Matkrisens orsaker: Den nyliberala matregimen

I slutet av 1980-talet utvecklade de marxistiskt influerade forskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva hur produktionen och konsumtionen av livsmedel organiseras på global skala.1

Den första matregimen varade från1870-talet till första världskrigets utbrott och kännetecknades av europeisk import av spannmål och boskap från det industrialiserade jordbruket i bosättarkolonier som Förenta staterna, Kanada, Argentina och Australien. Dessa baslivsmedel kompletterades med varor som socker, kaffe, te och kakao, framställda i koloniernas monokulturella och arbetsintensiva plantagejordbruk.

Den andra matregimen, som varade från andra världskrigets slut till tidigt 1970-talet, präglades av kalla krigets logik. Sovjetunionen och Förenta staterna använde jordbruks- och matpolitiken för att knyta till sig regimer i Syd.2

1900-talets stora folkresningar hade inte i huvudsak baserats på metropolernas proletärer utan på lantarbetare och småbönder i periferin.

Förenta staterna ansåg att en självägande bondeklass i de nyligen avkoloniserade staterna skulle kunna utgöra en buffert mot revolutionära strömningar och uppmuntrade därför återhållsamma jordreformer och produktionshöjningar genom införande av ny teknologi och nya växthybrider. Den globala gröna revolutionen finansierades av Världsbanken, Rockefellerstiftelsen och Fordstiftelsen. Jordbruket blev allt mer mekaniserat och industrialiserat.

Samtidigt som delar av bondeklassen i Syd stärktes genom jordreformer och investeringsprogram ställdes de också inför sjunkande matpriser och svårigheten att konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade jordbruksexport.

Under 1980-talet växte en tredje matregim, den nyliberala, fram. Enligt Farshad Araghi kännetecknas den framför allt av:

  1. the deregulation of land markets and the reversal of land reform policies originating in the national developmentalist era
  2. drastic cuts in farm subsidies and price supports and the disengagement of both postcolonial states and the World Bank from irrigation support
  3. the expanded use of agrarian biotechnologies and the expanded commodification of seeds and seed reproduction; a marked, and growing, dependence on chemical, biological, and hydrocarbon farm inputs
  4. the promotion of agroexports at the expense of food crops through an expansion of livestock agroexports, expanded cash crop production for export as animal feed, and the export of niche luxury foods, fresh fruits, vegetables, and ornamental flowers for the global centers of overconsumption.3

Samtidigt som länder i Syd påtvingades en nyliberal modell fortsatte Förenta staterna och EU att subventionera sina jordbrukssektorer. I de rikaste 30 länderna kommer 30 procent av jordbrukets inkomster från statliga subventioner. Denna politik har i praktiken slagit sönder jordbruket i världens fattiga länder. På 60-talet var tredje världen nettoexportör av mat, exportinkomsterna uppgick årligen till ca sju miljarder dollar. Idag importeras istället årligen mat för elva miljoner från Förenta staterna och EU.4

Haiti utgör ett åskådliggörande exempel. I slutet av 80-talet importerade Haiti 5 procent av sitt risbehov. 1995 krävde emellertid Internationella valutafonden att landet skulle sänka sin importskatt på ris från 35 procent till tre procent för att kunna få nya lån. När det inte längre skyddades av tullmurar kunde det haitiska jordbruket aldrig konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade risbönder. Idag importerar Haiti 75 procent av sitt risbehov från Förenta staterna.5

Ett annat välkänt exempel är Malawi i södra Afrika. Under 90-talet beslutade Malawis regering att gratis dela ut ”startpaket” med gödningsmedel och utsäde till småbönder. 1999 krävde Världsbanken att projektet skulle upphöra, med hänvisning till att det ledde till snedvriden konkurrens. 2000 till 2002 drabbades Malawi av svår svält. Fem miljoner av landets tolv miljoner innevånare blev beroende av hjälpsändningar.

2005 beslutade landets nytillträdde president Bingu wa Mutharika att subventionera priset på gödningsmedel med två tredjedelar och införa rabatter på utsäde. Sädproduktionen nära tredubblades och landet gick från svältdrabbat till nettoexportör av mat och kunde till och med ge matbistånd till andra afrikanska stater.6

Prisdumpning, underinvestering i mekanik och bevattning, avskaffade subventioner och ett fokus på att producera lyxprodukter som snittblommor har i land efter land lett till minskad matproduktion och ökat importberoende. Det är en grundläggande strukturell orsak till den matkris som världen just nu plågas av.

  1. Philip McMichael, ”A food regime genelogy”, Journal of Peasant Studies, 36:1; Harriet Friedmann & Philip McMichael, ”Agriculture and the state system: The rise and decline of national agricultures, 1870 to the present”, Sociologia Ruralis, 29:2.
  2. Till exempel Sovjetunionens sockeravtal med Kuba eller Förenta staternas användning av sitt jordbruksöverskott som livsmedelsbistånd.
  3. Farshad Araghi, Peasants, Globalization, and Dispossession: A World Historical Perspective.
  4. Walden Bello, Matkrigen.
  5. Fred Weston, ”What is really behind the food crisis”.
  6. Celia W. Dugger, ”Ending Famine, Simply by Ignoring the Experts”; Ernest Harsch, ”Investing in Africa’s farms – and it’s future”.

Matkrisens orsaker: Biobränsle

Priset på fossila bränslen är också nära kopplat till efterfrågan på biobränslen. Trots Förenta staternas imperialistiska krigsäventyr är det uppenbart att priset på olja bara kommer fortsätta att öka. Däri ligger förklaringen till det ökade intresset för biobränslen, inte exempelvis i några klimathänsyn som ibland hävdas.

Mellan 2001 och 2008 ökade årsproduktionen av etanol från 18,6 miljarder liter till 64,6 miljarder liter. Produktionen av biodisel ökade under samma period från 1 miljard liter till 11 miljarder liter. 2020 beräknas den globala efterfrågan på biobränslen ligga på  250 miljarder liter.

År 2000 användes sex procent av majsproduktionen i Förenta staterna till etanoltillverkning, idag är det över 30 procent.  Inom fem år kommer hälften av majsskörden gå till etanoldestillerierna. President Obama har fortsatt Bush-regeringens prioritering av biobränslen och satt som mål att produktionen ska öka med 200 procent till 2020. Det året ska nämligen 50 procent av den väldiga amerikanska försvarsapparatens behov av drivmedel till landfordon, flyg och fartyg täckas av biobränslen.1

EU har satt upp som mål att tio procent av energin i transportsektorn inom unionen ska komma från biobränslen år 2020. 2005 var det emellertid bara Sverige och Tyskland som klarat delmålet på två procent. EU-länderna är idag beroende av att importera biobränsle, framför allt från världens näst största etanolproducent, Brasilien.

EU och Förenta staterna beräknas årligen subventionera biobränsleproducenter med 16 till 18 miljarder dollar, mer än fyra gånger så mycket som det totala jordbruksstödet till tredje världen.

Men biobränsleframställningen konkurrerar direkt med matproduktionen. Enkelt förklarat: den mängd majs som krävs för att fylla tanken på en stadsjeep skulle kunna mätta en människa i ett år. 2008 kom tidningen The Guardian över en hemlig rapport från Världsbanken som visade att produktionen av biobränslen ökat det globala matpriset med 75 procent!

  1. Pål Steigan, En gång skall jorden bliva vår

Terrorn och den europeiska nyfascismen

Attentaten mot Oslos regeringskvarter och Arbeidernes Ungdomsfylking i går har försatt mig i chock, sorg och vanmakt. Redan innan de sista döda är räknade så kan vi konstatera att det rör sig om den mest fruktansvärda attacken mot skandinaviska arbetarrörelse, någonsin. AUF har förlorat en stor del av sin kader, Arbeiderpartiet sin kommande kader. Unga socialister har spillt sitt blod. Från tidningarnas kommentarsfält bröt den nya högern in i verkligheten med bomber och kulsprutekärvar. Vi måste försöka första vad som hänt, varken för att urskulda eller för att vinna politiska poänger, utan för att försäkra oss om att det aldrig kan ske igen.

Högerextremt våld är ingen nyhet för den nordiska vänstern, men den trolige gärningsmannen i Norge kommer inte ur den traditionella NS-rörelsen eller Vit makt-miljön. På internet har han tagit ställning mot nationalsocialism och ”etnonationalism” och för Israel. I hans noggrant tillrättalagda Facebookprofil kallar han sig konservativ kristen och framstår som beläst i det liberal-konservativa kanon. Han har en bakgrund i högerpopulistiska Fremskrittspartiet och dess ungdomsförbund. I en sorts politisk självbiografi på document.no skriver han att han tillhörde den laissez faire-liberala och kulturkonservativa falangen i FrP.

Eurabien och de socialdemokratiska quislingarna

Centralt i den gripnes föreställningsvärld är kampen mot Eurabien. Tron på förekomsten av ett ”Eurabien” är en konspirationsteori som 2005 lanserades av den egyptisk-brittiska författarinnan Bat Ye’or i en bok med samma namn.

Teorin går i korthet ut på att OPEC-länderna i samband med oljekrisen 1973 tvingade på EG:s ledare ett avtal som i hemlighet underkastade Europa  muslimsk kontroll. De europeiska staterna är inte längre demokratier utan dhimmikratier. Det finns en hemlig europeisk regering, ett mystiskt utskott inom ”Euro-Arab Dialogue”. EAD utgör Eurabienteorins motsvarighet till antisemitismens Zionist Occupation Government. Precis som med ZOG-teorin så anses hela ”eliten”: politiker, journalister, intellektuella, etc. vara ockupationsregeringens trogna lakejer.

En viktig del av avtalet innebar att Europa tvingades acceptera en konstant hög invandring från muslimska länder. Genom invandring och hög nativitet ska muslimerna i Europa tillslut bli tillräckligt många för att ta över.1

Teorin har fått omfattande spridning bland högerextremister i Europa och USA, men har också i vissa former anammats av etablerade akademiker och högerskribenter, exempelvis Francis Fukuyama. Egentligen är det en tillspetsad form av Huntingtons teori om det kommande civilisationskriget, med den modifikation att den muslimska världen i princip redan erövrat Europa i hemlighet. De nyfascistiska anhängarna av teorin ser sig som motståndskämpar bakom fiendens linjer. Paralleller till den antinazistiska motståndskampen är inte ovanligt i länder som var ockuperade under kriget.

Men Europa hade aldrig fallit om det inte var för att nationerna redan var försvagad inifrån. Man skyller på dekadensen, sekulariseringen, på feminismen som fått västerländska kvinnor att sluta föda barn. Men den främsta syndabocken är de socialdemokratiska välfärdsstaterna. Genom höga skatter, förbud och statliga interventioner så har socialdemokraterna passiviserat européerna. Mark Steyn, en av islamofobins chefsideologer, skriver:

Det finns ett samband mellan den socialdemokratiska statens strukturella svaghet och uppstigandet av en globaliserad islam. Staten har gradvis annekterat alla ansvarsområden i ett vuxet liv – hälsovård, barnomsorg, äldreomsorg – till den grad att medborgarna har avskurits från mänsklighetens primära instinkter, inte minst överlevnadsinstinkten (…) Medborgaren är föga mer än en pundare eller en statsnarkoman.2

Socialdemokraterna anses ha genomfört sin undergrävande verksamhet mer eller mindre medvetet. De är precis som resten av etablissemanget ockupationsmaktens samarbetsmän.

Torbjörn Jerlerup har samlat citat om socialdemokratin från den nyfascistiska miljö i Norge som den gripne var en del av. Danska Modkraft skriver om den islamofoba diskussionsidan document.no där den gripne varit aktiv att:

Særlig de siste månedene har document.no kjørt sterk hets mot Arbeiderpartiet (Socialdemokraterne) og regjeringspartneren SV (søsterpartiet til dansk SF), der hovedslagordet har vært at de er »landssvikere« (landsforrædere) som må fjernes fra makten og stilles for retten fordi de tillater innvandring og asylsøkere.

Bilden är tydlig. Norge är åter ockuperat och denna gång är det socialdemokraterna som är quislingar.

Hatet mot marxismen

En annan judasgestalt i den Eurabiska berättelsen är marxisten, eller ”kulturmarxisten” som hen ofta benämns. Den gripne verkar ha gett kampen mot Frankfurtskolan samma dignitet som kampen mot den muslimska ockupationen. Det kan verka något märkligt att den idag ganska bortglömd strömning inom västmarxismen ska få spela en sådan roll. Frankfurtskolan och kulturmarxismen är emellertid i den nyfascistiska diskursen kodord för en mängd samtida intellektuella tendenser, allt från radikalfeminism till queer och postmodernism. Enligt den gripne själv så består kulturmarxismens program av:

  • Sexuell frigörelse
  • Feminism
  • Rätt till arbete
  • Narkotika/alkohol/party
  • Multikultur

Vissa nyfascister menar att marxisterna sedan slutet av andra världskriget på Sovjetunionens order undergrävt den västerländska civilisationen. En vanlig föreställning är att ”68:orna” med vägledning av Gramscis teorier medvetet infiltrerat media, kulturliv, kyrka och akademi för att skapa en politisk korrekt hegemoni.

Den politiska korrekthetens edikt genomdrivs av militanta vänsterrörelser. Den gripne skriver:

Konservative tør i dag ikke flagge sine synspunkter på gaten da de vet at ekstreme Marxister klubber dem ned. Vi kan ikke akseptere at Arbeiderpartiet subsidierer disse voldelige ”Stoltenberg jugend” som systematisk terroriserer politiske konservative.

Sedan Sovjetunionens fall anses de västhatande kulturmarxisterna ha slutit förbund med den radikala islamismen och i den islamofoba miljön talar man om en svartröd allians eller en Marx-Muhammed-pakt. De beskrivs som en femtekolon som måste utplånas om den muslimska ockupationen ska kunna brytas.

Fascism för det 21:a århundradet

I Västeuropa växer en ny fascistisk rörelse fram, en rörelse som inte bara är en försupen nostalgiförening för beundrare av den tyska hitlerismen. Den är sällan antisemitisk, ofta Israelvänlig och alltid islamofob. Dess företrädare identifierar sig snarare som konservativa, liberaler eller traditionalister än som fascister. Den har sin politiska gren i delar av de högerpopulistiska partierna som Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet eller Dansk Folkeparti och sin militanta gatugren i till exempel English Defence League, en grupp som den gripne norrmannen varit i kontakt med. Den saknar vattentäta skott mot den etablerade högern.

Nu har alltså ett ofattbart fruktansvärt terrordåd framsprungit ur denna strömning. Vi kan inte utkräva något kollektivt från alla Sverigedemokrater och kommentarsfältsherrar för det som inträffat. Men lika lite som al-Qaida kan förstås utanför kontexten av den militanta islamismens framväxt så kan inte heller attentatet i Norge förstås frikopplat från den nyfascistiska miljön.

Här odlas en paranoid världsbild där hela kontinenten anses som ockuperad av fientlig makt. Socialdemokratin, marxister och arbetarrörelsens ungdom framställs som ockupationens quislingar och stormtrupper. Samma ideologi sprids i Sverige av de inom och utanför SD som hetsar om ”Mona Muslim”. Tragedin i Norge visar att det bara krävs en person med katastrofal psykopatologi som påverkas av tidens strömningar för att ta till våld mot de som uppfattas som ockupationssoldater.

Allt tyder på att vi går in i en period av hård global kamp. Kapitalismen befinner sig i kris. Vi vet att den kommer ta till alla medel den kan för att överleva. Senast använde den sig av fascismen och nazismen för att krossa arbetarrörelsen. Att bekämpa nyfascism är för oss inget utslag av liberal tolerant godhet, det är bokstavligt talat en livsnödvändighet.

Vi måste bygga en stark antifascistisk rörelse, en stark arbetarrörelse. Vi måste bli många.

  1. För framställningen av Eurabienteorin och resten av redogörelsen står jag i djup tacksamhetsskuld till Andreas Malm och hans Hatet mot muslimer
  2. Mark Steyn, America Alone – The End of the World as we Know it citerad ur Malm

Om kriget kommer

Kamrater

Vårt land är ockuperat.

Det är fascister i riksdagen.

För första gången någonsin har en borgerlig regering omvalts till en andra mandatperiod.

Arbetarrörelsen har gjort sitt sämsta val sedan den allmän rösträtten infördes.

Och den civilisatoriska tillbakarullningen är inte begränsad till Sverige. Om något så är det här utvecklingen släpar efter. Över hela Europa växer ett nytt politiskt landskap fram dominerat av högern och extremhögern. Och det finns inga vattentäta skott mellan den rumsrena och den fascistiska högern. I land efter land anpassar sig de förment demokratiska borgerliga partierna efter sina konkurrenter, gör deras retorik till sin och faller in i hetsen mot muslimer, romer och papperslösa invandrare. Så även i Sverige. Även USA har sina nyfascister, Tea Party-rörelsen och immigrationsmotståndarna.

Fascismen är inte längre ett smygande hot. När romerna förvisas från Frankrike, när högerextrema medborgargarden patrullerar gatorna i Italien med myndigheternas goda minne, när det stadsbärande högerpartiet i Ungern anammar antisemitiska konspirationsteorier; då måste vi erkänna att fascismen åter växer fram mitt ibland oss. Och denna gång finns det ingen stark socialistisk rörelse som kan möta den. Inte heller någon antifascistisk arbetar- och bondestat, inga miljoner rödarmister som kommer till vår undsättning.

Denna kraftiga högervridning sammanfaller med kapitalismens dubbla kris. Samtidigt som det ekonomiska systemet drabbats av en av sina återkommande kriser har vi tvingats inse att vi står inför en miljö- och klimatkris som hotar hela världens överlevnad. Trots enstaka ljusglimtar så har inte krisen lett till någon verklig antikapitalistiskt mobilisering.

Fienden har annekterat vår mentala geografi. Det fagra talet om socialismens möjlighet har sedan länge tystnat.

1900-talet präglades av kampen om hur framtiden skulle se ut. Men 1992 förklarade Fukuyama att kriget var över och historien slut. Den liberala kapitalismen hade vunnit den slutliga segern. Vi levde nu i den bästa av alla tänkbara världar. Drömmen om den Nya människan ersattes med den sista människans mardröm, samhället som ett museum. Alternativet till Fukuyamas helvetesvision blev en annan dystopi, Huntingtons civilisationskrig. All kämpande universalism tycktes död.

Den så kallade ”tredje vägen” utgjorde knappast ett tredje alternativ till de borgerliga dystopierna. Den var det ideologiska uttrycket för de nervösa antikvarierna som hoppades kunna putsa upp utställningsobjekten i Fukuyamas dammiga museum.

Den radikala kritiken gjorde reträtt från materiens område till språket och identiteten. Kritikens uppgift blev att bryta ner och atomisera, inte för att undersöka och överbrygga motsättningar inom folket, utan för nedbrytandets egen skull. Den revolutionära folkmajoritet som skulle omstörta alla samhällsförhållanden ersattes som subjekt av diverse minoriteter som inom ramarna för det rådande samhället skall kräva erkännande och rätten till självdefiniering. Denna skenradikala dekonstruktion gick utmärkt att kombinera med tredje vägens politik. Typexemplet torde vara Mona Sahlins socialdemokratiska projekt. Indentitetspolitik och budgettak!

Borgarklassens ideologiska offensiv sammanföll med djupgående omvälvningar i den materiella basen.

Den historiska kompromiss som gav oss i västvärlden välfärdsstater och ett visst demokratiskt utrymme hade tvingats fram genom kombinationen av ett inre hot, i form av en kämpande arbetarrörelse, och ett yttre hot, de realsocialistiska staternas existens.

Sovjetsystemets undergång ägde rum i ett läge där arbetarrörelsen i väst var svårt sargad efter mer än ett decennium av attacker. Thatcher hade under förnedrande former besegrat de brittiska gruvarbetarna, Reagan hade några år tidigare gjort samma sak med USA:s flygledare. Inför 70-talets stagflationskris som hotat deras profiter hade kapitalistklassen mobiliserat sina styrkor.

För att kunna knäcka arbetarklassens styrka och möta sjunkande profiter ersattes på många områden den fordistiska produktionsmodellen, baserad på löpande band och stora centraliserade arbetsplatser,  av postfordistiska och toyotistiska modeller. Framsteg i cybernetik, datorteknik och transportväsende gjorde att man kunde splittra upp arbetarkollektiv i små, ofta konkurrerande, enheter. Företagen kunde lägga ut fler och fler funktioner på entreprenad.

Parallellt med detta pågick den motsatta processen där det löpande bandets logik utsträcktes till ännu fler områden, som snabbmatsrestaurangerna  eller vården. Många akademikeryrken, exempelvis lärare och journalister, proletariserades allt mer. Många arbetare tvingades bli småföretagare och frilansare istället för anställda. Fasta livslånga anställningar ersattes för allt fler av vikariat, visstidsanställningar, bemanningsföretag och långa perioder av arbetslöshet. Arbetare flyttas runt mellan många olika anställningar och arbetsplatser. Denna ”prekarisering” har slagit hårdast mot grupper som är nya på arbetsmarknaden, ungdomar och invandrare.

Alltmer av den fordistiska fabriksproduktionen har också outsourcats till länder i tredje världen. I Asiens frihandelszoner och Latinamerikas maquiladoras har den globala kapitalismen kunnat utnyttja  överskott av arbetskraft som gjorts övertalig i den småskaliga jordbruksproduktionen och dragits till städerna för att förvandlas till en enorm armé av arbetslösa. Intimt sammanlänkad med denna process, som något slarvigt brukar kallas för ”globaliseringen”, är de nyliberala strukturreformer tredje världen påtvingats genom fysiskt och ekonomiskt våld. De östeuropeiska planekonomiernas sammanbrott och Kinas liberalisering öppnade nya marknader, inklusive arbetsmarknader, för kapitalet.

Samtidigt har de globala flyktingströmmarna som skapats av krig och ekonomisk utsugning gjort att en stor del av detta globala proletariat nu finns i de imperialistiska kärnländerna. En hårdnande asylpolitik innebär att många utav dessa invandrare lever här illegalt, deras möjligheter till facklig och politisk kamp begränsas av det ständiga hotet om deportering. Arbetsmarknaden har skiktats utifrån etniska linjer och rasismen, sedan 90-talet särskilt i sin islamofoba form, har blivit viktig för att söndra arbetarklassen och försvara imperialistiska krig.

Efter Sovjetunionens fall  har den formella demokrati som ändå existerade i de kapitalistiska länderna alltmer tömts på sitt innehåll. Genom privatsieringar av offentlig sektor och centralbankernas ”oberoende” har allt fler samhällsområden ställts utanför demokratisk kontroll. I Europa har maktöverföringen från nationalstaterna till EU inneburit en extrem urholkning av demokratin. Žižek har noterat hur den borgerliga demokratin tycks gå samma öde till mötes som monarken i den konstitutionella monarkin. Berövad på alla verkliga funktioner och all makt så bevaras ändå pietistiskt ritualerna som omger statsskicket.

Detta är bara några exempel på de materiella förändringar som inneburit den extrema överföringen av makt från arbetarklassen till kapitalisterna under de senaste trettio åren. Att detta varit möjligt beror till stor del på arbetarrörelsens och vänsterns oförmåga att anpassa sig till det förändrade läget. Vänstern, från revolutionärer till socialdemokrater, och fackföreningsrörelsen har baserat sin styrka på de stora arbetsplatsernas arbetarkollektiv. Det viktigaste vapnet har varit strejken. Istället för att använda sitt mäktigaste analysinstrument, marxismen, för att undersöka samtiden så har stora delar av vänstern fastnat i drömmar om ett förlorat folkhem eller köpt den borgerliga illusionen om att vi alla nu förvandlats till en enda lycklig medelklass.

Det här kan verka som en mörk samtidssyn. Det är det. Men samtidigt finns  ingen anledning att förtvivla. Allt bär fröet till sin egen undergång. Kapitalismens omstrukturering var en reaktion på arbetarklassens styrka men ur nya former av utsugning och kontroll föds nya former av motstånd. I vår postsovjetiska, postsocialdemokratiska tid finns alla möjligheter för en ny revolutionär vänster att växa fram.

Kamrater, vår värld är ockuperad. Nu är det dags att börja formera motståndsrörelsen. ”För vi är ljuset som ger skuggan skugga men också ljuset som ger ljuset ljus. Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.”

Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på Dig det beror — Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva.

Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!