Etikettarkiv: Vänstern

En oskriven text är också en text

Publicerat av
1

Kommunismen är inte kärlek. Kommunismen är en hammare som vi använder för att krossa fienden. – Mao Zedong

Tillåt mig, med risk att verka löjlig, säga att den sanne revolutionären drivs av stor kärlek. Det är omöjligt att tänka sig en  äkta revolutionär utan denna egenskap. – Che Guevara

Här skulle egentligen stått en rolig och raljant text om vänsterns magiska tänkande. Det är en text jag har jobbat länge på. Det brukar vara så, den senaste texten här publicerades för mer än ett år sedan och tog ungeför tre månader att skriva.

Den nya texten är ganska bra, vass och elak. Den hade nog fått sina delningar och rätt personer hade skrattat igenkännande. Jag tänker inte publicera den.

Någonstans började jag fundera på vad syftet med att skriva just den texten. Trodde jag att någon av dem vars politiska brister jag kritiserade skulle läsa den och lära sig något? Eller var det klick, delningar och kredd jag var ute efter? Jag startade Enmansutredningen för att försöka skriva texter som kan vara till nytta, reda ut det oklart tänkta och göra konkreta undersökningar av konkreta omständigheter.

”Att vara medveten om sina egna misstag men ändå inte försöka rätta till dem” är den elfte formen av liberalism vi måste bekämpa hos oss själva.

Jag låter texten vila. Fenomenet jag kritiserar är verkligt och behöver övervinnas. Mitt raljerande hade inte bidragit till det. Det hade bidragit till en kultur där elaka fyndigheter premieras. Typiskt beteende för ett mellanstadiemobboffer som hittat en arena där min verbala förmåga och bildning plötsligt ger mig möjlighet att slå nedåt.

Jag har verkligen bidragit till att bygga den kulturen, påstått att hårt debattklimat bidrar till att klargöra politiska och teoretiska motsättning och tyckt att de som opponerat sig varit töntar och hippies.

Det är en kultur som ganska få vill vara en del av. Många, särskilt yngre kamrater, uttrycker en rädsla för att råka göra fel. Det spelar mindre roll om det är idpolvänsterns krav på rätt ordval eller gubbmarxistvänsterns krav på teoretisk ortodoxi. Call out-kulturen är lika destruktiv.

Jag misstänker att den bidrar till vänsterns snubbighet. Det ligger en viss typ av machoideal i att kunna skriva så elaka sågningar som möjligt. Det krävs en typ av grälsjuk och petimätermässig personlighet för att trivas i en sådan miljö. För de flesta, oavsett kön, blir den ointressant.

När människor som börjat intressera sig för socialism och kommunism går med i Facebookgrupper och möts av förakt för brister i deras marxistiska begreppsapparat eller totalt vansinne (läs Stalins Leninismens problem som första politiska text föreslår någon) ger det en ledttåd till varför den revolutionära vänstern gång på gång gör sig politiskt irrelevant.

Med tiden har jag kommit att tycka att snällhet är en revolutionär dygd. Att skilja mellan hur vi behandlar fienden och hur vi behandlar kamrater. Att försöka hjälpa varandra att växa istället för att jaga klick och delningar. Att se det som vår skyldighet att utbilda varandra. Och att lyssna på vad andra kan lära oss, även de som vi inte håller med 100 procent.

Jag har verkligen inte bidragit till det tidigare men jag försöker bli medveten om mina misstag och rätta till dem.

Här för att spela spelet

Publicerat av
Svara

Så blev ytterlighetsvänsterns kandidat Jeremy Corbyn partiledare i Labour. Det finns antagligen anledning att fira. Corbyn har över fyrtio års erfarenhet av politisk hygglighet. Det är svårt att inte gilla honom. Han har varit en aktivist i nästan varenda progressiv kampanj i Storbritannien. När andra parlamentsledamöters luxuösa leverne för skattepengar avslöjades i media visade det sig att Corbyn haft de lägsta utgifterna av alla, knappt nio pund för en bläckpatron. Han är nykterist.

Dessutom har Corbyns kampanj visat att det går att bedriva politik utanför ängslig triangulering och mediaanpassade utspel. För mig var det bilden från mötet i Camden där några ungdomar hänger i ett fönster för att lyssna på Corbyn som talar inne i den fullsatta lokalen som fick mig att förstå att något extraordinärt var på gång. Corbynmania måste nog förstås som en Händelse, med referens till Alain Badiou, där det som tidigare varit exkluderat plötsligt bryter in på scenen.

CLgtBppWgAEA4dq

I Corbynkampanjens fall var den exkluderade delen de människor som strömmade till massmötena och anmälde sig som partimedlemmar och sympatisörer. De som aldrig förväntats vara en del av den politiska processen. Men det exkluderade var också själva idéerna, det socialistiska alternativet och begäret efter ett annat sätt att leva tillsammans.

Men även om jag alltså är glad över Corbyns seger tror jag att det finns allvarliga risker att han kommer göra oss besvikna.

Det första problemet Corbyn kommer ställas inför är att han nu leder ett parti där stora delar av partiapparaten är hans värsta fiender. Långt innan partiledarvalet var över hade de börjat smida planer och organisera sig. Corbyns motståndare i parlamentsgruppen beskriver sig i termer hämtade från franska motståndsrörelsen, de två fraktionerna kallas Free French och Maquis. De anser att deras parti ockuperats av en fientlig kraft och de kommer använda alla metoder för att ta tillbaks det.

Det som krävs av Corbyn för att överleva en skitstorm 40 000 miljarder gånger värre än Juholts är en ren kulturrevolutionär strategi där de hundratusentals medlemmar och sympatisörer som engagerade sig i valkampanjen används som maktbas för att ”bombardera högkvarteren”. Det skulle innebära omfattande utrensningar av partianställda och att makt flyttas från den mäktiga parlamentsgruppen och partibyråkratin till gräsrötterna.

Inget tyder på att Corbyn är beredd att ta den striden. Tvärtom har hans ton genomgående varit försonlig. Han vill bland annat att hans skuggregering ska tillsättas av parlamentsgruppen. Kanske pågår det förberedelser i Corbynlägret som vi inte känner till, det kan inte uteslutas, men jag är mycket orolig för att han inte kommer kunna driva igenom sin politik ens i sitt eget parti.

Om Corbyn överlever attackerna från media och sina egna partikamrater och om Labour lyckas vinna valet 2020 återstår det verkligt stora problemet. Problemet framstår tydligt i Novara Medias intervju med Corbyn:

På frågan om svårigheterna i att föra en socialdemokratisk politik i en historisk period där den materiella grunden som skapade 1900-talets socialdemokratiska projekt inte längre existerar blir Corbyn svar skyldig. Vijay Prashad har noterat hur Corbyn, liksom Bernie Sanders och de kanadensiska socialdemokraternas ledare Thomas Mulcair alla saknar svar på den typen av frågor och hur de begränsas av sin socialdemokratiska ideologi.

På frågan hur hans regering skulle hantera massiv kapitalflykt eller andra attacker från kapitalet kan Corbyn bara leverera en from förhoppning om kapitalisternas demokratiska ansvarstagande:

We’ve got to say ”hang on, we live in a democracy” and if the people of this country vote for an economic strategy which is about redistribution of wealth…then that’s that.

Båda farorna jag skisserat har sin grund i denna naiva tilltro till motståndarens respekt för de demokratiska spelreglerna. Corbyn kommer inte besegra sina fiender inom partiet eftersom han genuint tror på partidemokratin och han kommer inte vara beredd på klassfiendernas angrepp eftersom han förutsätter att de kommer respektera folkviljan.

Detta är knappast någon unik quirk i Corbyns personlighet. Det är en sjuka som anfräter stora delar av vänstern. Den spelade till exempel en stor roll i SYRIZA:s snöppliga reträtt. Stathis Kouvelakis sammanfattar:

From this it is quite clear that these people were expecting the confrontation with the EU to happen along the lines of an academic conference when you go with a nice paper and you expect a kind of nice counter-paper to be presented.

I think this is telling about what the Left is about today. The Left is filled with lots of people who are well-meaning, but who are totally impotent on the field of real politics. But it’s also telling about the kind of mental devastation wrought by the almost religious belief in Europeanism. This meant that, until the very end, those people believed that they could get something from the troika, they thought that between “partners” they would find some sort of compromise, that they shared some core values like respect for the democratic mandate, or the possibility of a rational discussion based on economic arguments.

Vänstern är idag ointresserad av frågor om att ta makt och använda makt. I dess ställe deklarerar vänstern stolt att de är här för att spela spelet. Att minutiöst hålla sig till spelets regler antas tvinga motståndarna att göra detsamma. Så kan varje förlust göras njutbar genom att infogas i en berättelse om de egna moraliska segrarna.

Problemet med att spela spelet uppstår när det är motståndaren som ställt upp brädet på ett sådant sätt att det inte finns något vinnande drag du kan göra. Då kan du antingen hävda att du vunnit den moraliska segern över fuskaren. Eller så kan du vräka brädet över ända och vägra spela.

Jag önskar Jeremy Corbyn all framgång och hoppas att mina stormkråkeprofetior visar sig falska (”Láthspell I name you, Ill-news; and ill news is an ill guest they say”). Men jag tror att vi kommunister måste förhålla oss kritiskt till uppflammande socialdemokratiska rörelser. Inte på det tröttsamma sekteristiska sättet där vi från början förklarar dem som opportunister och förrädare utan genom att formulera och upprätthålla våra egna politiska projekt som syftar till att bryta med det politiska spelet.

Till programfrågan

Publicerat av
3

Det är inte killen på bilden som skrivit bloggen

Jag  har blivit nominerad till Vänsterpartiets programkommission och beslutat mig för att ställa mina tjänster till förfogande. Oavsett mina chanser att bli vald så är förtroendet hedrande. Jag känner därmed att jag måste följa kamrat Anderssons exempel och skriva några rader om varför jag kandiderar och hur jag ser på programarbetet.

Först några ord om min politiska bakgrund. Jag gick med i Vänsterpartiet under valrörelsen 2002 i min hemstad, en liten bruksort i Sörmland. Jag har tidigare bloggat om mina upplevelser under de första åren i partiet. 2005 flyttade jag till Uppsala för att plugga till lärare. Under åren i Uppsala han jag bland annat med att vara ordförande i min lokala partiavdelning.

Jag satt också i Svensk-Kubanska Föreningens nationella styrelse, var nationellt ansvarig för kampanjen Frige de fem kubanerna och var med om att dra igång Socialistiskt Forum Uppsala. Sedan 2002 har jag även varit medlem i Ung Vänster där jag suttit i Sörmlandsdistriktets styrelse och varit lokalt aktiv i Uppsala.

De senaste åren har jag inte varit lika aktiv i någon del av rörelsen som tidigare. Delvis på grund av arbete och en ambulerande livsstil men också för att jag känt ett behov av att tänka igenom mina egna ställningstaganden och vänsterns utmaningar. Jag tror nämligen att vi befinner oss i en omvälvande tid där vänstern i all väsentlighet saknar svar på samtidens frågor.

Teoretiska utgångspunkter

När det kommer till min ideologiska position så försöker jag utgå från en nyfiken öppenhet. Min utgångspunkt är att alla traditioner inom den revolutionära vänstern, det må vara bolsjevism, trotskism, maoism, castroism, anarkism eller autonomism, delar ett grundläggande misslyckande. Ingen har lyckats med uppgiften man åtagit sig, att störta världskapitalismen.

Samtidigt så är de samtliga, sedda från sina bästa sidor, genuina uttryck för de kollektiva erfarenheter arbetarklassen och de förtryckta folken gjort i sin kamp. Hundratals år av arbetarkamp och tusentals år av folklig kamp mot överheten är mina främsta teoretiska inspirationskällor.

Samtliga delar också det faktum att de uppstått i en värld präglad av patriarkala strukturer vilket gör att de är behäftade med osynliggöranden av kvinnors erfarenheter och ett ointresse för frågor som rör reproduktivt arbete och förhållandet familj-stat-kapital. Socialistisk teori utan feminism, precis som feministisk teori utan klassperspektiv, blir enögd, saknar djupseende och förmår inte analysera samhället i sin totalitet.

Vänsterns teorier brukar anklagas för att präglas av 1800-talets framstegstro och sakna förståelse för planetens ekologiska begränsningar. Huruvida detta är sant kan diskuteras, men faktum är att vänstern inte tillräckligt förmått formulera en teori som når bortom liberal ”ljusgrön” teknikoptimism och dystopisk ”mörkgrön” teknofobi till en miljöpolitik som sätter makten över tillväxten, teknologin och produktionen i centrum.

Med den intellektuella öppenhet jag har försökt skissera är det naturligtvis lätt att falla ned i eklekticism där man plockar russinen ur den revolutionära kakan utan att bekymras av huruvida teorin är koherent. För min del finns det två motmedel: marxistisk ortodoxi och konfliktperspektiv.

Att vara ortodox förknippas idag oftast med att vara stelbent och dogmatisk. Men som Georg Lukács konstaterar i ”Historia och klassmedvetande”:

Ortodox marxism innebär alltså inte ett kritiklöst anammande av resultaten av Marx forskning, inte en ’tro’ på den eller den tesen, inte en exeges av en ’helig’ bok. Ortodoxi i marxistiska frågor rör i stället uteslutande metoden. Det är den vetenskapliga övertygelsen att man i den dialektiska marxismen funnit den riktiga forskningsmetoden, att denna metod kan utvecklas, fulländas och fördjupas endast i dess upphovsmans anda, och att alla försök att övervinna eller ’förbättra’ den bara har lett och måste leda till banalitet och eklekticism.

Ortodoxi handlar alltså för mig om att använda materialismen, den dialektiska metoden och att kunna skilja mellan abstraktionsnivåer. Detta är den teoretiska metod jag strävar efter att lära mig mer om och på ett kreativt sätt tillämpa på samtiden.

Det finns idag en rik flora av akademisk ”samhällskritik”, ibland smyckad med marxistiska och feministiska blomster, vilken skyr all verklig konflikt. Istället inriktar man sig på frågor som rör normer, identitet och språk, helt frikopplat från maktförhållanden. Resultatet blir en navelskådande teori vilken är oanvändbar i kampen för samhällsförändring. Den har blivit negativ, blaserad och atomiserande, bra på att kritisera och bryta ner, men oförmögen att peka ut en riktning.

Att istället utgå från ett konfliktperspektiv innebär att ständigt sätta fokus på den samhälleliga huvudmotsättningen, att analysera den kamp som faktiskt förs och att undersöka motsättningar inom folket i syfte att övervinna dessa.

Att ha ett konfliktperspektiv innebär också att ta ställning. Det är alltid enklare att i evighet ”problematisera” och aldrig välja sida. Det är ett säkert sätt att aldrig behöva ha fel. Men jag har valt en teori och en tradition som öppet proklamerar sitt ställningstagande för jordens fördömda.

Att identifiera antagonistiska motsättningar betyder också att försöka identifiera det revolutionära subjektet. Delar av vänstern har tröttnat på den traditionella arbetarklassen, som uppfattats som sossig och föga revolutionär. Istället har man sökt efter nya subjekt: tredje världens folk, studenterna, de sexuella minoriteterna, det nya prekariatet. Min övertygelse är att arbetarklassen fortfarande utgör den enda kraft som kan skapa ett nytt samhälle.

Samtidigt är denna arbetarklass heterogen: den innefattar människor som gör en mängd olika erfarenheter beroende på kön, etnicitet, geografisk lokalitet, utbildningsnivå, bransch, anställningsförhållanden etc.  Ur skilda erfarenheter växer också skilda strategier för kamp och motstånd. Vår uppgift måste vara att motverka motsättningar inom klassen, se möjligheter till allianser och lämna utrymme för en mångfald av kampformer.

And all I ask is a tall ship and a star to steer her by

Varje gång Vänsterpartiet ska anta program så hamnar vi i en metadiskussion kring hur programmet ska se ut och hur det ska användas. Ett vanligt klagomål är att våra program är för långa och tunga, inget man sätter i händerna på potentiella sympatisörer vid bokbordet eller valstugan. Detta är ett symptom på partiets generella oförmåga att göra skillnad mellan olika typer av politiskt arbete. I detta fall handlar det om att inte kunna skilja mellan agitationsarbetet och det programatiska arbetet.

Som jag ser det skall ett politiskt program varken vara en reklambroschyr eller en uppräkning av partiets ställningstagande i varenda upptänklig fråga. Istället ska det fungera som en karta, ett verktyg för att ta ut riktningen i det politiska arbetet, en översikt att planera strategi och taktik utifrån.

Sven Linderot har beskrivit glädjen som den unga oppositionen i socialdemokratin kände när de samlades kring Stormklockan och gemensamt fann en fast stig ”mellan anarkismens svaveldimmor och reformismens dypölar”. Detta borde vara programarbetets uppgift, att staka ut en väg i vansklig terräng. Då får vi ignorera de förment ”pragmatiska” grådvärgar som vill locka ner oss i gungflyt med löften om kortsiktiga parlamentariska vinster och postmodernismens vildvittror som cirklar kring våra huvuden och kraxar att det inte existerar någon karta, och knappast någon terräng heller.

Av detta följer också att programarbetet måste vara hela partiets uppgift. Ett program måste vara ett resultat av vårt kollektiva tänkande och ha en bred förankring i partiet.

Därmed bör också programkommissionen sträva efter ett öppet och inkluderande arbetssätt som involverar både partimedlemmar, sympatisörer, aktivister och intellektuella.

Vad behöver göras

Det finns områden där Vänsterpartiets teoribildning ligger långt fram, exempelvis utvecklandet av en feministisk ekonomisk politik, men på andra områden återstår mycket att göra:

  • Vi behöver göra en analys av den kampvåg som världen gått in i under 2011. Vi står med all sannolikhet inför en fördjupad kris som även kommer slå mot Sverige. Att missnöjet bryter ut i öppen kamp även här är alls inte omöjligt. Då måste partiet vara förberett. Vi måste ha en strategi för hur vi ska delta i kampen utan att parasitera på den eller kooptera den. Annars kommer vi, som stora delar av den traditionella vänstern, att bli ifrånsprungna av historien. I detta syfte har jag tillsammans med flera andra partikamrater lämnat in en motion om att uppdra åt programkommissionen att initiera en diskussion om en socialistisk vision för 2000-talet.
  • Vi måste på allvar förstå de förändrade förutsättningar som omstruktureringen av arbetsmarknaden i Sverige inneburit i klasskampen. Det är allt för enkelt att fetischera bilden av forna tiders arbetarklass, av den gamla arbetarrörelsen och av historiska kampmetoder. Kapitalismens omstrukturering har inneburit att arbetarklassen försvagats och pressats tillbaks, men ur förändringen växer också nya former av motstånd.
  • Som nämnt ovan måste vi skapa en verkligt rödgrön miljöpolitik som går bortom ifrågasättande av enskildas konsumtionsvanor till en uppgörelse med hela det ekonomiska systemet.
  • Vi måste lära oss att hitta politiska krav som utmanar kapitalismens logik: det gäller allt från arbetstidsförkortning och fri fildelning till skapandet av kooperativ eller försvaret av allmänningar, ”den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet”.

Islamofobi, eller, senkapitalismens fascistiska logik

Publicerat av
12

Jag vill först av allt tacka alla som hört av sig och berömt mitt inlägg om den nyfascistiska terrorismen eller hjälpt till att sprida det. Det verkar som att jag vid rätt tillfälle kunde erbjuda en viss förklaring av en händelse vilken framstod som obegriplig. För detta är jag tacksam.

Sedan vill jag åter upprepa den tacksamhetsskuld jag står i till Andreas Malm. Han började kartlägga dessa strömningar långt innan oss andra. Alla som på allvar vill förstå den islamofoba nyfascismen måste skaffa och studera Malms Hatet mot muslimer. Följande framställning är i hög grad beroende av hans avslutande kapitel: ”Islamofobins politiska ekonomi”.

Tala om kapitalismen

Jag har försökt beskriva tankegodset hos den islamofoba nyfascismen i Europa. Nu gäller det att förstå den mylla vari fascismen kunnat gro och spira.

Perioden efter andra världskrigets slut, senkapitalismen, kan grovt delas upp i två perioder: en gyllen uppåtstigande fas och en alltmer förruttnande stagnationsfas.

Den första fasen, som varade från krigsslutet till  70-talet, präglades av ekonomisk expansion. Under 50- och 60-talet ökade OECD-ländernas BNP årligen med 4-5 procent. Världen behövde återuppbyggas. Ny teknik infördes, bland annat sådan som skapats inom militärindustrin. På sikt steg reallöner och levnadsstandard medan inkomstklyftorna minskade. Nya industrier, exempelvis bil- och plastindustrin, byggdes upp kring masskonsumtion.

I konkurrens med de realsocialistiska länderna skapades de västliga välfärdsstaterna där delar av produktionsöverskottet användes för att bygga upp en offentlig sektor. Den förhärskande ideologin var en keynesiansk samförståndspolitik. På det globala planet kännetecknades perioden av kolonial frigörelse. Samtidigt var det en tid av kallt krig och ständigt närvarande kärnvapenhot.

Mot slutet av 60-talet gick senkapitalismens långa våg1 in i sin nedåtgående fas. Kapitalisternas profitkvoter sjönk. Den låga arbetslösheten i de industrialiserade länderna skapade starka arbetarrörelser och pressade lönerna uppåt. Priset på råvaror och energi steg. Uppbyggnadsarbetet och de teknologiska framstegen kunde inte längre hålla uppe profitnivåerna. Dessutom började det mullra i arbetarklassens led, alla var inte längre helt nöjda med samförståndspolitiken.

De katastrofala följderna av oljekrisen 1973 var symptom på ett system med stora problem. Krisen drabbade först vissa sektorer, som varvs- och metallindustrin, men generaliserades snart till hela ekonomin. De keynesianska ekonomiska verktygen kunde inte motverka krisen utan bidrog endast till stagflationen. Denna grundläggande systemkris har fortfarande inte kunnat lösas.

Härskarklassen har använt flera olika strategier för att möta krisen. Kapital har överförts från produktiva investeringar till en improduktiv finanssektor. Sedan 70-talet har kapitalisterna allt mer frigjort sig från nationalstaterna. Produktionen flyttas dit kostnaderna är minst. Detta har underlättats av det neokoloniala världssystemet där avkoloniserade stater genom ekonomiskt och militärt våld påtvingats nyliberala strukturreformer.

Denna så kallade globalisering har använts som ett argument för att slå sönder välfärdsstaterna och omstrukturera arbetsförhållanden i centrum. Offentliga verksamheter har privatiserats och statsbudgetar har plundrats av riskkapitalister. Rationaliseringar, postfordistiska produktionsmodeller och just in time-produktion har minskat behovet av arbetskraft inom många sektorer. En permanent hög arbetslöshet har skapats och anställningsskyddet har urholkats. Allt fler arbetare finner sig i en prekär situation.

I det senkapitalistiska samhälle som utvecklats efter 1970-talskrisen kan få arbetare vara helt säkra på att få behålla jobbet nästa år. Även i tider med full eller nästan full sysselsättning kan en företagsledning när som helst riva upp sina löften och flytta produktionen till en annan del av världen, eller hota att göra det om inte personalen går med på vissa eftergifter: exempelvis osäkra anställningar. Få förortsbor med sviktande hälsa kan räkna med att vårdcentralen finns kvar om fem år. Även i tider med goda statsfinanser sker nedskärningar, sjukhus privatiseras och mottagningar stängs. Löntagare kan inte lita till fullo på de offentliga trygghetssystemen, på att nivåerna i a-kassan eller sjukförsäkringen är tillräckligt höga den dag hjälpen behövs; de gungar från ett år till ett annat. (…) Arbetarklassen i centrum genomfars av en djup oro alltsedan 1970-talet.2

Dagens och gårdagens fascister

Ett klassamhälle som slits isär av stora klyftor måste finna sammanhållande ideologier för att inte öppet klasskrig ska utbryta. Den gruppdynamiska sanningen att människor ofta enas genom en gemensam fiende är giltig också för hela samhällen. Malm har i  ”Islamofobins politiska ekonomi” visat hur senkapitalismens ideologi gjort muslimen till en syndabock, en figur som alla samhällets problem kan projiceras på.

Islamofobin är en perfekt överideologi för den förruttnade senkapitalismen. Den motiverar imperialistiska angreppskrig i länder med stora oljetillgångar, den legitimerar förekomsten av ett invandrat låglöneproletariat med muslimsk majoritet och den flyttar fokus från verkliga sociala konflikter till uppdiktade motsättningar. Samtidigt sker en återkopplingseffekt, när samhällen anser att det är rimligt och förnuftigt att bomba sönder muslimska länder eller tilldela muslimer de sämsta arbetsuppgifterna så underbyggs islamofobin.

Precis som den nazistiska antisemitismen så kombineras dagens islamofobi med ett hat mot arbetarrörelsen och marxismen. Nazismens judebolsjevism motsvaras av nyfascismens teori om en islamistisk-kulturmarxistisk allians. Fascismens sociala roll är den samma, att i tider av hårdnande klasskamp agera som härskarklassens våldsamma försvarare.

Till skillnad från sina föregångare företräder inte dagens fascister någon korporativistisk ekonomisk teori. Deras nyliberala hat mot offentlig välfärd, skatter och statliga regleringar är snarast en tillspetsning av allmänborgerliga åsikter. Övergången från monopolkapitalism till globaliserad finanskapitalism har skapat andra behov hos härskarklassen vilket avspeglas i nyfascismens ekonomiska teori.

En annan skillnad är att nyfascisterna ännu inte byggt några egna partier eller massrörelser. De är verksamma inom Europas högerpopulistiska partier men försöker också förankra sina idéer i den etablerade högern. Ett frö till en militant nyfascistisk gaturörelse finns emellertid i English Defence Leauge, som Anders Behring Breivik stod i kontakt med.

Vänstervakuum

Fascismens historiska uppgift är att med våld krossa arbetarrörelsen. Trots detta så kan man inte se nyfascismen som en reaktion på vänsterns styrka. Som Guldfiske skriver:

Extremhögerns framväxt bör nog betraktas inte som en respons på en stark vänster eller stark arbetarrörelse, utan på grund av dess kris och misslyckanden, dess oförmåga att ge svar på krisen. Istället mobiliserar dagens extremhöger utifrån de problem som uppkommer ur välfärdsstatens nedmonterande, marknadens avreglerande – som stärks av den internationella finanskrisen.

Under samma period som kapitalismen genomgått stora förändringar så har vänsterns två stora 1900-talsprojekt, realsocialismen av sovjetisk modell och den socialdemokratiska välfärdsstaten, rasat samman. Vänstern har inte förmått formulera någon ny framtidsvision eller något svar på kapitalismens omstruktureringar. Istället har man förfallit till nostalgi eller resignation. Många har dragits ner i parlamentarismens moras varifrån man administrerat välfärdens utplundring, andra har reträtterat till akademins elfenbenstorn där de i lugn och ro kunnat ägna sig åt intersektionell postkolonial litteraturkritik.

I sin analys av Fremskrittspartiets väljare3 har Magnus Marsdal använts sig av Bourdieus uppdelning mellan kulturellt och ekonomiskt kapital. Arbetarklassen kontrollerar inte ekonomiskt kapital men har en varierande tillgång till kulturellt kapital eller utbildningskapital. Inom borgarklassen finns också grupper med olika tillgång till kulturellt kapital.

Enligt Marsdal tenderar väljare med hög grad av kulturellt kapital att vara radikala i så kallade värderingsfrågor, frågor som rör kön, sexualitet, familj, religion, tradition, nation och så vidare, medan de med lägre tillgång till kulturellt kapital är mer konservativa på dessa områden. Väljare utan ekonomiskt kapital är i sin tur naturligtvis mer vänsterinriktade i ekonomiska frågor än de som äger produktionsmedel.

Arbetarrörelsen tenderar att vara, eller bör i alla fall vara, både värderingsmässigt och ekonomiskt radikal, samtidigt som stora delar av den klass man organiserar besitter en låg grad av kulturellt kapital. Det har dock inte varit något problem så länge den ekonomiska radikalismen överskuggat värderingsfrågorna eftersom kampen mellan grupper med mycket och lite kulturellt kapital inte är antagonistisk till sin karaktär, det vill säga det finns egentligen ingen olöslig konflikt mellan de som gillar Satie och de som gillar Vikingarna.

Men under de senaste decennierna har vänstern och arbetarrörelsen allt mer dragit sig undan från den radikala ekonomiska politiken och klasskampen för att i stället fokuserat på frågor om identitet och värderingar. Detta innebär enligt Marsdals modell att man flyttat fokus från kampen mellan arbetare och kapitalist till motsättningen mellan byskolläraren och grosshandlaren.

Så länge den europeiska vänstern ägnat sig åt HBT-personer i Peru eller försvaret av budgettaket hellre än europeiska arbetares vardagliga problem kommer istället arbetarklassens ”djupa oro” att kanaliseras av högerpopulister och nyfascister. Dessa lever på att skapa konstgjorda motsättningar mellan arbetare av olika ursprung, med olika religioner eller med olika tillgång till kulturellt kapital.

Det är vänsterns uppgift att åter sätta fokus på den samhälleliga huvudmotsättningen mellan arbete och kapital och att peka ut vilka som verkligen ligger bakom de kännbara försämringar som drabbat Europas arbetare de senaste fyrtio åren.

Det duger inte med någon liberal tolerant antirasism som bedyrar att vi lever i den bästa av världar och uppmuntrar oss att pröva lite mer tabouleh. Den enda kraft som har något som helst hopp om att besegra nyfascimen är en socialistisk arbetarrörelse.

  1. För teorin kring kapitalismens långa vågor se den marxistiske ekonomen Ernest Mandels verk ↩
  2. Andreas Malm, Hatet mot muslimer ↩
  3. Magnus Marsdal, Högerpopulismen dissekerad : hemligheten bakom fremskrittspartiet framgångar ↩

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 5

Publicerat av
1

Välfärdspartiet

Ett av valrörelsens konstigaste utspel var när Lars Ohly i Almedalen deklarerade att Vänsterpartiet temporärt skulle byta namn till Välfärdspartiet. Även om tilltaget inte verkade ge några större avtryck i det allmänna medvetandet var namnet ändå välfunnet. Det finns knappast någon fråga som under de senaste åren blivit så förknippad med Vänsterpartiet som försvaret av den offentliga välfärden.

Förutom några olycksaliga år på 90-talet så har Vänsterpartiets adelsmärke varit kampen mot nedskärningar och privatiseringar i offentlig sektor. Om partiets identitetssökande varit fumligt och valhänt har man i alla fall haft en klar roll som Sveriges sista keynesianer. Mot socialdemokraternas och borgarnas stålbadsiver har man styvnackat försvarat idén om en gemensamt finansierad välfärd. Av forna tiders kommunistiska kritik mot folkhemsbygge och klassamarbete finns inte många spår.

Utvecklingen hänger inte enbart ihop med förändringar i partiets ideologi utan måste förstås utifrån förändringarna i partiets klassbas. I spåret av 70-talskrisen behövde kapitalisterna få tillgång till nya arenor för kapitalackumulation. De tjänster som i Västkapitalismens välfärdsstater tillhandahållits av den offentliga sektorn skulle förvandlas till varor på en marknad. Vänsterpartiets klassbas befann sig plötsligt under tung beskjutning i klasskrigets frontlinjer.

Vänsterpartiets huvudsakliga fokus de senaste åren har varit en politisk kamp om fördelningen av samhälleliga resurser snarare än den direkta kampen mellan arbete och kapital. För många av dagens vänsterpartister är utopin ett Sverige med statligt reglerad kapitalism, stort gemensamt ägande och stark välfärd. Ett samhälle bortom kapitalismens logik är det få som förmår föreställa sig.

Större delen utav partiets nuvarande kader, om man nu kan tala om en sådan, har formats under dessa förhållanden. De har gått in i ett parti som saknar identitet och framtidsprojekt, ett defensivt och folkhemsnostalgiskt parti. I värsta fall har de inte fått några introduktionsstudier alls. Under en lång period fanns inget centralt framtaget grundstudiematerial att tillgå. Några ettåriga grundcirklar i marxism förekommer inte längre. Istället har de troligen ganska snart på sitt inträde i partiet begåvats med någon form av parlamentariskt uppdrag: en plats i någon nämnd, bolagsstyrelse etc.

De nya vänsterpartisternas bild av mål och metoder för politiskt arbete har helt formats på den parlamentariska arenan. Det är mycket lätt för dem att bli en del av det politiska ”kletet”. Andra politiker uppfattas som arbetskamrater snarare än fiender. Legalism och en upptagenhet med borgarstatens dekorum är allenarådande.

Att Vänsterpartiet måste nedprioritera det parlamentariska arbetet till förmån för det utomparlamentariska är något som har upprepats så ofta att det blivit en kliché. Ändå sker så icke. Det är inte så märkligt egentligen när en stor del av kadern saknar all egentlig erfarenhet av utomparlamentarisk kamp och dessutom inte kan se något mål utöver kortsiktiga vinningar på den politiska arenan. Dessutom har det parlamentariskt arbetet högre status eftersom det ofta, till skillnad från det utomparlamentariska, är arvoderat.

Det utomparlamentariska arbete som faktiskt bedrivs kretsar kring den heliga parlamentarismen. Uppdraget är att generera fler röster åt partiet i nästa val, inte att i grunden omstörta samhället. Sådan opportunism är naturlig för parlamentariker och partibyråkrater vars inkomster är beroende av partiets valresultat.

Det var bland partiets välgödda parlamentariker som Vägval Vänster-fraktionen hade sin sociala bas. Dessa högerkonspiratörer besegrades vid kongressen 2004 av en allians av partiets vänster och center. Vissa av ettersnokarna drevs ut ur partiet, andra dreglar fortfarande ur sig sitt gift i skuggorna. Trots segern över högern så har partiet inte rört sig nämnvärt åt vänster, snarare tvärtom. Particentern har förmått genomföra delar av högerns program, exempelvis det nära samarbetet med och anpassningen till Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför valet 2010.

Det finns naturligtvis strålande undantag bland vänsterpartisterna. I början av 2000-talet var Ung Vänster en stark organisation som formade en radikal och skolad kader. Många utav dessa återfinns idag i partiet. Andra är revolutionärer som av taktiska skäl valt att gå in i partiet. Frågan som dessa måste ställa sig är återigen vad Vänsterpartiet är och vad det skulle kunna vara.

Idag är Vänsterpartiet ett reformistiskt parlamentariskt parti vilket framför allt företräder en välutbildad men hårt ansatt skikt av offentliganställda.

Frågan om vad partiet skulle kunna vara återstår att besvaras.