”Först kommer maten, sedan moralen” diktade Brecht i en genialisk sammanfattning av förhållandet mellan bas och överbyggnad.¹ Mat spelar roll, särskilt för den som hungrar. Och priset på mat spelar stor roll, särskilt för planetens fattiga.

Vi befinner oss i en period av kraftigt stigande världsmarknadspriser. Mellan 2006 och 2008 mer än fördubblades priset på majs och vete, priset på ris tredubblades. I slutet av 2008 sjönk priserna, men började snart stiga igen. I februari i år slog matprisindexet som administreras av FOA² rekord och sänkningen under sommaren har endast varit marginell. På ett år har priserna stigit med 36 procent. Hårdast drabbas den fattigaste tredjedelen av jordens befolkning som lägger 60 till 80 procent av sina inkomster på matvaror. Mellan juni 2010 och februari 2011 drabbades ytterligare 44 miljoner människor av extrem fattigdom på grund av stigande matpriser.

Prisstegringarnas orsaker är komplexa. Vi befinner oss i en ”perfect storm”-situation där flera faktorer samverkar för att driva upp priserna till rekordhöga nivåer. Vänsterns uppgift är att politisera matfrågorna. Vi kan inte låta svälten på Afrikas horn, skenande brödpriser i Egypten eller hungerkravaller på Haiti skildras som effekter av naturens nycker, bortom all mänsklig påverkan. Matkrisen kan inte frikopplas från kapitalismens kris.

Tyvärr har den urbana västerländska vänstern idag ofta mer spännande saker att ägna sig åt än jordbruksfrågor. Förutom slentrianmässiga förhoppningar om att fler ska välja vegetarisk kost har man föga att säga om en hållbar framtida matproduktion. Istället sker den viktiga teoribildningen på området i sociala rörelser och bondeorganisationer i tredje världen, exempelvis kring begreppet matsuveränitet.

I en serie utredningar kommer jag att titta närmare på matkrisens orsaker och verkningar samt förhoppningsvis säga något om alternativen till kapitalismens svältekonomi.