Matkrisens orsaker: Biobränsle

Priset på fossila bränslen är också nära kopplat till efterfrågan på biobränslen. Trots Förenta staternas imperialistiska krigsäventyr är det uppenbart att priset på olja bara kommer fortsätta att öka. Däri ligger förklaringen till det ökade intresset för biobränslen, inte exempelvis i några klimathänsyn som ibland hävdas.

Mellan 2001 och 2008 ökade årsproduktionen av etanol från 18,6 miljarder liter till 64,6 miljarder liter. Produktionen av biodisel ökade under samma period från 1 miljard liter till 11 miljarder liter. 2020 beräknas den globala efterfrågan på biobränslen ligga på  250 miljarder liter.

År 2000 användes sex procent av majsproduktionen i Förenta staterna till etanoltillverkning, idag är det över 30 procent.  Inom fem år kommer hälften av majsskörden gå till etanoldestillerierna. President Obama har fortsatt Bush-regeringens prioritering av biobränslen och satt som mål att produktionen ska öka med 200 procent till 2020. Det året ska nämligen 50 procent av den väldiga amerikanska försvarsapparatens behov av drivmedel till landfordon, flyg och fartyg täckas av biobränslen.1

EU har satt upp som mål att tio procent av energin i transportsektorn inom unionen ska komma från biobränslen år 2020. 2005 var det emellertid bara Sverige och Tyskland som klarat delmålet på två procent. EU-länderna är idag beroende av att importera biobränsle, framför allt från världens näst största etanolproducent, Brasilien.

EU och Förenta staterna beräknas årligen subventionera biobränsleproducenter med 16 till 18 miljarder dollar, mer än fyra gånger så mycket som det totala jordbruksstödet till tredje världen.

Men biobränsleframställningen konkurrerar direkt med matproduktionen. Enkelt förklarat: den mängd majs som krävs för att fylla tanken på en stadsjeep skulle kunna mätta en människa i ett år. 2008 kom tidningen The Guardian över en hemlig rapport från Världsbanken som visade att produktionen av biobränslen ökat det globala matpriset med 75 procent!

  1. Pål Steigan, En gång skall jorden bliva vår

Matkrisens orsaker: Olja och gödningsmedel

Den moderna kapitalistiska matproduktionen är minst sagt energiintensiv. Olja används till transporter, för att driva jordbruksredskap och vid råvaruförädling. Olja och naturgas används för att framställa konstgödsel. I Förenta staterna gör  jordbruket av med tio kalorier fossila bränslen per kalori mat som produceras, detta oräknat bränslet som används för transporter. 17 procent av världens olja används i matproduktionen. Därför har 2000-talets höga oljepriserhaft en stor påverkan på matpriset. International Food Policy Research Institute, IFPRI, skriver i en rapport att priset på jordbruksvaror i Förenta staterna ökade med 30 till 40 procent mellan 2001 och 2007 på grund av stigande bränslepris.

Även priset på gödningsmedel är nära kopplat till oljepriset. Naturgas används i Haber-Boschprocessen för att framställa ammoniak, vilket är en viktig beståndsdel i konstgödsel. 90 procent av gödningsmedelspriset är direkt beroende av priset på naturgas. Stigande oljepris leder till ökad efterfrågan på naturgas i energiproduktionen vilket leder till stigande naturgaspris.

Andra viktiga ingrediens i konstgödseltillverkningen är kalium, kväve och fosfor. I utvinningen av dessa ämnen råder en oligopolsituation där ett fåtal aktörer kontrollerar världsmarknaden, däribland det multinationella jordbruksföretaget Cargill, det största privatägda företaget i Förenta staterna. Jättebolagen kontrollerar världsmarknadspriset på konstgödsel, vilket i sin tur innebär att de har en stor kontroll över matpriset.

Tillgången på fosfor står inte i paritet till efterfrågan som ökar med tre procent varje år. Mellan 2003 och 2008 steg priset på fosforhaltigt gödningsmedel med 350 procent. Jorden kan nå ”peak phosphorus” redan 2030. Inom 50 till hundra år kan de kända fosforfyndigheterna vara uttömda. Nära 50 procent av de kvarvarande fosforfyndigheterna finns i det av Marocko ockuperade Västsahara. Förenta staterna har gått från att vara exportör av fosfor till att tvingas importera för att täcka sitt behov, allt från marockanerna med vilka man slutit ett frihandelsavtal.

Matkrisens orsaker: Jordförlust, vattenbrist och klimatförändringar

Planetens ökade befolkning innebär att färre och färre hektar odlingsbar mark blir tillgängligt per person.

Situationen förvärras ytterligare av att vi årligen förlorar ca 10 miljoner hektar odlingsmark genom erosion, övergödning, överbetning, urlakning av näringsämnen, överbevattning, kemiska föroreningar och att åkrar tas i anspråk för bebyggelse. Dessutom påverkas 25 till 40 procent av världens odlingsmark av negativa effekter som gör att den inte kan utnyttjas till sin fulla kapacitet. I Förenta staterna förstörs matjord tio gånger snabbare än den återskapas, i Indien och Kina är siffran snarare 30 till 40 gånger snabbare.

Idag håller två nya ökenområden att bre ut sig i världen, det ena i nordvästra Kina och västra Mongoliet och det andra i Centralafrika. I Kina förloras varje år omkring 3 600 kvadratkilometer odlingsjord till ökenutbredningen.

Ett annat hot mot jordarnas produktivitet är överpumpningen där grundvatten tas upp snabbare än det kan återskapas. Under 20 år lyckades Saudiarabien vara självförsörjande på vete genom konstbevattning, idag är grundvattennivåerna så låga att man snart inte har någon egen veteproduktion alls. Flera länder i Västasien drabbas av  minskade skördar på grund av grundvattenförlust. 175 miljoner indier och 130 miljoner kineser sägs vara beroende av överpumpning för sin matförsörjning.

Jordförlust och vattenbrist hänger samman med klimatförändringarna. Extrema väderförhållanden har skapat rekordstora översvämningar i Förenta staterna, Kanada och Australien. I Pakistan har en yta av Italiens storlek ställts under vatten och jordbruket har i princip slagits ut. 2010 skadades den ryska veteproduktionen svårt av extrem torka. Uppvärmningen av Indiska oceanen har lett till årligt återkommande torrperioder på Afrikas horn. Stigande temperaturer medför minskande skördar genom försämrad fotosyntes, utslagen pollinering och uttorkning av växterna. En tumregel är att för varje grad Celsius som medeltemperaturen ökar så minskar skörden med 10 procent.

Matkrisens orsaker: Malthus återkomst

I en marknadsekonomi ökar priserna när efterfrågan ökar snabbare än utbudet. Efterfrågan på mat ökar kontinuerligt på grund av befolkningstillväxten, men också när en växande medelklass i länder som Kina och Indien börjar efterfråga mer animaliska livsmedel. Under efterkrigstiden kunde den växande efterfrågan på mat mötas genom en snabbt stigande avkastning i jordbruket.

Det finns emellertid en gräns för hur mycket avkastningen kan stiga. Mellan 1970 och 1990 ökade avkastningen med två procent per år i genomsnitt men under de senaste tjugo åren har tillväxten halverats. I Västeuropa har tillväxten i veteodlingen redan planat ut. Samma sak håller på att hända med risodlingen i Japan och Kina.

Samtidigt som planetens befolkning nått sjumiljarderstrecket har allt större grupper i tredje världen, särskilt Kina och Indien, i allt högre utsträckning börjat efterfråga animaliska livsmedel, vilka kräver mer energi, land och vatten för att framställa. I Kina har köttkonsumtionen fyrdubblats på tjugo år.

Det kan tyckas som att svälten och de rekordhöga matpriserna förklaras genom ett enkelt malthusianskt schema där populationens tillväxt är snabbare än matproduktionens.

Men en enkel modell av utbud och efterfrågan är dålig på att förklara det exceptionella världsläget. För även om uppgiften att mätta en växande befolkning är en av planetens ödesfrågor så råder det faktiskt inte idag något absolut matunderskott.

Stigande vetepriser sammanfaller med god vetetillgång. Prischocken 2008 sammanföll med ett år av rekordstora skördar. En studie från 2000 visar att planeten varje dag producerar nog för att varje människa ska kunna äta 1,2 kilo spannmål, bönor och nötter, ett halvt kilo frukt och grönt och ett halvt kilo animaliska produkter.

Inte heller Indiens och Kinas ökade konsumtion eller efterfrågan på kött duger särskilt bra som förklaring.  Indiens och Kinas importbehov har sjunkit kraftigt sedan 1980-talet. Kina är idag nettoexportör av spannmål och även om man ökat importen av soja så är detta en långsiktig utveckling som inte kan förklara de senaste årens skenande priser.

Enligt en FOA-rapport bidrar inte köttindustrin till stigande matpriser, det spannmål som används som djurfoder hade inte producerats om det inte efterfrågats i djurhållningen. Istället kan köttproduktionen fungera som en buffert för spannmålspriset eftersom stigande priser innebär att köttproducenterna går över till annat foder.

De nymalthusianska profetiorna verkar mest härstamma ur en rädsla för den utveckling som inom en snar framtid kommer göra Europas och Förenta staternas befolkning till en liten minoritet på planeten.

Befolkningstillväxten har sedan länge planat ut. De bästa metoderna för att påskynda den utplaningen är sådana som bekämpar fattigdomen och ger kvinnor mer kontroll över sina liv. En politik som leder till global rikedomsutjämning och att tredje världens kvinnor får mer makt är knappast något dagens malthusianer kommer kämpa för.

Bröd och jord

”Först kommer maten, sedan moralen” diktade Brecht i en genialisk sammanfattning av förhållandet mellan bas och överbyggnad.1 Mat spelar roll, särskilt för den som hungrar. Och priset på mat spelar stor roll, särskilt för planetens fattiga.

Vi befinner oss i en period av kraftigt stigande världsmarknadspriser. Mellan 2006 och 2008 mer än fördubblades priset på majs och vete, priset på ris tredubblades. I slutet av 2008 sjönk priserna, men började snart stiga igen. I februari i år slog matprisindexet som administreras av FOA2 rekord och sänkningen under sommaren har endast varit marginell. På ett år har priserna stigit med 36 procent. Hårdast drabbas den fattigaste tredjedelen av jordens befolkning som lägger 60 till 80 procent av sina inkomster på matvaror. Mellan juni 2010 och februari 2011 drabbades ytterligare 44 miljoner människor av extrem fattigdom på grund av stigande matpriser.

Prisstegringarnas orsaker är komplexa. Vi befinner oss i en ”perfect storm”-situation där flera faktorer samverkar för att driva upp priserna till rekordhöga nivåer. Vänsterns uppgift är att politisera matfrågorna. Vi kan inte låta svälten på Afrikas horn, skenande brödpriser i Egypten eller hungerkravaller på Haiti skildras som effekter av naturens nycker, bortom all mänsklig påverkan. Matkrisen kan inte frikopplas från kapitalismens kris.

Tyvärr har den urbana västerländska vänstern idag ofta mer spännande saker att ägna sig åt än jordbruksfrågor. Förutom slentrianmässiga förhoppningar om att fler ska välja vegetarisk kost har man föga att säga om en hållbar framtida matproduktion. Istället sker den viktiga teoribildningen på området i sociala rörelser och bondeorganisationer i tredje världen, exempelvis kring begreppet matsuveränitet.

I en serie utredningar kommer jag att titta närmare på matkrisens orsaker och verkningar samt förhoppningsvis säga något om alternativen till kapitalismens svältekonomi.

  1. Nåväl, Engels skriver i ett brev till J. Bloch att ”Enligt den historiskmaterialistiska grundsynen är det verkliga livets produktion och reproduktion de faktorer som till sist avgör historiens gång. ”
  2. Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation