Kategoriarkiv: Matkrisen

När maten blev global

Publicerat av
Svara

SS Strathlevens resa

SS Strathleven
SS Strathleven

Den andra februari 1880 anlände ångfartyget SS Strathleven till London efter 58 dagar till havs. I lasten fanns fyrtio ton australiensiskt biff- och lammkött. Varorna höll god kvalitet och såldes för fem pence pundet, knappt under marknadspriset för färskt kött.

Strathlevens resa var det första lyckade försöket att skeppa kött från Australien till Storbritannien. Nyckeln var den nyligen öppnade Suezkanalen som förkortade resan och den experimentella kylutrustning som uppfunnits av den skotska kemisten Joseph James Coleman. 

Många mathistoriker har kopplat framväxten av en global matmarknad till teknologiska framsteg inom sjöfart, kylteknik, kanalbyggande och järnvägens genomslag. Bolaget bakom SS Strathleven ville å andra sidan tona ner betydelsen av Colemans uppfinning. I en magsur artikel påpekar de att de kunnat använda sig av något av flera konkurrerande kylsystem som utvecklats ungefär samtidigt. Teknologin skapades som ett svar på ett behov.

Sir Peel och potatispesten

Kanske bör vi sätta det verkliga startdatumet för den globala matproduktionen till den femtonde maj 1846 när det brittiska parlamentet upphävde spannmålstullarna. Vid denna tid var den helt dominerande ekonomiska teorin att varje stat behövde skydda sitt eget jordbruk genom tullar och importförbud. De brittiska tullarna gynnade den jordägande klassen men var avskydda av både industrikapitalister och arbetare. The Anti-Corn Law League blev från 1830-talet en av landets starkaste folkrörelser. Men godsägarna dominerade parlamentet.

Det är något av ett historiens mysterium varför den konservativa premiärministern Sir Robert Peel gick emot sitt eget parti och offrade sin politiska karriär för att upphäva spannmålstullarna. Den utlösande faktorn var massvälten på Irland. 

Minnesmonument över den irländska svältens offer

Sedan 1700-talet hade Irlands utvecklats till det brittiska imperiets kornbod. Nästan all jord ägdes av den protestantiska minoriteten. Stora delar av den katolska majoritetsbefolkningen hade inte tillgång till mer odlingsmark än sina köksträdgårdar. 

Potatis kan ge stor avkastning på liten odlingsyta och introduktionen av potatis hade låtit den irländska befolkningen fördubblas på bara femtio år. Drygt en tredjedel av irländarna åt nästan uteslutande potatis. När Irland 1845 drabbades av potatisbladmögel blev följderna katastrofala. Sir Peel försökte initialt mildra konsekvenserna, bland annat genom att avskaffa spannmålstullarna. 

När den konservativa regeringen föll på grund av tullfrågan tillträdde istället Lord John Russels laissez-faire-liberala regering. Drivna av lika delar marknadsfundamentalism och rasistiska attityder till irländska katoliker avslutade den alla statliga program för att mildra svälten och vägrade stoppa matexporten från Irland. Medan en fjärdedel av Irlands befolkning dog i svält eller tvingades emigrera fortsatte ön hela tiden exportera mat.

Peels svängning i tullfrågan har ansetts bero på att han såg det som nödvändigt för att förhindra större sociala oroligheter. För att bevara jordägarnas och aristokraternas politiska makt fick de offra en del av sin ekonomiska makt. Med billiga matvaror från kolonierna skulle arbetarklassen hindras från att revoltera och deras lönekrav hållas nere. 

När Storbritannien övergav försöken att skydda sin inhemska produktion innebar det inte bara en kvantitativ ökning av matimporten utan en kvalitativ förändring där matproduktionen för första gången i världshistorien blev verkligt globalt sammanlänkad.

Den första matregimen

I slutet av 1980-talet lanserade de marxistisk influerade matforskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva de komplexa system av globaliserad produktion och konsumtion av mat som växte fram från 1870-talet. 

Den första matregimen baserades på en global arbetsdelning där de bosättarkoloniala samhällena i Nordamerika, Australien och Nya Zeeland specialiserade sig på att exportera spannmål och kött, först till Storbritannien och senare till hela Västeuropa, i utbyte mot industriprodukter. Även Sibirien, Punjab och de tysktalande bosättningarna i Donaubäckenet kom att spela en liknande roll.

Importen tillsammans med ökad produktivitet i den egna jordbrukssektorn gjorde en allt större del av landsbygdsbefolkningen i Västeuropa överflödig. En stor del absorberades av städernas arbetarklass medan miljoner utvandrade och blev själva bosättare. 

Till skillnad från de europeiska kolonialmakterna försökte de bosättarkoloniala staterna inte exploatera ursprungsbefolkningens arbetskraft utan fortsatte en fördrivnings- och folkmordspolitik. De var därför beroende av att importera arbetskraft till jordbrukssektorn. Genom utbyggnad av järnvägsnätet, tillhandahållande av jordbrukskrediter och fördelaktig lagstiftning lockades europeiska nybyggare.

Basen i bosättarkoloniernas produktion var familjejordbruk. Genom att använda hela familjens arbetskraft hölls kostnaderna låga. Samtidigt var dessa gårdar redan från början integrerade i marknadsekonomin. De producerade för försäljning och köpte utsäde, jordbruksmaskiner och taggtråd. Den senare började masstillverkas från 1870-talet och var helt nödvändig för att hägna in de vidsträckta betesmarkerna i den amerikanska Västern och Australiens Outback.

Taggtråd

Den första matregimen innebar att inslagen av kött och vitt mjöl ökade kraftigt i den europeiska arbetarklassens diet, tillsammans med kolonialvaror som socker, te, kaffe och kakao.

I slutet av 1920-talet hamnar systemet i kris. Det började med börskraschen 1929. På fyra år minskade världshandeln med sextio procent. Matpriserna kollapsade. I Oregon lämnades slaktade får att ruttna eftersom köttpriset var lägre än transportkostnaderna. I Brasilien försökte förtvivlade kaffeodlare hålla uppe priserna genom att elda ångloken med kaffebönor istället för kol.

Till skillnad från traditionellt kapitalistiskt organiserade företag reagerade familjejordbruken på prissänkningarna genom att öka produktionen, vilket ytterligare sänkte priserna. Under press från arbetare och bönder införde stater tullar och importbegränsningar. 1931 övergav till och med Storbritannien frihandelsprincipen som varit rådande sedan Peels dagar.

På den ekonomiska krisen följde ekologisk katastrof. Två generationer av bönder hade plöjt upp Förenta staternas och Kanadas slättlandskap och ersatt buffelgräset med monokulturella veteodlingar. Det höga världsmarknadspriset på vete till följd av första världskriget och det ryska inbördeskriget och införandet av bensindrivna traktorer och skördetröskor hade påskyndat processen. 

Under hela 1930-talet rådde ovanligt torra och varma väderförhållanden i Nordamerika. Utan präriegräsets djupa rötter som kunde hålla kvar fukt i marken och förhindra jorderosion torkade matjorden ut och förvandlades till damm. De starka prärievindarna drog upp enorma moln av damm och svepte dem med sig ända till östkustens storstäder. Perioden, känd som the Dust Bowl, innebar enorma mänskliga, ekonomiska och ekologiska kostnader. Vissa områden förlorade 75 procent av sin matjord. 

Sandstorm i Texas 1935
Sandstorm i Texas 1935

En grundpelare i 30-talets New Deal-politik blev att rädda det amerikanska jordbruket genom omfattande statliga ingrepp såsom stödköp, ersättning för mark i träda och åtgärder för att minska jorderosionen. Bland annat planterades över 220 miljoner träd i ett bälte från kanadensiska gränsen till Texas för att motverka vinderosion och torka. När Förenta staterna gick in i andra världskriget fortsatte stödet till jordbruket som en form av krigskeynesianism.

Den andra matregimen

Den nya globala matregim som tog form efter andra världskriget präglades av tre huvudsakliga faktorer: erfarenheterna från New Deal-eran, avkoloniseringen och det kalla kriget. I 1947 års GATT-avtal, som reglerade den internationella handeln undantogs jordbruksprodukter från begränsningarna i exportsubventioner och importtullar.

Förenta staterna subventionerade sina jordbrukare genom omfattande stödköp. Maten användes som livsmedelsbistånd, först till Europa som en del av Marshallplanen och senare i allt större utsträckning i tredje världen. När programmet var som mest omfattande bestod fyrtio procent av all internationell handel med vete av amerikanskt livsmedelsbistånd. Japan, Storbritannien och EU:s föregångare EEC följde Förenta staternas exempel under 1960-talet.

Matexporten blev ett vapen i det kalla kriget. Billiga livsmedel skulle förhindra tillväxten av kommunistiska och socialistiska rörelser och knyta de nyligen avkoloniserade länderna till västblocket. 1966 använde exempelvis Johnsonregeringen matexporten som påtryckningsmedel för att få Indien att tona ner sin kritik av Vietnamkriget. 

1950 importerade tredje världen runt fem miljoner ton spannmål årligen, trettio år senare hade den siffran ökat till över hundra miljoner ton. Det billiga spannmålet underminerade ofta det lokala jordbruket. I Västafrika slogs exempelvis odling av jams, hirs och durra ut av importerat ris. Att det småskaliga självförsörjningsjordbruket slogs ut sågs ofta som ett steg mot modernisering och industrialisering av ekonomin. 

McDonald's
Snabbmatskedjor blev ett typiskt inslag i den andra matregimen

I väst kom dieten att präglas av komplexa produktionskedjor. En allt större del av råvaror köptes upp av företag som förädlade dem till hel- eller halvfabrikat. Produktionen av majs och soja för industriell köttuppfödning ökade kraftigt.

1973 hade kalla kriget mattats av något. Förenta staterna var inte längre lika intresserade av att subventionera tredje världen med billig mat. Istället beslöt man att tillåta veteexport till Sovjetunionen. Omvärlden hade underskattat hur hårt det sovjetiska jordbruket drabbats av torkan sommaren 1972. Sovjetunionen gjorde stora inköp från Förenta staterna, Kanada, Frankrike och Australien. Matpriserna över hela världen rusade med mellan trettio och femtio procent på tio månader. Världens vetelager tömdes

Den andra matregimen hamnade i kris. Australien, Kanada, Argentina och Brasilien, stora matproducenter som inte hade råd att subventionera sina jordbruk på samma nivå som Förenta staterna och EU, kom att leda kampen mot exportsubventioner. Omförhandlingen av GATT-avtalet och skapandet av WTO 1995 innebar i viss mån frihandelns återkomst som princip för den globala matmarknaden.

En tredje matregim?

Under de senaste trettio åren har konturerna av en ny matregim kunnat anas, dominerad av globala agrobusinessföretag. Förenta staterna och EU har bevarat sitt jordbruksstöd samtidigt som tredje världen påtvingats nyliberala handelsavtal.. Denna företagsdrivna matregim försöker också integrera konsumenters krav på hållbar, hälsosam och organisk mat genom att skapa nischade produkter. 

Affisch från Via Campesina

1996 formulerade bonderörelsen Via Campesina matsuveränitet som ett alternativt ramverk för den globala matproduktionen. Matsuveränitet definieras av Food First Information & Action Network som “alla människors rätt till hälsosam och kulturellt lämplig mat producerad med ekologiskt hållbara metoder och deras rätt att definiera sina egna livsmedels- och jordbrukssystem.”

Verklig matsuveränitet skulle innebära ett radikalt brott , inte bara med det agrobusinessdominerade systemet, utan med 150 år av kapitalistisk matproduktion.

Matkrisens följder: Jordimperialism

Publicerat av
2

”Jorden tillhör de som brukar den.”
– Emiliano Zapata

Efter den första matkrisen 2007 – 2008 fick vi lära oss ett nytt begrepp, ”land grabbing”1, processen varigenom multinationella företag, regeringar och riskkapitalfonder köper upp jordbruksmark i fattiga länder för produktion av livsmedel och biobränsle eller ibland för att hållas i träda som en framtida investering.

Enligt en rapport från Världsbanken omfattades 56 miljoner hektar, en yta motsvarande hela Ukraina, av land grabbing under ett enda år, två tredjedelar av dessa landområden fanns i subsahariska Afrika. 2010 bedrevs emellertid jordbruksverksamhet enbart på en femtedel av de köpta områdena.

Bakom land grabbing finns två drivande faktorer, regeringars behov av att säkra mattillgång för sina medborgare i matkrisens spår och kapitalets behov av stabila investeringar i finanskrisens spår. Världsbanken har varit drivande i att ta fram lagändringar som möjliggör landköp.

Efter den första prischocken 2007 började länder som Saudiarabien, Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten, Egypten, Japan och Sydkorea i stor skala köpa upp mark i länder som Sudan, Uganda, Kambodja och Pakistan.

Gulfstaterna har drabbats hårt av vattenbrist och gått från att vara självförsörjande på t ex vete till att bli helt importberoende. Med en allt mer osäker världsmarknad har de känt sig tvungna att starta stora statsledda investeringsprojekt i Sudan, Pakistan och Sydostasien för att försäkra sig om att långsiktigt kunna förse sina stora och fattiga gästarbetarbefolkningar med billig mat.

Kina har 19 procent av världens befolkning men bara 9 procent av världens jordbruksmark. Den kinesiska regeringens jordbruksprojekt i Afrika har blivit mycket omtalade i västerländsk media, professor Deborah Bräutigam rapporterar emellertid att flera av de projekt som rapporterats om helt enkelt aldrig ägt rum. Även om det spekuleras kring Kinas långsiktiga intressen så står det idag klart att kinesisk land grabbing i Afrika i syfte att säkra livsmedelstillgång inte utgör de storskaliga planer som ibland hävdas i väst.

Västerländska medier och NGO:ers upptagenhet med Kinas närvaro i Afrika, där redan motbevisade nyhetsankor återanvänds gång på gång, tycks vara mer motiverad av politiska intressen än omsorg om den afrikanska kontinenten.

Som tidigare konstaterats har bostadsbubblorna och den osäkra finansmarknaden gjort att stora finanskapitalistiska investerare riktat sitt intresse mot råvarumarknaden. När fortsatt höga livsmedelspriser framstår som en oundviklig framtid har finanskapitalet också i allt högre grad fått upp ögonen för direkt ägande av jorden som en form av säker säker investering.

Världens största kapitalförvaltare, amerikanska BlackRock, skapade 2008 en hedgefond för jordbruksinvesteringar med 30 miljoner dollar avsatta för uppköp av land. De svenska investmentbolagen Black Earth Farming och Alpcot-Agro har köpt 459 000 hektar i Rysslands bördiga svartjordsbälte.

Enligt en rapport från ett antal europeiska NGO:er har de stora bankerna främst satsat på råvarubörsen medan pionjärerna för direkta jordköp varit mindre aktörer: ”a series of relatively small investment vehicles, created and headed by former ’golden boys’ of big financial groups, seasoned corporate raiders or obscure fraudsters looking for ways to make easy money.”

Ett exempel är finansmannen Phil Heilberg med bakgrund i försäkringsbolaget AIG som blivit en av Afrikas största privata jordägare genom att samarbeta med militärer, milisgrupper och krigsherrar.

Ekot har också kunnat avslöja hur svenska biståndspengar investeras i ett företag som ägnar sig åt land grabbing i Sierra Leone. Att dra gränsen mellan statliga och privatkapitalistiska intressen i land grabbing-processer är inte alltid enkelt.

Lorenzo Cotula vid International Institute for Environment and Development påpekar i en artikel2 att vi inte ska underskatta lokala eliters roll i omfördelningen av jordägande. I flera afrikanska länder står storbönder och urbana medelklassgrupper för mer än 75 procent av alla jordköp under de senaste åren. Även i Kina pågår som bekant intensiva konflikter om jorden inom landet.

För förhoppningsfulla ekonomer och politiker har land grabbing framstått som en lösning på problemet med kronisk underfinansiering av den fattiga världens jordbruk som råder under den nyliberala matregimen. Men det finns goda skäl att vara skeptisk.

I många länder, särskilt i Afrika, är brukarnas äganderätt till jorden svag och mer baserad på tradition än juridik. Världsbanken räknar med att bara mellan två och tio procent av jorden i Afrika är formellt privatägd. I flera länder tillhör all eller en stor del av jorden staten. När staten säljer eller hyr ut marken fördrivs lokalbefolkningen och förlorar sitt levebröd. Ibland får de ekonomisk ersättning från staten eller köparen men studier från Ghana och Etiopien visar att ersättningarna knappast räcker för att de ska kunna återgå till samma levnadsnivå.

Ett argument som förekommer är att landinvesteringar omfattar jord som är obrukad eller underutnyttjad. Problemet med detta är att mark som räknas som oanvänd kan ha en viktig ekonomisk betydelse för boskapsskötare eller för marginaliserade grupper som kvinnor, etniska minoriteter och internflyktingar. Land grabbing kan, precis som när Marx myntade begreppet, förstås som en väldigt konkret form av kapitalackumulation genom inhägnande av allmänningar.

Bolag och regeringar är inte bara ute efter jord, även vatten har blivit en värdefull resurs. I Nilens avrinningsområde har redan miljontals hektar land hyrts ut. Stora bevattningsprojekt leder bort det vatten som är bokstavlig talat livssviktigt för miljoner. Nigerdeltat i Mali beräknas kunna bevattna 250 000 hektar, ändå har den malinesiska staten redan sålt rättigheterna till 470 000 hektar i området. Även här handlar det om att en allmänning som utgjort grunden för lokalbefolkningens möjlighet att arbeta och leva inhägnas och förvandlas till en vara.

När människors rätt till mat och vatten hotas kommer de förhoppningsvis inte bara se på medan grödorna som deras jord ger skeppas iväg eller när jorden läggs i träda för att fungera som investeringsobjekt för någon kapitalfond. Redan 2009 bidrog intensiva protester på Madagaskar mot ett avtal som skulle hyra ut hälften av landets jordbruksmark till det sydkoreanska företaget Daewoo till att regeringen störtades och att avtalet revs upp.

Det räcker knappast med linjen som företräds av Världsbanken, G8 och vissa västerländska NGO:er där land grabbing ska bli ”ansvarsfulla agrikulturella investeringar” genom etiska riktlinjer. Enda vägen mot en hållbar och rättvis matregim är den som stakats ut av internationella miljö- och bonderörelser:

Rather than be codified and sanctioned, land grabbing must be immediately stopped and banned. This means that parliaments and national governments should urgently suspend all large-scale land transactions, rescind the deals already signed, return the misappropriated lands to communities and outlaw land grabbing. Governments must also stop oppressing and criminalising peoples for defending their lands and release detained activists.

Jorden åt dem som brukar den, som Zapata sa.

  1. Begreppet myntades faktiskt av Marx i Kapitalets femtonde kapitel: ”The labourers are first driven from the land, and then come the sheep. Land grabbing on a great scale, such as was perpetrated in England, is the first step in creating a field for the establishment of agriculture on a great scale.” ↩
  2. Lorenzo Cotula, ”The international political economy of the global land rush: A critical appraisal of trends, scale, geography and drivers”, Journal of Peasant Studies, 39:3-4 ↩

Matkrisens följder: Brödupprorens tid

Publicerat av
Svara

Hungerkravall i Stockholm 1917

Aldrig i modern tid har Sverige varit så nära en revolutionär situation som 1917. Det var året för Västervikssovjeten, Seskaröupproret, soldatmyterier och tiotusentals demonstrerande arbetare över hela landet. 1917 var också ett hungerår i Sverige.

Skörden 1916 hade varit dålig, de så kallade gulaschbaronerna gjorde stora pengar på att exportera svenska livsmedel till centralmakterna och när Tyskland i februari inledde det totala ubåtskriget ströps all livsmedelsinförsel. Bröd ransonerades till 200 gram per dag. Potatisen, fattigmaten, fanns knappt att köpa. Arbetarna krävde fred och demokrati, men framför allt krävde de bröd.

Arbetarna tog till direkta aktioner för att hindra matspekulanterna. I regel stals aldrig livsmedel. Istället tog de sig in hos handlare, bagare och bönder för att inventera deras lager. Varorna tvångsköptes till priser som arbetarna fastslog som rättvisa. Håkan Blomqvist citerar en tidningsnotis från Göteborg som beskriver ett typiskt förfarande:

Ett stort antal av de strejkande varvsarbetarna jämte en del andra samlades på torsdagsmorgonen utanför handlaren Bernhard Samuelssons butik i Kvillebäcken, där man dagen innan vid en inventering påträffat ett 40-tal säckar potatis vilka innehavaren lovat sälja på morgonen. Nu hade herr Samuelsson i förskräckelsen blivit så välvillig att han ville skänka bort potatisen som han förut hållit undan, men detta ville arbetarna ej vara med om. Potatisen såldes därför i 5 kilos poster för 50 öre. Det blev naturligtvis en oerhörd tillslutning av köpare.

I tvångsköpen möttes två principer, kapitalismens marknadsekonomi och ”massans moraliska ekonomi”, en förkapitalistisk föreställningsvärld där hungrandes rätt till mat alltid övertrumfar det privata vinstintresset.1

Det är inte bara i Sverige 1917 och Egypten 2011 som hunger leder till kravaller och uppror. Ett forskarlag vid New England Complex Systems Institute har försökt att mäta korrelationen mellan våldsamma protester och stigande matpriser.2

Figuren visar FAO:s matprisindex och matkravaller. Siffran inom parentes anger antalet dödade i konflikterna.

Forskarnas slutsats är att ett matprisindex på över 210 punkter stark korrelerar med oroligheter, kravaller och upprorsförsök.

FAO:s rapport från juni i år visar ett prisindex på 201 punkter och en generell nedåtgående trend, samtidigt finns en oro för vad torkan i Förenta staterna ska innebära och majspriserna har på bara några veckor stigit med 40 procent.

Vi ser framför oss ett scenario där matpriserna kommer vara stabilt höga eller något stigande beroende på strukturella faktorer som ökade efterfrågan viken inte kan mötas av ökad produktivitet. Spekulation och klimatrelaterade väderfenomen kommer att driva fram prisspikar från en redan hög nivå.

I Sverige lägger hushållen i genomsnitt tolv procent av sina inkomster på livsmedel, att jämföras med länder i tredje världen där hushållen ofta har matkostnader på runt 80 procent av sin budget. I Sverige och liknande länder består priset på matvaror i högre grad av kostnader för förädling, transport, förpackning och reklam vilket gör matpriserna mindre känsliga för prisspikar på råvarumarknaden. Det kommer antagligen även i fortsättningen vara i tredje världen som vi ser de stora brödupproren.

Samtidigt kommer rapporter från Storbritannien, där låginkomsttagare har minskat sina inköp av frukt och grönsaker med en tredjedel, och Förenta staterna där matbankerna som förser soppkök, härbärgen och fattiga familjer med livsmedel har svårt att få resurserna att räcka till.

Matkrisens följder: Där namnet på bröd är liv

Publicerat av
1

På den egyptiska dialekten av arabiska betyder aish både ”bröd” och ”liv”. Egyptierna äter mer bröd per person än något annat folk och för de mer än 40 procent av befolkningen som lever under fattigdomsgränsens är det egyptiska flatbrödet bokstavligt talat livsviktigt. Brödet har de kunnat köpa mycket billigt i över 20 000 statligt subventionerade bagerier. Även mjöl, ris, matolja, socker och te subventioneras.

Egypten har en av världens lägsta andelar odlingsmark per person, endast 400 kvadratmeter. Jordbruket är starkt beroende av bevattning och konstgödning. Under 90-talet genomförde Mubarakregimen en liberalisering av ekonomin vilket innebar att mycket av den dyrbara jordbruksmarken började användas för att framställa exportprodukter som frukt, snittblommor och ekologiska kryddor eller såldes till byggnadsprojekt. Idag är Egypten världens största importör av vete. Hälften av de kalorier som egyptierna konsumerar kommer utifrån landet.

Situationen med eftersatt jordbruk och stort importberoende har gjort Egypten känsligt för fluktuationer i världsmarknadspriserna på baslivsmedel. Även om statssubventionerna har skyddat egyptierna mot matkrisens värsta effekter har de ändå varit kännbara. Med stigande arbetslöshet och matpriser som ökade med 18,9 procent blev allt fler egyptier beroende av subventionerna, samtidigt som staten inte ökade ransonerna. Bröd och mjöl försnillades också för att säljas på svarta marknaden. Medan en ransonerad 100-kilossäck  mjöl kostade 22 kronor kunde samma säck säljas på svarta marknaden för 2 671 kronor! Subventionssystemet kunde inte bära folkets behov.

Matsubventionerna kan ses som ett sätt för diktaturen att köpa folkets lojalitet, eller åtminstone passivitet. När systemet slutade fungera förlorade regimen det sista av sin legitimitet. För den som blir fråntagen livets bröd återstår inget annat än upproret.

Matkrisens orsaker: Den nyliberala matregimen

Publicerat av
1

I slutet av 1980-talet utvecklade de marxistiskt influerade forskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva hur produktionen och konsumtionen av livsmedel organiseras på global skala.1

Den första matregimen varade från1870-talet till första världskrigets utbrott och kännetecknades av europeisk import av spannmål och boskap från det industrialiserade jordbruket i bosättarkolonier som Förenta staterna, Kanada, Argentina och Australien. Dessa baslivsmedel kompletterades med varor som socker, kaffe, te och kakao, framställda i koloniernas monokulturella och arbetsintensiva plantagejordbruk.

Den andra matregimen, som varade från andra världskrigets slut till tidigt 1970-talet, präglades av kalla krigets logik. Sovjetunionen och Förenta staterna använde jordbruks- och matpolitiken för att knyta till sig regimer i Syd.2

1900-talets stora folkresningar hade inte i huvudsak baserats på metropolernas proletärer utan på lantarbetare och småbönder i periferin.

Förenta staterna ansåg att en självägande bondeklass i de nyligen avkoloniserade staterna skulle kunna utgöra en buffert mot revolutionära strömningar och uppmuntrade därför återhållsamma jordreformer och produktionshöjningar genom införande av ny teknologi och nya växthybrider. Den globala gröna revolutionen finansierades av Världsbanken, Rockefellerstiftelsen och Fordstiftelsen. Jordbruket blev allt mer mekaniserat och industrialiserat.

Samtidigt som delar av bondeklassen i Syd stärktes genom jordreformer och investeringsprogram ställdes de också inför sjunkande matpriser och svårigheten att konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade jordbruksexport.

Under 1980-talet växte en tredje matregim, den nyliberala, fram. Enligt Farshad Araghi kännetecknas den framför allt av:

  1. the deregulation of land markets and the reversal of land reform policies originating in the national developmentalist era
  2. drastic cuts in farm subsidies and price supports and the disengagement of both postcolonial states and the World Bank from irrigation support
  3. the expanded use of agrarian biotechnologies and the expanded commodification of seeds and seed reproduction; a marked, and growing, dependence on chemical, biological, and hydrocarbon farm inputs
  4. the promotion of agroexports at the expense of food crops through an expansion of livestock agroexports, expanded cash crop production for export as animal feed, and the export of niche luxury foods, fresh fruits, vegetables, and ornamental flowers for the global centers of overconsumption.3

Samtidigt som länder i Syd påtvingades en nyliberal modell fortsatte Förenta staterna och EU att subventionera sina jordbrukssektorer. I de rikaste 30 länderna kommer 30 procent av jordbrukets inkomster från statliga subventioner. Denna politik har i praktiken slagit sönder jordbruket i världens fattiga länder. På 60-talet var tredje världen nettoexportör av mat, exportinkomsterna uppgick årligen till ca sju miljarder dollar. Idag importeras istället årligen mat för elva miljoner från Förenta staterna och EU.4

Haiti utgör ett åskådliggörande exempel. I slutet av 80-talet importerade Haiti 5 procent av sitt risbehov. 1995 krävde emellertid Internationella valutafonden att landet skulle sänka sin importskatt på ris från 35 procent till tre procent för att kunna få nya lån. När det inte längre skyddades av tullmurar kunde det haitiska jordbruket aldrig konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade risbönder. Idag importerar Haiti 75 procent av sitt risbehov från Förenta staterna.5

Ett annat välkänt exempel är Malawi i södra Afrika. Under 90-talet beslutade Malawis regering att gratis dela ut ”startpaket” med gödningsmedel och utsäde till småbönder. 1999 krävde Världsbanken att projektet skulle upphöra, med hänvisning till att det ledde till snedvriden konkurrens. 2000 till 2002 drabbades Malawi av svår svält. Fem miljoner av landets tolv miljoner innevånare blev beroende av hjälpsändningar.

2005 beslutade landets nytillträdde president Bingu wa Mutharika att subventionera priset på gödningsmedel med två tredjedelar och införa rabatter på utsäde. Sädproduktionen nära tredubblades och landet gick från svältdrabbat till nettoexportör av mat och kunde till och med ge matbistånd till andra afrikanska stater.6

Prisdumpning, underinvestering i mekanik och bevattning, avskaffade subventioner och ett fokus på att producera lyxprodukter som snittblommor har i land efter land lett till minskad matproduktion och ökat importberoende. Det är en grundläggande strukturell orsak till den matkris som världen just nu plågas av.

  1. Philip McMichael, ”A food regime genelogy”, Journal of Peasant Studies, 36:1; Harriet Friedmann & Philip McMichael, ”Agriculture and the state system: The rise and decline of national agricultures, 1870 to the present”, Sociologia Ruralis, 29:2. ↩
  2. Till exempel Sovjetunionens sockeravtal med Kuba eller Förenta staternas användning av sitt jordbruksöverskott som livsmedelsbistånd. ↩
  3. Farshad Araghi, Peasants, Globalization, and Dispossession: A World Historical Perspective. ↩
  4. Walden Bello, Matkrigen. ↩
  5. Fred Weston, ”What is really behind the food crisis”. ↩
  6. Celia W. Dugger, ”Ending Famine, Simply by Ignoring the Experts”; Ernest Harsch, ”Investing in Africa’s farms – and it’s future”. ↩