I dag är det 75 år sedan slaget om Cable Street, ett storslaget exempel på hur folklig och militant mobilisering kan stoppa fascistiska rörelser. Och i dagens värld med ekonomisk kris och växande nyfascism behöver vi verkligen goda exempel.

30-talets Storbritannien präglades av depressionen och den nationella samlingsregeringens ekonomiska åtstramningar. Labour splittrades när samlingsregeringens anhängare uteslöts. Det lilla brittiska kommunistpartiet vann ny mark. Men även till höger pågick en radikaliseringsprocess.

1932 hade sir Oswald Mosley, en f d parlamentsledamot för såväl de konservativa som Labour, grundat British Union of Fascists (BUF) efter italiensk modell. Även partiuniformen var av italiensk modell och medlemmarna var följaktligen kända som svartskjortor. Rörelsen hade som mest omkring 50 000 medlemmar och stöddes av stora dagstidningar som Daily Mail, Evening News och Sunday Dispatch och delar av den brittiska överklassen. Ledande brittiska kapitalister och höga officerare organiserade ”Januari-klubben” till stöd för BUF. I begynnelsen var BUF inte särskilt uttalat antisemitiskt men Mosley kom med tiden att bli mer och mer inspirerad av Hitler och den nazistiska regimen i Tyskland och från 1934 blev judehatet en central del i organisationens propaganda.

BUF lade stor vikt vid att vinna inflytande i de brittiska arbetarkvarteren. Ett sådant område var East End i London. Här bodde inte bara en betydande del av Londons arbetarklass utan även stora invandrargrupper: svarta, asiater och irländska katoliker. Där levde också ungefär hälften av Storbritanniens 350 000 judar. Under sommaren 1936 hade BUF drivit en hetskampanj mot East Ends judiska befolkning med misshandel och brandbomber mot judiskägda butiker. I slutet av september meddelade Mosley att de planerade att hålla en stor marsch genom East End den fjärde oktober.

Jewish People’s Union organiserade snabbt en namninsamling i protest och under 48 timmar fick man ihop 100 000 namn. Listan överlämnades till myndigheterna i London som dock vägrade att stoppa fascistmarschen. Det brittiska kommunistpartiet, som hade ett starkt fäste i East Ends arbetarkvarter, stödde till en början namninsamlingen och försöken att stoppa BUF på laglig väg. Man uppmanade människor att närvara vid ett möte på Trafalgar Square organiserat av det kommunistiska ungdomsförbundet till stöd för den spanska republiken.

Den lokale ledaren i East End, Joe Jacobs, argumenterade dock för att kommunisterna borde försöka sätta stopp för BUF. Han menade att det var omoraliskt att stödja kampen i Spanien men att inte samtidigt ta kampen på hemmaplan. När det stod klart att myndigheterna inte tänkte sätta stopp för marschen ställde man in mötet vid Trafalgar Square och började i stället mobilisera för att stoppa fascisterna på gatan.

Även vänstersocialisterna i Independent Labour Party stödde namninsamlingen men förklarade sig beredda att stoppa marschen med utomparlamentariska metoder när försöken till att hindra fascisterna med lagliga medel misslyckades.

Labour stödde visserligen namninsamlingen, men Labourledarna försökte egentligen enbart få marschen att ledas om till ett mindre ”explosivt” område. När det inte gick uppmanade Labor folket i East End att hålla sig hemma. Man menade att den bästa metoden var att tiga ihjäl BUF. Liknande åsikter hördes från ledare inom de judiska organisationerna.

Detta till trots. På dagen för marschen samlas mellan uppemot en halv miljon antifascister på gatorna i East End. Judar, katoliker, kommunister, vänstersocialister, fackföreningsfolk, socialdemokrater och partilösa arbetare står sida vid sida för att stoppa svartskjortornas marsch.

BUF:s officiella samling är 14:30 vid Royal Mint Street. Över 10 000 poliser från hela Londonregionen har kallats in för att se till att de får demonstrera ostört. När de första svartskjortorna dyker upp vid 13:30 går folkmassan till anfall och två fascister slås medvetslösa innan någon hinner ingripa. Poliser till häst och till fots slår tillbaks och tränger undan motdemonstranterna.

Nu anländer fler och fler fascister på lastbilsflak. 500 poliser skyddar dem från folkmassan. 3 000 svartskjortor ställer upp sig i militär formation. ”Vi vill ha Mosley!” skanderar de. ”Det vill vi med – död eller levande!” svarar antifascisterna. Fyra spårvagnsförare har stoppat sina spårvagnar för att blockera gatorna.

Antifascisterna har informatörer bland polisen och får nu veta att de planerade att röja väg för marschen längst med Cable Street, rakt genom de judiska kvarteren! Snabbt börjar man resa  barrikader längst med hela gatan. Vagnar välts över ända, möbler och madrasser släpas ut ur husen. Gatsten bryts upp för att användas som projektiler.

14:30 försöker polisen öppna Cable Street, men motståndet är välorganiserat. Kommunisterna och vänstersocialistena har cykel- och motorcykelburna spanare, egna sjukvårdare och sambandscentraler. Varje framryckning möts av gatstenar och fyrverkeripjäser som haglar över konstaplarna. Från husens övervåningar vräker hemmafruarna ner skräp. Småungar rullar ut stenkulor som får polishästarna att halka. Tillfångatagna antifascister fritas av sina kamrater och poliser blir själva ”arresterade” av folket. Bakom varje barrikad polisen lyckas forcera möter de en ny. De retirerar i väntan på förstärkning.

14:45 försöker polisen öppna en väg för fascisterna längst med Leman Street. Gatustrider pågår i en halvtimme innan polisen inser att även denna väg är spärrad.

15:40 anländer Mosley själv till uppsamlingsplatsen. Strax därefter meddelar polischefen att marschen inte kommer kunna genomföras. Klockan 16:00 förs BUF-anhängarna bort under beskydd av tusentals poliser. De försöker hålla ett möte på Trafalgar Square men polisen hindrar dem och de slinker iväg med svansen mellan benen.

I East End utbryter ett folkligt jubel när nyheten sprider sig. Antifascisterna organiserar en spontan demonstration nedför Cable Street. Längst med vägen sjunger man Internationalen, Warschawjanka, Bandiera Rossa, Rote Wedding och Solidarity Forever. I Victoria Park firas segern över fascisterna till långt in på natten.

BUF återhämtadet sig aldrig från det pinsamma nederlaget i East End och förlorade därefter all betydelse inom brittisk politik. Stora delar av överklassen drog tillbas sitt stöd till svartskjortorna, de var helt enkelt inte ett tillräckligt effektivt verktyg för att splittra arbetarklassen. Tvärt om! Denna dag hade upp emot en halv miljon brittiska arbetare enats över politiska, religiösa och etniska gränser för att ge ett tydligt budskap: Fascisterna ska inte få passera!

Vad kan vi lära av slaget om Cable Street? Detta historiska exempel borde studeras av alla de som envist hävdar att militanta gatuaktioner inte har någon plats i den antifascistiska kampen, eller att fascister helt enkelt kan tigas ihjäl. Fascismen är en terroristisk kraft som lever på rädsla. När fascisterna fysiskt konfronteras och besegras skingras den air av skräck som omger dem.

Principfast och högstämd pacifism är en precis lika verkningslös antifascistisk strategi som oorganiserade våldsamheter mot enskilda meningsmotståndare. Lärdomen från London 1936 borde vara att hitta en kombination av folklig massmobilisering och korrekt militansnivå. Som Attila the Stockbroker sjunger: ”If it takes a voice, then shout the truth. If it takes a hand, then hold them back. If it takes a fist, then smash them down.”