Etikettarkiv: Vänstern

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 4

Publicerat av
1

Ett föräldralöst parti

Vänsterpartiet har två föräldrar, den svenska socialdemokratin och den internationella kommunistiska rörelsen.

I Sverige splittrades den socialdemokratiska rörelsen redan innan Oktoberrevolutionen och det nya partiet, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, såg sig som de sanna företrädarna för den svenska arbetarrörelsens tradition. SSV var en ytterst heterogen samling av vänsterkrafter som framför allt förenades av sitt motstånd mot SAP:s ledning. 1921 gick partiet in i Komintern och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti. Under 20-talet skakades partiet av hårda strider vilka ledde till två partisprängningar. Dessa konflikter kretsade alla kring förhållandet till den internationella kommunismen och till den svenska socialdemokratin.

1929 uteslöts en majoritet av partiets medlemmar, bland annat eftersom de vägrat anpassa sig till Kominterns tredje perioden-linje vilken innebar en försoningslös inställning till socialdemokratin. Kvar fanns en hård kärna som hämtade sin identitet ur troheten mot Komintern och den första arbetar- och bondestaten.

På den sjunde världskongressen 1935 svängde Komintern fullständigt. I stället för att betrakta socialdemokratin som huvudfiende skulle nu kommunistpartierna verka för att bilda antifascistiska enhetsfronter med alla demokratiska krafter. SKP anslöt sig helhjärtat till det nya programmet.

Från 30-talet och framåt var det alltså fullt naturligt för svenska kommunister att ha en positiv syn både på Sovjetunionen och socialdemokratin. Inrikespolitiskt spelade partiet rollen som ”vänliga pådrivare” åt SAP, utrikespolitiskt som trogna försvarare av Sovjetunionen och folkdemokratierna. Under kalla krigets 50-tal kom partiet att bli allt mer marginaliserat. Efter ett katastrofalt resultat i kommunalvalet 1962 började en opposition att växa fram inom partiet. Dessa modernister ville att SKP skulle inta en mer självständig hållning gentemot SAP och Sovjetunionen än den som partiets traditionalistfalang stod för.

Fram till 1967 var modernister och traditionalister emellertid allierade i kampen mot vänsterfalangen som tagit ställning för Kina och maoismen och en mindre högerfalang som ville skapa ett vänstersocialistiskt parti. C H Hermansson sågs som en kompromisskandidat till partiledarposten även om han nog i själva verket stod närmare modernisterna än vad traditionalisterna hoppats på. Efter kongressen 1967, då SKP bytte namn till VPK, bröt sig den maoistiska vänstern ut och bildade KFML, högern gick till SAP och striden mellan modernister och traditionalister kom i öppen dager.

Med tiden kom den modernistiska falangen att få eldunderstöd av den nyvänster vars framväxt jag skildrat i tidigare inlägg. Denna var redan från början kritisk till realsocialismen och socialdemokratin. 1977 fick traditionalistfalangen erkänna sig besegrad och lämnade VPK för att bilda Arbetarpartiet Kommunisterna. Att modernisterna och nyvänstern segrade inom VPK är anledningen till att Sverige aldrig fick något vänstersocialistiskt parti av dansk eller norsk modell.

Under 70- och 80-talet kom VPK att knyta närmare kontakter med ”fredsrörelsen, rörelsen mot kärnkraft och kärnvapen, solidaritetsrörelser, kvinnorörelsen, miljörörelsen, ungdomens musikrörelse och andra ungdomsrörelser”.1 Inställningen till de realsocialistiska staterna och den internationella kommunismen var ambivalent, å ena sidan hade man utvecklat en allt starkare kritik mot missförhållanden i öst, å andra sidan ville man fortfarande identifiera sig med den internationella kommunistiska rörelsen och bli erkänd som dess företrädare i Sverige snarare än APK. Samtidigt som man motsatte sig demokratiska brister i de realsocialistiska staterna så betraktade man dem som en av de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen, vid sidan av arbetarklassen i väst och befrielserörelserna i syd.

När Sovjetsystemet brakade samman hade VPK ägnat mer än 30 år åt att distansera sig från det. Ändå sände kataklysmerna i öst en chockvåg genom partiet.

Under hela sin historia har Vänsterpartiet tvingats legitimera sin existens som det mindre av de svenska arbetarepartierna. Det har framför allt gjorts genom att anknyta till arvet från Oktoberrevolutionen och Zimmerwaldvänsterns utbrytning ur Andra internationalen.  Nu slängdes allt detta ut. K:et i partinamnet och marxism-leninismen i partiprogrammet ströks

Någon verklig uppgörelse med realsocialismens misslyckanden gjordes aldrig. Härmed inte sagt att det skulle finnas några kvardröjande sympatier med Sovjetunionen  i partiet. Men faktum är att partiet aldrig lyckats göra någon verklig analys av Sovjetsystemets sammanbrott eller stalinismens orsaker. Istället har man nöjt sig med ett borgerligt-moraliserande ”avståndstagande”. Frågan om Sovjetunionens klasskaraktär har man överlämnat åt de trotskistiska smågrupperna.

Den identitetskris som drabbade partiet för 20 år sedan har aldrig lösts. Även om partiet nått vissa framgångar genom feminismen, EU-motståndet och kritiken mot 90-talets nedskärningar så har det varit ett förvirrat parti utan något enhetligt framtidsprojekt att samlas kring, ett defensivt och reaktivt parti.

Och de senaste åren har partiet tvingats åse hur dess överlevande förälder, den socialdemokratiska rörelsen, håller på att självdö. Det är intressant att notera det faktum att Vänsterpartiets Framtidskommission tycks ha insett att partiet kanske inte för alltid kan räkna med att existera i skuggan av en stark socialdemokrati.

Vi har länge byggt vår identitet i relation till ett starkt socialdemokratiskt parti, som närmast prenumererar på regeringsmakten. Det kan vi inte göra i framtiden, eftersom ett sådant parti inte längre existerar.2

Det är dags för Vänsterpartiet att frigöra sig från sina föräldrar och skapa en vuxen identitet. Men en sådan process är aldrig enkel eller smärtfri.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 3

Publicerat av
Svara

Från kvinnofrågor till feminism

Skapandet av den svenska välfärdsmodellen innebar att kvinnor kunde förvandla obetalt arbete i hemmet till lönearbete. Välfärdsyrkena, särskilt i vård, skola och omsorg, kom att bli kvinnodominerade. Offentliga sektorns utveckling drevs fram av kvinnorörelsens kamp under 60-talet och den andra vågens feminister fann allierade och parlamentariskt stöd hos VPK.

Att en feministisk vänster kunde växa fram inom VPK har flera förklaringar. En är den relativt andra partier starka ställning som de så kallade kvinnofrågorna haft inom det kommunistiska partiet. Redan 1921 var ”Kvinnans likställighet med mannen på alla områden” ett av de tio krav som det nybildade SKP gick till val på. Detta kan bland annat ha berott på att SKP, till skillnad från andra svenska partier, inte hade något separat kvinnoförbund att hänskjuta s k kvinnofrågor till. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet drev också ofta radikala krav, men hade svårare att få gehör för dessa inom partiapparaten. Att det inte bildades något kommunistiskt kvinnoförbund i Sverige berodde på att Komintern motsatte sig det. Under 1920-talet var kommunisterna också starkt engagerade i de kvinnliga arbetarnas fackliga kamp, och de kvinnor som själva varit ute i strejk var lättast för den kommunistiska rörelsen att rekrytera.1

De frågor som 60-talets feminister började föra fram föll alltså i god jord hos det kommunistiska partiet. I VPK:s partiprogram från 1967 finns ett längre stycke under rubriken ”Likaberättigande mellan kvinnor och män” där många av kvinnorörelsens krav tas upp. Var det den framväxande feminismen som gjorde att (offentliganställda) kvinnor drogs till partiet eller var det den nya klassbasen som gjorde att feminismen kunde växa fram inom partiet? Som dialektiker slipper vi naturligtvis ställa den typen av dikotomiska frågor.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 2

Publicerat av
1

Revolutionär medelklass

2006 bildades i Venezuela ett parti med namnet Clase Media Revolucionaria – Revolutionär Medelklass, av grupper som tröttnat på att den anti-chavistiska oppositionen gjorde sig till språkrör för hela den venezolanska medelklassen. Det vore inte helt fel att hävda att CMR har sin svenska motsvarighet i lärarnas och socionomernas vänsterparti.

Nu är inte mitt syfte att raljera, varken över Revolutionär Medelklass eller Vänsterpartiet. Jag är inte heller särskilt intresserad av att diskutera huruvida Vänsterpartiets klassbas ska räknas till arbetarklassen eller mellanskiktet. Det kan räcka med ett ganska självklart konstaterande, Vänsterpartiet organiserar inte arbetarklassens breda skikt. Detta ska inte tolkas polemiskt. Det finns inte och har aldrig funnits någon svensk organisation till vänster om SAP som kan göra anspråk på att representera klassen i stort. Alltså är det av intresse att analysera vilka klasskikt som grupper organiserar och hur det påverkar deras roll i klasskampen.

I  Klasstrukturen i Sverige 1930 – 80 har Göran Therborn beskrivit en av de mest dramatiska förändringarna i den svenska klassammansättningen under 1900-talet, överföringen av reproduktivt arbete från familjen till staten och framväxten av en stor grupp lönearbetare anställda inom offentlig sektor. 1930 var endast elva procent av de förvärvsarbetande sysselsatta inom offentlig sektor, 1979 var motsvarande siffra 36 procent.

Den största procentuella ökningen svarar förvaltningen för, vars antal närmare tolvdubblats sedan 1930.Men det är inte byråkratin som är den tyngsta posten i den offentliga expansionen, utan den reproduktiva vård- och undervisningssektorn.

Som Therborn konstaterar så ligger analysen av denna förändring delvis utanför de områden som marxister av hävd intresserat sig för och måste inkludera feministisk teoribildning kring det reproduktiva arbetet och förhållandet familj-stat-kapital.

Nu utgör naturligtvis inte ”offentliganställda” någon egen klass. Inom gruppen finner vi de som Therborn kallar ”arbetarklassen i vid bemärkelse”, det vill säga lönearbetare vars maktsituation, arbetsförhållanden och fackliga organisering liknar den snävt definierade mervärdesproducerande arbetarklassen, häri ingår till exempel cirkulationssfärens ICA-kassörskor eller reproduktionssfärens vårdbiträden. Lönearbetare som har ett större eget ansvar och egen makt över sin arbetssituation räknar Therborn till mellanskiktet.

Sammanfallande med den offentliga sektorns tillväxt finns en tydlig tendens till  proletarisering och förlorade inflytande hos det offentliganställda mellanskiktet och det är idag ofta svårt att dra gränsen mellan mellanskikt och arbetarklass i vid bemärkelse. Ett tydligt exempel är läraryrket som gått från att vara ett högstatusyrke med relativt hög lön och inflytande över sin arbetssituation till att idag vara ett ekonomiskt och socialt pressat yrke med avsmalnat handlingsutrymme.

Vänsterpartiet, i alla sina inkarnationer från 1917 och framåt, har präglats av att verka i ett land med ovanligt stark socialdemokratisk hegemoni inom den breda arbetarklassen. Fram till någon gång under 70-talet utgjordes partiets bas i huvudsak av grupper inom arbetarklassen som avgränsades av geografi eller yrke: exempelvis Norrlands gruvarbetare eller skogslänens skogsarbetare; sjömän, byggnadsarbetare eller anställda inom stålindustrin. Till skillnad från i många andra länder så utövade aldrig kommunistpartiet i Sverige någon större dragningskraft på akademiker, intellektuella eller kulturpersonligheter.

Gemensamt för de svenska kommunisterna var att de ofta befann sig i utkanterna av det socialdemokratiska skötsamhetsprojektet, antingen genom att konkret höra hemma i den rumsliga periferin eller genom att ha en hög grad av mobilitet mellan orter och arbetsplatser, vilket till exempel var fallet med metall- och byggnadsarbetarna.1

Det häpnadsväckande är att Vänsterpartiet efter mitten av 70-talet i allt högre grad kommit att bli ett parti för de grupper som skapats genom det socialdemokratiska välfärdsbygget, offentliga sektorns arbetarklass och mellanskikt. En förklaring till detta är antagligen att dessa grupper aldrig fångades upp av något vänstersocialistiskt parti av den typ som under perioden uppstod i Danmark och Norge. Istället kom VPK under C.H. Hermanssons ledning att knyta till sig delar av den framväxande ”nyvänstern” med bas bland studenterna. Mellan 1970 och 1978 byttes hälften av VPK:s medlemmar ut. Två tredjedelar av de nytillkomna medlemmarna fick föras in i andra kategorier än ”arbetare” i medlemsstatistiken.

Det är värt att notera att studentradikaliseringen i Sverige sammanföll med en omfattande breddning av rekryteringen till universitet och högskolor. Antalet studenter var 1970 89 000 fler än de varit bara tio år tidigare. En ny grupp i samhället uppstod, personer med stort utbildningskapital som inte automatiskt kände någon trohet mot borgarklassen och dess ideologier. Många av de högskoleutbildade som i 68-vänsterns spår drogs till VPK och som fortsatt att utgöra en inflytelserik grupp inom partiet hade alltså en personlig klassresa bakom sig.

En intressant fråga är naturligtvis varför dessa unga akademiker och offentliganställda inte helt fångades upp av det socialdemokratiska partiet (även om många naturligtvis gjorde detta) utan istället drogs till det mindre av arbetarpartierna. En förklaring är att dessa grupper i sin yrkesverksamhet framförallt hamnade i konflikt med byråkratin och den politiska administrationen, personifierad av den socialdemokratiska kommunalpampen, snarare än med kapitalets företrädare. Så kan man också notera att ”nyvänstern” inom VPK integrerades i den modernistiska falangen som ville göra partiet mer kritiskt, inte bara mot Sovjetunionen, utan också mot SAP. Ett påtagligt exempel på denna mer kritiska hållning är det faktum att VPK under 70-talet återigen började arrangera egna Första maj-firanden.

En annan faktor ligger troligen i partiets förmåga att attrahera kvinnor. Den svenska kommunismen är historiskt sett en manlig rörelse. Under 40-talet gick det två män på varje kvinnlig sympatisör till SKP, medan förhållandet i övriga partier var 1:1. 1946 var endast 17 procent av partimedlemmarna kvinnor. Detta skulle dock komma att förändras samtidigt som partiets klassbas. Mer om detta i nästa inlägg.

  1. För uppgifter om SKP:s klassbas se Sven Rydenfeldts Kommunismen i Sverige. Liberalen Rydenfeldt har en fördummande von oben-attityd, men avhandlingen innehåller intressanta statistiska uppgifter. Bland annat får vi lära oss att skogssamerna i hög utsträckning röstade kommunistiskt medan fjällsamerna i regel var antikommunister. ↩

Varje sliten kavaj

Publicerat av
Svara

Jag skrev en text om historien bakom Första maj-firandet för Vänsterns Studentförbunds tidskrift Pergite

Chicagomartyrerna

Idén om att arbetarklassen skulle tillägnas en egen dag föddes ur kampen för åtta timmars arbetsdag. I Australien hade den unga fackliga rörelsen redan 1856 tillkämpat sig åttatimmarsdagen för vissa yrkesgrupper. 1884 beslutade den amerikanska fackföreningsfederationen att kräva åtta timmars arbetsdag från och med den första maj 1886. När dagen kom så utbröt stora strejker och demonstrationer, särskilt i Chicago där den anarkistiska arbetarrörelsen var stark.

Arbetarnas kamp fyllde naturligtvis den härskande klassen med fruktan. Chicagos kapitalister hade skramlat ihop till en ny kulspruta åt nationalgardet. Den 3 maj sköt polisen i Chicago rakt in i ett demonstrationståg och dödade fyra arbetare. Dagen därpå samlades ett stort protestmöte på Haymarket-torget. När polisen försökte upplösa mötet så kastade någon en bomb som dödade en konstapel.

Åtta utav Chicagos ledande anarkister greps och åtalades för bombdådet. Fem dömdes till döden, utan några bevis för deras inblandning. En av dessa tog sitt liv, de övriga fyra fördes till galgen sjungandes Marseljäsen.

Haymarketmartyrernas öde väckte stor förbittring inom den internationella arbetarrörelsen. 1889 bildades den socialdemokratiska Andra internationalen vid ett möte i Paris vid hundraårsjubileet av den franska revolutionen. Man beslöt då att året därpå högtidlighålla minnet av de fem anarkisterna och demonstrera för åttatimmarsdagen den första maj. Kampdagen möttes med stor entusiasm och redan 1891 beslöt man sig för att göra första maj-firandet till en återkommande tradition.

Första maj firades för första gången i Sverige 1890 då 50 000 arbetare samlades på Gärdet i Stockholm för att lyssna till Hjalmar Branting, Hinke Bergegren och August Palm och antog ett uttalande som krävde åtta timmars arbetsdag.

Precis som när de kristna annekterade den hedniska julen så kom arbetarrörelsens högtidsdag att sammanfalla med en uråldrig tradition. Första maj har av hävd räknats som sommarens första dag i Europa och firats med eldar, majstänger och fruktbarhetsriter. I Sverige har dessa festligheter framförallt levt kvar i valborgsmässofirandet, då tyvärr också den gamla svenska alkoholkulturen, särskilt i studentkretsar, ger sig till känna.

Och även om det kan verka märkligt för oss här uppe i Norden att fira sommarens ankomst så är det ändå något särskilt med första maj. Sällan är himmelen så skimrande blå, sällan är vinden så fylld av framtidshopp och förväntningar, sällan brusar blodet så levande. Första maj äger kraft. Det bevisas inte minst genom alla de parasiter: kristdemokrater, sverigedemokrater och andra fascister, som vill stjäla utrymme. De bevisas genom alla de förnumstiga ledarskribenter som år efter år försöker dödförklara första maj. Men när de röda fanorna smattrar för vinden, när kamraternas röster höjer sig omkring oss i hat och trots och kärlek, när Internationalen dånar fram mellan höjda nävar, då vet vi att första maj tillhör oss. Då vet vi att första maj lever.

Eller för att citera Rosa Luxemburg:

Den första maj förkunnar åttatimmarsdagens paroll. Men inte heller när man uppnått detta mål slutar man fira dagen. Så länge arbetarnas kamp mot bourgeoisi och regering varar, så länge det finns krav kvar, som måste uppfyllas, kommer förstamajfirandet att årligen ge uttryck åt dessa krav. Men även när bättre tider grytt och arbetarklassen i hela världen nått sin befrielse, även då kommer mänskligheten helt säkert att fira första maj, till minnet av utkämpade strider och överståndna lidanden.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 1

Publicerat av
4

Vilka är vänsterpartisterna?

För att kunna avgöra hur vi ska förhålla oss till Vänsterpartiet måste vi först ta reda på vad Vänsterpartiet egentligen är. En rimlig utgångspunkt för oss materialister är då att ta reda på vilka vänsterpartisterna är, det vill säga vilken klassbas partiet har.

Vi är marxister, och marxismen lär, att då vi tar upp ett problem, bör vi utgå från objek­tiva fakta, inte från abstrakta definitioner, och att vi bör dra våra vägledande principer, vår politik och våra åtgärder ur en analys av dessa fakta.

– Mao Tse-tung

Det finns inget centralt och lättillgängligt register över partiets medlemmar som kan besvara de frågor vi måste ställa. Istället är vi hänvisade till sekundärkällor, statistik över Vänsterpartiets väljare och folkvalda.

Man kan naturligtvis fråga sig om dessa är representativa för partiets medlemskår, vi vet exempelvis att ålderspensionärer är underrepresenterade bland de folkvalda. Samtidigt är det så att en mycket stor andel av vänsterpartisterna har eller har haft politiska uppdrag, något jag säkert får anledning att återkomma till. Och även om ett partis politik bestäms av dess medlemmar så kan det inte göras helt utan hänsyn till dess sympatisörer vilka också måste räknas till partiets klassbas.

1985 företog Stig Eriksson från Socialistiska Partiet en liknande undersökning av VPK:s klassmässiga utveckling med utgångspunkt i statistik över partiets folkvalda. Det tydligaste resultatet är en långsiktig minskning av medlemmar från ”arbetarklassen”, i detta fall i stort sett definierat som lönearbetare inom produktions- och transportsektorn. Den grupp som istället fått en dramatisk tillväxt som andel av medlemskåren är det ”egentliga mellanskiktet”, det vill säga:

Lärare av olika slag, socialarbetare, kulturarbetare, SYO-konsulenter, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, läkare, psykologer, kuratorer, sjuksköterskor, fritidspedagoger, journalister, adjunkter, socialassistenter, studievägledare, studiecirkelledare, forskarassistenter m fl.

Eriksson konstaterar att detta mellanskikt förvisso ökat som andel av befolkningen i stort, men inte på långa vägar lika mycket som inom VPK. Han förutspår att andelen arbetarklassmedlemmar vid mitten av 90-talet kan vara nere på 10 – 15 procent.

Det är inte helt enkelt att avgöra huruvida Erikssons profetia besannats. 2000-talets statistik över folkvalda ger inte en lika detaljerad genomgång av deras klassbakgrund. Vi kan dock konstatera att vänsterpartisterna i regel har en eftergymnasial utbildning, 55 procent av vänsterpartiets folkvalda har någon form av högre utbildning, att jämföras med 32 procent i befolkningen i stort.Vad gäller inkomstnivåer så är de rikaste 40 procenten överrepresenterade inom Vänsterpartiet. Medelinkomsttagarna i den 41 till 60 percentilen står för 19 procent av partiets politiker, en representativ andel. De 40 procent av befolkningen med lägst inkomst är kraftigt underrepresenterade.

Det verkligt anslående i statistiken är övervikten av offentliganställda inom Vänsterpartiet, särskilt kommunalanställda. 21 procent av den arbetsföra befolkningen är anställda inom kommunal sektor men hela 48 procent av de vänsterpartistiska kommunalpolitikerna.

Fram tonar alltså bilden av ett parti som politiskt domineras av högutbildade, välbetalda offentliganställda. Att en stor del utav dessa faller in i Erikssons ”egentliga mellanskikt” är väl inte en långsökt gissning.

I partisympatiundersökningen så finns faktiskt en genomgång av väljare uppdelade i socio-ekonomiska grupper. Det är naturligtvis inte någon marxistisk klassanalys, men den får duga. Här framstår Vänsterpartiet som extra starkt inom gruppen studerande och arbetare, särskilt facklärda arbetare, det vill säga exempelvis bagare, betongarbetare, elektriker, grafiker, konditorer, verktygsarbetare, barnskötare, frisörer, servitörer och undersköterskor. Störst stöd bland fackanslutna har man inom TCO, medan stödet är något starkare i LO än i SACO. Bilden av ett parti med tydlig övervikt av högskoleutbildade offentliganställda finns också i partisympatistatistiken.

Den typiske vänsterpartisten verkar alltså vara en person  som arbetar inom offentlig sektor i ett yrke som kräver någon form av utbildning och ger en relativt god inkomst. Statistiken stämmer överens med min egen bild av ett parti för lärare, läkare, psykologer, socionomer, rektorer, bibliotekarier och sjuksköterskor.