Kategoriarkiv: Organisationsfrågan

Till programfrågan

Publicerat av
3

Det är inte killen på bilden som skrivit bloggen

Jag  har blivit nominerad till Vänsterpartiets programkommission och beslutat mig för att ställa mina tjänster till förfogande. Oavsett mina chanser att bli vald så är förtroendet hedrande. Jag känner därmed att jag måste följa kamrat Anderssons exempel och skriva några rader om varför jag kandiderar och hur jag ser på programarbetet.

Först några ord om min politiska bakgrund. Jag gick med i Vänsterpartiet under valrörelsen 2002 i min hemstad, en liten bruksort i Sörmland. Jag har tidigare bloggat om mina upplevelser under de första åren i partiet. 2005 flyttade jag till Uppsala för att plugga till lärare. Under åren i Uppsala han jag bland annat med att vara ordförande i min lokala partiavdelning.

Jag satt också i Svensk-Kubanska Föreningens nationella styrelse, var nationellt ansvarig för kampanjen Frige de fem kubanerna och var med om att dra igång Socialistiskt Forum Uppsala. Sedan 2002 har jag även varit medlem i Ung Vänster där jag suttit i Sörmlandsdistriktets styrelse och varit lokalt aktiv i Uppsala.

De senaste åren har jag inte varit lika aktiv i någon del av rörelsen som tidigare. Delvis på grund av arbete och en ambulerande livsstil men också för att jag känt ett behov av att tänka igenom mina egna ställningstaganden och vänsterns utmaningar. Jag tror nämligen att vi befinner oss i en omvälvande tid där vänstern i all väsentlighet saknar svar på samtidens frågor.

Teoretiska utgångspunkter

När det kommer till min ideologiska position så försöker jag utgå från en nyfiken öppenhet. Min utgångspunkt är att alla traditioner inom den revolutionära vänstern, det må vara bolsjevism, trotskism, maoism, castroism, anarkism eller autonomism, delar ett grundläggande misslyckande. Ingen har lyckats med uppgiften man åtagit sig, att störta världskapitalismen.

Samtidigt så är de samtliga, sedda från sina bästa sidor, genuina uttryck för de kollektiva erfarenheter arbetarklassen och de förtryckta folken gjort i sin kamp. Hundratals år av arbetarkamp och tusentals år av folklig kamp mot överheten är mina främsta teoretiska inspirationskällor.

Samtliga delar också det faktum att de uppstått i en värld präglad av patriarkala strukturer vilket gör att de är behäftade med osynliggöranden av kvinnors erfarenheter och ett ointresse för frågor som rör reproduktivt arbete och förhållandet familj-stat-kapital. Socialistisk teori utan feminism, precis som feministisk teori utan klassperspektiv, blir enögd, saknar djupseende och förmår inte analysera samhället i sin totalitet.

Vänsterns teorier brukar anklagas för att präglas av 1800-talets framstegstro och sakna förståelse för planetens ekologiska begränsningar. Huruvida detta är sant kan diskuteras, men faktum är att vänstern inte tillräckligt förmått formulera en teori som når bortom liberal ”ljusgrön” teknikoptimism och dystopisk ”mörkgrön” teknofobi till en miljöpolitik som sätter makten över tillväxten, teknologin och produktionen i centrum.

Med den intellektuella öppenhet jag har försökt skissera är det naturligtvis lätt att falla ned i eklekticism där man plockar russinen ur den revolutionära kakan utan att bekymras av huruvida teorin är koherent. För min del finns det två motmedel: marxistisk ortodoxi och konfliktperspektiv.

Att vara ortodox förknippas idag oftast med att vara stelbent och dogmatisk. Men som Georg Lukács konstaterar i ”Historia och klassmedvetande”:

Ortodox marxism innebär alltså inte ett kritiklöst anammande av resultaten av Marx forskning, inte en ’tro’ på den eller den tesen, inte en exeges av en ’helig’ bok. Ortodoxi i marxistiska frågor rör i stället uteslutande metoden. Det är den vetenskapliga övertygelsen att man i den dialektiska marxismen funnit den riktiga forskningsmetoden, att denna metod kan utvecklas, fulländas och fördjupas endast i dess upphovsmans anda, och att alla försök att övervinna eller ’förbättra’ den bara har lett och måste leda till banalitet och eklekticism.

Ortodoxi handlar alltså för mig om att använda materialismen, den dialektiska metoden och att kunna skilja mellan abstraktionsnivåer. Detta är den teoretiska metod jag strävar efter att lära mig mer om och på ett kreativt sätt tillämpa på samtiden.

Det finns idag en rik flora av akademisk ”samhällskritik”, ibland smyckad med marxistiska och feministiska blomster, vilken skyr all verklig konflikt. Istället inriktar man sig på frågor som rör normer, identitet och språk, helt frikopplat från maktförhållanden. Resultatet blir en navelskådande teori vilken är oanvändbar i kampen för samhällsförändring. Den har blivit negativ, blaserad och atomiserande, bra på att kritisera och bryta ner, men oförmögen att peka ut en riktning.

Att istället utgå från ett konfliktperspektiv innebär att ständigt sätta fokus på den samhälleliga huvudmotsättningen, att analysera den kamp som faktiskt förs och att undersöka motsättningar inom folket i syfte att övervinna dessa.

Att ha ett konfliktperspektiv innebär också att ta ställning. Det är alltid enklare att i evighet ”problematisera” och aldrig välja sida. Det är ett säkert sätt att aldrig behöva ha fel. Men jag har valt en teori och en tradition som öppet proklamerar sitt ställningstagande för jordens fördömda.

Att identifiera antagonistiska motsättningar betyder också att försöka identifiera det revolutionära subjektet. Delar av vänstern har tröttnat på den traditionella arbetarklassen, som uppfattats som sossig och föga revolutionär. Istället har man sökt efter nya subjekt: tredje världens folk, studenterna, de sexuella minoriteterna, det nya prekariatet. Min övertygelse är att arbetarklassen fortfarande utgör den enda kraft som kan skapa ett nytt samhälle.

Samtidigt är denna arbetarklass heterogen: den innefattar människor som gör en mängd olika erfarenheter beroende på kön, etnicitet, geografisk lokalitet, utbildningsnivå, bransch, anställningsförhållanden etc.  Ur skilda erfarenheter växer också skilda strategier för kamp och motstånd. Vår uppgift måste vara att motverka motsättningar inom klassen, se möjligheter till allianser och lämna utrymme för en mångfald av kampformer.

And all I ask is a tall ship and a star to steer her by

Varje gång Vänsterpartiet ska anta program så hamnar vi i en metadiskussion kring hur programmet ska se ut och hur det ska användas. Ett vanligt klagomål är att våra program är för långa och tunga, inget man sätter i händerna på potentiella sympatisörer vid bokbordet eller valstugan. Detta är ett symptom på partiets generella oförmåga att göra skillnad mellan olika typer av politiskt arbete. I detta fall handlar det om att inte kunna skilja mellan agitationsarbetet och det programatiska arbetet.

Som jag ser det skall ett politiskt program varken vara en reklambroschyr eller en uppräkning av partiets ställningstagande i varenda upptänklig fråga. Istället ska det fungera som en karta, ett verktyg för att ta ut riktningen i det politiska arbetet, en översikt att planera strategi och taktik utifrån.

Sven Linderot har beskrivit glädjen som den unga oppositionen i socialdemokratin kände när de samlades kring Stormklockan och gemensamt fann en fast stig ”mellan anarkismens svaveldimmor och reformismens dypölar”. Detta borde vara programarbetets uppgift, att staka ut en väg i vansklig terräng. Då får vi ignorera de förment ”pragmatiska” grådvärgar som vill locka ner oss i gungflyt med löften om kortsiktiga parlamentariska vinster och postmodernismens vildvittror som cirklar kring våra huvuden och kraxar att det inte existerar någon karta, och knappast någon terräng heller.

Av detta följer också att programarbetet måste vara hela partiets uppgift. Ett program måste vara ett resultat av vårt kollektiva tänkande och ha en bred förankring i partiet.

Därmed bör också programkommissionen sträva efter ett öppet och inkluderande arbetssätt som involverar både partimedlemmar, sympatisörer, aktivister och intellektuella.

Vad behöver göras

Det finns områden där Vänsterpartiets teoribildning ligger långt fram, exempelvis utvecklandet av en feministisk ekonomisk politik, men på andra områden återstår mycket att göra:

  • Vi behöver göra en analys av den kampvåg som världen gått in i under 2011. Vi står med all sannolikhet inför en fördjupad kris som även kommer slå mot Sverige. Att missnöjet bryter ut i öppen kamp även här är alls inte omöjligt. Då måste partiet vara förberett. Vi måste ha en strategi för hur vi ska delta i kampen utan att parasitera på den eller kooptera den. Annars kommer vi, som stora delar av den traditionella vänstern, att bli ifrånsprungna av historien. I detta syfte har jag tillsammans med flera andra partikamrater lämnat in en motion om att uppdra åt programkommissionen att initiera en diskussion om en socialistisk vision för 2000-talet.
  • Vi måste på allvar förstå de förändrade förutsättningar som omstruktureringen av arbetsmarknaden i Sverige inneburit i klasskampen. Det är allt för enkelt att fetischera bilden av forna tiders arbetarklass, av den gamla arbetarrörelsen och av historiska kampmetoder. Kapitalismens omstrukturering har inneburit att arbetarklassen försvagats och pressats tillbaks, men ur förändringen växer också nya former av motstånd.
  • Som nämnt ovan måste vi skapa en verkligt rödgrön miljöpolitik som går bortom ifrågasättande av enskildas konsumtionsvanor till en uppgörelse med hela det ekonomiska systemet.
  • Vi måste lära oss att hitta politiska krav som utmanar kapitalismens logik: det gäller allt från arbetstidsförkortning och fri fildelning till skapandet av kooperativ eller försvaret av allmänningar, ”den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet”.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 5

Publicerat av
1

Välfärdspartiet

Ett av valrörelsens konstigaste utspel var när Lars Ohly i Almedalen deklarerade att Vänsterpartiet temporärt skulle byta namn till Välfärdspartiet. Även om tilltaget inte verkade ge några större avtryck i det allmänna medvetandet var namnet ändå välfunnet. Det finns knappast någon fråga som under de senaste åren blivit så förknippad med Vänsterpartiet som försvaret av den offentliga välfärden.

Förutom några olycksaliga år på 90-talet så har Vänsterpartiets adelsmärke varit kampen mot nedskärningar och privatiseringar i offentlig sektor. Om partiets identitetssökande varit fumligt och valhänt har man i alla fall haft en klar roll som Sveriges sista keynesianer. Mot socialdemokraternas och borgarnas stålbadsiver har man styvnackat försvarat idén om en gemensamt finansierad välfärd. Av forna tiders kommunistiska kritik mot folkhemsbygge och klassamarbete finns inte många spår.

Utvecklingen hänger inte enbart ihop med förändringar i partiets ideologi utan måste förstås utifrån förändringarna i partiets klassbas. I spåret av 70-talskrisen behövde kapitalisterna få tillgång till nya arenor för kapitalackumulation. De tjänster som i Västkapitalismens välfärdsstater tillhandahållits av den offentliga sektorn skulle förvandlas till varor på en marknad. Vänsterpartiets klassbas befann sig plötsligt under tung beskjutning i klasskrigets frontlinjer.

Vänsterpartiets huvudsakliga fokus de senaste åren har varit en politisk kamp om fördelningen av samhälleliga resurser snarare än den direkta kampen mellan arbete och kapital. För många av dagens vänsterpartister är utopin ett Sverige med statligt reglerad kapitalism, stort gemensamt ägande och stark välfärd. Ett samhälle bortom kapitalismens logik är det få som förmår föreställa sig.

Större delen utav partiets nuvarande kader, om man nu kan tala om en sådan, har formats under dessa förhållanden. De har gått in i ett parti som saknar identitet och framtidsprojekt, ett defensivt och folkhemsnostalgiskt parti. I värsta fall har de inte fått några introduktionsstudier alls. Under en lång period fanns inget centralt framtaget grundstudiematerial att tillgå. Några ettåriga grundcirklar i marxism förekommer inte längre. Istället har de troligen ganska snart på sitt inträde i partiet begåvats med någon form av parlamentariskt uppdrag: en plats i någon nämnd, bolagsstyrelse etc.

De nya vänsterpartisternas bild av mål och metoder för politiskt arbete har helt formats på den parlamentariska arenan. Det är mycket lätt för dem att bli en del av det politiska ”kletet”. Andra politiker uppfattas som arbetskamrater snarare än fiender. Legalism och en upptagenhet med borgarstatens dekorum är allenarådande.

Att Vänsterpartiet måste nedprioritera det parlamentariska arbetet till förmån för det utomparlamentariska är något som har upprepats så ofta att det blivit en kliché. Ändå sker så icke. Det är inte så märkligt egentligen när en stor del av kadern saknar all egentlig erfarenhet av utomparlamentarisk kamp och dessutom inte kan se något mål utöver kortsiktiga vinningar på den politiska arenan. Dessutom har det parlamentariskt arbetet högre status eftersom det ofta, till skillnad från det utomparlamentariska, är arvoderat.

Det utomparlamentariska arbete som faktiskt bedrivs kretsar kring den heliga parlamentarismen. Uppdraget är att generera fler röster åt partiet i nästa val, inte att i grunden omstörta samhället. Sådan opportunism är naturlig för parlamentariker och partibyråkrater vars inkomster är beroende av partiets valresultat.

Det var bland partiets välgödda parlamentariker som Vägval Vänster-fraktionen hade sin sociala bas. Dessa högerkonspiratörer besegrades vid kongressen 2004 av en allians av partiets vänster och center. Vissa av ettersnokarna drevs ut ur partiet, andra dreglar fortfarande ur sig sitt gift i skuggorna. Trots segern över högern så har partiet inte rört sig nämnvärt åt vänster, snarare tvärtom. Particentern har förmått genomföra delar av högerns program, exempelvis det nära samarbetet med och anpassningen till Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför valet 2010.

Det finns naturligtvis strålande undantag bland vänsterpartisterna. I början av 2000-talet var Ung Vänster en stark organisation som formade en radikal och skolad kader. Många utav dessa återfinns idag i partiet. Andra är revolutionärer som av taktiska skäl valt att gå in i partiet. Frågan som dessa måste ställa sig är återigen vad Vänsterpartiet är och vad det skulle kunna vara.

Idag är Vänsterpartiet ett reformistiskt parlamentariskt parti vilket framför allt företräder en välutbildad men hårt ansatt skikt av offentliganställda.

Frågan om vad partiet skulle kunna vara återstår att besvaras.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 4

Publicerat av
1

Ett föräldralöst parti

Vänsterpartiet har två föräldrar, den svenska socialdemokratin och den internationella kommunistiska rörelsen.

I Sverige splittrades den socialdemokratiska rörelsen redan innan Oktoberrevolutionen och det nya partiet, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, såg sig som de sanna företrädarna för den svenska arbetarrörelsens tradition. SSV var en ytterst heterogen samling av vänsterkrafter som framför allt förenades av sitt motstånd mot SAP:s ledning. 1921 gick partiet in i Komintern och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti. Under 20-talet skakades partiet av hårda strider vilka ledde till två partisprängningar. Dessa konflikter kretsade alla kring förhållandet till den internationella kommunismen och till den svenska socialdemokratin.

1929 uteslöts en majoritet av partiets medlemmar, bland annat eftersom de vägrat anpassa sig till Kominterns tredje perioden-linje vilken innebar en försoningslös inställning till socialdemokratin. Kvar fanns en hård kärna som hämtade sin identitet ur troheten mot Komintern och den första arbetar- och bondestaten.

På den sjunde världskongressen 1935 svängde Komintern fullständigt. I stället för att betrakta socialdemokratin som huvudfiende skulle nu kommunistpartierna verka för att bilda antifascistiska enhetsfronter med alla demokratiska krafter. SKP anslöt sig helhjärtat till det nya programmet.

Från 30-talet och framåt var det alltså fullt naturligt för svenska kommunister att ha en positiv syn både på Sovjetunionen och socialdemokratin. Inrikespolitiskt spelade partiet rollen som ”vänliga pådrivare” åt SAP, utrikespolitiskt som trogna försvarare av Sovjetunionen och folkdemokratierna. Under kalla krigets 50-tal kom partiet att bli allt mer marginaliserat. Efter ett katastrofalt resultat i kommunalvalet 1962 började en opposition att växa fram inom partiet. Dessa modernister ville att SKP skulle inta en mer självständig hållning gentemot SAP och Sovjetunionen än den som partiets traditionalistfalang stod för.

Fram till 1967 var modernister och traditionalister emellertid allierade i kampen mot vänsterfalangen som tagit ställning för Kina och maoismen och en mindre högerfalang som ville skapa ett vänstersocialistiskt parti. C H Hermansson sågs som en kompromisskandidat till partiledarposten även om han nog i själva verket stod närmare modernisterna än vad traditionalisterna hoppats på. Efter kongressen 1967, då SKP bytte namn till VPK, bröt sig den maoistiska vänstern ut och bildade KFML, högern gick till SAP och striden mellan modernister och traditionalister kom i öppen dager.

Med tiden kom den modernistiska falangen att få eldunderstöd av den nyvänster vars framväxt jag skildrat i tidigare inlägg. Denna var redan från början kritisk till realsocialismen och socialdemokratin. 1977 fick traditionalistfalangen erkänna sig besegrad och lämnade VPK för att bilda Arbetarpartiet Kommunisterna. Att modernisterna och nyvänstern segrade inom VPK är anledningen till att Sverige aldrig fick något vänstersocialistiskt parti av dansk eller norsk modell.

Under 70- och 80-talet kom VPK att knyta närmare kontakter med ”fredsrörelsen, rörelsen mot kärnkraft och kärnvapen, solidaritetsrörelser, kvinnorörelsen, miljörörelsen, ungdomens musikrörelse och andra ungdomsrörelser”.1 Inställningen till de realsocialistiska staterna och den internationella kommunismen var ambivalent, å ena sidan hade man utvecklat en allt starkare kritik mot missförhållanden i öst, å andra sidan ville man fortfarande identifiera sig med den internationella kommunistiska rörelsen och bli erkänd som dess företrädare i Sverige snarare än APK. Samtidigt som man motsatte sig demokratiska brister i de realsocialistiska staterna så betraktade man dem som en av de tre huvudkrafterna i kampen mot imperialismen, vid sidan av arbetarklassen i väst och befrielserörelserna i syd.

När Sovjetsystemet brakade samman hade VPK ägnat mer än 30 år åt att distansera sig från det. Ändå sände kataklysmerna i öst en chockvåg genom partiet.

Under hela sin historia har Vänsterpartiet tvingats legitimera sin existens som det mindre av de svenska arbetarepartierna. Det har framför allt gjorts genom att anknyta till arvet från Oktoberrevolutionen och Zimmerwaldvänsterns utbrytning ur Andra internationalen.  Nu slängdes allt detta ut. K:et i partinamnet och marxism-leninismen i partiprogrammet ströks

Någon verklig uppgörelse med realsocialismens misslyckanden gjordes aldrig. Härmed inte sagt att det skulle finnas några kvardröjande sympatier med Sovjetunionen  i partiet. Men faktum är att partiet aldrig lyckats göra någon verklig analys av Sovjetsystemets sammanbrott eller stalinismens orsaker. Istället har man nöjt sig med ett borgerligt-moraliserande ”avståndstagande”. Frågan om Sovjetunionens klasskaraktär har man överlämnat åt de trotskistiska smågrupperna.

Den identitetskris som drabbade partiet för 20 år sedan har aldrig lösts. Även om partiet nått vissa framgångar genom feminismen, EU-motståndet och kritiken mot 90-talets nedskärningar så har det varit ett förvirrat parti utan något enhetligt framtidsprojekt att samlas kring, ett defensivt och reaktivt parti.

Och de senaste åren har partiet tvingats åse hur dess överlevande förälder, den socialdemokratiska rörelsen, håller på att självdö. Det är intressant att notera det faktum att Vänsterpartiets Framtidskommission tycks ha insett att partiet kanske inte för alltid kan räkna med att existera i skuggan av en stark socialdemokrati.

Vi har länge byggt vår identitet i relation till ett starkt socialdemokratiskt parti, som närmast prenumererar på regeringsmakten. Det kan vi inte göra i framtiden, eftersom ett sådant parti inte längre existerar.2

Det är dags för Vänsterpartiet att frigöra sig från sina föräldrar och skapa en vuxen identitet. Men en sådan process är aldrig enkel eller smärtfri.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 3

Publicerat av
Svara

Från kvinnofrågor till feminism

Skapandet av den svenska välfärdsmodellen innebar att kvinnor kunde förvandla obetalt arbete i hemmet till lönearbete. Välfärdsyrkena, särskilt i vård, skola och omsorg, kom att bli kvinnodominerade. Offentliga sektorns utveckling drevs fram av kvinnorörelsens kamp under 60-talet och den andra vågens feminister fann allierade och parlamentariskt stöd hos VPK.

Att en feministisk vänster kunde växa fram inom VPK har flera förklaringar. En är den relativt andra partier starka ställning som de så kallade kvinnofrågorna haft inom det kommunistiska partiet. Redan 1921 var ”Kvinnans likställighet med mannen på alla områden” ett av de tio krav som det nybildade SKP gick till val på. Detta kan bland annat ha berott på att SKP, till skillnad från andra svenska partier, inte hade något separat kvinnoförbund att hänskjuta s k kvinnofrågor till. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet drev också ofta radikala krav, men hade svårare att få gehör för dessa inom partiapparaten. Att det inte bildades något kommunistiskt kvinnoförbund i Sverige berodde på att Komintern motsatte sig det. Under 1920-talet var kommunisterna också starkt engagerade i de kvinnliga arbetarnas fackliga kamp, och de kvinnor som själva varit ute i strejk var lättast för den kommunistiska rörelsen att rekrytera.1

De frågor som 60-talets feminister började föra fram föll alltså i god jord hos det kommunistiska partiet. I VPK:s partiprogram från 1967 finns ett längre stycke under rubriken ”Likaberättigande mellan kvinnor och män” där många av kvinnorörelsens krav tas upp. Var det den framväxande feminismen som gjorde att (offentliganställda) kvinnor drogs till partiet eller var det den nya klassbasen som gjorde att feminismen kunde växa fram inom partiet? Som dialektiker slipper vi naturligtvis ställa den typen av dikotomiska frågor.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 2

Publicerat av
1

Revolutionär medelklass

2006 bildades i Venezuela ett parti med namnet Clase Media Revolucionaria – Revolutionär Medelklass, av grupper som tröttnat på att den anti-chavistiska oppositionen gjorde sig till språkrör för hela den venezolanska medelklassen. Det vore inte helt fel att hävda att CMR har sin svenska motsvarighet i lärarnas och socionomernas vänsterparti.

Nu är inte mitt syfte att raljera, varken över Revolutionär Medelklass eller Vänsterpartiet. Jag är inte heller särskilt intresserad av att diskutera huruvida Vänsterpartiets klassbas ska räknas till arbetarklassen eller mellanskiktet. Det kan räcka med ett ganska självklart konstaterande, Vänsterpartiet organiserar inte arbetarklassens breda skikt. Detta ska inte tolkas polemiskt. Det finns inte och har aldrig funnits någon svensk organisation till vänster om SAP som kan göra anspråk på att representera klassen i stort. Alltså är det av intresse att analysera vilka klasskikt som grupper organiserar och hur det påverkar deras roll i klasskampen.

I  Klasstrukturen i Sverige 1930 – 80 har Göran Therborn beskrivit en av de mest dramatiska förändringarna i den svenska klassammansättningen under 1900-talet, överföringen av reproduktivt arbete från familjen till staten och framväxten av en stor grupp lönearbetare anställda inom offentlig sektor. 1930 var endast elva procent av de förvärvsarbetande sysselsatta inom offentlig sektor, 1979 var motsvarande siffra 36 procent.

Den största procentuella ökningen svarar förvaltningen för, vars antal närmare tolvdubblats sedan 1930.Men det är inte byråkratin som är den tyngsta posten i den offentliga expansionen, utan den reproduktiva vård- och undervisningssektorn.

Som Therborn konstaterar så ligger analysen av denna förändring delvis utanför de områden som marxister av hävd intresserat sig för och måste inkludera feministisk teoribildning kring det reproduktiva arbetet och förhållandet familj-stat-kapital.

Nu utgör naturligtvis inte ”offentliganställda” någon egen klass. Inom gruppen finner vi de som Therborn kallar ”arbetarklassen i vid bemärkelse”, det vill säga lönearbetare vars maktsituation, arbetsförhållanden och fackliga organisering liknar den snävt definierade mervärdesproducerande arbetarklassen, häri ingår till exempel cirkulationssfärens ICA-kassörskor eller reproduktionssfärens vårdbiträden. Lönearbetare som har ett större eget ansvar och egen makt över sin arbetssituation räknar Therborn till mellanskiktet.

Sammanfallande med den offentliga sektorns tillväxt finns en tydlig tendens till  proletarisering och förlorade inflytande hos det offentliganställda mellanskiktet och det är idag ofta svårt att dra gränsen mellan mellanskikt och arbetarklass i vid bemärkelse. Ett tydligt exempel är läraryrket som gått från att vara ett högstatusyrke med relativt hög lön och inflytande över sin arbetssituation till att idag vara ett ekonomiskt och socialt pressat yrke med avsmalnat handlingsutrymme.

Vänsterpartiet, i alla sina inkarnationer från 1917 och framåt, har präglats av att verka i ett land med ovanligt stark socialdemokratisk hegemoni inom den breda arbetarklassen. Fram till någon gång under 70-talet utgjordes partiets bas i huvudsak av grupper inom arbetarklassen som avgränsades av geografi eller yrke: exempelvis Norrlands gruvarbetare eller skogslänens skogsarbetare; sjömän, byggnadsarbetare eller anställda inom stålindustrin. Till skillnad från i många andra länder så utövade aldrig kommunistpartiet i Sverige någon större dragningskraft på akademiker, intellektuella eller kulturpersonligheter.

Gemensamt för de svenska kommunisterna var att de ofta befann sig i utkanterna av det socialdemokratiska skötsamhetsprojektet, antingen genom att konkret höra hemma i den rumsliga periferin eller genom att ha en hög grad av mobilitet mellan orter och arbetsplatser, vilket till exempel var fallet med metall- och byggnadsarbetarna.1

Det häpnadsväckande är att Vänsterpartiet efter mitten av 70-talet i allt högre grad kommit att bli ett parti för de grupper som skapats genom det socialdemokratiska välfärdsbygget, offentliga sektorns arbetarklass och mellanskikt. En förklaring till detta är antagligen att dessa grupper aldrig fångades upp av något vänstersocialistiskt parti av den typ som under perioden uppstod i Danmark och Norge. Istället kom VPK under C.H. Hermanssons ledning att knyta till sig delar av den framväxande ”nyvänstern” med bas bland studenterna. Mellan 1970 och 1978 byttes hälften av VPK:s medlemmar ut. Två tredjedelar av de nytillkomna medlemmarna fick föras in i andra kategorier än ”arbetare” i medlemsstatistiken.

Det är värt att notera att studentradikaliseringen i Sverige sammanföll med en omfattande breddning av rekryteringen till universitet och högskolor. Antalet studenter var 1970 89 000 fler än de varit bara tio år tidigare. En ny grupp i samhället uppstod, personer med stort utbildningskapital som inte automatiskt kände någon trohet mot borgarklassen och dess ideologier. Många av de högskoleutbildade som i 68-vänsterns spår drogs till VPK och som fortsatt att utgöra en inflytelserik grupp inom partiet hade alltså en personlig klassresa bakom sig.

En intressant fråga är naturligtvis varför dessa unga akademiker och offentliganställda inte helt fångades upp av det socialdemokratiska partiet (även om många naturligtvis gjorde detta) utan istället drogs till det mindre av arbetarpartierna. En förklaring är att dessa grupper i sin yrkesverksamhet framförallt hamnade i konflikt med byråkratin och den politiska administrationen, personifierad av den socialdemokratiska kommunalpampen, snarare än med kapitalets företrädare. Så kan man också notera att ”nyvänstern” inom VPK integrerades i den modernistiska falangen som ville göra partiet mer kritiskt, inte bara mot Sovjetunionen, utan också mot SAP. Ett påtagligt exempel på denna mer kritiska hållning är det faktum att VPK under 70-talet återigen började arrangera egna Första maj-firanden.

En annan faktor ligger troligen i partiets förmåga att attrahera kvinnor. Den svenska kommunismen är historiskt sett en manlig rörelse. Under 40-talet gick det två män på varje kvinnlig sympatisör till SKP, medan förhållandet i övriga partier var 1:1. 1946 var endast 17 procent av partimedlemmarna kvinnor. Detta skulle dock komma att förändras samtidigt som partiets klassbas. Mer om detta i nästa inlägg.

  1. För uppgifter om SKP:s klassbas se Sven Rydenfeldts Kommunismen i Sverige. Liberalen Rydenfeldt har en fördummande von oben-attityd, men avhandlingen innehåller intressanta statistiska uppgifter. Bland annat får vi lära oss att skogssamerna i hög utsträckning röstade kommunistiskt medan fjällsamerna i regel var antikommunister. ↩