”Jorden tillhör de som brukar den.”
– Emiliano Zapata

Efter den första matkrisen 2007 – 2008 fick vi lära oss ett nytt begrepp, ”land grabbing”¹, processen varigenom multinationella företag, regeringar och riskkapitalfonder köper upp jordbruksmark i fattiga länder för produktion av livsmedel och biobränsle eller ibland för att hållas i träda som en framtida investering.

Enligt en rapport från Världsbanken omfattades 56 miljoner hektar, en yta motsvarande hela Ukraina, av land grabbing under ett enda år, två tredjedelar av dessa landområden fanns i subsahariska Afrika. 2010 bedrevs emellertid jordbruksverksamhet enbart på en femtedel av de köpta områdena.

Bakom land grabbing finns två drivande faktorer, regeringars behov av att säkra mattillgång för sina medborgare i matkrisens spår och kapitalets behov av stabila investeringar i finanskrisens spår. Världsbanken har varit drivande i att ta fram lagändringar som möjliggör landköp.

Efter den första prischocken 2007 började länder som Saudiarabien, Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten, Egypten, Japan och Sydkorea i stor skala köpa upp mark i länder som Sudan, Uganda, Kambodja och Pakistan.

Gulfstaterna har drabbats hårt av vattenbrist och gått från att vara självförsörjande på t ex vete till att bli helt importberoende. Med en allt mer osäker världsmarknad har de känt sig tvungna att starta stora statsledda investeringsprojekt i Sudan, Pakistan och Sydostasien för att försäkra sig om att långsiktigt kunna förse sina stora och fattiga gästarbetarbefolkningar med billig mat.

Kina har 19 procent av världens befolkning men bara 9 procent av världens jordbruksmark. Den kinesiska regeringens jordbruksprojekt i Afrika har blivit mycket omtalade i västerländsk media, professor Deborah Bräutigam rapporterar emellertid att flera av de projekt som rapporterats om helt enkelt aldrig ägt rum. Även om det spekuleras kring Kinas långsiktiga intressen så står det idag klart att kinesisk land grabbing i Afrika i syfte att säkra livsmedelstillgång inte utgör de storskaliga planer som ibland hävdas i väst.

Västerländska medier och NGO:ers upptagenhet med Kinas närvaro i Afrika, där redan motbevisade nyhetsankor återanvänds gång på gång, tycks vara mer motiverad av politiska intressen än omsorg om den afrikanska kontinenten.

Som tidigare konstaterats har bostadsbubblorna och den osäkra finansmarknaden gjort att stora finanskapitalistiska investerare riktat sitt intresse mot råvarumarknaden. När fortsatt höga livsmedelspriser framstår som en oundviklig framtid har finanskapitalet också i allt högre grad fått upp ögonen för direkt ägande av jorden som en form av säker säker investering.

Världens största kapitalförvaltare, amerikanska BlackRock, skapade 2008 en hedgefond för jordbruksinvesteringar med 30 miljoner dollar avsatta för uppköp av land. De svenska investmentbolagen Black Earth Farming och Alpcot-Agro har köpt 459 000 hektar i Rysslands bördiga svartjordsbälte.

Enligt en rapport från ett antal europeiska NGO:er har de stora bankerna främst satsat på råvarubörsen medan pionjärerna för direkta jordköp varit mindre aktörer: ”a series of relatively small investment vehicles, created and headed by former ’golden boys’ of big financial groups, seasoned corporate raiders or obscure fraudsters looking for ways to make easy money.”

Ett exempel är finansmannen Phil Heilberg med bakgrund i försäkringsbolaget AIG som blivit en av Afrikas största privata jordägare genom att samarbeta med militärer, milisgrupper och krigsherrar.

Ekot har också kunnat avslöja hur svenska biståndspengar investeras i ett företag som ägnar sig åt land grabbing i Sierra Leone. Att dra gränsen mellan statliga och privatkapitalistiska intressen i land grabbing-processer är inte alltid enkelt.

Lorenzo Cotula vid International Institute for Environment and Development påpekar i en artikel² att vi inte ska underskatta lokala eliters roll i omfördelningen av jordägande. I flera afrikanska länder står storbönder och urbana medelklassgrupper för mer än 75 procent av alla jordköp under de senaste åren. Även i Kina pågår som bekant intensiva konflikter om jorden inom landet.

För förhoppningsfulla ekonomer och politiker har land grabbing framstått som en lösning på problemet med kronisk underfinansiering av den fattiga världens jordbruk som råder under den nyliberala matregimen. Men det finns goda skäl att vara skeptisk.

I många länder, särskilt i Afrika, är brukarnas äganderätt till jorden svag och mer baserad på tradition än juridik. Världsbanken räknar med att bara mellan två och tio procent av jorden i Afrika är formellt privatägd. I flera länder tillhör all eller en stor del av jorden staten. När staten säljer eller hyr ut marken fördrivs lokalbefolkningen och förlorar sitt levebröd. Ibland får de ekonomisk ersättning från staten eller köparen men studier från Ghana och Etiopien visar att ersättningarna knappast räcker för att de ska kunna återgå till samma levnadsnivå.

Ett argument som förekommer är att landinvesteringar omfattar jord som är obrukad eller underutnyttjad. Problemet med detta är att mark som räknas som oanvänd kan ha en viktig ekonomisk betydelse för boskapsskötare eller för marginaliserade grupper som kvinnor, etniska minoriteter och internflyktingar. Land grabbing kan, precis som när Marx myntade begreppet, förstås som en väldigt konkret form av kapitalackumulation genom inhägnande av allmänningar.

Bolag och regeringar är inte bara ute efter jord, även vatten har blivit en värdefull resurs. I Nilens avrinningsområde har redan miljontals hektar land hyrts ut. Stora bevattningsprojekt leder bort det vatten som är bokstavlig talat livssviktigt för miljoner. Nigerdeltat i Mali beräknas kunna bevattna 250 000 hektar, ändå har den malinesiska staten redan sålt rättigheterna till 470 000 hektar i området. Även här handlar det om att en allmänning som utgjort grunden för lokalbefolkningens möjlighet att arbeta och leva inhägnas och förvandlas till en vara.

När människors rätt till mat och vatten hotas kommer de förhoppningsvis inte bara se på medan grödorna som deras jord ger skeppas iväg eller när jorden läggs i träda för att fungera som investeringsobjekt för någon kapitalfond. Redan 2009 bidrog intensiva protester på Madagaskar mot ett avtal som skulle hyra ut hälften av landets jordbruksmark till det sydkoreanska företaget Daewoo till att regeringen störtades och att avtalet revs upp.

Det räcker knappast med linjen som företräds av Världsbanken, G8 och vissa västerländska NGO:er där land grabbing ska bli ”ansvarsfulla agrikulturella investeringar” genom etiska riktlinjer. Enda vägen mot en hållbar och rättvis matregim är den som stakats ut av internationella miljö- och bonderörelser:

Rather than be codified and sanctioned, land grabbing must be immediately stopped and banned. This means that parliaments and national governments should urgently suspend all large-scale land transactions, rescind the deals already signed, return the misappropriated lands to communities and outlaw land grabbing. Governments must also stop oppressing and criminalising peoples for defending their lands and release detained activists.

Jorden åt dem som brukar den, som Zapata sa.