En personlig bakgrund
Hur ska vi förhålla oss till Vänsterpartiet? Är det ens en relevant fråga för revolutionärer att ställa idag? Kan vi inte lika gärna fråga hur vi ska förhålla oss till SAP eller Kommunistiska Partiet? Jag tror att det finns särskilda skäl att uppehålla sig vid frågan om Vänsterpartiet. Varför kanske kommer framgå av mitt rent personliga förhållande till partiet.
”It’s complicated” mellan mig och Vänsterpartiet just nu. Det har det nog egentligen alltid varit. Trots detta har jag varit medlem i partiet i mer än åtta år, haft flera förtroendeuppdrag och röstat på det i vartenda val sen jag fyllde arton.
Jag gick in i partiet under valrörelsen 2002. Det var inget självklart ställningstagande. Redan då uppfattade jag mig som en bra bit till vänster om de flesta vänsterpartister. Men i min hemstad, en liten bruksort i Sörmland, fanns det inga andra organisationer till vänster om SAP. Att vara oorganiserad har aldrig varit ett alternativ för mig. Så jag gick med, och det ångrar jag verkligen inte.
Efter valet var vi många nya medlemmar som kommit in i en rätt död partiavdelning. Medelåldern sänktes och nytt liv spirade. Under några år byggde vi upp en stark partiförening som på många sätt fungerade som ett vänsterparti borde. Jag kommer alltid att minnas våra träffar på tisdagkvällarna i en sömnig källarlokal med söndersuttna soffor, Lenins samlade verk i bokhyllan och gulnande anslag på tavlan. Där var vi alla med, oavsett ålder och uppdrag, och drog upp våra politiska huvudlinjer.
En förutsättning för detta var naturligtvis att stan är väldigt liten vilket gjorde det möjligt att sätta sig in i en stor del av de kommunalpolitiska ärendena. Ofta utgick vi från konkreta problem vi hade stött på. En äldre finsk kvinna, en av mina idoler när det kommer till lokalpolitiskt arbete, kom nästan varje vecka ner och var upprörd över någon orättvisa eller problem som någon i hennes stora bekantskapskrets berättat om. Ofta hade hon också själv börjat försöka lösa problemet innan hon tog upp det med partiet. Att vara medlem i Vänsterpartiet innebar för mig att jag när till exempel skolskjutsarna krånglade kunde säga ”Jag skall se om partiet kan göra något”.
Vi odlade också goda kontakter med civilsamhällets organisationer: ABF, hembygdsföreningen, den lokala fredsorganisationen, stans bandyklubb och så vidare. Fackföreningsrörelsen var en annan viktig kontaktyta. Många medlemmar var fackligt aktiva. I Metall och Kommunal hade vänsterpartister viktiga poster och vi hade goda relationer med Byggnads. Partiföreningen bestod till största delen av metallarbetare, vårdanställda, pensionärer och arbetslösa eller sjukskrivna.
Trots att vi ingick i ett samarbete med sossarna så var vi, till deras eviga irritation, aldrig några knähundar. När vi tyckte att de gick för långt så tvekade vi inte att rösta emot dem. Som enda parti kämpade vi emot när stans kommunala gymnasieskola skulle läggas ner. När sossarna skröt i lokaltidningen om hur de ensamma fixat bättre löner till de kommunanställda sammanställde vi ett dokument som visade hur de i åratal stretat emot Vänsterpartiets och fackets krav på förbättringar. Sedan skickade vi ut det till alla hushåll i kommunen. Vi lärde oss snart att vi fick ut mer av samarbetet när sossarna var rädda för oss än när de tyckte att vi var duktiga och samarbetsvilliga.
Nu låter det som att vi var perfekta och jag målar naturligtvis i extra romantiska nyanser. Vi hade många problem. Problem som varit återkommande i de flesta vänsterpartiföreningar som jag varit i närmare kontakt med. Det faktum att våra medlemssiffror inte alls var lika bra som våra kommunala valresultat ledde till att de flesta aktiva medlemmarna bands upp av parlamentariska uppdrag. Nästan all aktivitet kretsade till syvende og sist kring kommunalpolitiken. När vi hade en kurs om politiskt arbete så betonades det i diskussionerna att vårt kommunalpolitiska agerande alltid skulle kopplas till de socialistiska och feministiska målen. Frågan är dock om vi i praktiken lyckades med detta särskilt ofta.Våra strategiska överväganden handlade oftast om att få folk att gilla oss så att de i nästa val skulle rösta på oss. Målet att organisera massorna för socialismen var långt borta.
Att få ett kommunalt uppdrag var för vissa väldigt prestigefyllt och ibland hamnade fel personer upprepade gånger på fel plats eftersom de gjort sig ”förtjänta” av uppdragen. Vissa personer med tyngre uppdrag fick också alldeles för mycket fritt spelrum att själva föra ut en politik som inte alltid var förenlig med partiets egen.
Förutom kommunpolitiken så tog distriktsstyrelsen mycket tid och energi från de mer framstående kamraterna i föreningen. Sörmlandsdistriktets internpolitik präglades under många år av käbblet med en haveristisk högerfalang av Vägval vänster-modell. Två partiföreningar bröt sig ur och bildade lokala socialliberala partier.
Skolningen i marxistisk och feministisk teori var mycket ojämn och helt beroende av medlemmarnas egna intressen. Organiserade studier förekom enbart sporadiskt. Å andra sidan hade vi antagligen en mycket högre kunskapsnivå på områden som kommunal administration, fackligt arbete och arbetsrättsfrågor än den genomsnittliga partiföreningen.
Trots misstag och brister så är jag grymt stolt över de där åren. De har format min bild av vad Vänsterpartiet är och skulle kunna vara. Det är inget självklart val för mig att vara medlem i Vänsterpartiet. Jag tror att man mycket allvarligt måste undersöka vad Vänsterpartiet är, inte är och kan bli för att klargöra under vilka omständigheter man som revolutionär kan verka inom partiet.