Matkrisens följder: Jordimperialism

”Jorden tillhör de som brukar den.”
– Emiliano Zapata

Efter den första matkrisen 2007 – 2008 fick vi lära oss ett nytt begrepp, ”land grabbing”1, processen varigenom multinationella företag, regeringar och riskkapitalfonder köper upp jordbruksmark i fattiga länder för produktion av livsmedel och biobränsle eller ibland för att hållas i träda som en framtida investering.

Enligt en rapport från Världsbanken omfattades 56 miljoner hektar, en yta motsvarande hela Ukraina, av land grabbing under ett enda år, två tredjedelar av dessa landområden fanns i subsahariska Afrika. 2010 bedrevs emellertid jordbruksverksamhet enbart på en femtedel av de köpta områdena.

Bakom land grabbing finns två drivande faktorer, regeringars behov av att säkra mattillgång för sina medborgare i matkrisens spår och kapitalets behov av stabila investeringar i finanskrisens spår. Världsbanken har varit drivande i att ta fram lagändringar som möjliggör landköp.

Efter den första prischocken 2007 började länder som Saudiarabien, Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten, Egypten, Japan och Sydkorea i stor skala köpa upp mark i länder som Sudan, Uganda, Kambodja och Pakistan.

Gulfstaterna har drabbats hårt av vattenbrist och gått från att vara självförsörjande på t ex vete till att bli helt importberoende. Med en allt mer osäker världsmarknad har de känt sig tvungna att starta stora statsledda investeringsprojekt i Sudan, Pakistan och Sydostasien för att försäkra sig om att långsiktigt kunna förse sina stora och fattiga gästarbetarbefolkningar med billig mat.

Kina har 19 procent av världens befolkning men bara 9 procent av världens jordbruksmark. Den kinesiska regeringens jordbruksprojekt i Afrika har blivit mycket omtalade i västerländsk media, professor Deborah Bräutigam rapporterar emellertid att flera av de projekt som rapporterats om helt enkelt aldrig ägt rum. Även om det spekuleras kring Kinas långsiktiga intressen så står det idag klart att kinesisk land grabbing i Afrika i syfte att säkra livsmedelstillgång inte utgör de storskaliga planer som ibland hävdas i väst.

Västerländska medier och NGO:ers upptagenhet med Kinas närvaro i Afrika, där redan motbevisade nyhetsankor återanvänds gång på gång, tycks vara mer motiverad av politiska intressen än omsorg om den afrikanska kontinenten.

Som tidigare konstaterats har bostadsbubblorna och den osäkra finansmarknaden gjort att stora finanskapitalistiska investerare riktat sitt intresse mot råvarumarknaden. När fortsatt höga livsmedelspriser framstår som en oundviklig framtid har finanskapitalet också i allt högre grad fått upp ögonen för direkt ägande av jorden som en form av säker säker investering.

Världens största kapitalförvaltare, amerikanska BlackRock, skapade 2008 en hedgefond för jordbruksinvesteringar med 30 miljoner dollar avsatta för uppköp av land. De svenska investmentbolagen Black Earth Farming och Alpcot-Agro har köpt 459 000 hektar i Rysslands bördiga svartjordsbälte.

Enligt en rapport från ett antal europeiska NGO:er har de stora bankerna främst satsat på råvarubörsen medan pionjärerna för direkta jordköp varit mindre aktörer: ”a series of relatively small investment vehicles, created and headed by former ‘golden boys’ of big financial groups, seasoned corporate raiders or obscure fraudsters looking for ways to make easy money.”

Ett exempel är finansmannen Phil Heilberg med bakgrund i försäkringsbolaget AIG som blivit en av Afrikas största privata jordägare genom att samarbeta med militärer, milisgrupper och krigsherrar.

Ekot har också kunnat avslöja hur svenska biståndspengar investeras i ett företag som ägnar sig åt land grabbing i Sierra Leone. Att dra gränsen mellan statliga och privatkapitalistiska intressen i land grabbing-processer är inte alltid enkelt.

Lorenzo Cotula vid International Institute for Environment and Development påpekar i en artikel2 att vi inte ska underskatta lokala eliters roll i omfördelningen av jordägande. I flera afrikanska länder står storbönder och urbana medelklassgrupper för mer än 75 procent av alla jordköp under de senaste åren. Även i Kina pågår som bekant intensiva konflikter om jorden inom landet.

För förhoppningsfulla ekonomer och politiker har land grabbing framstått som en lösning på problemet med kronisk underfinansiering av den fattiga världens jordbruk som råder under den nyliberala matregimen. Men det finns goda skäl att vara skeptisk.

I många länder, särskilt i Afrika, är brukarnas äganderätt till jorden svag och mer baserad på tradition än juridik. Världsbanken räknar med att bara mellan två och tio procent av jorden i Afrika är formellt privatägd. I flera länder tillhör all eller en stor del av jorden staten. När staten säljer eller hyr ut marken fördrivs lokalbefolkningen och förlorar sitt levebröd. Ibland får de ekonomisk ersättning från staten eller köparen men studier från Ghana och Etiopien visar att ersättningarna knappast räcker för att de ska kunna återgå till samma levnadsnivå.

Ett argument som förekommer är att landinvesteringar omfattar jord som är obrukad eller underutnyttjad. Problemet med detta är att mark som räknas som oanvänd kan ha en viktig ekonomisk betydelse för boskapsskötare eller för marginaliserade grupper som kvinnor, etniska minoriteter och internflyktingar. Land grabbing kan, precis som när Marx myntade begreppet, förstås som en väldigt konkret form av kapitalackumulation genom inhägnande av allmänningar.

Bolag och regeringar är inte bara ute efter jord, även vatten har blivit en värdefull resurs. I Nilens avrinningsområde har redan miljontals hektar land hyrts ut. Stora bevattningsprojekt leder bort det vatten som är bokstavlig talat livssviktigt för miljoner. Nigerdeltat i Mali beräknas kunna bevattna 250 000 hektar, ändå har den malinesiska staten redan sålt rättigheterna till 470 000 hektar i området. Även här handlar det om att en allmänning som utgjort grunden för lokalbefolkningens möjlighet att arbeta och leva inhägnas och förvandlas till en vara.

När människors rätt till mat och vatten hotas kommer de förhoppningsvis inte bara se på medan grödorna som deras jord ger skeppas iväg eller när jorden läggs i träda för att fungera som investeringsobjekt för någon kapitalfond. Redan 2009 bidrog intensiva protester på Madagaskar mot ett avtal som skulle hyra ut hälften av landets jordbruksmark till det sydkoreanska företaget Daewoo till att regeringen störtades och att avtalet revs upp.

Det räcker knappast med linjen som företräds av Världsbanken, G8 och vissa västerländska NGO:er där land grabbing ska bli ”ansvarsfulla agrikulturella investeringar” genom etiska riktlinjer. Enda vägen mot en hållbar och rättvis matregim är den som stakats ut av internationella miljö- och bonderörelser:

Rather than be codified and sanctioned, land grabbing must be immediately stopped and banned. This means that parliaments and national governments should urgently suspend all large-scale land transactions, rescind the deals already signed, return the misappropriated lands to communities and outlaw land grabbing. Governments must also stop oppressing and criminalising peoples for defending their lands and release detained activists.

Jorden åt dem som brukar den, som Zapata sa.

  1. Begreppet myntades faktiskt av Marx i Kapitalets femtonde kapitel: ”The labourers are first driven from the land, and then come the sheep. Land grabbing on a great scale, such as was perpetrated in England, is the first step in creating a field for the establishment of agriculture on a great scale.”
  2. Lorenzo Cotula, ”The international political economy of the global land rush: A critical appraisal of trends, scale, geography and drivers”, Journal of Peasant Studies, 39:3-4

Matkrisens följder: Brödupprorens tid

Hungerkravall i Stockholm 1917

Aldrig i modern tid har Sverige varit så nära en revolutionär situation som 1917. Det var året för Västervikssovjeten, Seskaröupproret, soldatmyterier och tiotusentals demonstrerande arbetare över hela landet. 1917 var också ett hungerår i Sverige.

Skörden 1916 hade varit dålig, de så kallade gulaschbaronerna gjorde stora pengar på att exportera svenska livsmedel till centralmakterna och när Tyskland i februari inledde det totala ubåtskriget ströps all livsmedelsinförsel. Bröd ransonerades till 200 gram per dag. Potatisen, fattigmaten, fanns knappt att köpa. Arbetarna krävde fred och demokrati, men framför allt krävde de bröd.

Arbetarna tog till direkta aktioner för att hindra matspekulanterna. I regel stals aldrig livsmedel. Istället tog de sig in hos handlare, bagare och bönder för att inventera deras lager. Varorna tvångsköptes till priser som arbetarna fastslog som rättvisa. Håkan Blomqvist citerar en tidningsnotis från Göteborg som beskriver ett typiskt förfarande:

Ett stort antal av de strejkande varvsarbetarna jämte en del andra samlades på torsdagsmorgonen utanför handlaren Bernhard Samuelssons butik i Kvillebäcken, där man dagen innan vid en inventering påträffat ett 40-tal säckar potatis vilka innehavaren lovat sälja på morgonen. Nu hade herr Samuelsson i förskräckelsen blivit så välvillig att han ville skänka bort potatisen som han förut hållit undan, men detta ville arbetarna ej vara med om. Potatisen såldes därför i 5 kilos poster för 50 öre. Det blev naturligtvis en oerhörd tillslutning av köpare.

I tvångsköpen möttes två principer, kapitalismens marknadsekonomi och ”massans moraliska ekonomi”, en förkapitalistisk föreställningsvärld där hungrandes rätt till mat alltid övertrumfar det privata vinstintresset.1

Det är inte bara i Sverige 1917 och Egypten 2011 som hunger leder till kravaller och uppror. Ett forskarlag vid New England Complex Systems Institute har försökt att mäta korrelationen mellan våldsamma protester och stigande matpriser.2

Figuren visar FAO:s matprisindex och matkravaller. Siffran inom parentes anger antalet dödade i konflikterna.

Forskarnas slutsats är att ett matprisindex på över 210 punkter stark korrelerar med oroligheter, kravaller och upprorsförsök.

FAO:s rapport från juni i år visar ett prisindex på 201 punkter och en generell nedåtgående trend, samtidigt finns en oro för vad torkan i Förenta staterna ska innebära och majspriserna har på bara några veckor stigit med 40 procent.

Vi ser framför oss ett scenario där matpriserna kommer vara stabilt höga eller något stigande beroende på strukturella faktorer som ökade efterfrågan viken inte kan mötas av ökad produktivitet. Spekulation och klimatrelaterade väderfenomen kommer att driva fram prisspikar från en redan hög nivå.

I Sverige lägger hushållen i genomsnitt tolv procent av sina inkomster på livsmedel, att jämföras med länder i tredje världen där hushållen ofta har matkostnader på runt 80 procent av sin budget. I Sverige och liknande länder består priset på matvaror i högre grad av kostnader för förädling, transport, förpackning och reklam vilket gör matpriserna mindre känsliga för prisspikar på råvarumarknaden. Det kommer antagligen även i fortsättningen vara i tredje världen som vi ser de stora brödupproren.

Samtidigt kommer rapporter från Storbritannien, där låginkomsttagare har minskat sina inköp av frukt och grönsaker med en tredjedel, och Förenta staterna där matbankerna som förser soppkök, härbärgen och fattiga familjer med livsmedel har svårt att få resurserna att räcka till.

Matkrisens orsaker: Jordförlust, vattenbrist och klimatförändringar

Planetens ökade befolkning innebär att färre och färre hektar odlingsbar mark blir tillgängligt per person.

Situationen förvärras ytterligare av att vi årligen förlorar ca 10 miljoner hektar odlingsmark genom erosion, övergödning, överbetning, urlakning av näringsämnen, överbevattning, kemiska föroreningar och att åkrar tas i anspråk för bebyggelse. Dessutom påverkas 25 till 40 procent av världens odlingsmark av negativa effekter som gör att den inte kan utnyttjas till sin fulla kapacitet. I Förenta staterna förstörs matjord tio gånger snabbare än den återskapas, i Indien och Kina är siffran snarare 30 till 40 gånger snabbare.

Idag håller två nya ökenområden att bre ut sig i världen, det ena i nordvästra Kina och västra Mongoliet och det andra i Centralafrika. I Kina förloras varje år omkring 3 600 kvadratkilometer odlingsjord till ökenutbredningen.

Ett annat hot mot jordarnas produktivitet är överpumpningen där grundvatten tas upp snabbare än det kan återskapas. Under 20 år lyckades Saudiarabien vara självförsörjande på vete genom konstbevattning, idag är grundvattennivåerna så låga att man snart inte har någon egen veteproduktion alls. Flera länder i Västasien drabbas av  minskade skördar på grund av grundvattenförlust. 175 miljoner indier och 130 miljoner kineser sägs vara beroende av överpumpning för sin matförsörjning.

Jordförlust och vattenbrist hänger samman med klimatförändringarna. Extrema väderförhållanden har skapat rekordstora översvämningar i Förenta staterna, Kanada och Australien. I Pakistan har en yta av Italiens storlek ställts under vatten och jordbruket har i princip slagits ut. 2010 skadades den ryska veteproduktionen svårt av extrem torka. Uppvärmningen av Indiska oceanen har lett till årligt återkommande torrperioder på Afrikas horn. Stigande temperaturer medför minskande skördar genom försämrad fotosyntes, utslagen pollinering och uttorkning av växterna. En tumregel är att för varje grad Celsius som medeltemperaturen ökar så minskar skörden med 10 procent.

Om kriget kommer II: A New Hope

Den första texten på bloggen, som jag skrev en kort tid efter valet, präglades av sorg, vanmakt och vrede. Föga kunde jag väl då ana att första halvan av 2011 skulle präglas av stora folkliga resningar: i arabvärlden, i Grekland, i Spanien, i Storbritannien, i Wisconsin och på många andra platser.

Den globala reaktion på kapitalismens kriser som jag längtade efter verkar nu ha brutit ut i full blom och över världen blåser en verklig vårvind. Att analysera samtiden är alltid riskabelt, Minervas uggla flyger som bekant först i skymningen, men utan en förståelse av upproren är det omöjligt för revolutionärer att formulera en väg framåt.

Vi kan skissartat konstatera att det finns vissa återkommande drag i revolterna:

  • Det handlar om breda folkliga samlingar vilka inkluderar olika klasser och skikt. Motsättningar mellan politiska och religiösa fraktioner har ofta överbryggts i den direkta kampen.
  • Välutbildade ungdomar utan arbete och framtidsutsikter har ofta utgjort en ledande kraft, det gäller lika väl i arabvärlden som i den brittiska studentkampen.
  • Arbetarklassen befinner sig i rörelse och har på flera håll gått ut i mäktiga strejker. Hur arbetarkampen kan anknyta till den folkligt-demokratiska kampen återstår att se.
  • Den huvudsakliga kampmetoden har varit stora öppna disciplinerade demonstrationer.
  • Torgen har blivit symboler för rörelserna. Genom att ta kontrollen över torg har man upprättat baser för motståndet och forum för dialog och planering.
  • Någon klar ledning för rörelserna saknas i regel. Massmöten, spontanitet och mobilisering via sociala medier har varit det normala.
  • Den traditionella vänstern har spelat en undanskymd roll i mobiliseringen. Många utav demonstranterna har upplevt att ingen etablerad politisk kraft företräder deras intressen.

De revolutionära rörelserna har vuxit fram ur kapitalismens kris, ur finanskrisen, ur matkrisen, ur klimatkrisen, ur oljekrisen. För marxister väcker den globala situationen många frågor. Hur långt kommer upproren att nå? Borgerlig-demokratisk eller permanent revolution? Kommer ett nytt ledarskap att födas ur rörelserna? Kan industriarbetarklassens strejkkamp kopplas samman med andra skikts territoriella kamp?

Allt under himlen befinner sig i fullständigt kaos; situationen är förträfflig.
– Mao Tse-tung