English Defence League har under sin tvååriga existens kommit att spela en framträdande roll i grundandet av en våldsam nyfascistisk rörelse i Europa. Organisationen har fått avknoppningar i andra länder och beundrades av Anders Behring Breivik, samtidigt som han ansåg sig vara en av dess ideologiska inspiratörer. För att förstå den nyfascistiska rörelsens möjliga framtid måste vi studera EDL.

EDL bildades i mars 2009 som en reaktion på att islamistiska grupper planerade en demonstration mot hemvändande brittiska Afghanistanveteraner. Gruppen växte fram ur Bedfordshire-avdelningen av det brittiska nazistpartiet BNP men har ända sedan starten försökt distansera sig från moderpartiet, framför allt på inrådan av rörelsens finansiär, IT-miljonären Alan Lake.

BNP har precis som Sverigedemokraterna vuxit fram ur den nazistiska vit makt-miljön, men har även de under de senaste åren kommit att fokusera allt mer på islam. 2006 skrev partiet på sin hemsida:

The BNP has moved on in recent years, casting off the leg-irons of conspiracy theories and the thinly veiled anti-Semitism which has held this party back for two decades. The real enemies of the British people are home grown Anglo-Saxon Celtic liberal-leftists who seek to destroy the family as the building blocks of society and impose multiculturalism on a reluctant indigenous population and the Crescent Horde – the endless wave of Islamics who are flocking to our shores to bring our island nations into the embrace of their barbaric desert religion.¹

EDL var från första början en rörelse som riktade sitt hat mot Storbritanniens muslimer. De har med varierande framgång försökt rekrytera judar, sikher, hinduer och homosexuella. Man har offentligt tagit avstånd från nazismen, bränt hakkorsfanan och använt israeliska flaggor och banderoller med antirasistiska budskap. De har också försökt organisera en gay pride-manifestation i London.

Rörelsens modus operandi är att genom sociala medier mobilisera till våldsamma och provokativa gatuprotester. Bilder och filmer från demonstrationerna laddas upp på internet och sprids i sociala medier. Medlemsomfattningen och organisationsstrukturen är något oklar men man har vid flera tillfällen lyckats samla tusentals demonstranter.

EDL:s främsta rekryteringsmiljö har varit den engelska fotbollshuligankulturen. Huligansammanslutningen Casuals United är i princip identisk med EDL. På grund av Storbritanniens koloniala historia så finns det inom brittisk arbetarklass en tendens till anti-katolsk anti-irländsk chauvinism som manifesterats inom huliganmiljön. EDL har också uppenbara kopplingar till den brittiska lojalismen. ”No surrender to the IRA”, vilket varit en vanlig ramsa bland engelska fotbollssupportrar har återkommit som slagord i EDL:s demonstrationer, men med Irländska Republikanska Armén utbytt mot talibanerna. Den brittiska polisen har haft vissa framgångar i att stävja våldsamheter i samband med fotbollsmatcher och flera utav dessa huliganer har med glädje tagit chansen att ägna sig åt gatuvåld i ett nytt sammanhang. ²

Fotbollshuliganerna utgör rörelsens hårda kärna av stridsberedda gatutrupper, men EDL har ett bredare stöd i det engelska samhället. Kriminologerna Jon Garland och James Treadwell skriver:

In particular, the organisation has been clever in the way that it has tapped  into the frustrations of a disenfranchised section of the white working class  whose grievances arise from a dense tapestry of social, economic and cultural conditions. (…) This is a strong sense of injustice amongst some white communities, who feel that their own needs had been unfairly overlooked in favour of  ‘undeserving’ minority ethnic, and especially Muslim, populations; and in such a climate the EDL’s vocal opposition to ‘extreme Islam’ has been fused together with a determination to stand up for ‘English culture’.³

EDL arbetar hårt med att bygga upp ett politiskt nätverk. De har ett klart intresse av att infiltrera det EU-skeptiska högerpartiet UKIP och få sina egna kandidater på valbar plats. De täta kontakterna mellan EDL och den amerikanska Tea Party-rörelsen måste sägas utgöra den nyfascistiska rörelsens främsta transatlantiska länk. Man bygger också upp ett europeiskt kontaktnät, bland annat med Geert Wilders parti i Nederländerna och Stop Islamisation of Europe.

Rörelsen knoppas av genom att nya ”Defence Leagues” organiseras i andra europeiska länder, som Tyskland och Danmark. Anders Behring Breivik ska ha varit medlem av Norwegian Defence League och antingen uteslutits eller på eget initiativ lämnat gruppen.

I Sverige har en grupp Sverigedemokrater och nazister försökt organisera en Swedish Defence League. Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth har visat ett starkt intresse för EDL. Han har en användare på ett av rörelsens internetforum och bjöd 2009 in en av rörelsens främsta ideologer, Alan Lake, för att hålla ett antal seminarium i Sverige.

Initiativen att starta avknoppningar av EDL utanför England har hittills inte haft några särskilt lysande resultat. Inte ens den skotska organisationen lyckades överleva efter att den blivit hårt ansatt av lokala antifascister. En anledning till detta är antagligen avsaknaden av en lojalistisk chauvinistisk huliganmiljö att rekrytera stormtrupper ur utanför England. Det är ändå inte omöjligt att EDL, tillsammans med Tea Party-rörelsen, kommer att utgöra en bas för utvecklandet av en nyfascistisk international.

EDL började som en starkt fokuserat islamofob rörelse men har under det senaste året utvecklats mot en mer klassisk fascistisk paramilitär grupp. Detta i takt med klasskampen i Storbritannien hårdnat. Personer med kopplingar till EDL har attackerat antirasistiska och socialistiska möten, på sin hemsida har de publicerat texter som i hotfulla ordalag fördömmer fackföreningsrörelsen, bland annat de strejkande arbetarna vid British Airways,  de har försökt störa en facklig första maj-demonstration i Swansea och angripit en arbetarrörelsebokhandel i Liverpool. När studenternas kamp stod som hårdast gick EDL:s ledare ut och hotade studentrörelsen.

Även om EDL:s våld ännu inte kan mäta sig med Anders Behring Breiviks i omfattning så bevisar det att den islamofoba nyfascismen inte längre kan ses som någon icke-våldsam rörelse. Huruvida nyfascismen utvecklas mot paramilitära gaturörelser eller Lone wolf-terrorister kommer bero på lokala omständigheter. När klasskampen skärps i krisens spår finns det dock stor risk att det fascistiska våldet ökar, inte bara mot muslimer utan också mot socialistiska organisationer och fackföreningar.