När maten blev global

SS Strathlevens resa

SS Strathleven
SS Strathleven

Den andra februari 1880 anlände ångfartyget SS Strathleven till London efter 58 dagar till havs. I lasten fanns fyrtio ton australiensiskt biff- och lammkött. Varorna höll god kvalitet och såldes för fem pence pundet, knappt under marknadspriset för färskt kött.

Strathlevens resa var det första lyckade försöket att skeppa kött från Australien till Storbritannien. Nyckeln var den nyligen öppnade Suezkanalen som förkortade resan och den experimentella kylutrustning som uppfunnits av den skotska kemisten Joseph James Coleman. 

Många mathistoriker har kopplat framväxten av en global matmarknad till teknologiska framsteg inom sjöfart, kylteknik, kanalbyggande och järnvägens genomslag. Bolaget bakom SS Strathleven ville å andra sidan tona ner betydelsen av Colemans uppfinning. I en magsur artikel påpekar de att de kunnat använda sig av något av flera konkurrerande kylsystem som utvecklats ungefär samtidigt. Teknologin skapades som ett svar på ett behov.

Sir Peel och potatispesten

Kanske bör vi sätta det verkliga startdatumet för den globala matproduktionen till den femtonde maj 1846 när det brittiska parlamentet upphävde spannmålstullarna. Vid denna tid var den helt dominerande ekonomiska teorin att varje stat behövde skydda sitt eget jordbruk genom tullar och importförbud. De brittiska tullarna gynnade den jordägande klassen men var avskydda av både industrikapitalister och arbetare. The Anti-Corn Law League blev från 1830-talet en av landets starkaste folkrörelser. Men godsägarna dominerade parlamentet.

Det är något av ett historiens mysterium varför den konservativa premiärministern Sir Robert Peel gick emot sitt eget parti och offrade sin politiska karriär för att upphäva spannmålstullarna. Den utlösande faktorn var massvälten på Irland. 

Minnesmonument över den irländska svältens offer

Sedan 1700-talet hade Irlands utvecklats till det brittiska imperiets kornbod. Nästan all jord ägdes av den protestantiska minoriteten. Stora delar av den katolska majoritetsbefolkningen hade inte tillgång till mer odlingsmark än sina köksträdgårdar. 

Potatis kan ge stor avkastning på liten odlingsyta och introduktionen av potatis hade låtit den irländska befolkningen fördubblas på bara femtio år. Drygt en tredjedel av irländarna åt nästan uteslutande potatis. När Irland 1845 drabbades av potatisbladmögel blev följderna katastrofala. Sir Peel försökte initialt mildra konsekvenserna, bland annat genom att avskaffa spannmålstullarna. 

När den konservativa regeringen föll på grund av tullfrågan tillträdde istället Lord John Russels laissez-faire-liberala regering. Drivna av lika delar marknadsfundamentalism och rasistiska attityder till irländska katoliker avslutade den alla statliga program för att mildra svälten och vägrade stoppa matexporten från Irland. Medan en fjärdedel av Irlands befolkning dog i svält eller tvingades emigrera fortsatte ön hela tiden exportera mat.

Peels svängning i tullfrågan har ansetts bero på att han såg det som nödvändigt för att förhindra större sociala oroligheter. För att bevara jordägarnas och aristokraternas politiska makt fick de offra en del av sin ekonomiska makt. Med billiga matvaror från kolonierna skulle arbetarklassen hindras från att revoltera och deras lönekrav hållas nere. 

När Storbritannien övergav försöken att skydda sin inhemska produktion innebar det inte bara en kvantitativ ökning av matimporten utan en kvalitativ förändring där matproduktionen för första gången i världshistorien blev verkligt globalt sammanlänkad.

Den första matregimen

I slutet av 1980-talet lanserade de marxistisk influerade matforskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva de komplexa system av globaliserad produktion och konsumtion av mat som växte fram från 1870-talet. 

Den första matregimen baserades på en global arbetsdelning där de bosättarkoloniala samhällena i Nordamerika, Australien och Nya Zeeland specialiserade sig på att exportera spannmål och kött, först till Storbritannien och senare till hela Västeuropa, i utbyte mot industriprodukter. Även Sibirien, Punjab och de tysktalande bosättningarna i Donaubäckenet kom att spela en liknande roll.

Importen tillsammans med ökad produktivitet i den egna jordbrukssektorn gjorde en allt större del av landsbygdsbefolkningen i Västeuropa överflödig. En stor del absorberades av städernas arbetarklass medan miljoner utvandrade och blev själva bosättare. 

Till skillnad från de europeiska kolonialmakterna försökte de bosättarkoloniala staterna inte exploatera ursprungsbefolkningens arbetskraft utan fortsatte en fördrivnings- och folkmordspolitik. De var därför beroende av att importera arbetskraft till jordbrukssektorn. Genom utbyggnad av järnvägsnätet, tillhandahållande av jordbrukskrediter och fördelaktig lagstiftning lockades europeiska nybyggare.

Basen i bosättarkoloniernas produktion var familjejordbruk. Genom att använda hela familjens arbetskraft hölls kostnaderna låga. Samtidigt var dessa gårdar redan från början integrerade i marknadsekonomin. De producerade för försäljning och köpte utsäde, jordbruksmaskiner och taggtråd. Den senare började masstillverkas från 1870-talet och var helt nödvändig för att hägna in de vidsträckta betesmarkerna i den amerikanska Västern och Australiens Outback.

Taggtråd

Den första matregimen innebar att inslagen av kött och vitt mjöl ökade kraftigt i den europeiska arbetarklassens diet, tillsammans med kolonialvaror som socker, te, kaffe och kakao.

I slutet av 1920-talet hamnar systemet i kris. Det började med börskraschen 1929. På fyra år minskade världshandeln med sextio procent. Matpriserna kollapsade. I Oregon lämnades slaktade får att ruttna eftersom köttpriset var lägre än transportkostnaderna. I Brasilien försökte förtvivlade kaffeodlare hålla uppe priserna genom att elda ångloken med kaffebönor istället för kol.

Till skillnad från traditionellt kapitalistiskt organiserade företag reagerade familjejordbruken på prissänkningarna genom att öka produktionen, vilket ytterligare sänkte priserna. Under press från arbetare och bönder införde stater tullar och importbegränsningar. 1931 övergav till och med Storbritannien frihandelsprincipen som varit rådande sedan Peels dagar.

På den ekonomiska krisen följde ekologisk katastrof. Två generationer av bönder hade plöjt upp Förenta staternas och Kanadas slättlandskap och ersatt buffelgräset med monokulturella veteodlingar. Det höga världsmarknadspriset på vete till följd av första världskriget och det ryska inbördeskriget och införandet av bensindrivna traktorer och skördetröskor hade påskyndat processen. 

Under hela 1930-talet rådde ovanligt torra och varma väderförhållanden i Nordamerika. Utan präriegräsets djupa rötter som kunde hålla kvar fukt i marken och förhindra jorderosion torkade matjorden ut och förvandlades till damm. De starka prärievindarna drog upp enorma moln av damm och svepte dem med sig ända till östkustens storstäder. Perioden, känd som the Dust Bowl, innebar enorma mänskliga, ekonomiska och ekologiska kostnader. Vissa områden förlorade 75 procent av sin matjord. 

Sandstorm i Texas 1935
Sandstorm i Texas 1935

En grundpelare i 30-talets New Deal-politik blev att rädda det amerikanska jordbruket genom omfattande statliga ingrepp såsom stödköp, ersättning för mark i träda och åtgärder för att minska jorderosionen. Bland annat planterades över 220 miljoner träd i ett bälte från kanadensiska gränsen till Texas för att motverka vinderosion och torka. När Förenta staterna gick in i andra världskriget fortsatte stödet till jordbruket som en form av krigskeynesianism.

Den andra matregimen

Den nya globala matregim som tog form efter andra världskriget präglades av tre huvudsakliga faktorer: erfarenheterna från New Deal-eran, avkoloniseringen och det kalla kriget. I 1947 års GATT-avtal, som reglerade den internationella handeln undantogs jordbruksprodukter från begränsningarna i exportsubventioner och importtullar.

Förenta staterna subventionerade sina jordbrukare genom omfattande stödköp. Maten användes som livsmedelsbistånd, först till Europa som en del av Marshallplanen och senare i allt större utsträckning i tredje världen. När programmet var som mest omfattande bestod fyrtio procent av all internationell handel med vete av amerikanskt livsmedelsbistånd. Japan, Storbritannien och EU:s föregångare EEC följde Förenta staternas exempel under 1960-talet.

Matexporten blev ett vapen i det kalla kriget. Billiga livsmedel skulle förhindra tillväxten av kommunistiska och socialistiska rörelser och knyta de nyligen avkoloniserade länderna till västblocket. 1966 använde exempelvis Johnsonregeringen matexporten som påtryckningsmedel för att få Indien att tona ner sin kritik av Vietnamkriget. 

1950 importerade tredje världen runt fem miljoner ton spannmål årligen, trettio år senare hade den siffran ökat till över hundra miljoner ton. Det billiga spannmålet underminerade ofta det lokala jordbruket. I Västafrika slogs exempelvis odling av jams, hirs och durra ut av importerat ris. Att det småskaliga självförsörjningsjordbruket slogs ut sågs ofta som ett steg mot modernisering och industrialisering av ekonomin. 

McDonald's
Snabbmatskedjor blev ett typiskt inslag i den andra matregimen

I väst kom dieten att präglas av komplexa produktionskedjor. En allt större del av råvaror köptes upp av företag som förädlade dem till hel- eller halvfabrikat. Produktionen av majs och soja för industriell köttuppfödning ökade kraftigt.

1973 hade kalla kriget mattats av något. Förenta staterna var inte längre lika intresserade av att subventionera tredje världen med billig mat. Istället beslöt man att tillåta veteexport till Sovjetunionen. Omvärlden hade underskattat hur hårt det sovjetiska jordbruket drabbats av torkan sommaren 1972. Sovjetunionen gjorde stora inköp från Förenta staterna, Kanada, Frankrike och Australien. Matpriserna över hela världen rusade med mellan trettio och femtio procent på tio månader. Världens vetelager tömdes

Den andra matregimen hamnade i kris. Australien, Kanada, Argentina och Brasilien, stora matproducenter som inte hade råd att subventionera sina jordbruk på samma nivå som Förenta staterna och EU, kom att leda kampen mot exportsubventioner. Omförhandlingen av GATT-avtalet och skapandet av WTO 1995 innebar i viss mån frihandelns återkomst som princip för den globala matmarknaden.

En tredje matregim?

Under de senaste trettio åren har konturerna av en ny matregim kunnat anas, dominerad av globala agrobusinessföretag. Förenta staterna och EU har bevarat sitt jordbruksstöd samtidigt som tredje världen påtvingats nyliberala handelsavtal.. Denna företagsdrivna matregim försöker också integrera konsumenters krav på hållbar, hälsosam och organisk mat genom att skapa nischade produkter. 

Affisch från Via Campesina

1996 formulerade bonderörelsen Via Campesina matsuveränitet som ett alternativt ramverk för den globala matproduktionen. Matsuveränitet definieras av Food First Information & Action Network som “alla människors rätt till hälsosam och kulturellt lämplig mat producerad med ekologiskt hållbara metoder och deras rätt att definiera sina egna livsmedels- och jordbrukssystem.”

Verklig matsuveränitet skulle innebära ett radikalt brott , inte bara med det agrobusinessdominerade systemet, utan med 150 år av kapitalistisk matproduktion.

Ordern är uppfattad och ska verkställas

Denna cut-up-dikt skapade jag 2015. Den är helt bestående av meningar ur Jan Guillous nio första böcker om Carl Hamilton.

Teoretiskt är döden omedelbar.
Men det var inte döden som var problemet
Döden kom med ölbil.

Att flå en människa är inte särskilt komplicerat, i rent teknisk mening. Människohuden är ju så gott som helt fri från päls.

Vi fördelar således fortfarande allt material i två högar, brännbart och icke brännbart. Som brännbart räknas även människor. Några frågor?

”Får man se på och ta i vapnet?”
En 7,62 mm Tokarev m/59 med åtta skott i magasinet En Beretta 92 S 9 mm med 15 skott i magasinet. Laddad vägde den något över ett kilo, den var 217 mm lång och 137 mm hög med 9 mm höghastighetsammunition Parabellum. Ungefär en kvarts miljon av stockholms invånare är ensamma män. Smith & Wesson Model 19 i kaliber 357 magnum (det är samma storlek på kulan som i kaliber 38s, men krutladdningen är större). Han föredrog själv M 66 Mauser. Om man låg bekvämt och tog normal tid på sig kunde man utan att vara någon särskild expert i precisionsskytte känna sig säker på att träffa ett mål av ett människohuvuds storlek på 500 meters håll, oavsett ljusförhållandena. En pistol av märket Fabrique Nationale, förmodligen i 9 mm:s utförande. Han hade ingen egen personlighet, han hade ett yrke i stället. Det tyngre vapnet, RPG 16, kan med fullt acceptabel träffsäkerhet avfyras på 300 meter mot ett rörligt mål och upp till 500 meter mot ett stillastående mål. Vid anslaget tränger projektilen igenom ett pansarskydd på upp till 320 mm. Han bedömde, eftersom han grät men ändå helt felaktigt, att man hade satt in tårgas. En Walther 7,65. Ammunitionen är helmantlad. Stridsspetsen innehåller 1 600 legerade stålkulor. ”Tyskland Tyskland Tyskland!” tänkte han och slöt ögonen hårt liksom för att med våld kunna pressa tillbaks sina tårar. En hålspetskula i 9 mm från svenska Norma skulle ha en stoppverkan som förmodligen överträffade en normal amerikansk kaliber 45. Gordon Ingram, ungefär två och en halv decimeter långt med det utfällbara axelstödet inskjutet i sina metallspår, modell nummer 11 eftersom magasinet uppenbarligen innehöll patroner i kaliber 45. Pipan var i sin helhet 146 mm lång. Jag får inte bli tokig, tänkte han. En mindre k-pist, Berettas minimodell eller UZI.

Medtag inga som helst handeldvapen.
En snabb sidledes rörelse över din hals och du skulle knappt känna smärtan, snarare först förvåning när du insåg att du inte kunde säga något och med en smak av järn i munnen och en dirrande elektrisk kyla i huden över hela kroppen. Ända upp, tänkte han, ända upp till den jävelns förbannade framtänder så att jag skär tungan av honom.
De kanske hundra mest effektiva metoderna att med sin egen kropp allvarligt skada eller döda människan i någon annan kropp.
En normal person slår inte ihjäl en människa med ett enda knytnävsslag. Den europeiska gerillan hade återigen slagit till mot den kapitalistiska statens hjärta, och så vidare. På vägen har man delat hjärtat i två ungefär lika stora halvor.

Den luft han försökte pressa ner bubblade och gurglade och väste i hals och upp genom de perforerade lungorna så att det bildades små skimrande samlingar av luftbubblor med solljus i, som när barn leker med såpbubblor. ”Tycker du om poesi?” frågade han tvärt. ”Nej. Jag läser inte sånt sen skolan.”

Carl hade sålt sin bil och köpt en ny, mindre, diskretare, snabbare och dyrare på stående fot. Carl hällde upp ett stort glas 12-årig whisky. Carl fick en tendens till hysteriskt fnitter. Carl skulle tilldelas Gustav III:s tapperhetsmedalj. Carl hade dödat fyra människor.

De nakna förvridna kropparna var stela som isblock och det fräste våldsamt och sprakade av vattenånga och fett när de styckade i lagom portionsbitar av motorsågen, stjälptes ner i eldens gap. De brändes ungefär tre åt gången; först tre ungefärliga människor, sen nya lager med bränsle, sen tre ungefärliga människor på nytt.

Jag har varit med när vi oskadliggjorde två kapitalistsvin, svarade hon med bortvänt ansikte. Han hade kysst henne en gång just på den brännskadade kinden.
Han respekterade henne för mycket för att bara kunna knulla hur som helst och han älskade henne inte eftersom han knappt kände henne
Varje gång han försökt strypa en kvinna hade han misslyckats.

Från vem kommer ordern?
Det dröjde mindre än femton sekunder innan de fick svar:
Fosterlandet.
Ordern uppfattad och skall verkställas enligt planering. Klart slut.
Ordern är uppfattad och ska verkställas. Klart slut.
Ordern är uppfattad och ska verkställas.

Det första han såg var en blodig stjärngossemössa, det andra ett flickansikte med vidöppen vrålande mun.
Han betraktade Jesus Kristus i skimrande guld och koboltblått.
Han stirrade en stund in i ögonen på Adolf Hitler
efteråt mindes han också blodsmaken inne i munnen och hur han hade börjat frysa
Han var rödögd som om han hade gråtit och var klädd i uniform.
Resten var blodiglar och ångande djungler och ljudet av luftstrupar när de skärs av.
Kroppen tycktes sväva bort i mörkret. Där inne någonstans i mörkret satt en cirkel av tyska män framför var sin lucka som sänktes och öppnades allteftersom de stoppade mark i myntöppningen

Allt var slaget i spillror, det enda som återstod var mer eller mindre desperata individuella aktioner, någon vettig rörelse fanns inte längre. De människor han sett gjorde inte precis intryck av att vara socialister eller anti-imperialister eller ens läskunniga.
Visserligen är min insats inte särskilt stor, det medges, men jag gör åtminstone nånting. Jag har inte resignerat, jag har inte gett upp och blivit sosse och börjat stödja Israel och sionismen.
Han betraktade den röda fanan en stund.
Just i mellanrummet mellan hammaren och skäran låg Sverige, nästan exakt mitt i bilden.

Pappa säger att du är kommunist också.
Är du fortfarande mot USA-imperialismen, kommer du ihåg Jean-Paul Sartre?
Tredje världen måste segra.
Vill örlogskapten då först inledningsvis redogöra för hur han kom i kontakt med den kommunistiska läran?
Coq Rogue, röd tupp, röd betyder socialist och tupp är den som slåss.
Har du varit kommunist?
Ja, det får man nog medge.
Är du fortfarande kommunist förresten? Var står du politiskt?
Inte Moskva-kommunist, inte vpk-are, inte sosse, fan vet vad. Och du?
Är du fortfarande socialist eller sosse?
Inte kommunist, inte sosse, inte borgare, framför allt inte det. Vad är du själv?
Jag tror jag har glidit mer åt vänster på gamla dar.
Men är du kommunist?

Jag vet inte.

Kryptofascister

Det var Ali Esbati, Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson, som ställde frågan på Twitter. Varför skriver så många internet-rasister att de sysslar med aktiehandel? Han var inte ensam om att ha lagt märke till hur många konton som varvar tweets om börsen och kryptovalutor med ras- och kvinnohat. 

2002 formulerade sociologen Randy Martin teorin om “vardagslivets finansialisering”, hur finansmarknadens logik äter sig in i människors relationer och identiteter. En rapport från Centrum för konsumtionsvetenskap beskriver hur denna process varit påtaglig i Sverige sedan slutet av 1980-talet och drivits fram ovanifrån bland annat genom det nya pensionssystemet eller Björn Rosengrens kampanj för Teliaaktien.

Men det är inte framförallt genom pensions- och aktiesparande som svenskarna integrerats i den finansiella logiken. Sedan början av 2000-talet har de svenska hushållens skulder ökat dramatiskt. Även om en viss del utgörs av den typ av SMS-lån och kreditkortsbeteende som avhandlas i Lyxfällans 31 säsonger är den stora skuldsättningen bostadslån. Lån vilka i dag betraktas som investeringar. 

Sedan 2010 samarbetar finansbranschen, myndigheter och folkrörelser som ABF och PRO i Nationella nätverket för finansiell folkbildning för att utbilda alla svenskar, från mellanstadieelever till seniorer, till att bli finansiella aktörer. För hundra år sedan försökte folkrörelser och sparkassor också fostra svenskarna till ekonomiskt ansvarstagande men i 2000-talets kredit- och skulddrivna kapitalism är det inte sparsamhet som ska rädda proletariatet. 

Medan sparsamheten byggde på en puritansk masspsykologi orienterad mot uppskjuten tillfredsställelse, skriver Randy Martin, uppmuntrar finansialiseringen till att pengarna “ständigt kelas med”. Den ekonomiskt rationella individen är inte längre den som lämnar sina pengar ifred utan den som är aktiv och gör smarta val.

Samtidigt som Fredrik Reinfeldt började ställa om Moderaterna till det “nya arbetarepartiet” tog onlinepokerspelaren Chris Moneymaker hem storvinsten i World Series of Poker och förvandlade en insats på 86 dollar till 2,5 miljoner dollar. Onlinepoker genomgick en boom. Mellan 2003 och 2006 fördubblades antalet spelare varje år. Årets julklapp i Sverige 2005 blev ett pokerset.

Pokermiljonären Chris Moneymaker

2009 lanserades kryptovalutan bitcoin. I den ursprungliga källkoden finns spår av planer på att använda den som ett betalmedel för internetpoker, ett sätt att kringgå försök att reglera onlinespel i dollar. Pokervågen ebbade ut ungefär samtidigt som Reinfeldt avgick. Bitcoins huvudsakliga användningsområdet blev aldrig internetspel utan som en spekulativ tillgång i sig själv. Pokerkillarna blev crypto bros. 

För den som var mer intresserad av traditionell aktiehandel kom istället appar som Robinhood. Mediaforskaren César Albarrán-Torres har studerat hur dessa appar byggts efter samma mönster som pokerspelen och onlinecasinon. Den gröna konfetti som regnar över skärmen när man investerar i Robinhood ska ge samma dopaminkick som ett drag på rouletthjulet. 

Efter finanskrisen 2008 pumpades världens börser med låga räntor och kvantitativa lättnader. För en stor grupp, framförallt unga män, framstod spekulation som en mer realistisk väg till det välstånd deras föräldrageneration fått del av än lönearbete och sparsamhet. Uppmärksamheten kring GameStop-aktien i början av 2021 tillsammans med de engångssummor Trumpregeringen delade ut till privatpersoner för att stimulera ekonomin under pandemin ökade intresset explosionsartat. Tio till femton procent av stimulanscheckarna gick till aktieköp. Var tionde amerikan använde pengarna för att investera i kryptovalutor. 

Aktier och krypto har blivit en del av en manlig självhjälpskultur, bromeopathy, tillsammans med kost- och träningsrådgivning, raggningstips och halvsmält livsfilosofi. “Gains” används inte längre bara för att beskriva musklernas utan även bankkontots tillväxt. ”We’re all gonna make it”, frasen som upprepas som ett tröstande mantra på kryptoforum myntades av den avlidne tyngdlyftningsinfluencern Zyzz. 

Poker och spekulation tilltalar båda en individualistisk manlig självbild där framgång bygger på att vara smart och att läsa rätt böcker. En lönsam industri av föreläsare, kursledare och författare har vuxit fram, en sorts privatekonomiska alternativmedicinare.

Den kultur som i bästa fall uppmanar till personligt ansvarstagande för hälsa och privatekonomi slår lätt över i svaghetsförakt. Den avvisar alla strukturella förklaringar till ojämlikhet. Kollektiv politisk eller facklig kamp blir bara en distraktion på vägen mot ekonomisk självständighet. 

Där det Reinfeldtska projektet gick ut på att skapa en samhörighet mellan lågavlönade och kapitalister riktad mot arbetslösa och sjuka innebär den finansialiserade manligheten att småspararen med Avanzakonto kan uppleva sig tillhöra samma spekulantklass som Elon Musk och andra miljardärer. Gemensam fiende blir alla som vill ha ekonomisk omfördelning mellan grupper eller från privat till offentlig konsumtion. 

Den feministiska teoretikern Wendy Brown har beskrivit den nihilism som finns inneboende i nyliberalismen, där frihet blir att slippa bry sig om andra människor, klimatet, politiskt korrekthet och så vidare. Att bry sig om något annat än individens gains är cringe. Härav de aggressiva Twitterutfallen mot alla som hävdar någon sorts kollektivt politiskt projekt.

Och samtidigt. Om man följer redditforumens diskussionstrådar blir det tydligt hur många som känner att kryptovalutor förändrat deras liv, inte ekonomiskt utan för att de blivit del av ett socialt sammanhang. För många är dessa forum den enda gemenskap som bygger på att män hjälper och stöttar andra män. We’re all gonna make it. Ur internets mest nihilistiska kökkenmöddingar stiger en längtan efter samhörighet.

I skrivandets stund håller marknaderna för NFT:er och kryptovalutor på att totalkrascha. Redditforumen tvingas hantera dagliga självmordsbrev. Vad detta kommer innebär för den reaktionära politiska mobiliseringen återstår att se.

Vad betyder det osammanhängande skrikandet?

Negar Josephi skriver en sorts uppgörelse med sin (mycket korta) sejour på Bulletin i DN. Det är ganska ointressant, en journalist som insett att hon satsade på fel kort och nu hoppas på att få komma tillbaks in i de fina medierna. Men en uppgift fångar mitt öga.

Alla journalister vid Bulletins nyhetsredaktion, utom Josephi, kommer direkt från Svenskt näringslivs presstjänst.

Det skrivs en hel del om Bulletin våren 2021. Det märkliga är att så många kan producera så mycket text utan att ens beröra orsaken till att Bulletin existerar. Tur då att Henrik Brors förklarade saken i ett blogginlägg som skrevs redan 2018.

Faktum är att nästan allt som händer i svensk politik just nu kan förstås utifrån detta korta blogginägg – från Tino Sanandaji som skriker osammanhängande i ett mötesrum till Folkpartiets grävande av sin egen grav. Det handlar om vinsterna i välfärden.

Mäktiga kapitalintressen vill få till en högerregering stödd på SD. Inte för att de nödvändigtvis gillar sverigedemokraternas oborstade rasism utan för att de ser det som en garant för att fortsätta kunna ta ut vinster ur svensk välfärd på ett sätt som saknar motstycke i resten av världen.

Under en lång historisk period kretsade all svensk politik kring alliansen mellan en korporativistisk socialdemokrati och den svenska monopolkapitalismen som utöver finanssektorn haft sin bas i den exportberoende process- och verkstadsindustrin.

När Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014 utlovade han en nysatsning på industrialisering av Sverige som skulle ledas av en “Industrikansler”. Men näringslivet var inte intresserat av det, och de anser nu att Socialdemokraterna i själva verket är ett hot mot deras näringsintressen.

Den stora omsvängningen beror på att klanerna Wallenberg och Ax:son Johnson inte längre ser stål, bygg och verkstadsindustri som sin framtida stora vinstmotorer. De lockas i stället av säkrare inkomstkällor, som kan utvinnas från statens och kommunernas skattkistor avsedda för omhändertagande av det ökande antalet åldringar, sjukvård och till att driva skolor.

Wallenbergs är storägare i vårdjätten Aleris och familjen Ax:son Johnson har inriktningen att göra välfärdsföretag till ett av de “centrala benen” i investeringsbolaget Nordstjernan. Vårdbolaget Attendo är redan Nordstjernans femte största innehav, värderat till drygt 2 miljarder kronor och under sommaren har Ax:son Johnson gått in som ägare i fler företag inom välfärdssektorn.

Att investera i den exportberoende industrin ger inte längre samma stigande avkastning (exakt varför det är så och vad profitkvotens fallande tendens har med saken att göra kan vi diskutera fram tills nästa ABF-seminarium). Vissa skulle säga att den krisen började redan runt 1973. Nyliberalismen var ett försök att bryta den krisen. I Sverige administrerades den fortfarande genom alliansen mellan socialdemokratin och det allt mer finansialiserade monopolkapitalet.

Idag har vi en nyliberal kapitalism som eventuellt utvecklats till en kvalitativt ny form, en kleptokrati där kapitalackumulationen sker genom fråntagande. Monopolkapitalisterna tar helt enkelt våra gemensamma tillgångar. De behöver alltså en politisk apparat som kan säkra deras kleptokratiska agenda. Socialdemokraternas vacklande hållning till vinster i välfärden, beroende på det stora folkliga missnöjet och det politiska beroendet av Vänsterpartiet, har fått det svenska storkapitalet att satsa allt på en högerregering med SD som en del av regeringsunderlaget.

För att uppnå sin agenda behöver de knuffa över de mer liberala elementen i borgerligheten. En del av den kampanjen har inneburit skapandet av ett medialt utrymme i gränslandet mellan KD-M och SD genom att pumpa in hemliga miljoner i Kvartal och Bulletin (som alltså får betraktas som en sorts förlängning av Svenskt Näringslivs presstjänst).

När det kom till folkpartisterna, dessa vankelmodets banérförare, lyckades man helt enkelt köpa sig en partiledare. Exakt vilka som stod för pengarna bakom kampanjorganisationen ”Nyamko Sabunis vänner” lär vi aldrig få veta, men vi kan konstatera att sedan Sabuni valdes har det lilla partiet allt mer kommit att fungera som ett utskott på konsultbyrån Nordic Public Affairs, vars grundare Johan Jakobsson idag är kommunikationschef på Svenskt Näringsliv. Sedan Markus Uvell fixat Sverigedemokraternas skepsis mot välfärdsvinster för Kreabs räkning hamnade han förövrigt på Nordic Public Affairs.

”News and views” och journalistiska visioner hit och dit. I slutändan var det inte svårare än så. Kleptokraternas utsugning ska försvaras.

Centerextremismen

Se upp för dem som bara vill leva
sitt liv i fred.
De skyr inga medel.

– Claes Andersson

If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face — forever.

– George Orwell

Och så säger man ”All makt åt folket!” och då säger vi
”Det är väl att ta i?”

CPBH(r)

Frankrikes president Emanuel Macron befinner sig i blåsväder. (Ni kanske minns Macron från Olle Svennings artikel ”Så leder underbarnet Macron ett hoppfullt uppror från mitten”.) I en läckt film från en Första maj-demonstration i Paris syns presidentens fixarsorkar nära medarbetare Alexandre Benalla och Vincent Crase utklädda till poliser slå och stampa på demonstranter. Macron ska ha känt till händelsen och försökt tysta ner den.

Avslöjandet har inte lett till en debatt om den våldsbejakande centerextremismen. I Sverige existerar som bekant enbart tre sorters extremism: höger, vänster och muslimsk (Högerextremism Exotic). Den politiska mitten kan till sin egen definition inte vara extremistisk.

Den spatiala organiseringen av politiska positioner, ärvd från franska revolutionens nationalförsamling, strukturerar vårt tänkande i vissa avseenden. Högern och vänstern kan ha extremer. Att stå extremt mycket i mitten blir en Glaset i örat-sketch. Den som definieras av att befinna sig exakt mittemellan två ytterligheter är till sin natur balanserad, modererad, resonabel.

Ändå framstår idag centrismen som allt mer extrem. Mittenväljare i Europa och Förenta staterna är exempelvis extrema i sin skepsis mot demokratin, åtminstone om vi ska tro David Adlers forskning. Ändå känns det kontraintuitivt att mittenväljarna skulle vara mindre pålitliga demokrater än till och med extremhögern.

Det skulle kunna förklaras med att de är demokratins medgångssupportrar.

Vad är centern?

Centrismen har under efterkrigstiden framträtt i två hegemoniska former.

Fram till 70-talet innebar centristisk politik offentlig välfärd, fordistiskt organiserad produktion, lönedriven masskonsumtion och keynesiansk finanspolitik. Grunden var en historisk kompromiss mellan arbete och kapital. Under 70-talets krisår började denna grund erodera och från 90-talet hade den socialdemokratiska hegemonin helt ersatts av den nyliberala.

Nu blev centristisk politik istället globalisering, jämviktsarbetslöshet, kreditdriven konsumtion, privatiseringar av det gemensamma och den enda supermaktens humanitär interventionism. Ofta kunde skiftet mellan de två hegemoniska systemen genomföras utan att de dominerande partierna behövde bytas ut. Skiftet kunde lika gärna administreras av center-vänsterpartier som center-högerpartier.

Det kan framstå som att centrismen är positionslös, att den kan ta sig vilket uttryck som helst. Men det finns en politisk kärna.

When we say moderate what we really mean is what corporations want,” säger David Broockman, lektor i politisk ekonomi vid Stanford, som forskat på centrister, eller ”moderates”.

Det är inte helt ovanligt att den företagsvänligapolitiken kombineras med viss progressivitet i värderingsfrågor. Så länge det inte kostar något.

Att vara för samkönade äktenskap eller drapera sig i till intet förpliktigande antirasistiska eller ”gröna” ställningstaganden ger dels de egna medlemmarna en känsla av att faktiskt kämpa för något mer än ”vad företagen vill” samt fungerar som argument för att de i alla fall är ett bättre alternativ än den reaktionära högern (se alla svenska sosse- och liberaltwittrare som var jättearga på nihilistkillevänstern som inte stödde Clinton mot Trump eller Macron mot Le Pen).

Centrismen har hela tiden framställt sig som demokratins försvarare mot fiender till höger och vänster. Men det är inte demokrati i allmänhet centristerna är lojala mot, utan specifikt mot efterkrigstidens liberala demokrati så som den formulerades i motsättning både mot de borgerliga och fascistiska diktaturerna och de socialistiska staterna.

Liberal demokrati

Liberal demokrati sägs definieras av pluralism, flerpartisystem, rättstatsprincipen och grundlagsfästa rättigheter. I en liberal demokrati får majoriteten inte utöva förtryck över minoriteter. Enligt liberalismen är den viktigaste minoriteten individen och den viktigaste rättigheten äganderätten. Centralt för den liberala demokratin är alltså en uppdelning mellan den politiska och den ekonomiska sfären.

I begreppet liberal demokrati finns en inneboende motsättning. I en demokrati är det möjligt för folket, demos, att fatta illiberala beslut, att rösta bort rättsstaten och minoriteters rättigheter genom att välja fascister och högerpopulister eller rösta bort privatägandet och näringsfriheten genom att välja socialister. En bristning uppstår i den liberala demokratin och centristerna tvingas välja mellan liberalismen och demokratin.

Under en lång historisk period var motsättningen dold. Väljare i Nordväst tenderade att rösta på politiker från center-vänster- eller center-höger-partier som rättade sig efter den liberala demokratins ideal. De senaste årtiondena har motsättningen kommit i full dager. Den ekonomiska krisen från 2008 påskyndade också krisen för den liberala demokratin.

Idag levererar demokratiska val, oavsett om det är primärval, presidentval eller folkomröstningar sådant som Trump, Corbyn, Brexit, Femstjärnerörelsen, Podemos eller ett grekiskt όχι. Jag skulle beskriva centerextremismen som centrismens ställningstagande för liberalismen framför demokratin.

Den zambiska ekonomen Dambisa Moyo, som jobbat för Världsbanken och Goldman Sachs, är en ny fixstjärna på de centristiska tyckokraternas TED Talk-himmel. Times har utsett henne till en av världens hundra mäktigaste. Oprah (Ni kanske minns Oprah som Demokraternas stora hopp inför 2020) har utsett henne till en av världens tjugo främsta visionärer.

I sin senaste bok, Edge of Chaos: Why Democracy is Failing to Deliver Economic Growth, angriper hon problemet med att väljare kan rösta bort nyliberal ekonomisk politik. Istället för att rösta för en politik som gynnar storföretagen (och genom nedsippring i slutändan dem själva) så röstar de kortsiktigt på politiker som inte vill förstöra deras liv i ett nyliberalt stålbad. Lösningen är att avskaffa den allmänna och lika rösträtten. Ett system med graderade röster bör införas baserat på yrke och utbildningsnivå. Endast så kan demokratin räddas från sig själv.

Timbro lyfte i den svenska debatten fram liknande idéer när de översatte den amerikanska libertarianen Jason Brennans bok ”Efter demokratin”, vars originaltitel, ”Against Democracy”, är mer rakt på sak.

Omtagning

De flesta centerextremister går inte så långt som att öppet förespråka inskränkningar i rösträtten. De föredrar mer subtila metoder. Centrister vill sällan avskaffa fria val. De älskar fria val så mycket att de gärna tar om dem flera gånger tills resultatet blir det önskvärda.

När republiken Irland röstade nej till Lissabonfördraget 2008 förklarade EU-kommissionären Margot Wallström (en ikon inom svensk centrism) att irländarna inte kunde tillåtas stoppa fördraget och att de helt enkelt skulle få rösta tills det gick igenom. Ett år senare fick de sålunda rösta på nytt, denna gång blev det ett ja.

När Jeremy Corbyn vann partiledarvalet i Labour satte samtliga Storbritanniens ”centrist dads” igång att konspirera. Ett år senare tvingade de fram ett nytt partiledarval. Trots att de försökte utesluta så många medlemmar som möjligt från att delta, bland annat genom en rejäl höjning av medlemsavgiften, vann Corbyn och lyckades till och med öka sitt stöd med över 60 000 röster.

Idag är samma centrist dads rasande på Corbyn för att han inte uttalat stödjer en ny Brexitomröstning. Alla 17 410742 britter som röstade för att lämna EU ska nämligen ha blivit ”lurade av en buss”.

När Italiens president Mattarella vägrade godkänna Femstjärnerörelsens och Legas regeringsförslag applåderade centristerna. Istället för en högerpopulistisk regering skulle Italien få ytterligare en teknokratregering ledd av IMF:s Carlo Cottarelli och därefter nyval. EU:s budgetkommissionär Günther Oettinger förklarade att marknadskrafterna skulle lära italienarna att inte rösta på höger- eller vänsterextremister. Cottarellis första uttalande handlade om att lugna investerarna, Italien skulle fortsätta styras i enlighet med ”vad företagen vill”.

Demokrati utan kratos

Anledningen till att Mattarella vägrade godkänna regeringen var förslaget till finansminister, ekonomiprofessorn Paolo Savona. Savona är nämligen EU-kritisk och har skrivit en pamflett om hur Italien skulle kunna lämna EMU. Detta ansåg presidenten vara ett hot mot den italienska konstitutionen. (Att göra fascisten Salvini, som bland annat vill upprätta ett register över Italiens romer, till inrikesminister och högsta ansvarig för polisväsendet var inget konstitutionellt problem.)

Italienarna har alltså enligt konstitutionens uttolkare inte rätt att välja politiker som vill lämna EMU. Enligt artikel 75 i den italienska konstitutionen har de inte heller rätt att folkomrösta om internationella avtal. Detta är en annan centerextremistisk favorittaktik, att kringgå demokratin genom att skriva in de liberala principerna i lagar, avtal och fördrag som är svåra eller omöjliga för väljarna att påverka.

EMU och hela EU-projektet handlar om att flytta makten längre bort från medlemsstaternas väljare till en genombyråkratiserad superstat där kapitalets frihet som överordnad princip skrivits in i fördragen. Det finns inga som har så erotiska känslor för EU som svenska sossar och folkpartister, centerextremismens idealtyper.

1 januari 1999 blev Sveriges riksbank oberoende av riksdag och regering. Penningpolitiken placerades utanför demokratisk kontroll. 2007 inrättades Finanspolitiska rådet som en sorts motsvarighet till Irans Väktarråd, men med nyliberalismen som ideologi snarare än shiaislam. 2010 försökte Anders Borg, rådets upphovsman, få överskottsmålet inskrivet i lag.

Ett annat verktyg för att urholka demokratin är de internationella handelsavtalen. Nyligen återupptogs förhandlingarna mellan EU och Förenta staterna om någon form av frihandelsavtal. En del i det ursprungliga förslaget, TTIP, var ett system som kallas ISDS, Investor-state dispute settlement, vilket innebär att företag kan dra en stat inför domstol om förutsättningar för investeringar ändras, exempelvis genom ny lagstiftning.

Det innebär alltså att om Sverige lagstiftade mot vinst i välfärden så skulle internationella storföretag som investerat i vår lönsamma välfärdssektor kunna dra Sverige inför domstol. Sossarna och LO-ledningen har varit varma anhängare av TTIP, Miljöpartiet har varit splittrat. Lustigt nog kan det istället bli Donald Trumps misstro mot frihandeln som räddar oss från denna inskränkning av demokratin.

Privatiseringar eller den typ av offentlig-privat samverkan, Public Private Partnership, som i Sverige gett oss babelstornet Nya Karolinska, innebär att demokratin töms på sitt innehåll. Även när tidigare offentlig verksamhet läggs över på icke vinstdrivande gullig idéburen sektor blir det ytterligare ett område som går förlorat för den gemensamma demokratiska kontrollen.

Kajsa Ekis Ekman skriver i ETC:

Det går inte att skapa jobb åt alla om man inte äger arbetsplatserna. Man kan bara ge företagen olika incitament att anställa, men man kan inte tvinga dem att göra det.

Det går inte att skapa ordning i klassrummet om man inte driver skolorna.

Det går inte att skapa en bra sjukvård om man inte driver sjukhusen.

Det går inte att ha fler poliser om man sänker skatterna.

Det går inte att ha kontroll över ekonomin och samtidigt vilja sälja ut bankerna.

Det går inte att vilja ha närodlad mat om vi skriver under frihandelsavtal som CETA.

Det går inte att stoppa fusk och svartarbete på arbetsmarknaden om man ger företagen fria händer.

Det går inte att göra det bättre för pensionärer om man lagt ut pensionerna på börsen.

Centerextremisterna förhåller sig till demokratin som vi i Sverige har gjort till monarkin. Den skall inte giljotineras utan dess ritualer och regalier bevaras omsorgsfullt samtidigt som den töms på all verklig makt.

Ni Le Pen ni Macron, ni Patrie ni patron

Fascister som Sverigedemokraterna utgör ett verkligt hot mot demokratin men på många sätt är de framförallt ett symptom på den liberala demokratins kris.

Tyckonomerna kommer fortsätta gräla på vänstern att vi måste upprätta en demokratisk front mot fascisterna tillsammans med de politiska krafter som i årtionden frätt sönder demokratin inifrån. De senaste årens utveckling visar att färre och färre till vänster lyssnar på denna klagosång. För demonstranten som stampas ned i Parisboulevardens asfalt spelar det mindre roll vilken fot kängan sitter på.

Demokratins enda hopp är vänsterextremismen.