Om kriget kommer

Kamrater

Vårt land är ockuperat.

Det är fascister i riksdagen.

För första gången någonsin har en borgerlig regering omvalts till en andra mandatperiod.

Arbetarrörelsen har gjort sitt sämsta val sedan den allmän rösträtten infördes.

Och den civilisatoriska tillbakarullningen är inte begränsad till Sverige. Om något så är det här utvecklingen släpar efter. Över hela Europa växer ett nytt politiskt landskap fram dominerat av högern och extremhögern. Och det finns inga vattentäta skott mellan den rumsrena och den fascistiska högern. I land efter land anpassar sig de förment demokratiska borgerliga partierna efter sina konkurrenter, gör deras retorik till sin och faller in i hetsen mot muslimer, romer och papperslösa invandrare. Så även i Sverige. Även USA har sina nyfascister, Tea Party-rörelsen och immigrationsmotståndarna.

Fascismen är inte längre ett smygande hot. När romerna förvisas från Frankrike, när högerextrema medborgargarden patrullerar gatorna i Italien med myndigheternas goda minne, när det stadsbärande högerpartiet i Ungern anammar antisemitiska konspirationsteorier; då måste vi erkänna att fascismen åter växer fram mitt ibland oss. Och denna gång finns det ingen stark socialistisk rörelse som kan möta den. Inte heller någon antifascistisk arbetar- och bondestat, inga miljoner rödarmister som kommer till vår undsättning.

Denna kraftiga högervridning sammanfaller med kapitalismens dubbla kris. Samtidigt som det ekonomiska systemet drabbats av en av sina återkommande kriser har vi tvingats inse att vi står inför en miljö- och klimatkris som hotar hela världens överlevnad. Trots enstaka ljusglimtar så har inte krisen lett till någon verklig antikapitalistiskt mobilisering.

Fienden har annekterat vår mentala geografi. Det fagra talet om socialismens möjlighet har sedan länge tystnat.

1900-talet präglades av kampen om hur framtiden skulle se ut. Men 1992 förklarade Fukuyama att kriget var över och historien slut. Den liberala kapitalismen hade vunnit den slutliga segern. Vi levde nu i den bästa av alla tänkbara världar. Drömmen om den Nya människan ersattes med den sista människans mardröm, samhället som ett museum. Alternativet till Fukuyamas helvetesvision blev en annan dystopi, Huntingtons civilisationskrig. All kämpande universalism tycktes död.

Den så kallade ”tredje vägen” utgjorde knappast ett tredje alternativ till de borgerliga dystopierna. Den var det ideologiska uttrycket för de nervösa antikvarierna som hoppades kunna putsa upp utställningsobjekten i Fukuyamas dammiga museum.

Den radikala kritiken gjorde reträtt från materiens område till språket och identiteten. Kritikens uppgift blev att bryta ner och atomisera, inte för att undersöka och överbrygga motsättningar inom folket, utan för nedbrytandets egen skull. Den revolutionära folkmajoritet som skulle omstörta alla samhällsförhållanden ersattes som subjekt av diverse minoriteter som inom ramarna för det rådande samhället skall kräva erkännande och rätten till självdefiniering. Denna skenradikala dekonstruktion gick utmärkt att kombinera med tredje vägens politik. Typexemplet torde vara Mona Sahlins socialdemokratiska projekt. Indentitetspolitik och budgettak!

Borgarklassens ideologiska offensiv sammanföll med djupgående omvälvningar i den materiella basen.

Den historiska kompromiss som gav oss i västvärlden välfärdsstater och ett visst demokratiskt utrymme hade tvingats fram genom kombinationen av ett inre hot, i form av en kämpande arbetarrörelse, och ett yttre hot, de realsocialistiska staternas existens.

Sovjetsystemets undergång ägde rum i ett läge där arbetarrörelsen i väst var svårt sargad efter mer än ett decennium av attacker. Thatcher hade under förnedrande former besegrat de brittiska gruvarbetarna, Reagan hade några år tidigare gjort samma sak med USA:s flygledare. Inför 70-talets stagflationskris som hotat deras profiter hade kapitalistklassen mobiliserat sina styrkor.

För att kunna knäcka arbetarklassens styrka och möta sjunkande profiter ersattes på många områden den fordistiska produktionsmodellen, baserad på löpande band och stora centraliserade arbetsplatser,  av postfordistiska och toyotistiska modeller. Framsteg i cybernetik, datorteknik och transportväsende gjorde att man kunde splittra upp arbetarkollektiv i små, ofta konkurrerande, enheter. Företagen kunde lägga ut fler och fler funktioner på entreprenad.

Parallellt med detta pågick den motsatta processen där det löpande bandets logik utsträcktes till ännu fler områden, som snabbmatsrestaurangerna  eller vården. Många akademikeryrken, exempelvis lärare och journalister, proletariserades allt mer. Många arbetare tvingades bli småföretagare och frilansare istället för anställda. Fasta livslånga anställningar ersattes för allt fler av vikariat, visstidsanställningar, bemanningsföretag och långa perioder av arbetslöshet. Arbetare flyttas runt mellan många olika anställningar och arbetsplatser. Denna ”prekarisering” har slagit hårdast mot grupper som är nya på arbetsmarknaden, ungdomar och invandrare.

Alltmer av den fordistiska fabriksproduktionen har också outsourcats till länder i tredje världen. I Asiens frihandelszoner och Latinamerikas maquiladoras har den globala kapitalismen kunnat utnyttja  överskott av arbetskraft som gjorts övertalig i den småskaliga jordbruksproduktionen och dragits till städerna för att förvandlas till en enorm armé av arbetslösa. Intimt sammanlänkad med denna process, som något slarvigt brukar kallas för ”globaliseringen”, är de nyliberala strukturreformer tredje världen påtvingats genom fysiskt och ekonomiskt våld. De östeuropeiska planekonomiernas sammanbrott och Kinas liberalisering öppnade nya marknader, inklusive arbetsmarknader, för kapitalet.

Samtidigt har de globala flyktingströmmarna som skapats av krig och ekonomisk utsugning gjort att en stor del av detta globala proletariat nu finns i de imperialistiska kärnländerna. En hårdnande asylpolitik innebär att många utav dessa invandrare lever här illegalt, deras möjligheter till facklig och politisk kamp begränsas av det ständiga hotet om deportering. Arbetsmarknaden har skiktats utifrån etniska linjer och rasismen, sedan 90-talet särskilt i sin islamofoba form, har blivit viktig för att söndra arbetarklassen och försvara imperialistiska krig.

Efter Sovjetunionens fall  har den formella demokrati som ändå existerade i de kapitalistiska länderna alltmer tömts på sitt innehåll. Genom privatsieringar av offentlig sektor och centralbankernas ”oberoende” har allt fler samhällsområden ställts utanför demokratisk kontroll. I Europa har maktöverföringen från nationalstaterna till EU inneburit en extrem urholkning av demokratin. Žižek har noterat hur den borgerliga demokratin tycks gå samma öde till mötes som monarken i den konstitutionella monarkin. Berövad på alla verkliga funktioner och all makt så bevaras ändå pietistiskt ritualerna som omger statsskicket.

Detta är bara några exempel på de materiella förändringar som inneburit den extrema överföringen av makt från arbetarklassen till kapitalisterna under de senaste trettio åren. Att detta varit möjligt beror till stor del på arbetarrörelsens och vänsterns oförmåga att anpassa sig till det förändrade läget. Vänstern, från revolutionärer till socialdemokrater, och fackföreningsrörelsen har baserat sin styrka på de stora arbetsplatsernas arbetarkollektiv. Det viktigaste vapnet har varit strejken. Istället för att använda sitt mäktigaste analysinstrument, marxismen, för att undersöka samtiden så har stora delar av vänstern fastnat i drömmar om ett förlorat folkhem eller köpt den borgerliga illusionen om att vi alla nu förvandlats till en enda lycklig medelklass.

Det här kan verka som en mörk samtidssyn. Det är det. Men samtidigt finns  ingen anledning att förtvivla. Allt bär fröet till sin egen undergång. Kapitalismens omstrukturering var en reaktion på arbetarklassens styrka men ur nya former av utsugning och kontroll föds nya former av motstånd. I vår postsovjetiska, postsocialdemokratiska tid finns alla möjligheter för en ny revolutionär vänster att växa fram.

Kamrater, vår värld är ockuperad. Nu är det dags att börja formera motståndsrörelsen. ”För vi är ljuset som ger skuggan skugga men också ljuset som ger ljuset ljus. Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.”

Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på Dig det beror — Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva.

Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!

4 reaktion på “Om kriget kommer

  1. Pingback: Om kriget kommer II: A New Hope : Enmansutredningen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *