Kategoriarkiv: Generallinjen

Store Nilsson och jag

Publicerat av
2

En annan bacchusdyrkare var en arbetare kallad ”Store Nilsson”, som år 1885 blev medlem. Han var mycket begiven på spritdrycker och då han därtill var mycket svartsjuk på sin hustru, blev det häftiga uppträdande mellan dem. Ibland slutade det med riktiga slagsmål. Denne blev tack vare sitt medlemskap i logen en skötsam och ordentlig man. På grund av sin längd och grova kroppsbyggnad blev han logens fanbärare vid nykterhetsdemonstrationer samt vid begravningar.

Jag anklagas ofta, och med all rätt, för att vara sentimental och att ofta skriva om att jag gråter. Det här är också en sentimental text. När jag först läste om Store Nilsson i krönikan över logen nr 297 Ansgarius av IOGT i Klintehamn på Gotland föll jag i häftig gråt. Varför blir jag så fruktansvärt rörd?

Jag är folkrörelsehistoriskt överintresserad. Jag älskar berättelserna om nykterhetsrörelsens pionjärer i boken Godtemplarminnen där jag stötte på Store Nilsson. De flesta är variationer på samma tema. Okunnigheten, mörkret, fylleriet, det tunga arbetet, herrskapsväldet, underdånigheten inför kyrkoherden och brukspatron. Och så mitt i eländet kommer den, nykterhetslogen.

Och med logen kommer nya idéer, kommer böcker och tidningar, kommer samlingslokalen som inte prästen eller folkskolläraren råder över. Framförallt kommer den stora insikt som varit bärande för alla folkrörelser: ”En annan värld är möjlig.”

I logen får sömmerskor och stuveriarbetare och torpare vara med och göra sina röster hörda, deras åsikter betyder något, lika mycket som alla andras. I logen växer tanken att den som kunde vara med och bestämma över logens budget eller bygget av ett ordenshus nog lika gärna kunde vara med och bestämma i kommunfullmäktige. I loger, frikyrkoförsamlingar och fackföreningsavdelningar formuleras demokratins grundsatser, folkstyret, folkmakten.

Men med logen kommer inte bara idén att samhället skulle kunna vara annorlunda och bättre. Det är också idén att livet skulle kunna vara annorlunda och bättre för Store Nilsson (och inte minst för Store Nilssons fru).

När IOGT kom till Klintehamn mötte Store Nilsson inte en rörelse som såg honom som en oföränderlig och förkastlig fyllerist och hustrumisshandlare som borde hängas ut och twitterstormas mot. Han mötte inte heller en rörelse som ville förklara allt hans handlande med de sociala strukturer han var en del av och inte kunder hållas ansvarig för.

I logen logen nr 297 Ansgarius fann Store Nilsson sig i ett sammanhang där hans ordensbröder och systrar var övertygade om att han var en människa som kunde förändras och ta ansvar för sitt liv och sina gärningar, som litade på att han kunde hålla sitt löfte. Genom sitt personliga ställningstagande kunde han delta i kampen för att förändra samhället, längst fram i nykterhetsdemonstrationerna med logens fana.

Det fem meningar långa stycket som Store Nilsson är en av de mest arketypiska berättelserna som existerar. En människas upprättelse, från mörkret stiga vi mot ljuset, som kollektiv men också som individer.

En av nykterhetsrörelsens vackraste symboler är syskonbandet, det band som knyter mig samman med alla andra som delar mitt nykterhetslöfte. När vi vacklar och faller är det syskonbandet som håller oss uppe. Ibland måste vi bära andra och ibland måste andra bära oss.

Syskonbandet sträcker sig inte bara över världen utan också bakåt i historien. Syskonbandet förenar mig inte bara med mormors far som byggde upp logen Nordstjernan i Lid eller min farfars far vars namn jag bär och som var organiserad nykterist. Syskonbandet löper mellan mig och Store Nilsson och tusentals andra som kämpat och slitit i stort och smått och byggt det vi har idag.

Det är från pionjärerna i två av Sveriges tre klassiska folkrörelser jag hämtat allt jag tror på: nykterhet, folkmakt, folkbildning och socialism. Om det är något mer jag önskar att vi alla kunde hämta från de som röjt vägen för oss så vore det tilltron till att både människor och samhällen går att förändra.

All lives matter?

Citat

Publicerat av
Svara

Bort med de lögnare som talar om frihet och jämlikhet för alla, samtidigt som det finns ett förtryckt kön, samtidigt som det finns förtryckande klasser, samtidigt som det finns privatäganderätt till kapital och aktier, samtidigt som det finns mätta som med sina spannmålsöverskott förslavar de hungriga. Inte frihet för alla, inte jämlikhet för alla, utan kamp mot förtryckarna och utsugarna, utplåning av möjligheten att förtrycka och utsuga – det är vår paroll!

Frihet och jämlikhet för det förtryckta könet!

Frihet och jämlikhet för arbetaren, för den arbetande bonden!

Kamp mot förtryckarna, kamp mot kapitalisterna, kamp mot de spekulerande kulakerna!

– V.I Lenin

Här för att spela spelet

Publicerat av
Svara

Så blev ytterlighetsvänsterns kandidat Jeremy Corbyn partiledare i Labour. Det finns antagligen anledning att fira. Corbyn har över fyrtio års erfarenhet av politisk hygglighet. Det är svårt att inte gilla honom. Han har varit en aktivist i nästan varenda progressiv kampanj i Storbritannien. När andra parlamentsledamöters luxuösa leverne för skattepengar avslöjades i media visade det sig att Corbyn haft de lägsta utgifterna av alla, knappt nio pund för en bläckpatron. Han är nykterist.

Dessutom har Corbyns kampanj visat att det går att bedriva politik utanför ängslig triangulering och mediaanpassade utspel. För mig var det bilden från mötet i Camden där några ungdomar hänger i ett fönster för att lyssna på Corbyn som talar inne i den fullsatta lokalen som fick mig att förstå att något extraordinärt var på gång. Corbynmania måste nog förstås som en Händelse, med referens till Alain Badiou, där det som tidigare varit exkluderat plötsligt bryter in på scenen.

CLgtBppWgAEA4dq

I Corbynkampanjens fall var den exkluderade delen de människor som strömmade till massmötena och anmälde sig som partimedlemmar och sympatisörer. De som aldrig förväntats vara en del av den politiska processen. Men det exkluderade var också själva idéerna, det socialistiska alternativet och begäret efter ett annat sätt att leva tillsammans.

Men även om jag alltså är glad över Corbyns seger tror jag att det finns allvarliga risker att han kommer göra oss besvikna.

Det första problemet Corbyn kommer ställas inför är att han nu leder ett parti där stora delar av partiapparaten är hans värsta fiender. Långt innan partiledarvalet var över hade de börjat smida planer och organisera sig. Corbyns motståndare i parlamentsgruppen beskriver sig i termer hämtade från franska motståndsrörelsen, de två fraktionerna kallas Free French och Maquis. De anser att deras parti ockuperats av en fientlig kraft och de kommer använda alla metoder för att ta tillbaks det.

Det som krävs av Corbyn för att överleva en skitstorm 40 000 miljarder gånger värre än Juholts är en ren kulturrevolutionär strategi där de hundratusentals medlemmar och sympatisörer som engagerade sig i valkampanjen används som maktbas för att ”bombardera högkvarteren”. Det skulle innebära omfattande utrensningar av partianställda och att makt flyttas från den mäktiga parlamentsgruppen och partibyråkratin till gräsrötterna.

Inget tyder på att Corbyn är beredd att ta den striden. Tvärtom har hans ton genomgående varit försonlig. Han vill bland annat att hans skuggregering ska tillsättas av parlamentsgruppen. Kanske pågår det förberedelser i Corbynlägret som vi inte känner till, det kan inte uteslutas, men jag är mycket orolig för att han inte kommer kunna driva igenom sin politik ens i sitt eget parti.

Om Corbyn överlever attackerna från media och sina egna partikamrater och om Labour lyckas vinna valet 2020 återstår det verkligt stora problemet. Problemet framstår tydligt i Novara Medias intervju med Corbyn:

På frågan om svårigheterna i att föra en socialdemokratisk politik i en historisk period där den materiella grunden som skapade 1900-talets socialdemokratiska projekt inte längre existerar blir Corbyn svar skyldig. Vijay Prashad har noterat hur Corbyn, liksom Bernie Sanders och de kanadensiska socialdemokraternas ledare Thomas Mulcair alla saknar svar på den typen av frågor och hur de begränsas av sin socialdemokratiska ideologi.

På frågan hur hans regering skulle hantera massiv kapitalflykt eller andra attacker från kapitalet kan Corbyn bara leverera en from förhoppning om kapitalisternas demokratiska ansvarstagande:

We’ve got to say ”hang on, we live in a democracy” and if the people of this country vote for an economic strategy which is about redistribution of wealth…then that’s that.

Båda farorna jag skisserat har sin grund i denna naiva tilltro till motståndarens respekt för de demokratiska spelreglerna. Corbyn kommer inte besegra sina fiender inom partiet eftersom han genuint tror på partidemokratin och han kommer inte vara beredd på klassfiendernas angrepp eftersom han förutsätter att de kommer respektera folkviljan.

Detta är knappast någon unik quirk i Corbyns personlighet. Det är en sjuka som anfräter stora delar av vänstern. Den spelade till exempel en stor roll i SYRIZA:s snöppliga reträtt. Stathis Kouvelakis sammanfattar:

From this it is quite clear that these people were expecting the confrontation with the EU to happen along the lines of an academic conference when you go with a nice paper and you expect a kind of nice counter-paper to be presented.

I think this is telling about what the Left is about today. The Left is filled with lots of people who are well-meaning, but who are totally impotent on the field of real politics. But it’s also telling about the kind of mental devastation wrought by the almost religious belief in Europeanism. This meant that, until the very end, those people believed that they could get something from the troika, they thought that between “partners” they would find some sort of compromise, that they shared some core values like respect for the democratic mandate, or the possibility of a rational discussion based on economic arguments.

Vänstern är idag ointresserad av frågor om att ta makt och använda makt. I dess ställe deklarerar vänstern stolt att de är här för att spela spelet. Att minutiöst hålla sig till spelets regler antas tvinga motståndarna att göra detsamma. Så kan varje förlust göras njutbar genom att infogas i en berättelse om de egna moraliska segrarna.

Problemet med att spela spelet uppstår när det är motståndaren som ställt upp brädet på ett sådant sätt att det inte finns något vinnande drag du kan göra. Då kan du antingen hävda att du vunnit den moraliska segern över fuskaren. Eller så kan du vräka brädet över ända och vägra spela.

Jag önskar Jeremy Corbyn all framgång och hoppas att mina stormkråkeprofetior visar sig falska (”Láthspell I name you, Ill-news; and ill news is an ill guest they say”). Men jag tror att vi kommunister måste förhålla oss kritiskt till uppflammande socialdemokratiska rörelser. Inte på det tröttsamma sekteristiska sättet där vi från början förklarar dem som opportunister och förrädare utan genom att formulera och upprätthålla våra egna politiska projekt som syftar till att bryta med det politiska spelet.

Den generaliserade monopolkapitalismen och skräckfilmerna

Publicerat av
Svara

När Samir Amin nyligen talade i Uppsala1 karaktäriserade han dagens ekonomiska system som generaliserad finansialiserad monopolkapitalism. Den kvalitativa övergången till ett generaliserat system inträffade efter mitten av 1970-talet när ingen ekonomisk aktivitet längre kunde äga rum utanför monopolens kontroll.

Small and medium enterprises, and even the large corporations that are not strictly speaking oligopolies are locked in a network of control put in place by the monopolies. Their degree of autonomy has shrunk to the point that they are nothing more than subcontractors of the monopolies.2

Vad betyder detta i praktiken?

Det betyder att Roland Hånell måste lägga ner sin skräckfilmsbutik. I teorin kan naturligtvis Roland sälja sina filmer mot kontanter som hans kunder skickar på posten. Då är han enbart beroende av det statliga postväsendet. I verkligheten är Rolands företag beroende av de betalningstjänster som bankmonopolen tillhandahåller.

Små och medelstora företag, till och med stora företag är inte bara beroende av monopolkapitalet för investeringar utan för själva tillgången till marknader och de finansiella systemen.

Graden av generalisering är en empirisk fråga. Däremot tror jag inte att vi bör försöka fastslå exakt när ingen ekonomisk aktivitet längre förekommer utanför monopolkapitalets kontroll. En sådan absolut nollpunkt kommer säkert aldrig existera i praktiken. Generaliseringen bör precis som monopoliseringen förstås som en process snarare än ett kristalliserat tillstånd.

Detta innebär en motsättning inom kapitalismen. Globalt har det inte minst inneburit en motsättning mellan självägande jordbrukare och agrikulturmonopolen. Men även i Sverige finns alltså småborgare, och jag använder begreppet här i analytisk mening och inte som ett moraliskt invektiv, som hamnar i konflikt med monopolkapitalet.

Det har betydelse för vilka typer av politiska allianser som går att formera men det får inte innebära något vulgärmarxistiskt vurmande för småskalig kapitalism3 eller den goda produktiva kapitalismen som ska räddas från den parasitära finanskapitalismen. Målet med att konkret undersöka förkastningar och sprickbildningar i systemet måste vara att hitta vägar ut ur kapitalismen.

  1. Jag har samlat mitt livetwittrande från föreläsningen här ↩
  2. Samir Amin, ”Audacity, more audacity” ↩
  3. Se David Harveys Rebel Cities för en diskussion om småskalig monopolkapitalism ↩

Till programfrågan

Publicerat av
3

Det är inte killen på bilden som skrivit bloggen

Jag  har blivit nominerad till Vänsterpartiets programkommission och beslutat mig för att ställa mina tjänster till förfogande. Oavsett mina chanser att bli vald så är förtroendet hedrande. Jag känner därmed att jag måste följa kamrat Anderssons exempel och skriva några rader om varför jag kandiderar och hur jag ser på programarbetet.

Först några ord om min politiska bakgrund. Jag gick med i Vänsterpartiet under valrörelsen 2002 i min hemstad, en liten bruksort i Sörmland. Jag har tidigare bloggat om mina upplevelser under de första åren i partiet. 2005 flyttade jag till Uppsala för att plugga till lärare. Under åren i Uppsala han jag bland annat med att vara ordförande i min lokala partiavdelning.

Jag satt också i Svensk-Kubanska Föreningens nationella styrelse, var nationellt ansvarig för kampanjen Frige de fem kubanerna och var med om att dra igång Socialistiskt Forum Uppsala. Sedan 2002 har jag även varit medlem i Ung Vänster där jag suttit i Sörmlandsdistriktets styrelse och varit lokalt aktiv i Uppsala.

De senaste åren har jag inte varit lika aktiv i någon del av rörelsen som tidigare. Delvis på grund av arbete och en ambulerande livsstil men också för att jag känt ett behov av att tänka igenom mina egna ställningstaganden och vänsterns utmaningar. Jag tror nämligen att vi befinner oss i en omvälvande tid där vänstern i all väsentlighet saknar svar på samtidens frågor.

Teoretiska utgångspunkter

När det kommer till min ideologiska position så försöker jag utgå från en nyfiken öppenhet. Min utgångspunkt är att alla traditioner inom den revolutionära vänstern, det må vara bolsjevism, trotskism, maoism, castroism, anarkism eller autonomism, delar ett grundläggande misslyckande. Ingen har lyckats med uppgiften man åtagit sig, att störta världskapitalismen.

Samtidigt så är de samtliga, sedda från sina bästa sidor, genuina uttryck för de kollektiva erfarenheter arbetarklassen och de förtryckta folken gjort i sin kamp. Hundratals år av arbetarkamp och tusentals år av folklig kamp mot överheten är mina främsta teoretiska inspirationskällor.

Samtliga delar också det faktum att de uppstått i en värld präglad av patriarkala strukturer vilket gör att de är behäftade med osynliggöranden av kvinnors erfarenheter och ett ointresse för frågor som rör reproduktivt arbete och förhållandet familj-stat-kapital. Socialistisk teori utan feminism, precis som feministisk teori utan klassperspektiv, blir enögd, saknar djupseende och förmår inte analysera samhället i sin totalitet.

Vänsterns teorier brukar anklagas för att präglas av 1800-talets framstegstro och sakna förståelse för planetens ekologiska begränsningar. Huruvida detta är sant kan diskuteras, men faktum är att vänstern inte tillräckligt förmått formulera en teori som når bortom liberal ”ljusgrön” teknikoptimism och dystopisk ”mörkgrön” teknofobi till en miljöpolitik som sätter makten över tillväxten, teknologin och produktionen i centrum.

Med den intellektuella öppenhet jag har försökt skissera är det naturligtvis lätt att falla ned i eklekticism där man plockar russinen ur den revolutionära kakan utan att bekymras av huruvida teorin är koherent. För min del finns det två motmedel: marxistisk ortodoxi och konfliktperspektiv.

Att vara ortodox förknippas idag oftast med att vara stelbent och dogmatisk. Men som Georg Lukács konstaterar i ”Historia och klassmedvetande”:

Ortodox marxism innebär alltså inte ett kritiklöst anammande av resultaten av Marx forskning, inte en ’tro’ på den eller den tesen, inte en exeges av en ’helig’ bok. Ortodoxi i marxistiska frågor rör i stället uteslutande metoden. Det är den vetenskapliga övertygelsen att man i den dialektiska marxismen funnit den riktiga forskningsmetoden, att denna metod kan utvecklas, fulländas och fördjupas endast i dess upphovsmans anda, och att alla försök att övervinna eller ’förbättra’ den bara har lett och måste leda till banalitet och eklekticism.

Ortodoxi handlar alltså för mig om att använda materialismen, den dialektiska metoden och att kunna skilja mellan abstraktionsnivåer. Detta är den teoretiska metod jag strävar efter att lära mig mer om och på ett kreativt sätt tillämpa på samtiden.

Det finns idag en rik flora av akademisk ”samhällskritik”, ibland smyckad med marxistiska och feministiska blomster, vilken skyr all verklig konflikt. Istället inriktar man sig på frågor som rör normer, identitet och språk, helt frikopplat från maktförhållanden. Resultatet blir en navelskådande teori vilken är oanvändbar i kampen för samhällsförändring. Den har blivit negativ, blaserad och atomiserande, bra på att kritisera och bryta ner, men oförmögen att peka ut en riktning.

Att istället utgå från ett konfliktperspektiv innebär att ständigt sätta fokus på den samhälleliga huvudmotsättningen, att analysera den kamp som faktiskt förs och att undersöka motsättningar inom folket i syfte att övervinna dessa.

Att ha ett konfliktperspektiv innebär också att ta ställning. Det är alltid enklare att i evighet ”problematisera” och aldrig välja sida. Det är ett säkert sätt att aldrig behöva ha fel. Men jag har valt en teori och en tradition som öppet proklamerar sitt ställningstagande för jordens fördömda.

Att identifiera antagonistiska motsättningar betyder också att försöka identifiera det revolutionära subjektet. Delar av vänstern har tröttnat på den traditionella arbetarklassen, som uppfattats som sossig och föga revolutionär. Istället har man sökt efter nya subjekt: tredje världens folk, studenterna, de sexuella minoriteterna, det nya prekariatet. Min övertygelse är att arbetarklassen fortfarande utgör den enda kraft som kan skapa ett nytt samhälle.

Samtidigt är denna arbetarklass heterogen: den innefattar människor som gör en mängd olika erfarenheter beroende på kön, etnicitet, geografisk lokalitet, utbildningsnivå, bransch, anställningsförhållanden etc.  Ur skilda erfarenheter växer också skilda strategier för kamp och motstånd. Vår uppgift måste vara att motverka motsättningar inom klassen, se möjligheter till allianser och lämna utrymme för en mångfald av kampformer.

And all I ask is a tall ship and a star to steer her by

Varje gång Vänsterpartiet ska anta program så hamnar vi i en metadiskussion kring hur programmet ska se ut och hur det ska användas. Ett vanligt klagomål är att våra program är för långa och tunga, inget man sätter i händerna på potentiella sympatisörer vid bokbordet eller valstugan. Detta är ett symptom på partiets generella oförmåga att göra skillnad mellan olika typer av politiskt arbete. I detta fall handlar det om att inte kunna skilja mellan agitationsarbetet och det programatiska arbetet.

Som jag ser det skall ett politiskt program varken vara en reklambroschyr eller en uppräkning av partiets ställningstagande i varenda upptänklig fråga. Istället ska det fungera som en karta, ett verktyg för att ta ut riktningen i det politiska arbetet, en översikt att planera strategi och taktik utifrån.

Sven Linderot har beskrivit glädjen som den unga oppositionen i socialdemokratin kände när de samlades kring Stormklockan och gemensamt fann en fast stig ”mellan anarkismens svaveldimmor och reformismens dypölar”. Detta borde vara programarbetets uppgift, att staka ut en väg i vansklig terräng. Då får vi ignorera de förment ”pragmatiska” grådvärgar som vill locka ner oss i gungflyt med löften om kortsiktiga parlamentariska vinster och postmodernismens vildvittror som cirklar kring våra huvuden och kraxar att det inte existerar någon karta, och knappast någon terräng heller.

Av detta följer också att programarbetet måste vara hela partiets uppgift. Ett program måste vara ett resultat av vårt kollektiva tänkande och ha en bred förankring i partiet.

Därmed bör också programkommissionen sträva efter ett öppet och inkluderande arbetssätt som involverar både partimedlemmar, sympatisörer, aktivister och intellektuella.

Vad behöver göras

Det finns områden där Vänsterpartiets teoribildning ligger långt fram, exempelvis utvecklandet av en feministisk ekonomisk politik, men på andra områden återstår mycket att göra:

  • Vi behöver göra en analys av den kampvåg som världen gått in i under 2011. Vi står med all sannolikhet inför en fördjupad kris som även kommer slå mot Sverige. Att missnöjet bryter ut i öppen kamp även här är alls inte omöjligt. Då måste partiet vara förberett. Vi måste ha en strategi för hur vi ska delta i kampen utan att parasitera på den eller kooptera den. Annars kommer vi, som stora delar av den traditionella vänstern, att bli ifrånsprungna av historien. I detta syfte har jag tillsammans med flera andra partikamrater lämnat in en motion om att uppdra åt programkommissionen att initiera en diskussion om en socialistisk vision för 2000-talet.
  • Vi måste på allvar förstå de förändrade förutsättningar som omstruktureringen av arbetsmarknaden i Sverige inneburit i klasskampen. Det är allt för enkelt att fetischera bilden av forna tiders arbetarklass, av den gamla arbetarrörelsen och av historiska kampmetoder. Kapitalismens omstrukturering har inneburit att arbetarklassen försvagats och pressats tillbaks, men ur förändringen växer också nya former av motstånd.
  • Som nämnt ovan måste vi skapa en verkligt rödgrön miljöpolitik som går bortom ifrågasättande av enskildas konsumtionsvanor till en uppgörelse med hela det ekonomiska systemet.
  • Vi måste lära oss att hitta politiska krav som utmanar kapitalismens logik: det gäller allt från arbetstidsförkortning och fri fildelning till skapandet av kooperativ eller försvaret av allmänningar, ”den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet”.