John Newsinger: ”Imperiets skugga”

Sedan Howard Zinns magnum opus om det amerikanska folkets historia kom ut 1980 har det varit populärt att marknadsföra radikal historieskrivning som People’s History. Vi har allt ifrån Vijay Prashads A People’s History of the Third World till Michael Parentis A People’s History of Ancient Rome och Chris Harmans tegelsten A People’s History of the World.

Så har även den marxistiske historikern John Newsingers bok om det brittiska imperiet på originalspråk fått titeln The Blood Never Dried: A People’s History of the British Empire.

Vilka krav vi egentligen kan ställa på en People’s History må diskuteras. Få lyckas nå opp till Howard Zinns mångbottnade och mångröstade historieskrivning. Men även om Newsinger inte är någon Zinn har han ändå skrivit en mycket värdefull bok om 300 år av brittisk imperialism.

Huvudfokus ligger på folkens motstånd mot kolonialismen, från slavupproren i Karibien på 1700-talet till Mau Mau i Kenya och den kommunistiska gerillan i Malaya på 1950-talet. Genomgående är de grundliga skildringarna av det oerhörda övervåld som släpptes lös mot de upproriska.

Tortyren, skövlingen, våldtäkterna, massavrättningarna och förnedringen är den samma under 300 år. Det är tung läsning. Newsinger blottlägger kolonisatörernas psykologi. Ständigt omringade av fientliga folkmassor måste de möta alla tendenser till motstånd med massivt våld och nedbrytande sadism.

Detta hade naturligtvis aldrig varit möjligt utan en massiv rasistisk ideologi som tar ifrån de koloniserade folken deras status som människor. Newsinger visar att krigen, straffexpeditionerna och tortyren har haft ett brett stöd i det brittiska samhället, bland konservativa, bland liberaler och senare till och med bland människor som kallat sig socialister.

När den kenyanska fackföreningsrörelsen skulle krossas i början av 50-talet var Storbritanniens kolonialminister gruvarbetaren och fackföreningsledaren Jim Griffith i Clement Attlees socialdemokratiska regering. Tony Blairs krigsförbrytelser under Irakkriget är inget tendensbrott i Labours historia. Även om det funnits enskilda politiker som kämpat emot har alla Labourregeringar under 1900-talet varit goda imperialister.

Att den rasistiska ideologin och de materiella fördelar de dragit av den ekonomiska världsordningen förvridit klassmedvetenheten hos arbetarklassen i centrum och lagt grunden för socialdemokrati och socialchauvinsim är ingen ny upptäckt för revolutionära marxister.

Men Newsinger lyfter också fram det motstånd som funnits i Storbritannien mot imperialismen. Från den breda kampanjen mot Irakkriget och Vietnam Solidarity Campaign går en linje till abolitionisterna som under 1830-talet, ofta på kristen grund, organiserade en verklig massrörelse bland arbetare och hantverkare mot slaveriet.

1865, 31 år efter slaveriets avskaffande på Jamaica, protesterade den svarta befolkningen i Morant Bay mot de vitas fortsatta överordning. Protesterna slogs ner med en oerhörd grymhet av guvernör Edward Eyre. 1000 hus brändes ner, 500 till 1500 svarta dödades av militären.

Våldet skapade stor förskräckelse i Storbritannien. Guvernör Eyre tvingades avgå. När han återvände hem till Southampton ordnade borgmästaren en bankett till hans ära som angreps av arbetarmassor vilka försökte få fatt på Eyre för att lyncha honom. Det största arbetarmöte som ditintills hållits i staden fördömde Eyre som en skam.

I nästan vartenda kolonialkrig finns exempel på brittiska soldater som deserterat för att strida mot imperiet. Samtidigt har de traditionella eliterna hos de koloniserade folken oftast valt att försöka samarbeta med britterna för att behålla sin position.

En historik över imperialismens grymhet hade lätt kunnat bli en idealistisk moralskrift, en lista av åtalspunkter mot ett på förhand dömt system. Med Newsingers marxism och fokus på motståndet blir boken mer komplex, visar på orsaker bortom någon idealistisk ondska och visar att det är klassbaserad solidaritet som är botemedlet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *