All lives matter?

Citat

Bort med de lögnare som talar om frihet och jämlikhet för alla, samtidigt som det finns ett förtryckt kön, samtidigt som det finns förtryckande klasser, samtidigt som det finns privatäganderätt till kapital och aktier, samtidigt som det finns mätta som med sina spannmålsöverskott förslavar de hungriga. Inte frihet för alla, inte jämlikhet för alla, utan kamp mot förtryckarna och utsugarna, utplåning av möjligheten att förtrycka och utsuga – det är vår paroll!

Frihet och jämlikhet för det förtryckta könet!

Frihet och jämlikhet för arbetaren, för den arbetande bonden!

Kamp mot förtryckarna, kamp mot kapitalisterna, kamp mot de spekulerande kulakerna!

– V.I Lenin

I felt like the whole Communist Party was right there in the room with me

Citat

Eric Lanzetti, organisatör för Förenta Staternas Kommunistiska Parti i New Yorks Lower East Side på 1930-talet, berättar en historia för Vivian Gornick i ”The Romance of American Communism”.

We had a young woman in one of the branches, Lilly was her name. Lilly was one of the people who took my advanced classes. She wasn’t the smartest person in the world, but she was a hard-working conscientious Communist with a powerful sense of class. She lived alone with her father on Rivington Street. The old man was an Orthodox Jew who paid absolutley no attention to her or her politics or anything. She made him breakfast in the morning, went to work, came home, made his dinner, went to a meeting, came home, made him hot milk, and that was it. The old man sat reading the Talmud all day long. Lilly ran the house entirely. If it wasn’t for her working, they would have both starved. But he was her father and she was scared shitless of him.

One night after a meeting she asks me if she can talk to me. I nod sure, she sits down and starts to tell me, very hesitantly, that there’s this man she’s in love with. I think she’s about to tell me she’s afraid to sleep with him, and I start to tell her if you’re in love there’s nothing wrong with it…. ”Oh no, no, no,” she interrupts me, ”it’s nothing like that. Of course, we’ve been sleeping together. It’s that he’s Chinese. I’m terrified to tell my father we want to get married.”

I stare at her. What the hell do I do with this? Finally, I say to her, ”Look, if you’re afraid to tell him alone I’ll go with you.” ”You’ll go with me?” she says. ”Not only me,” I say, ”we’ll take a delegation if that’ll make you feel any better.” ”A delegation?” she says. ”Sure,” I say, getting into the swing of it, ”we’ll take the whole damned Communist Party. Why not? You got a right.” ”I’ll think it over,” she says, and she goes away.

Well of course, i forgot all about it, the work went on, and a month later, after another meeting, Lilly suddenly comes up to me again, and she’s beaming from ear to ear. ”What happened?” I say. ”Well,” she says, ”it took me all this time to get up the nerve to say anything to my father, but last week I came home from work one night and I marched into his room and I stood in the doorway and I said: ‘I’m getting married.’ He looked up at me and he just stared at me for a long time. Then he said: ‘Is he Jewish?’ ‘No, Pa,’ I said, ‘he’s not, he’s Chinese.’ My father stared at me in such a way I knew he was thinking one of us had lost his mind and he wasn’t sure which one it was. But after a while he was sure. ‘I’ll kill you,’ he said: My knees started to buckle Then all of a sudden it was like you were there in the room with me. I saw you and my branch organizer and all the people I work with and I felt like the whole Communist Party was right there in the room with me. I looked at my father and I said to him: ‘If you kill me, who’ll cook your eggs?’ He hasn’t said a word to me since. Li and I are getting married next week.”

Sheila Rowbotham: ”Women, Resistance and Revolution: A History of Women and Revolution in the Modern World”

Ryska revolutionärer

Ryska revolutionärer

Hur länge har feminismen funnits? Frågan är inte helt lätt att besvara. Så länge patriarkatet existerat har kvinnor gjort motstånd mot sin underordning. Men när uppstår feminismen som idé, tanken om kvinnor och män som jämställda och mannens överordning som ett historiskt snarare än naturligt eller gudagivet tillstånd?

Sheila Rowbothams ”Women, Resistance and Revolution” spårar den den tanken till det senmedeltida Europa där kvinnliga mystiker predikade Marias helighet och Christine de Pizans angrep samtidens misogyna litteratur. Men sitt egentliga avstamp tar boken i puritanismens och samväldets engelska 1600-tal.

Rowbotham försöker sig inte på en heltäckande historieskrivning över feminismen. Hennes tema är mötet mellan den feministiska idén och den moderna revolutionen. Därav utgångspunkten i 1600-talets första borgerliga revolutionen.

Efter inledningen i England följer kapitel om franska revolutionen, Pariskommunen, den utopiska socialismen, den marxistiska arbetarrörelsen, den ryska och den kinesiska revolutionen och de antikoloniala befrielsekrigen med särskilt fokus på Vietnam, Kuba och Algeriet.

Rowbothams historieskrivning är rik på anekdoter och levnadsöden som tillsammans bildar historien om framsteg och bakslag för kvinnors frigörelse under 300 år av revolutioner och uppror.

För mig var bokens minst givande delarna de ganska omfattande genomgångarna av vad olika (manliga) marxister skrivit om kvinnofrågan, även om det är rätt roligt att läsa den gamle bolsjeviken Lunatjarskijs åsikt att en hederlig leninistisk man stannar hemma och gungar vaggan så att hans hustru kan gå på politiska möten.

Mycket intressantare är då berättelserna om de kvinnliga revolutionärer som historien glömt, till exempel Flora Tristan som 1843 formulerade ett av de första förslagen till en Arbetarinternational eller hur Jiǎng Bīngzhī som 13-årig skolflicka ledde en demonstration som omringade Hunans provinsråd och krävde jämställdhet.

Ett av bokens genomgående teman är hur den feministiska idén först växer fram bland grupper av privilegierade kvinnor, intellektuella ur överklassen som kämpar mot trånga könsrollers begränsningar och för formell likställdhet med männen ur sin egen klass. Parallellt finns en annan kvinnokamp, arbetar- och bondekvinnornas kamp för bröd och rättvisa.

”[T]he feminist aspirations of the privileged and the traditions of collective action of the unprivileged women encountered each other. They regarded each other uneasily and never really combined.”, skriver Rowbotham om den franska revolutionen.

Men det är i den revolutionära situationen som den intellektuella feministiska traditionen kan kombineras med de underprivilegierades kollektiva kamp. Feminismens mål för Rowbotham kan aldrig begränsas till kvinnors formella jämställdhet med män.

Eftersom majoriteten av alla kvinnor inte enbart är förtryckta i sin position som kvinna utan även förtrycks på grund av kapitalism, rasism och imperialism måste feminismens politiska program innebära alla människors frigörelse från allt förtryck.

Rowbotham skrev innan intersektionalitet hade blivit ett etablerat begrepp. Ändå finns där ett frö. ”It is still coming out of the heads of women like me as an idea. It is still predominantly just a notion in the world.” Denna feminism kan inte vara en abstrakt idé om jämställdhet som räknar antalet kvinnor i bolagssttyrelser. Den måste utgå från kvinnors kamp mot patriarkat, kapitalism, rasism och imperialism, den måste vara ”something coming out of the experience of particular women.”

Denna feminisms politiska mål finns sammanfattat redan i bokens portalparagraf:

No woman can stand alone and demand liberation for others because by doing so she takes away from other women the capacity to organize and speak for themselves. Also she presents no threat. An individual ‘emancipated’ woman is an amusing incongruity, a titillating commodity, easily consumed.

It is only when women start to organize in large numbers that we become a political force, and begin to move towards the possibility of a truly democratic society in which every human being can be brave, responsible, thinking and diligent in the struggle to live at once freely and unselfishly.

Such a democracy would be communism, and is beyond our present imagining.

Lars T. Lih: ”Lenin”

Det finns många biografier över Lenin, av varierande omfattning. De tenderar att antingen vara hagiografier över marxismens store utvecklare eller anklagelseakter mot en psykiskt störd tyrann, allt efter författarens inställning till Lenin och ställning i klasskampen. Lars T. Lihs lilla bok om Lenin är ingen hyllningsskrift, men tillhör ändå de som har en positiv grundinställning till sitt ämne.Lih tar i boken på sig uppgiften att motbevisa en vanlig uppfattning om Lenin, att han var en person som i grunden misstrodde arbetarklassen och i dess ställe såg ett parti av intellektuella yrkesrevolutionärer som det revolutionära subjektet. Lih försöker istället visa hur hela Lenins politiska gärning kretsade kring ett ”heroiskt scenario” vilket kan sammanfattas sålunda:

The Russian proletariat carries out its world historical mission by becoming the vozhd of the narod, leading a revolution that overthrows the tsar and institutes political freedom, thus preparing the ground for an eventual proletarian vlast that will bring about socialism. What propels this drama forward is inspired and inspiring class leadership. The party activists inspire the proletariat who inspire the Russian narod who inspire the whole world with their revolutionary feats.

I Lihs text förekommer ofta ryska termer, här vozhd som betyder ledare, narod som betyder folk och vlast som betyder makt. Lihs tes är emellertid att dessa översättningar inte fångar alla de kulturella och intellektuella konnotationer som de ryska termerna har. Och det är just Lihs genuina filologiska kunskaper som är bokens styrka. Stycket om varför Lenins term revoliutsioner po professii inte ska översättas som yrkessrevolutionär utan som ”professionell revolutionär” i betydelsen skicklig fann jag mycket givande. Detta ger mersmak och jag ser fram mot att läsa Lenin Rediscovered: What Is to Be Done? In Context, hans nyöversättning och närläsning av Vad bör göras.

Det enda jag saknar, vilket kan förlåtas en så kort skrift om ett så stort ämne, är en verklig diskussion om Lenins partiuppfattning. Det förblir för mig något oklart hur det kommunistiska partiet egentligen passar in i Lenins ”heroiska scenario” och varför arbetarklassen överhuvudtaget behöver revolutionärer att inspireras av. Kring detta ämne har dock skrivits otaliga tjocka volymer.

Till programfrågan

Det är inte killen på bilden som skrivit bloggen

Jag  har blivit nominerad till Vänsterpartiets programkommission och beslutat mig för att ställa mina tjänster till förfogande. Oavsett mina chanser att bli vald så är förtroendet hedrande. Jag känner därmed att jag måste följa kamrat Anderssons exempel och skriva några rader om varför jag kandiderar och hur jag ser på programarbetet.

Först några ord om min politiska bakgrund. Jag gick med i Vänsterpartiet under valrörelsen 2002 i min hemstad, en liten bruksort i Sörmland. Jag har tidigare bloggat om mina upplevelser under de första åren i partiet. 2005 flyttade jag till Uppsala för att plugga till lärare. Under åren i Uppsala han jag bland annat med att vara ordförande i min lokala partiavdelning.

Jag satt också i Svensk-Kubanska Föreningens nationella styrelse, var nationellt ansvarig för kampanjen Frige de fem kubanerna och var med om att dra igång Socialistiskt Forum Uppsala. Sedan 2002 har jag även varit medlem i Ung Vänster där jag suttit i Sörmlandsdistriktets styrelse och varit lokalt aktiv i Uppsala.

De senaste åren har jag inte varit lika aktiv i någon del av rörelsen som tidigare. Delvis på grund av arbete och en ambulerande livsstil men också för att jag känt ett behov av att tänka igenom mina egna ställningstaganden och vänsterns utmaningar. Jag tror nämligen att vi befinner oss i en omvälvande tid där vänstern i all väsentlighet saknar svar på samtidens frågor.

Teoretiska utgångspunkter

När det kommer till min ideologiska position så försöker jag utgå från en nyfiken öppenhet. Min utgångspunkt är att alla traditioner inom den revolutionära vänstern, det må vara bolsjevism, trotskism, maoism, castroism, anarkism eller autonomism, delar ett grundläggande misslyckande. Ingen har lyckats med uppgiften man åtagit sig, att störta världskapitalismen.

Samtidigt så är de samtliga, sedda från sina bästa sidor, genuina uttryck för de kollektiva erfarenheter arbetarklassen och de förtryckta folken gjort i sin kamp. Hundratals år av arbetarkamp och tusentals år av folklig kamp mot överheten är mina främsta teoretiska inspirationskällor.

Samtliga delar också det faktum att de uppstått i en värld präglad av patriarkala strukturer vilket gör att de är behäftade med osynliggöranden av kvinnors erfarenheter och ett ointresse för frågor som rör reproduktivt arbete och förhållandet familj-stat-kapital. Socialistisk teori utan feminism, precis som feministisk teori utan klassperspektiv, blir enögd, saknar djupseende och förmår inte analysera samhället i sin totalitet.

Vänsterns teorier brukar anklagas för att präglas av 1800-talets framstegstro och sakna förståelse för planetens ekologiska begränsningar. Huruvida detta är sant kan diskuteras, men faktum är att vänstern inte tillräckligt förmått formulera en teori som når bortom liberal ”ljusgrön” teknikoptimism och dystopisk ”mörkgrön” teknofobi till en miljöpolitik som sätter makten över tillväxten, teknologin och produktionen i centrum.

Med den intellektuella öppenhet jag har försökt skissera är det naturligtvis lätt att falla ned i eklekticism där man plockar russinen ur den revolutionära kakan utan att bekymras av huruvida teorin är koherent. För min del finns det två motmedel: marxistisk ortodoxi och konfliktperspektiv.

Att vara ortodox förknippas idag oftast med att vara stelbent och dogmatisk. Men som Georg Lukács konstaterar i ”Historia och klassmedvetande”:

Ortodox marxism innebär alltså inte ett kritiklöst anammande av resultaten av Marx forskning, inte en ‘tro’ på den eller den tesen, inte en exeges av en ‘helig’ bok. Ortodoxi i marxistiska frågor rör i stället uteslutande metoden. Det är den vetenskapliga övertygelsen att man i den dialektiska marxismen funnit den riktiga forskningsmetoden, att denna metod kan utvecklas, fulländas och fördjupas endast i dess upphovsmans anda, och att alla försök att övervinna eller ‘förbättra’ den bara har lett och måste leda till banalitet och eklekticism.

Ortodoxi handlar alltså för mig om att använda materialismen, den dialektiska metoden och att kunna skilja mellan abstraktionsnivåer. Detta är den teoretiska metod jag strävar efter att lära mig mer om och på ett kreativt sätt tillämpa på samtiden.

Det finns idag en rik flora av akademisk ”samhällskritik”, ibland smyckad med marxistiska och feministiska blomster, vilken skyr all verklig konflikt. Istället inriktar man sig på frågor som rör normer, identitet och språk, helt frikopplat från maktförhållanden. Resultatet blir en navelskådande teori vilken är oanvändbar i kampen för samhällsförändring. Den har blivit negativ, blaserad och atomiserande, bra på att kritisera och bryta ner, men oförmögen att peka ut en riktning.

Att istället utgå från ett konfliktperspektiv innebär att ständigt sätta fokus på den samhälleliga huvudmotsättningen, att analysera den kamp som faktiskt förs och att undersöka motsättningar inom folket i syfte att övervinna dessa.

Att ha ett konfliktperspektiv innebär också att ta ställning. Det är alltid enklare att i evighet ”problematisera” och aldrig välja sida. Det är ett säkert sätt att aldrig behöva ha fel. Men jag har valt en teori och en tradition som öppet proklamerar sitt ställningstagande för jordens fördömda.

Att identifiera antagonistiska motsättningar betyder också att försöka identifiera det revolutionära subjektet. Delar av vänstern har tröttnat på den traditionella arbetarklassen, som uppfattats som sossig och föga revolutionär. Istället har man sökt efter nya subjekt: tredje världens folk, studenterna, de sexuella minoriteterna, det nya prekariatet. Min övertygelse är att arbetarklassen fortfarande utgör den enda kraft som kan skapa ett nytt samhälle.

Samtidigt är denna arbetarklass heterogen: den innefattar människor som gör en mängd olika erfarenheter beroende på kön, etnicitet, geografisk lokalitet, utbildningsnivå, bransch, anställningsförhållanden etc.  Ur skilda erfarenheter växer också skilda strategier för kamp och motstånd. Vår uppgift måste vara att motverka motsättningar inom klassen, se möjligheter till allianser och lämna utrymme för en mångfald av kampformer.

And all I ask is a tall ship and a star to steer her by

Varje gång Vänsterpartiet ska anta program så hamnar vi i en metadiskussion kring hur programmet ska se ut och hur det ska användas. Ett vanligt klagomål är att våra program är för långa och tunga, inget man sätter i händerna på potentiella sympatisörer vid bokbordet eller valstugan. Detta är ett symptom på partiets generella oförmåga att göra skillnad mellan olika typer av politiskt arbete. I detta fall handlar det om att inte kunna skilja mellan agitationsarbetet och det programatiska arbetet.

Som jag ser det skall ett politiskt program varken vara en reklambroschyr eller en uppräkning av partiets ställningstagande i varenda upptänklig fråga. Istället ska det fungera som en karta, ett verktyg för att ta ut riktningen i det politiska arbetet, en översikt att planera strategi och taktik utifrån.

Sven Linderot har beskrivit glädjen som den unga oppositionen i socialdemokratin kände när de samlades kring Stormklockan och gemensamt fann en fast stig ”mellan anarkismens svaveldimmor och reformismens dypölar”. Detta borde vara programarbetets uppgift, att staka ut en väg i vansklig terräng. Då får vi ignorera de förment ”pragmatiska” grådvärgar som vill locka ner oss i gungflyt med löften om kortsiktiga parlamentariska vinster och postmodernismens vildvittror som cirklar kring våra huvuden och kraxar att det inte existerar någon karta, och knappast någon terräng heller.

Av detta följer också att programarbetet måste vara hela partiets uppgift. Ett program måste vara ett resultat av vårt kollektiva tänkande och ha en bred förankring i partiet.

Därmed bör också programkommissionen sträva efter ett öppet och inkluderande arbetssätt som involverar både partimedlemmar, sympatisörer, aktivister och intellektuella.

Vad behöver göras

Det finns områden där Vänsterpartiets teoribildning ligger långt fram, exempelvis utvecklandet av en feministisk ekonomisk politik, men på andra områden återstår mycket att göra:

  • Vi behöver göra en analys av den kampvåg som världen gått in i under 2011. Vi står med all sannolikhet inför en fördjupad kris som även kommer slå mot Sverige. Att missnöjet bryter ut i öppen kamp även här är alls inte omöjligt. Då måste partiet vara förberett. Vi måste ha en strategi för hur vi ska delta i kampen utan att parasitera på den eller kooptera den. Annars kommer vi, som stora delar av den traditionella vänstern, att bli ifrånsprungna av historien. I detta syfte har jag tillsammans med flera andra partikamrater lämnat in en motion om att uppdra åt programkommissionen att initiera en diskussion om en socialistisk vision för 2000-talet.
  • Vi måste på allvar förstå de förändrade förutsättningar som omstruktureringen av arbetsmarknaden i Sverige inneburit i klasskampen. Det är allt för enkelt att fetischera bilden av forna tiders arbetarklass, av den gamla arbetarrörelsen och av historiska kampmetoder. Kapitalismens omstrukturering har inneburit att arbetarklassen försvagats och pressats tillbaks, men ur förändringen växer också nya former av motstånd.
  • Som nämnt ovan måste vi skapa en verkligt rödgrön miljöpolitik som går bortom ifrågasättande av enskildas konsumtionsvanor till en uppgörelse med hela det ekonomiska systemet.
  • Vi måste lära oss att hitta politiska krav som utmanar kapitalismens logik: det gäller allt från arbetstidsförkortning och fri fildelning till skapandet av kooperativ eller försvaret av allmänningar, ”den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet”.