckan röstade kongressen för att skära ner järnvägsbudgeten med cirka 15 procent.

Varför ta upp två så disparata fenomen i samma bloggpost? Den dolda kopplingen är ekonomisk.

Järnvägen är inte den enda delen av Förenta staternas offentliga infrastruktur som är farligt underfinansierad. Vart fjärde år kartlägger det amerikanska civilingenjörsförbundet läget för landets infrastruktur. Rapporten från 2013 är intressant, och skrämmande, läsning. På område efter område finns allvarliga brister. Stora delar av den fysiska infrastrukturen är mellan 130 och 45 år gammal och har idag omfattande underhållsbehov.

El- och gasledningar, dammar och skyddsvallar, vägar, broar, järnvägar, kanaler, avlopp och vattenledningssystem förfaller. På många håll finns inte ens pengar avsatta till inspektioner, än mindre reparationer eller utbyggnad för att möta ökade behov. Investeringsbehovet beräknas ligga på 3,6 biljoner inom de närmaste fem åren. Samtidigt röstar politikerna alltså hellre för nedskärningar än satsningar.

11270458_752166781566369_60283089686793445_o

Förenta staternas offentliga ekonomi går helt enkelt inte så bra och har på många sätt inte återhämtat sig från den senaste ekonomiska krisen. 22 av 50 delstater har stora budgetunderskott. Deltids-, heltidsarbetslöshet och fallande löner (70 procent av amerikanska arbetare har lägre reallöner idag än de hade 2007) har lett till en minskad skattebas och skattehöjningar anses politiskt omöjliga. Det är extra allvarligt för städer och kommuner som har få andra inkomstkällor.

Återigen. Vad har detta med Black Lives Matter att göra? Min tes är att det finns ett samband med varför rörelsen växt fram just nu. Den amerikanska polismaktens våld och trakasserier mot framförallt den svarta befolkningen är ingen nyhet. 2012 kunde Malcolm X Grassroots Movement visa att en svart person mördas av polis eller privata vakter var 28 timme. Förenta staternas polis har sina organisatoriska rötter i slavjägarpatrullerna. Det rasistiska våldet finns i dess DNA.

Något som tillkommit, vilket skulle kunna utgöra en del av en komplex förklaring till proteströrelsens styrka under de senaste tre åren, är de ekonomiska incitamenten för polistrakasserierna. Detta tas explicit upp i Justitiedepartementets rapport om Ferguson:

The City budgets for sizeable increases in municipal fines and fees each year, exhorts police and court staff to deliver those revenue increases, and closely monitors whether those increases are achieved. City officials routinely urge Chief Jackson to generate more revenue through enforcement. In March 2010, for instance, the City Finance Director wrote to Chief Jackson that “unless ticket writing ramps up significantly before the end of the year, it will be hard to significantly raise collections next year. . . . Given that we are looking at a substantial sales tax shortfall, it’s not an insignificant issue.”

Ferguson police officers from all ranks told us that revenue generation is stressed heavily within the police department, and that the message comes from City leadership.

Patrol assignments and schedules are geared toward aggressive enforcement of Ferguson’s municipal code, with insufficient thought given to whether enforcement strategies promote public safety or unnecessarily undermine community trust and cooperation. Officer evaluations and promotions depend to an inordinate degree on “productivity,” meaning the number of citations issued. Partly as a consequence of City and FPD priorities, many officers appear to see some residents, especially those who live in Ferguson’s predominantly AfricanAmerican neighborhoods, less as constituents to be protected than as potential offenders and sources of revenue.

Böter och avgifter står för 14 procent av stadens totala inkomster. Felparkeringar eller misskötta trädgårdar kan ge upp till 102 dollar i böter.

how-ferguson-s-revenue-streams-have-changed-2003-2013_chartbuilder-2

Myndigheterna i Ferguson är knappast ensamma om att ha klurat ut denna alternativa inkomstkälla. På sina håll är polisen helt öppen med att de förväntas balansera budgeten genom fler böter. En studie på data från North Carolina pekar på ett samband mellan städers sämre ekonomi och en ökad tendens att dela ut trafikböter: ”a one percentage point decrease in last year’s local government revenue results in roughly a 0.32 percentage point increase in the number of traffic tickets in the following year.”

I Baltimore, där protesterna efter mordet på Freddie Gray varit omfattande, har staden byggt ut landets mest omfattande system av fartkameror. 2012 drog de in 20 miljoner dollar till stadens budget. En granskning visade dock att 70 000 av de fortkörningsböter som delades ut detta år var felaktiga. Staden delar också ut böter och avgifter för sådant som skräpiga trädgårdar och säljer människors hem på exekutiv auktion om de inte kan betala.

De vinstdrivna polistrakasserierna fördelas inte jämt över befolkningen.

Though blacks make up only two-thirds of Ferguson’s population, nearly nine-tenths of vehicle stops in Ferguson involve black drivers. Those drivers are almost twice as likely as white drivers to be searched and twice as likely to be arrested. That’s despite the fact that searches of black drivers result in discovery of contraband 22% of the time, while white drivers searched by police are found to have contraband 34% of the time.

Trakasserierna riktar sig mot grupper som redan är marginaliserade, inte mot de som har politisk makt, ekonomiskt kapital eller inflytande över media och den offentliga debatten. I Förenta staterna är den typen av marginalisering intimt knuten till ras och klass.

Vad betyder den här utvecklingen för människors liv? Konkret.

Uteblivna infrastruktursatsningar är inte bara siffror i en rapport. Det är hål i gatan som aldrig lagas. Det är broar som stängs av för trafik. Det är vattenledningar som springer läck och dagvattenbrunnar som översvämmas. Det är bussar och tåg som slutar gå. Det är skolor och sjukhus som förfaller. Det är gatubelysning som stängs av.

Det är ett samhälle där myndigheterna, staten, allt mer drar sig tillbaks och lämnar människor åt sitt eget öde. Förutom i ett avseende. Det är ett samhälle där statens våldsapparat blir allt mer intresserad av människorna som inkomstkällor. Den lokala, i hög grad militariserade, polismakten beter sig mer och mer som en ockupationsmakt ute efter att suga ut vartenda grand av lokalbefolkningen.

Situationen liknar Interregnumperioden i det Heliga romerska riket av tysk nation i slutet av 1200-talet då centralmakten kollapsade. Många av de lokala feodalherrarna förvandlades till rovriddare, Raubritter, som satte upp egna tullstationer, bestal köpmän och bönder och rövade bort människor.

En statsmakt som inte längre kan leverera exempelvis en fungerande infrastruktur, vare sig det är säkra handelsvägar i medeltidens Tysk-romerska rike eller fungerande gatubelysning i dagens Förenta stater, lever farligt. Den riskerar att förlora sin ideologiska legitimitet. Börjar dess våldsapparat sedan uppträda öppet som parasiter på det arbetande folket är uppror och motstånd i det närmaste garanterat.

För rovriddarna slutade det illa. Deras borgar brändes och de själva hängdes. Det finns mycket att lära av historien.

Den generaliserade monopolkapitalismen och skräckfilmerna

När Samir Amin nyligen talade i Uppsala1 karaktäriserade han dagens ekonomiska system som generaliserad finansialiserad monopolkapitalism. Den kvalitativa övergången till ett generaliserat system inträffade efter mitten av 1970-talet när ingen ekonomisk aktivitet längre kunde äga rum utanför monopolens kontroll.

Small and medium enterprises, and even the large corporations that are not strictly speaking oligopolies are locked in a network of control put in place by the monopolies. Their degree of autonomy has shrunk to the point that they are nothing more than subcontractors of the monopolies.2

Vad betyder detta i praktiken?

Det betyder att Roland Hånell måste lägga ner sin skräckfilmsbutik. I teorin kan naturligtvis Roland sälja sina filmer mot kontanter som hans kunder skickar på posten. Då är han enbart beroende av det statliga postväsendet. I verkligheten är Rolands företag beroende av de betalningstjänster som bankmonopolen tillhandahåller.

Små och medelstora företag, till och med stora företag är inte bara beroende av monopolkapitalet för investeringar utan för själva tillgången till marknader och de finansiella systemen.

Graden av generalisering är en empirisk fråga. Däremot tror jag inte att vi bör försöka fastslå exakt när ingen ekonomisk aktivitet längre förekommer utanför monopolkapitalets kontroll. En sådan absolut nollpunkt kommer säkert aldrig existera i praktiken. Generaliseringen bör precis som monopoliseringen förstås som en process snarare än ett kristalliserat tillstånd.

Detta innebär en motsättning inom kapitalismen. Globalt har det inte minst inneburit en motsättning mellan självägande jordbrukare och agrikulturmonopolen. Men även i Sverige finns alltså småborgare, och jag använder begreppet här i analytisk mening och inte som ett moraliskt invektiv, som hamnar i konflikt med monopolkapitalet.

Det har betydelse för vilka typer av politiska allianser som går att formera men det får inte innebära något vulgärmarxistiskt vurmande för småskalig kapitalism3 eller den goda produktiva kapitalismen som ska räddas från den parasitära finanskapitalismen. Målet med att konkret undersöka förkastningar och sprickbildningar i systemet måste vara att hitta vägar ut ur kapitalismen.

  1. Jag har samlat mitt livetwittrande från föreläsningen här
  2. Samir Amin, ”Audacity, more audacity”
  3. Se David Harveys Rebel Cities för en diskussion om småskalig monopolkapitalism

Matkrisens följder: Jordimperialism

”Jorden tillhör de som brukar den.”
– Emiliano Zapata

Efter den första matkrisen 2007 – 2008 fick vi lära oss ett nytt begrepp, ”land grabbing”1, processen varigenom multinationella företag, regeringar och riskkapitalfonder köper upp jordbruksmark i fattiga länder för produktion av livsmedel och biobränsle eller ibland för att hållas i träda som en framtida investering.

Enligt en rapport från Världsbanken omfattades 56 miljoner hektar, en yta motsvarande hela Ukraina, av land grabbing under ett enda år, två tredjedelar av dessa landområden fanns i subsahariska Afrika. 2010 bedrevs emellertid jordbruksverksamhet enbart på en femtedel av de köpta områdena.

Bakom land grabbing finns två drivande faktorer, regeringars behov av att säkra mattillgång för sina medborgare i matkrisens spår och kapitalets behov av stabila investeringar i finanskrisens spår. Världsbanken har varit drivande i att ta fram lagändringar som möjliggör landköp.

Efter den första prischocken 2007 började länder som Saudiarabien, Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten, Egypten, Japan och Sydkorea i stor skala köpa upp mark i länder som Sudan, Uganda, Kambodja och Pakistan.

Gulfstaterna har drabbats hårt av vattenbrist och gått från att vara självförsörjande på t ex vete till att bli helt importberoende. Med en allt mer osäker världsmarknad har de känt sig tvungna att starta stora statsledda investeringsprojekt i Sudan, Pakistan och Sydostasien för att försäkra sig om att långsiktigt kunna förse sina stora och fattiga gästarbetarbefolkningar med billig mat.

Kina har 19 procent av världens befolkning men bara 9 procent av världens jordbruksmark. Den kinesiska regeringens jordbruksprojekt i Afrika har blivit mycket omtalade i västerländsk media, professor Deborah Bräutigam rapporterar emellertid att flera av de projekt som rapporterats om helt enkelt aldrig ägt rum. Även om det spekuleras kring Kinas långsiktiga intressen så står det idag klart att kinesisk land grabbing i Afrika i syfte att säkra livsmedelstillgång inte utgör de storskaliga planer som ibland hävdas i väst.

Västerländska medier och NGO:ers upptagenhet med Kinas närvaro i Afrika, där redan motbevisade nyhetsankor återanvänds gång på gång, tycks vara mer motiverad av politiska intressen än omsorg om den afrikanska kontinenten.

Som tidigare konstaterats har bostadsbubblorna och den osäkra finansmarknaden gjort att stora finanskapitalistiska investerare riktat sitt intresse mot råvarumarknaden. När fortsatt höga livsmedelspriser framstår som en oundviklig framtid har finanskapitalet också i allt högre grad fått upp ögonen för direkt ägande av jorden som en form av säker säker investering.

Världens största kapitalförvaltare, amerikanska BlackRock, skapade 2008 en hedgefond för jordbruksinvesteringar med 30 miljoner dollar avsatta för uppköp av land. De svenska investmentbolagen Black Earth Farming och Alpcot-Agro har köpt 459 000 hektar i Rysslands bördiga svartjordsbälte.

Enligt en rapport från ett antal europeiska NGO:er har de stora bankerna främst satsat på råvarubörsen medan pionjärerna för direkta jordköp varit mindre aktörer: ”a series of relatively small investment vehicles, created and headed by former ‘golden boys’ of big financial groups, seasoned corporate raiders or obscure fraudsters looking for ways to make easy money.”

Ett exempel är finansmannen Phil Heilberg med bakgrund i försäkringsbolaget AIG som blivit en av Afrikas största privata jordägare genom att samarbeta med militärer, milisgrupper och krigsherrar.

Ekot har också kunnat avslöja hur svenska biståndspengar investeras i ett företag som ägnar sig åt land grabbing i Sierra Leone. Att dra gränsen mellan statliga och privatkapitalistiska intressen i land grabbing-processer är inte alltid enkelt.

Lorenzo Cotula vid International Institute for Environment and Development påpekar i en artikel2 att vi inte ska underskatta lokala eliters roll i omfördelningen av jordägande. I flera afrikanska länder står storbönder och urbana medelklassgrupper för mer än 75 procent av alla jordköp under de senaste åren. Även i Kina pågår som bekant intensiva konflikter om jorden inom landet.

För förhoppningsfulla ekonomer och politiker har land grabbing framstått som en lösning på problemet med kronisk underfinansiering av den fattiga världens jordbruk som råder under den nyliberala matregimen. Men det finns goda skäl att vara skeptisk.

I många länder, särskilt i Afrika, är brukarnas äganderätt till jorden svag och mer baserad på tradition än juridik. Världsbanken räknar med att bara mellan två och tio procent av jorden i Afrika är formellt privatägd. I flera länder tillhör all eller en stor del av jorden staten. När staten säljer eller hyr ut marken fördrivs lokalbefolkningen och förlorar sitt levebröd. Ibland får de ekonomisk ersättning från staten eller köparen men studier från Ghana och Etiopien visar att ersättningarna knappast räcker för att de ska kunna återgå till samma levnadsnivå.

Ett argument som förekommer är att landinvesteringar omfattar jord som är obrukad eller underutnyttjad. Problemet med detta är att mark som räknas som oanvänd kan ha en viktig ekonomisk betydelse för boskapsskötare eller för marginaliserade grupper som kvinnor, etniska minoriteter och internflyktingar. Land grabbing kan, precis som när Marx myntade begreppet, förstås som en väldigt konkret form av kapitalackumulation genom inhägnande av allmänningar.

Bolag och regeringar är inte bara ute efter jord, även vatten har blivit en värdefull resurs. I Nilens avrinningsområde har redan miljontals hektar land hyrts ut. Stora bevattningsprojekt leder bort det vatten som är bokstavlig talat livssviktigt för miljoner. Nigerdeltat i Mali beräknas kunna bevattna 250 000 hektar, ändå har den malinesiska staten redan sålt rättigheterna till 470 000 hektar i området. Även här handlar det om att en allmänning som utgjort grunden för lokalbefolkningens möjlighet att arbeta och leva inhägnas och förvandlas till en vara.

När människors rätt till mat och vatten hotas kommer de förhoppningsvis inte bara se på medan grödorna som deras jord ger skeppas iväg eller när jorden läggs i träda för att fungera som investeringsobjekt för någon kapitalfond. Redan 2009 bidrog intensiva protester på Madagaskar mot ett avtal som skulle hyra ut hälften av landets jordbruksmark till det sydkoreanska företaget Daewoo till att regeringen störtades och att avtalet revs upp.

Det räcker knappast med linjen som företräds av Världsbanken, G8 och vissa västerländska NGO:er där land grabbing ska bli ”ansvarsfulla agrikulturella investeringar” genom etiska riktlinjer. Enda vägen mot en hållbar och rättvis matregim är den som stakats ut av internationella miljö- och bonderörelser:

Rather than be codified and sanctioned, land grabbing must be immediately stopped and banned. This means that parliaments and national governments should urgently suspend all large-scale land transactions, rescind the deals already signed, return the misappropriated lands to communities and outlaw land grabbing. Governments must also stop oppressing and criminalising peoples for defending their lands and release detained activists.

Jorden åt dem som brukar den, som Zapata sa.

  1. Begreppet myntades faktiskt av Marx i Kapitalets femtonde kapitel: ”The labourers are first driven from the land, and then come the sheep. Land grabbing on a great scale, such as was perpetrated in England, is the first step in creating a field for the establishment of agriculture on a great scale.”
  2. Lorenzo Cotula, ”The international political economy of the global land rush: A critical appraisal of trends, scale, geography and drivers”, Journal of Peasant Studies, 39:3-4

Matkrisens orsaker: Den nyliberala matregimen

I slutet av 1980-talet utvecklade de marxistiskt influerade forskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva hur produktionen och konsumtionen av livsmedel organiseras på global skala.1

Den första matregimen varade från1870-talet till första världskrigets utbrott och kännetecknades av europeisk import av spannmål och boskap från det industrialiserade jordbruket i bosättarkolonier som Förenta staterna, Kanada, Argentina och Australien. Dessa baslivsmedel kompletterades med varor som socker, kaffe, te och kakao, framställda i koloniernas monokulturella och arbetsintensiva plantagejordbruk.

Den andra matregimen, som varade från andra världskrigets slut till tidigt 1970-talet, präglades av kalla krigets logik. Sovjetunionen och Förenta staterna använde jordbruks- och matpolitiken för att knyta till sig regimer i Syd.2

1900-talets stora folkresningar hade inte i huvudsak baserats på metropolernas proletärer utan på lantarbetare och småbönder i periferin.

Förenta staterna ansåg att en självägande bondeklass i de nyligen avkoloniserade staterna skulle kunna utgöra en buffert mot revolutionära strömningar och uppmuntrade därför återhållsamma jordreformer och produktionshöjningar genom införande av ny teknologi och nya växthybrider. Den globala gröna revolutionen finansierades av Världsbanken, Rockefellerstiftelsen och Fordstiftelsen. Jordbruket blev allt mer mekaniserat och industrialiserat.

Samtidigt som delar av bondeklassen i Syd stärktes genom jordreformer och investeringsprogram ställdes de också inför sjunkande matpriser och svårigheten att konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade jordbruksexport.

Under 1980-talet växte en tredje matregim, den nyliberala, fram. Enligt Farshad Araghi kännetecknas den framför allt av:

  1. the deregulation of land markets and the reversal of land reform policies originating in the national developmentalist era
  2. drastic cuts in farm subsidies and price supports and the disengagement of both postcolonial states and the World Bank from irrigation support
  3. the expanded use of agrarian biotechnologies and the expanded commodification of seeds and seed reproduction; a marked, and growing, dependence on chemical, biological, and hydrocarbon farm inputs
  4. the promotion of agroexports at the expense of food crops through an expansion of livestock agroexports, expanded cash crop production for export as animal feed, and the export of niche luxury foods, fresh fruits, vegetables, and ornamental flowers for the global centers of overconsumption.3

Samtidigt som länder i Syd påtvingades en nyliberal modell fortsatte Förenta staterna och EU att subventionera sina jordbrukssektorer. I de rikaste 30 länderna kommer 30 procent av jordbrukets inkomster från statliga subventioner. Denna politik har i praktiken slagit sönder jordbruket i världens fattiga länder. På 60-talet var tredje världen nettoexportör av mat, exportinkomsterna uppgick årligen till ca sju miljarder dollar. Idag importeras istället årligen mat för elva miljoner från Förenta staterna och EU.4

Haiti utgör ett åskådliggörande exempel. I slutet av 80-talet importerade Haiti 5 procent av sitt risbehov. 1995 krävde emellertid Internationella valutafonden att landet skulle sänka sin importskatt på ris från 35 procent till tre procent för att kunna få nya lån. När det inte längre skyddades av tullmurar kunde det haitiska jordbruket aldrig konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade risbönder. Idag importerar Haiti 75 procent av sitt risbehov från Förenta staterna.5

Ett annat välkänt exempel är Malawi i södra Afrika. Under 90-talet beslutade Malawis regering att gratis dela ut ”startpaket” med gödningsmedel och utsäde till småbönder. 1999 krävde Världsbanken att projektet skulle upphöra, med hänvisning till att det ledde till snedvriden konkurrens. 2000 till 2002 drabbades Malawi av svår svält. Fem miljoner av landets tolv miljoner innevånare blev beroende av hjälpsändningar.

2005 beslutade landets nytillträdde president Bingu wa Mutharika att subventionera priset på gödningsmedel med två tredjedelar och införa rabatter på utsäde. Sädproduktionen nära tredubblades och landet gick från svältdrabbat till nettoexportör av mat och kunde till och med ge matbistånd till andra afrikanska stater.6

Prisdumpning, underinvestering i mekanik och bevattning, avskaffade subventioner och ett fokus på att producera lyxprodukter som snittblommor har i land efter land lett till minskad matproduktion och ökat importberoende. Det är en grundläggande strukturell orsak till den matkris som världen just nu plågas av.

  1. Philip McMichael, ”A food regime genelogy”, Journal of Peasant Studies, 36:1; Harriet Friedmann & Philip McMichael, ”Agriculture and the state system: The rise and decline of national agricultures, 1870 to the present”, Sociologia Ruralis, 29:2.
  2. Till exempel Sovjetunionens sockeravtal med Kuba eller Förenta staternas användning av sitt jordbruksöverskott som livsmedelsbistånd.
  3. Farshad Araghi, Peasants, Globalization, and Dispossession: A World Historical Perspective.
  4. Walden Bello, Matkrigen.
  5. Fred Weston, ”What is really behind the food crisis”.
  6. Celia W. Dugger, ”Ending Famine, Simply by Ignoring the Experts”; Ernest Harsch, ”Investing in Africa’s farms – and it’s future”.

Matkrisens orsaker: Spekulation i hunger

Mot slutet av 2006 började delar av finanskapitalet att dra sig undan från bostadsmarknaden i Förenta staterna. Bostadsbubblan var på väg att spricka. Men var skulle de ta vägen? Allt fler spekulanter började kasta blickar mot råvarumarknaden. Commodity Futures Modernization Act som klubbades igenom 2000 under Bill Clinton hade avsevärt förenklat möjligheterna att spekulera på råvarubörsen. Dessutom hade New York-börsen under 2006 gått ihop med börshusen i Amsterdam, Bryssel, Lissabon och Paris för att skapa en internationell råvarubörs.

Stigande matpriser och svajig finansmarknad har fått allt fler aktörer att flytta kapital till råvarubörsen. 2006 beräknas ca 65 miljarder dollar ha omsatts i livsmedelsspekulation, 2011 var den siffran 126 miljarder dollar.  Sedan 2008 har efterfrågan på terminskontrakt i livsmedel, dvs avtal om köp av framtida skördar till ett fast pris, ökat med 40 procent. I april 2008 konstaterade New York Times att finanskapitalet kontrollerade hälften av alla terminskontrakt i vete, majs och boskap på råvarubörserna i New York, Kansas City och Chicago.  Enligt Världsbanken var 99,5 procent av all handel med livsmedelsterminskontrakt under 2010 ren spekulation, endast 0,5 procent handlade om verkliga köp.

Figuren visar utvecklingen på vetebörsen i Chicago där det spekulativa kapitalet på tio år ökade från 23 procent till 69 procent.

Francisco Contreras, ordförande i Latinamerikagrupperna skriver:

Livsmedelsjättar som Cargill, Kellogg, Kraft, ADM spekulerar fritt med skördar och livsmedel som de indirekt också kontrollerar. Enligt Traders Group Inc har även ett spekulativt finanskapital sökt sig till livsmedelsfuturer när tillväxten minskar och räntorna är låga. De största ”dealers” i livsmedelsråvarubaserade derivatmarknaderna är i USA Goldman Sachs, JP Morgan och Bank of America och i Europa Credit Suisse, Deutsche Bank, HSBC, Rabobank och UBS.

Förutom att spekulationen i sig driver upp priserna så skapar den också skapar en situation där flera mäktiga ekonomiska intressen tjänar på att de stiger. Många av dem har möjlighet att direkt påverka den globala marknaden. Vi har till exempel sett hur jordbruksoligopolen kan påverka priserna genom sin kontroll över produktionen av konstgödsel. Andra intressenter använder mer direkta metoder. Råvarujätten Glencore, som kontrollerar tio procent av världens veteproduktion, lyckades 2010 förmå Ryssland att förbjuda all veteexport efter den svåra torrperioden. Strax innan hade företaget börjat spekulera i stigande vetepriser. I Belgien är företaget misstänkt för att ha försökt komma åt insiderinformation om EU:s exportstöd.

Att spekulationen starkt bidragit till matkrisen visar sig bland annat genom att priset på viktiga basvaror som hirs, maniok och potatis stigit mycket mindre än priset på vete, ris, majs och soja. Skillnaden mellan dessa är att den förra gruppen i regel inte säljs som terminskontrakt på råvarubörsen och därför inte påverkas av spekulationen.

Se gärna denna intervju där Jayati Gosh, professor i ekonomi vid Jawaharlal Nehru University, förklarar hur finansspekulanterna driver upp matpriserna.