Etikettarkiv: Folkbildning

Store Nilsson och jag

Publicerat av
2

En annan bacchusdyrkare var en arbetare kallad ”Store Nilsson”, som år 1885 blev medlem. Han var mycket begiven på spritdrycker och då han därtill var mycket svartsjuk på sin hustru, blev det häftiga uppträdande mellan dem. Ibland slutade det med riktiga slagsmål. Denne blev tack vare sitt medlemskap i logen en skötsam och ordentlig man. På grund av sin längd och grova kroppsbyggnad blev han logens fanbärare vid nykterhetsdemonstrationer samt vid begravningar.

Jag anklagas ofta, och med all rätt, för att vara sentimental och att ofta skriva om att jag gråter. Det här är också en sentimental text. När jag först läste om Store Nilsson i krönikan över logen nr 297 Ansgarius av IOGT i Klintehamn på Gotland föll jag i häftig gråt. Varför blir jag så fruktansvärt rörd?

Jag är folkrörelsehistoriskt överintresserad. Jag älskar berättelserna om nykterhetsrörelsens pionjärer i boken Godtemplarminnen där jag stötte på Store Nilsson. De flesta är variationer på samma tema. Okunnigheten, mörkret, fylleriet, det tunga arbetet, herrskapsväldet, underdånigheten inför kyrkoherden och brukspatron. Och så mitt i eländet kommer den, nykterhetslogen.

Och med logen kommer nya idéer, kommer böcker och tidningar, kommer samlingslokalen som inte prästen eller folkskolläraren råder över. Framförallt kommer den stora insikt som varit bärande för alla folkrörelser: ”En annan värld är möjlig.”

I logen får sömmerskor och stuveriarbetare och torpare vara med och göra sina röster hörda, deras åsikter betyder något, lika mycket som alla andras. I logen växer tanken att den som kunde vara med och bestämma över logens budget eller bygget av ett ordenshus nog lika gärna kunde vara med och bestämma i kommunfullmäktige. I loger, frikyrkoförsamlingar och fackföreningsavdelningar formuleras demokratins grundsatser, folkstyret, folkmakten.

Men med logen kommer inte bara idén att samhället skulle kunna vara annorlunda och bättre. Det är också idén att livet skulle kunna vara annorlunda och bättre för Store Nilsson (och inte minst för Store Nilssons fru).

När IOGT kom till Klintehamn mötte Store Nilsson inte en rörelse som såg honom som en oföränderlig och förkastlig fyllerist och hustrumisshandlare som borde hängas ut och twitterstormas mot. Han mötte inte heller en rörelse som ville förklara allt hans handlande med de sociala strukturer han var en del av och inte kunder hållas ansvarig för.

I logen logen nr 297 Ansgarius fann Store Nilsson sig i ett sammanhang där hans ordensbröder och systrar var övertygade om att han var en människa som kunde förändras och ta ansvar för sitt liv och sina gärningar, som litade på att han kunde hålla sitt löfte. Genom sitt personliga ställningstagande kunde han delta i kampen för att förändra samhället, längst fram i nykterhetsdemonstrationerna med logens fana.

Det fem meningar långa stycket som Store Nilsson är en av de mest arketypiska berättelserna som existerar. En människas upprättelse, från mörkret stiga vi mot ljuset, som kollektiv men också som individer.

En av nykterhetsrörelsens vackraste symboler är syskonbandet, det band som knyter mig samman med alla andra som delar mitt nykterhetslöfte. När vi vacklar och faller är det syskonbandet som håller oss uppe. Ibland måste vi bära andra och ibland måste andra bära oss.

Syskonbandet sträcker sig inte bara över världen utan också bakåt i historien. Syskonbandet förenar mig inte bara med mormors far som byggde upp logen Nordstjernan i Lid eller min farfars far vars namn jag bär och som var organiserad nykterist. Syskonbandet löper mellan mig och Store Nilsson och tusentals andra som kämpat och slitit i stort och smått och byggt det vi har idag.

Det är från pionjärerna i två av Sveriges tre klassiska folkrörelser jag hämtat allt jag tror på: nykterhet, folkmakt, folkbildning och socialism. Om det är något mer jag önskar att vi alla kunde hämta från de som röjt vägen för oss så vore det tilltron till att både människor och samhällen går att förändra.

Ljus över landet: arbetarrörelsen och folkbildningen

Publicerat av
Svara

Folkbildningen i Sverige tog sin början på 1830-talet. I England existerade vid denna tid redan filantropiska projekt som försökte föra ut bildningen till arbetarklassen. I det huvudsakligt agrara Sverige kom emellertid bönderna att stå i centrum för insatserna. Svensk folkbildnings pionjär, biskop C.A. Agardh, var direkt fientlig till att låta de jordlösa proletärerna få del av bildningen.

Först efter att industrikapitalismen och urbaniseringen under senare delen av 1800-talet lagt grunden för folkrörelserna kom folkbildningen att bli en angelägenhet för arbetarklassen. Inom nykterhetsrörelsen och de liberala delarna av arbetarrörelsen fanns vid denna tid en stark tilltro till bildningens förmåga att lösa de så kallade arbetarfrågorna. Nöden och eländet sågs som ett utslag av personliga tillkortakommanden snarare än effekter av ett orättvist samhällssystem, ett synsätt som nu åter är på modet.

Mot denna bildningssyn vände sig den unga socialdemokratin. August Palm hamnade i gräl med den liberale folkbildaren Anton Nyström som menade att socialismen endast intresserade sig för ”magfrågor” istället för arbetarklassens moraliska och andliga nivå. Palm svarade att socialismen förvisso var en magfråga i betydelsen att socialister såg fattigdomen som orsaken till arbetarklassens okunnighet och inte tvärtom. ”Men när en gång den ekonomiska frågan blir löst, skall bildningsfrågan vara löst av sig själv.”

Palm kom att förbli skeptisk till folkbildningsinsatser men inom arbetarrörelsen i stort växte intresset. Då många socialister också var organiserade nykterister kom de i kontakt med det omfattande studiearbetet som bedrevs i nykterhetsrörelsens loger. Bland dem socialisten och godtemplaren Oscar Olsson, kallad Oscar med skägget, som 1902 blev ”studiecirkelns fader” när han la grunden för ett nytt systematiskt studiearbete i IOGT.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress 1907 blev viktig för arbetarrörelsens syn på folkbildningen. En fjärdedel av motionerna detta år behandlade frågan. Det var även vid denna kongress som den unge folkhögskoleläraren Rickard Sandler höll sitt tal ”Socialdemokrati och folkbildning”.

Sandler kritiserade där Palms linje i bildningsfrågan och försökte formulera en dialektisk syn både på förhållandet magfrågor (bas) och kulturfrågor (överbyggnad) och förhållandet mellan folkbildningen och kampen för socialismen. Han framhöll att det socialdemokratiska samhället skulle innebära större möjligheter för fruktbar folkbildning men att arbetarklassens bildning samtidigt var en förutsättning för skapandet av socialismen.

Sandler kom att spela en fortsatt stor roll i arbetarrörelsens bildningsarbetet, inte minst som grundare av och mångårig ordförande för ABF. Sandler och Oscar med skägget hade ett nära samarbete även om det fanns stora skillnader i deras bildningsideal. Medan Oscar med skägget satte individens utveckling genom studier av kultur i centrum betonade Sandler kollektiva studier av samhällsfrågor.

Med tiden utmanades de dock båda av en yngre generation som ville ha mer politiskt innehåll och större central styrning. Ture Nerman angrep Oscar med skäggets motvilja mot att styra studiecirklarnas innehåll och menad att dessa utan en politisk planering endast skulle reproducera borgerlig ideologi. Z Höglund menade att folkbildningsarbetet mest kommit att handla om ”etiskt-estetiskt krimskrams”.

Både Höglund och Nerman var med om att grunda Sveriges Kommunistiska Parti och där fick deras ”klasskampsbildning” starkt fäste. Men även bland kommunisterna hade den fria bildningen sin försvarare, veteranen Kata Dalström, som varnade för att en för snäv politisk bildning skulle skapa ”förkrympta människor” ur stånd att bygga ett nytt samhälle.

Idag då mer studier, åtminstone inom den del av vänstern jag tillhör, framställs som ett universalmedel kan det vara svårt att föreställa sig att folkbildningen en gång i tiden var kontroversiell inom arbetarrörelsen. Kanske beror det på att bildningen med rätta fått en central och självklar roll inom vårt arbete. Kanske beror det på att vi inte längre har en levande debatt om folkbildningens syfte och innehåll.

Inlägget har tidigare publicerats i Vänsterns Studentförbunds tidskrift Pergite.