Vilka är vänsterpartisterna?
För att kunna avgöra hur vi ska förhålla oss till Vänsterpartiet måste vi först ta reda på vad Vänsterpartiet egentligen är. En rimlig utgångspunkt för oss materialister är då att ta reda på vilka vänsterpartisterna är, det vill säga vilken klassbas partiet har.
Vi är marxister, och marxismen lär, att då vi tar upp ett problem, bör vi utgå från objektiva fakta, inte från abstrakta definitioner, och att vi bör dra våra vägledande principer, vår politik och våra åtgärder ur en analys av dessa fakta.
– Mao Tse-tung
Det finns inget centralt och lättillgängligt register över partiets medlemmar som kan besvara de frågor vi måste ställa. Istället är vi hänvisade till sekundärkällor, statistik över Vänsterpartiets väljare och folkvalda.
Man kan naturligtvis fråga sig om dessa är representativa för partiets medlemskår, vi vet exempelvis att ålderspensionärer är underrepresenterade bland de folkvalda. Samtidigt är det så att en mycket stor andel av vänsterpartisterna har eller har haft politiska uppdrag, något jag säkert får anledning att återkomma till. Och även om ett partis politik bestäms av dess medlemmar så kan det inte göras helt utan hänsyn till dess sympatisörer vilka också måste räknas till partiets klassbas.
1985 företog Stig Eriksson från Socialistiska Partiet en liknande undersökning av VPK:s klassmässiga utveckling med utgångspunkt i statistik över partiets folkvalda. Det tydligaste resultatet är en långsiktig minskning av medlemmar från ”arbetarklassen”, i detta fall i stort sett definierat som lönearbetare inom produktions- och transportsektorn. Den grupp som istället fått en dramatisk tillväxt som andel av medlemskåren är det ”egentliga mellanskiktet”, det vill säga:
Lärare av olika slag, socialarbetare, kulturarbetare, SYO-konsulenter, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, läkare, psykologer, kuratorer, sjuksköterskor, fritidspedagoger, journalister, adjunkter, socialassistenter, studievägledare, studiecirkelledare, forskarassistenter m fl.
Eriksson konstaterar att detta mellanskikt förvisso ökat som andel av befolkningen i stort, men inte på långa vägar lika mycket som inom VPK. Han förutspår att andelen arbetarklassmedlemmar vid mitten av 90-talet kan vara nere på 10 – 15 procent.
Det är inte helt enkelt att avgöra huruvida Erikssons profetia besannats. 2000-talets statistik över folkvalda ger inte en lika detaljerad genomgång av deras klassbakgrund. Vi kan dock konstatera att vänsterpartisterna i regel har en eftergymnasial utbildning, 55 procent av vänsterpartiets folkvalda har någon form av högre utbildning, att jämföras med 32 procent i befolkningen i stort.Vad gäller inkomstnivåer så är de rikaste 40 procenten överrepresenterade inom Vänsterpartiet. Medelinkomsttagarna i den 41 till 60 percentilen står för 19 procent av partiets politiker, en representativ andel. De 40 procent av befolkningen med lägst inkomst är kraftigt underrepresenterade.
Det verkligt anslående i statistiken är övervikten av offentliganställda inom Vänsterpartiet, särskilt kommunalanställda. 21 procent av den arbetsföra befolkningen är anställda inom kommunal sektor men hela 48 procent av de vänsterpartistiska kommunalpolitikerna.
Fram tonar alltså bilden av ett parti som politiskt domineras av högutbildade, välbetalda offentliganställda. Att en stor del utav dessa faller in i Erikssons ”egentliga mellanskikt” är väl inte en långsökt gissning.
I partisympatiundersökningen så finns faktiskt en genomgång av väljare uppdelade i socio-ekonomiska grupper. Det är naturligtvis inte någon marxistisk klassanalys, men den får duga. Här framstår Vänsterpartiet som extra starkt inom gruppen studerande och arbetare, särskilt facklärda arbetare, det vill säga exempelvis bagare, betongarbetare, elektriker, grafiker, konditorer, verktygsarbetare, barnskötare, frisörer, servitörer och undersköterskor. Störst stöd bland fackanslutna har man inom TCO, medan stödet är något starkare i LO än i SACO. Bilden av ett parti med tydlig övervikt av högskoleutbildade offentliganställda finns också i partisympatistatistiken.
Den typiske vänsterpartisten verkar alltså vara en person som arbetar inom offentlig sektor i ett yrke som kräver någon form av utbildning och ger en relativt god inkomst. Statistiken stämmer överens med min egen bild av ett parti för lärare, läkare, psykologer, socionomer, rektorer, bibliotekarier och sjuksköterskor.
Pingback: Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 2 : Enmansutredningen
Pingback: Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 5 : Enmansutredningen
Nu kommenterar jag tre år i efterhand och vet inte ens om du läser kommentarerna här längre, men jag håller på att läsa igenom din blogg igen (efter att bara ha skummat den första gången), och gillar det du skriver så jag kör på ändå:
Jag tror visserligen att du i stort sett har rätt om klassbakgrunden hos partiets medlemmar, men jag tror ändå inte att parlamentarikerna är helt representativa för medlemmarna, Även om många medlemmar har uppdrag är det långt ifrån alla, och jag tycker att det hela tiden förs en debatt i partiet (men det är kanske i bara mitt distrikt?) om underrepresentationen av arbetare på listor och uppdrag. Det beror förstås på var man bor, och underrepresentationen blir väl större i större distrikt med fler medlemmar per parlamentarisk post.
För det andra ville jag bara tala om att ”Välfärdspartiet” blir extra roligt eftersom det är namnet på en sammanslagning av S och Fp i Reinfeldts Det sovande folket.
Jag läser alla kommentarer.
Ja, det är korrekt att det antagligen finns en differens mellan parlamentariker och medlemmar, tyvärr finns det ju ingen tillförlitlig statistik över medlemmarna nuförtiden. Däremot tror jag att partiernas rekrytering av parlamentariker måste säga något om partiets klassbas och om vilka krafter som är tongivande i partiet.