Kategoriarkiv: Matkrisen

Matkrisens orsaker: Spekulation i hunger

Publicerat av
4

Mot slutet av 2006 började delar av finanskapitalet att dra sig undan från bostadsmarknaden i Förenta staterna. Bostadsbubblan var på väg att spricka. Men var skulle de ta vägen? Allt fler spekulanter började kasta blickar mot råvarumarknaden. Commodity Futures Modernization Act som klubbades igenom 2000 under Bill Clinton hade avsevärt förenklat möjligheterna att spekulera på råvarubörsen. Dessutom hade New York-börsen under 2006 gått ihop med börshusen i Amsterdam, Bryssel, Lissabon och Paris för att skapa en internationell råvarubörs.

Stigande matpriser och svajig finansmarknad har fått allt fler aktörer att flytta kapital till råvarubörsen. 2006 beräknas ca 65 miljarder dollar ha omsatts i livsmedelsspekulation, 2011 var den siffran 126 miljarder dollar.  Sedan 2008 har efterfrågan på terminskontrakt i livsmedel, dvs avtal om köp av framtida skördar till ett fast pris, ökat med 40 procent. I april 2008 konstaterade New York Times att finanskapitalet kontrollerade hälften av alla terminskontrakt i vete, majs och boskap på råvarubörserna i New York, Kansas City och Chicago.  Enligt Världsbanken var 99,5 procent av all handel med livsmedelsterminskontrakt under 2010 ren spekulation, endast 0,5 procent handlade om verkliga köp.

Figuren visar utvecklingen på vetebörsen i Chicago där det spekulativa kapitalet på tio år ökade från 23 procent till 69 procent.

Francisco Contreras, ordförande i Latinamerikagrupperna skriver:

Livsmedelsjättar som Cargill, Kellogg, Kraft, ADM spekulerar fritt med skördar och livsmedel som de indirekt också kontrollerar. Enligt Traders Group Inc har även ett spekulativt finanskapital sökt sig till livsmedelsfuturer när tillväxten minskar och räntorna är låga. De största ”dealers” i livsmedelsråvarubaserade derivatmarknaderna är i USA Goldman Sachs, JP Morgan och Bank of America och i Europa Credit Suisse, Deutsche Bank, HSBC, Rabobank och UBS.

Förutom att spekulationen i sig driver upp priserna så skapar den också skapar en situation där flera mäktiga ekonomiska intressen tjänar på att de stiger. Många av dem har möjlighet att direkt påverka den globala marknaden. Vi har till exempel sett hur jordbruksoligopolen kan påverka priserna genom sin kontroll över produktionen av konstgödsel. Andra intressenter använder mer direkta metoder. Råvarujätten Glencore, som kontrollerar tio procent av världens veteproduktion, lyckades 2010 förmå Ryssland att förbjuda all veteexport efter den svåra torrperioden. Strax innan hade företaget börjat spekulera i stigande vetepriser. I Belgien är företaget misstänkt för att ha försökt komma åt insiderinformation om EU:s exportstöd.

Att spekulationen starkt bidragit till matkrisen visar sig bland annat genom att priset på viktiga basvaror som hirs, maniok och potatis stigit mycket mindre än priset på vete, ris, majs och soja. Skillnaden mellan dessa är att den förra gruppen i regel inte säljs som terminskontrakt på råvarubörsen och därför inte påverkas av spekulationen.

Se gärna denna intervju där Jayati Gosh, professor i ekonomi vid Jawaharlal Nehru University, förklarar hur finansspekulanterna driver upp matpriserna.

Matkrisens orsaker: Biobränsle

Publicerat av
1

Priset på fossila bränslen är också nära kopplat till efterfrågan på biobränslen. Trots Förenta staternas imperialistiska krigsäventyr är det uppenbart att priset på olja bara kommer fortsätta att öka. Däri ligger förklaringen till det ökade intresset för biobränslen, inte exempelvis i några klimathänsyn som ibland hävdas.

Mellan 2001 och 2008 ökade årsproduktionen av etanol från 18,6 miljarder liter till 64,6 miljarder liter. Produktionen av biodisel ökade under samma period från 1 miljard liter till 11 miljarder liter. 2020 beräknas den globala efterfrågan på biobränslen ligga på  250 miljarder liter.

År 2000 användes sex procent av majsproduktionen i Förenta staterna till etanoltillverkning, idag är det över 30 procent.  Inom fem år kommer hälften av majsskörden gå till etanoldestillerierna. President Obama har fortsatt Bush-regeringens prioritering av biobränslen och satt som mål att produktionen ska öka med 200 procent till 2020. Det året ska nämligen 50 procent av den väldiga amerikanska försvarsapparatens behov av drivmedel till landfordon, flyg och fartyg täckas av biobränslen.1

EU har satt upp som mål att tio procent av energin i transportsektorn inom unionen ska komma från biobränslen år 2020. 2005 var det emellertid bara Sverige och Tyskland som klarat delmålet på två procent. EU-länderna är idag beroende av att importera biobränsle, framför allt från världens näst största etanolproducent, Brasilien.

EU och Förenta staterna beräknas årligen subventionera biobränsleproducenter med 16 till 18 miljarder dollar, mer än fyra gånger så mycket som det totala jordbruksstödet till tredje världen.

Men biobränsleframställningen konkurrerar direkt med matproduktionen. Enkelt förklarat: den mängd majs som krävs för att fylla tanken på en stadsjeep skulle kunna mätta en människa i ett år. 2008 kom tidningen The Guardian över en hemlig rapport från Världsbanken som visade att produktionen av biobränslen ökat det globala matpriset med 75 procent!

  1. Pål Steigan, En gång skall jorden bliva vår ↩

Matkrisens orsaker: Olja och gödningsmedel

Publicerat av
2

Den moderna kapitalistiska matproduktionen är minst sagt energiintensiv. Olja används till transporter, för att driva jordbruksredskap och vid råvaruförädling. Olja och naturgas används för att framställa konstgödsel. I Förenta staterna gör  jordbruket av med tio kalorier fossila bränslen per kalori mat som produceras, detta oräknat bränslet som används för transporter. 17 procent av världens olja används i matproduktionen. Därför har 2000-talets höga oljepriserhaft en stor påverkan på matpriset. International Food Policy Research Institute, IFPRI, skriver i en rapport att priset på jordbruksvaror i Förenta staterna ökade med 30 till 40 procent mellan 2001 och 2007 på grund av stigande bränslepris.

Även priset på gödningsmedel är nära kopplat till oljepriset. Naturgas används i Haber-Boschprocessen för att framställa ammoniak, vilket är en viktig beståndsdel i konstgödsel. 90 procent av gödningsmedelspriset är direkt beroende av priset på naturgas. Stigande oljepris leder till ökad efterfrågan på naturgas i energiproduktionen vilket leder till stigande naturgaspris.

Andra viktiga ingrediens i konstgödseltillverkningen är kalium, kväve och fosfor. I utvinningen av dessa ämnen råder en oligopolsituation där ett fåtal aktörer kontrollerar världsmarknaden, däribland det multinationella jordbruksföretaget Cargill, det största privatägda företaget i Förenta staterna. Jättebolagen kontrollerar världsmarknadspriset på konstgödsel, vilket i sin tur innebär att de har en stor kontroll över matpriset.

Tillgången på fosfor står inte i paritet till efterfrågan som ökar med tre procent varje år. Mellan 2003 och 2008 steg priset på fosforhaltigt gödningsmedel med 350 procent. Jorden kan nå ”peak phosphorus” redan 2030. Inom 50 till hundra år kan de kända fosforfyndigheterna vara uttömda. Nära 50 procent av de kvarvarande fosforfyndigheterna finns i det av Marocko ockuperade Västsahara. Förenta staterna har gått från att vara exportör av fosfor till att tvingas importera för att täcka sitt behov, allt från marockanerna med vilka man slutit ett frihandelsavtal.

Matkrisens orsaker: Jordförlust, vattenbrist och klimatförändringar

Publicerat av
3

Planetens ökade befolkning innebär att färre och färre hektar odlingsbar mark blir tillgängligt per person.

Situationen förvärras ytterligare av att vi årligen förlorar ca 10 miljoner hektar odlingsmark genom erosion, övergödning, överbetning, urlakning av näringsämnen, överbevattning, kemiska föroreningar och att åkrar tas i anspråk för bebyggelse. Dessutom påverkas 25 till 40 procent av världens odlingsmark av negativa effekter som gör att den inte kan utnyttjas till sin fulla kapacitet. I Förenta staterna förstörs matjord tio gånger snabbare än den återskapas, i Indien och Kina är siffran snarare 30 till 40 gånger snabbare.

Idag håller två nya ökenområden att bre ut sig i världen, det ena i nordvästra Kina och västra Mongoliet och det andra i Centralafrika. I Kina förloras varje år omkring 3 600 kvadratkilometer odlingsjord till ökenutbredningen.

Ett annat hot mot jordarnas produktivitet är överpumpningen där grundvatten tas upp snabbare än det kan återskapas. Under 20 år lyckades Saudiarabien vara självförsörjande på vete genom konstbevattning, idag är grundvattennivåerna så låga att man snart inte har någon egen veteproduktion alls. Flera länder i Västasien drabbas av  minskade skördar på grund av grundvattenförlust. 175 miljoner indier och 130 miljoner kineser sägs vara beroende av överpumpning för sin matförsörjning.

Jordförlust och vattenbrist hänger samman med klimatförändringarna. Extrema väderförhållanden har skapat rekordstora översvämningar i Förenta staterna, Kanada och Australien. I Pakistan har en yta av Italiens storlek ställts under vatten och jordbruket har i princip slagits ut. 2010 skadades den ryska veteproduktionen svårt av extrem torka. Uppvärmningen av Indiska oceanen har lett till årligt återkommande torrperioder på Afrikas horn. Stigande temperaturer medför minskande skördar genom försämrad fotosyntes, utslagen pollinering och uttorkning av växterna. En tumregel är att för varje grad Celsius som medeltemperaturen ökar så minskar skörden med 10 procent.

Matkrisens orsaker: Malthus återkomst

Publicerat av
Svara

I en marknadsekonomi ökar priserna när efterfrågan ökar snabbare än utbudet. Efterfrågan på mat ökar kontinuerligt på grund av befolkningstillväxten, men också när en växande medelklass i länder som Kina och Indien börjar efterfråga mer animaliska livsmedel. Under efterkrigstiden kunde den växande efterfrågan på mat mötas genom en snabbt stigande avkastning i jordbruket.

Det finns emellertid en gräns för hur mycket avkastningen kan stiga. Mellan 1970 och 1990 ökade avkastningen med två procent per år i genomsnitt men under de senaste tjugo åren har tillväxten halverats. I Västeuropa har tillväxten i veteodlingen redan planat ut. Samma sak håller på att hända med risodlingen i Japan och Kina.

Samtidigt som planetens befolkning nått sjumiljarderstrecket har allt större grupper i tredje världen, särskilt Kina och Indien, i allt högre utsträckning börjat efterfråga animaliska livsmedel, vilka kräver mer energi, land och vatten för att framställa. I Kina har köttkonsumtionen fyrdubblats på tjugo år.

Det kan tyckas som att svälten och de rekordhöga matpriserna förklaras genom ett enkelt malthusianskt schema där populationens tillväxt är snabbare än matproduktionens.

Men en enkel modell av utbud och efterfrågan är dålig på att förklara det exceptionella världsläget. För även om uppgiften att mätta en växande befolkning är en av planetens ödesfrågor så råder det faktiskt inte idag något absolut matunderskott.

Stigande vetepriser sammanfaller med god vetetillgång. Prischocken 2008 sammanföll med ett år av rekordstora skördar. En studie från 2000 visar att planeten varje dag producerar nog för att varje människa ska kunna äta 1,2 kilo spannmål, bönor och nötter, ett halvt kilo frukt och grönt och ett halvt kilo animaliska produkter.

Inte heller Indiens och Kinas ökade konsumtion eller efterfrågan på kött duger särskilt bra som förklaring.  Indiens och Kinas importbehov har sjunkit kraftigt sedan 1980-talet. Kina är idag nettoexportör av spannmål och även om man ökat importen av soja så är detta en långsiktig utveckling som inte kan förklara de senaste årens skenande priser.

Enligt en FOA-rapport bidrar inte köttindustrin till stigande matpriser, det spannmål som används som djurfoder hade inte producerats om det inte efterfrågats i djurhållningen. Istället kan köttproduktionen fungera som en buffert för spannmålspriset eftersom stigande priser innebär att köttproducenterna går över till annat foder.

De nymalthusianska profetiorna verkar mest härstamma ur en rädsla för den utveckling som inom en snar framtid kommer göra Europas och Förenta staternas befolkning till en liten minoritet på planeten.

Befolkningstillväxten har sedan länge planat ut. De bästa metoderna för att påskynda den utplaningen är sådana som bekämpar fattigdomen och ger kvinnor mer kontroll över sina liv. En politik som leder till global rikedomsutjämning och att tredje världens kvinnor får mer makt är knappast något dagens malthusianer kommer kämpa för.