Här för att spela spelet

Så blev ytterlighetsvänsterns kandidat Jeremy Corbyn partiledare i Labour. Det finns antagligen anledning att fira. Corbyn har över fyrtio års erfarenhet av politisk hygglighet. Det är svårt att inte gilla honom. Han har varit en aktivist i nästan varenda progressiv kampanj i Storbritannien. När andra parlamentsledamöters luxuösa leverne för skattepengar avslöjades i media visade det sig att Corbyn haft de lägsta utgifterna av alla, knappt nio pund för en bläckpatron. Han är nykterist.

Dessutom har Corbyns kampanj visat att det går att bedriva politik utanför ängslig triangulering och mediaanpassade utspel. För mig var det bilden från mötet i Camden där några ungdomar hänger i ett fönster för att lyssna på Corbyn som talar inne i den fullsatta lokalen som fick mig att förstå att något extraordinärt var på gång. Corbynmania måste nog förstås som en Händelse, med referens till Alain Badiou, där det som tidigare varit exkluderat plötsligt bryter in på scenen.

CLgtBppWgAEA4dq

I Corbynkampanjens fall var den exkluderade delen de människor som strömmade till massmötena och anmälde sig som partimedlemmar och sympatisörer. De som aldrig förväntats vara en del av den politiska processen. Men det exkluderade var också själva idéerna, det socialistiska alternativet och begäret efter ett annat sätt att leva tillsammans.

Men även om jag alltså är glad över Corbyns seger tror jag att det finns allvarliga risker att han kommer göra oss besvikna.

Det första problemet Corbyn kommer ställas inför är att han nu leder ett parti där stora delar av partiapparaten är hans värsta fiender. Långt innan partiledarvalet var över hade de börjat smida planer och organisera sig. Corbyns motståndare i parlamentsgruppen beskriver sig i termer hämtade från franska motståndsrörelsen, de två fraktionerna kallas Free French och Maquis. De anser att deras parti ockuperats av en fientlig kraft och de kommer använda alla metoder för att ta tillbaks det.

Det som krävs av Corbyn för att överleva en skitstorm 40 000 miljarder gånger värre än Juholts är en ren kulturrevolutionär strategi där de hundratusentals medlemmar och sympatisörer som engagerade sig i valkampanjen används som maktbas för att ”bombardera högkvarteren”. Det skulle innebära omfattande utrensningar av partianställda och att makt flyttas från den mäktiga parlamentsgruppen och partibyråkratin till gräsrötterna.

Inget tyder på att Corbyn är beredd att ta den striden. Tvärtom har hans ton genomgående varit försonlig. Han vill bland annat att hans skuggregering ska tillsättas av parlamentsgruppen. Kanske pågår det förberedelser i Corbynlägret som vi inte känner till, det kan inte uteslutas, men jag är mycket orolig för att han inte kommer kunna driva igenom sin politik ens i sitt eget parti.

Om Corbyn överlever attackerna från media och sina egna partikamrater och om Labour lyckas vinna valet 2020 återstår det verkligt stora problemet. Problemet framstår tydligt i Novara Medias intervju med Corbyn:

På frågan om svårigheterna i att föra en socialdemokratisk politik i en historisk period där den materiella grunden som skapade 1900-talets socialdemokratiska projekt inte längre existerar blir Corbyn svar skyldig. Vijay Prashad har noterat hur Corbyn, liksom Bernie Sanders och de kanadensiska socialdemokraternas ledare Thomas Mulcair alla saknar svar på den typen av frågor och hur de begränsas av sin socialdemokratiska ideologi.

På frågan hur hans regering skulle hantera massiv kapitalflykt eller andra attacker från kapitalet kan Corbyn bara leverera en from förhoppning om kapitalisternas demokratiska ansvarstagande:

We’ve got to say ”hang on, we live in a democracy” and if the people of this country vote for an economic strategy which is about redistribution of wealth…then that’s that.

Båda farorna jag skisserat har sin grund i denna naiva tilltro till motståndarens respekt för de demokratiska spelreglerna. Corbyn kommer inte besegra sina fiender inom partiet eftersom han genuint tror på partidemokratin och han kommer inte vara beredd på klassfiendernas angrepp eftersom han förutsätter att de kommer respektera folkviljan.

Detta är knappast någon unik quirk i Corbyns personlighet. Det är en sjuka som anfräter stora delar av vänstern. Den spelade till exempel en stor roll i SYRIZA:s snöppliga reträtt. Stathis Kouvelakis sammanfattar:

From this it is quite clear that these people were expecting the confrontation with the EU to happen along the lines of an academic conference when you go with a nice paper and you expect a kind of nice counter-paper to be presented.

I think this is telling about what the Left is about today. The Left is filled with lots of people who are well-meaning, but who are totally impotent on the field of real politics. But it’s also telling about the kind of mental devastation wrought by the almost religious belief in Europeanism. This meant that, until the very end, those people believed that they could get something from the troika, they thought that between “partners” they would find some sort of compromise, that they shared some core values like respect for the democratic mandate, or the possibility of a rational discussion based on economic arguments.

Vänstern är idag ointresserad av frågor om att ta makt och använda makt. I dess ställe deklarerar vänstern stolt att de är här för att spela spelet. Att minutiöst hålla sig till spelets regler antas tvinga motståndarna att göra detsamma. Så kan varje förlust göras njutbar genom att infogas i en berättelse om de egna moraliska segrarna.

Problemet med att spela spelet uppstår när det är motståndaren som ställt upp brädet på ett sådant sätt att det inte finns något vinnande drag du kan göra. Då kan du antingen hävda att du vunnit den moraliska segern över fuskaren. Eller så kan du vräka brädet över ända och vägra spela.

Jag önskar Jeremy Corbyn all framgång och hoppas att mina stormkråkeprofetior visar sig falska (”Láthspell I name you, Ill-news; and ill news is an ill guest they say”). Men jag tror att vi kommunister måste förhålla oss kritiskt till uppflammande socialdemokratiska rörelser. Inte på det tröttsamma sekteristiska sättet där vi från början förklarar dem som opportunister och förrädare utan genom att formulera och upprätthålla våra egna politiska projekt som syftar till att bryta med det politiska spelet.

John Newsinger: ”Imperiets skugga”

Sedan Howard Zinns magnum opus om det amerikanska folkets historia kom ut 1980 har det varit populärt att marknadsföra radikal historieskrivning som People’s History. Vi har allt ifrån Vijay Prashads A People’s History of the Third World till Michael Parentis A People’s History of Ancient Rome och Chris Harmans tegelsten A People’s History of the World.

Så har även den marxistiske historikern John Newsingers bok om det brittiska imperiet på originalspråk fått titeln The Blood Never Dried: A People’s History of the British Empire.

Vilka krav vi egentligen kan ställa på en People’s History må diskuteras. Få lyckas nå opp till Howard Zinns mångbottnade och mångröstade historieskrivning. Men även om Newsinger inte är någon Zinn har han ändå skrivit en mycket värdefull bok om 300 år av brittisk imperialism.

Huvudfokus ligger på folkens motstånd mot kolonialismen, från slavupproren i Karibien på 1700-talet till Mau Mau i Kenya och den kommunistiska gerillan i Malaya på 1950-talet. Genomgående är de grundliga skildringarna av det oerhörda övervåld som släpptes lös mot de upproriska.

Tortyren, skövlingen, våldtäkterna, massavrättningarna och förnedringen är den samma under 300 år. Det är tung läsning. Newsinger blottlägger kolonisatörernas psykologi. Ständigt omringade av fientliga folkmassor måste de möta alla tendenser till motstånd med massivt våld och nedbrytande sadism.

Detta hade naturligtvis aldrig varit möjligt utan en massiv rasistisk ideologi som tar ifrån de koloniserade folken deras status som människor. Newsinger visar att krigen, straffexpeditionerna och tortyren har haft ett brett stöd i det brittiska samhället, bland konservativa, bland liberaler och senare till och med bland människor som kallat sig socialister.

När den kenyanska fackföreningsrörelsen skulle krossas i början av 50-talet var Storbritanniens kolonialminister gruvarbetaren och fackföreningsledaren Jim Griffith i Clement Attlees socialdemokratiska regering. Tony Blairs krigsförbrytelser under Irakkriget är inget tendensbrott i Labours historia. Även om det funnits enskilda politiker som kämpat emot har alla Labourregeringar under 1900-talet varit goda imperialister.

Att den rasistiska ideologin och de materiella fördelar de dragit av den ekonomiska världsordningen förvridit klassmedvetenheten hos arbetarklassen i centrum och lagt grunden för socialdemokrati och socialchauvinsim är ingen ny upptäckt för revolutionära marxister.

Men Newsinger lyfter också fram det motstånd som funnits i Storbritannien mot imperialismen. Från den breda kampanjen mot Irakkriget och Vietnam Solidarity Campaign går en linje till abolitionisterna som under 1830-talet, ofta på kristen grund, organiserade en verklig massrörelse bland arbetare och hantverkare mot slaveriet.

1865, 31 år efter slaveriets avskaffande på Jamaica, protesterade den svarta befolkningen i Morant Bay mot de vitas fortsatta överordning. Protesterna slogs ner med en oerhörd grymhet av guvernör Edward Eyre. 1000 hus brändes ner, 500 till 1500 svarta dödades av militären.

Våldet skapade stor förskräckelse i Storbritannien. Guvernör Eyre tvingades avgå. När han återvände hem till Southampton ordnade borgmästaren en bankett till hans ära som angreps av arbetarmassor vilka försökte få fatt på Eyre för att lyncha honom. Det största arbetarmöte som ditintills hållits i staden fördömde Eyre som en skam.

I nästan vartenda kolonialkrig finns exempel på brittiska soldater som deserterat för att strida mot imperiet. Samtidigt har de traditionella eliterna hos de koloniserade folken oftast valt att försöka samarbeta med britterna för att behålla sin position.

En historik över imperialismens grymhet hade lätt kunnat bli en idealistisk moralskrift, en lista av åtalspunkter mot ett på förhand dömt system. Med Newsingers marxism och fokus på motståndet blir boken mer komplex, visar på orsaker bortom någon idealistisk ondska och visar att det är klassbaserad solidaritet som är botemedlet.

Ljus över landet: arbetarrörelsen och folkbildningen

Folkbildningen i Sverige tog sin början på 1830-talet. I England existerade vid denna tid redan filantropiska projekt som försökte föra ut bildningen till arbetarklassen. I det huvudsakligt agrara Sverige kom emellertid bönderna att stå i centrum för insatserna. Svensk folkbildnings pionjär, biskop C.A. Agardh, var direkt fientlig till att låta de jordlösa proletärerna få del av bildningen.

Först efter att industrikapitalismen och urbaniseringen under senare delen av 1800-talet lagt grunden för folkrörelserna kom folkbildningen att bli en angelägenhet för arbetarklassen. Inom nykterhetsrörelsen och de liberala delarna av arbetarrörelsen fanns vid denna tid en stark tilltro till bildningens förmåga att lösa de så kallade arbetarfrågorna. Nöden och eländet sågs som ett utslag av personliga tillkortakommanden snarare än effekter av ett orättvist samhällssystem, ett synsätt som nu åter är på modet.

Mot denna bildningssyn vände sig den unga socialdemokratin. August Palm hamnade i gräl med den liberale folkbildaren Anton Nyström som menade att socialismen endast intresserade sig för ”magfrågor” istället för arbetarklassens moraliska och andliga nivå. Palm svarade att socialismen förvisso var en magfråga i betydelsen att socialister såg fattigdomen som orsaken till arbetarklassens okunnighet och inte tvärtom. ”Men när en gång den ekonomiska frågan blir löst, skall bildningsfrågan vara löst av sig själv.”

Palm kom att förbli skeptisk till folkbildningsinsatser men inom arbetarrörelsen i stort växte intresset. Då många socialister också var organiserade nykterister kom de i kontakt med det omfattande studiearbetet som bedrevs i nykterhetsrörelsens loger. Bland dem socialisten och godtemplaren Oscar Olsson, kallad Oscar med skägget, som 1902 blev ”studiecirkelns fader” när han la grunden för ett nytt systematiskt studiearbete i IOGT.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress 1907 blev viktig för arbetarrörelsens syn på folkbildningen. En fjärdedel av motionerna detta år behandlade frågan. Det var även vid denna kongress som den unge folkhögskoleläraren Rickard Sandler höll sitt tal ”Socialdemokrati och folkbildning”.

Sandler kritiserade där Palms linje i bildningsfrågan och försökte formulera en dialektisk syn både på förhållandet magfrågor (bas) och kulturfrågor (överbyggnad) och förhållandet mellan folkbildningen och kampen för socialismen. Han framhöll att det socialdemokratiska samhället skulle innebära större möjligheter för fruktbar folkbildning men att arbetarklassens bildning samtidigt var en förutsättning för skapandet av socialismen.

Sandler kom att spela en fortsatt stor roll i arbetarrörelsens bildningsarbetet, inte minst som grundare av och mångårig ordförande för ABF. Sandler och Oscar med skägget hade ett nära samarbete även om det fanns stora skillnader i deras bildningsideal. Medan Oscar med skägget satte individens utveckling genom studier av kultur i centrum betonade Sandler kollektiva studier av samhällsfrågor.

Med tiden utmanades de dock båda av en yngre generation som ville ha mer politiskt innehåll och större central styrning. Ture Nerman angrep Oscar med skäggets motvilja mot att styra studiecirklarnas innehåll och menad att dessa utan en politisk planering endast skulle reproducera borgerlig ideologi. Z Höglund menade att folkbildningsarbetet mest kommit att handla om ”etiskt-estetiskt krimskrams”.

Både Höglund och Nerman var med om att grunda Sveriges Kommunistiska Parti och där fick deras ”klasskampsbildning” starkt fäste. Men även bland kommunisterna hade den fria bildningen sin försvarare, veteranen Kata Dalström, som varnade för att en för snäv politisk bildning skulle skapa ”förkrympta människor” ur stånd att bygga ett nytt samhälle.

Idag då mer studier, åtminstone inom den del av vänstern jag tillhör, framställs som ett universalmedel kan det vara svårt att föreställa sig att folkbildningen en gång i tiden var kontroversiell inom arbetarrörelsen. Kanske beror det på att bildningen med rätta fått en central och självklar roll inom vårt arbete. Kanske beror det på att vi inte längre har en levande debatt om folkbildningens syfte och innehåll.

Inlägget har tidigare publicerats i Vänsterns Studentförbunds tidskrift Pergite.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 4

Ett föräldralöst parti

Vänsterpartiet har två föräldrar, den svenska socialdemokratin och den internationella kommunistiska rörelsen.

I Sverige splittrades den socialdemokratiska rörelsen redan innan Oktoberrevolutionen och det nya partiet, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, såg sig som de sanna företrädarna för den svenska arbetarrörelsens tradition. SSV var en ytterst heterogen samling av vänsterkrafter som framför allt förenades av sitt motstånd mot SAP:s ledning. 1921 gick partiet in i Komintern och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti. Under 20-talet skakades partiet av hårda strider vilka ledde till två partisprängningar. Dessa konflikter kretsade alla kring förhållandet till den internationella kommunismen och till den svenska socialdemokratin.

1929 uteslöts en majoritet av partiets medlemmar, bland annat eftersom de vägrat anpassa sig till Kominterns tredje perioden-linje vilken innebar en försoningslös inställning till socialdemokratin. Kvar fanns en hård kärna som hämtade sin identitet ur troheten mot Komintern och den första arbetar- och bondestaten.

På den sjunde världskongressen 1935 svängde Komintern fullständigt. I stället för att betrakta socialdemokratin som huvudfiende skulle nu kommunistpartierna verka för att bilda antifascistiska enhetsfronter med alla demokratiska krafter. SKP anslöt sig helhjärtat till det nya programmet.

Från 30-talet och framåt var det alltså fullt naturligt för svenska kommunister att ha en positiv syn både på Sovjetunionen och socialdemokratin. Inrikespolitiskt spelade partiet rollen som ”vänliga pådrivare” åt SAP, utrikespolitiskt som trogna försvarare av Sovjetunionen och folkdemokratierna. Under kalla krigets 50-tal kom partiet att bli allt mer marginaliserat. Efter ett katastrofalt resultat i kommunalvalet 1962 började en opposition att växa fram inom partiet. Dessa modernister ville att SKP skulle inta en mer självständig hållning gentemot SAP och Sovjetunionen än den som partiets traditionalistfalang stod för.

Fram till 1967 var modernister och traditionalister emellertid allierade i kampen mot vänsterfalangen som tagit ställning för Kina och maoismen och en mindre högerfalang som ville skapa ett vänstersocialistiskt parti. C H Hermansson sågs som en kompromisskandidat till partiledarposten även om han nog i själva verket stod närmare modernisterna än vad traditionalisterna hoppats på. Efter kongressen 1967, då SKP bytte namn till VPK, bröt sig den maoistiska vänstern ut och bildade KFML, högern gick till SAP och striden mellan modernister och traditionalister kom i öppen dager.

Med tiden kom den modernistiska falangen att få eldunderstöd av den nyvänster vars framväxt jag skildrat i tidigare inlägg. Denna var redan från början kritisk till realsocialismen och socialdemokratin. 1977 fick traditionalistfalangen erkänna sig besegrad och lämnade VPK för att bilda Arbetarpartiet Kommunisterna. Att modernisterna och nyvänstern segrade inom VPK är anledningen till att Sverige aldrig fick något vänstersocialistiskt parti av dansk eller norsk modell.

Under 70- och 80-talet kom VPK att knyta närmare kontakter med ”fredsrörelsen, rörelsen mot kärnkraft och kärnvapen, solidaritetsrörelser, kvinnorörelsen, miljörörelsen, ungdomens musikrörelse och andra ungdomsrörelser”.1 Inställningen till de realsocialistiska staterna och den internationella kommunismen var ambivalent, å ena sidan hade man utvecklat en allt starkare kritik mot missförhållanden i öst, å andra sidan ville man fortfarande identifiera sig med den internationella kommunistiska rörelsen och bli erkänd som dess företrädare i Sverige snarare än APK. Samtidigt som man motsatte sig demokratiska brister i de realsocialistiska staterna så betraktade man dem som en av de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen, vid sidan av arbetarklassen i väst och befrielserörelserna i syd.

När Sovjetsystemet brakade samman hade VPK ägnat mer än 30 år åt att distansera sig från det. Ändå sände kataklysmerna i öst en chockvåg genom partiet.

Under hela sin historia har Vänsterpartiet tvingats legitimera sin existens som det mindre av de svenska arbetarepartierna. Det har framför allt gjorts genom att anknyta till arvet från Oktoberrevolutionen och Zimmerwaldvänsterns utbrytning ur Andra internationalen.  Nu slängdes allt detta ut. K:et i partinamnet och marxism-leninismen i partiprogrammet ströks

Någon verklig uppgörelse med realsocialismens misslyckanden gjordes aldrig. Härmed inte sagt att det skulle finnas några kvardröjande sympatier med Sovjetunionen  i partiet. Men faktum är att partiet aldrig lyckats göra någon verklig analys av Sovjetsystemets sammanbrott eller stalinismens orsaker. Istället har man nöjt sig med ett borgerligt-moraliserande ”avståndstagande”. Frågan om Sovjetunionens klasskaraktär har man överlämnat åt de trotskistiska smågrupperna.

Den identitetskris som drabbade partiet för 20 år sedan har aldrig lösts. Även om partiet nått vissa framgångar genom feminismen, EU-motståndet och kritiken mot 90-talets nedskärningar så har det varit ett förvirrat parti utan något enhetligt framtidsprojekt att samlas kring, ett defensivt och reaktivt parti.

Och de senaste åren har partiet tvingats åse hur dess överlevande förälder, den socialdemokratiska rörelsen, håller på att självdö. Det är intressant att notera det faktum att Vänsterpartiets Framtidskommission tycks ha insett att partiet kanske inte för alltid kan räkna med att existera i skuggan av en stark socialdemokrati.

Vi har länge byggt vår identitet i relation till ett starkt socialdemokratiskt parti, som närmast prenumererar på regeringsmakten. Det kan vi inte göra i framtiden, eftersom ett sådant parti inte längre existerar.2

Det är dags för Vänsterpartiet att frigöra sig från sina föräldrar och skapa en vuxen identitet. Men en sådan process är aldrig enkel eller smärtfri.