Vi går framåt i en sammansluten skara på en brant och mödosam väg stadigt hållande varandra i händerna. Vi är omgivna av fiender på alla håll, och vi är nästan alltid utsatta för deras eld. Vi har slutit oss samman enligt ett fritt fattat beslut just för att bekämpa fienderna och inte hamna i det närliggande träsket, vars invånare från första stund har klandrat oss för att vi avskilt oss i en särskild grupp och valt kampens väg i stället för försoningens. Och nu börjar några av oss ropa: Låt oss gå till detta träsk! Och när man tillrättavisar dem, svarar de: Vad ni är efterblivna! Skäms ni inte att neka oss friheten att mana er in på en bättre väg! — Jodå, mina herrar, ni har frihet inte bara att mana oss utan också att gå vart ni har lust, till och med ut i träsket. Vi tycker rent av att er rätta plats är just i träsket, och vi är redo att efter förmåga hjälpa er att flytta över dit. Men släpp då våra händer, klamra er inte fast vid oss och smutsa inte det stora ordet frihet, ty vi är ju också ”fria” att gå vart vi vill, vi har frihet att kämpa inte bara mot träsket utan också mot dem som viker av till träsket!

– V.I. Lenin, ”Vad bör göras”

 

N****s talk about change and working within the system to achieve that. The problem with always being a conformist is that when you try to change the system from within, it’s not you who changes the system; it’s the system that will eventually change you. There is usually nothing wrong with compromise in a situation, but compromising yourself in a situation is another story completely, and I have seen this happen long enough in the few years that I’ve been alive to know that it’s a serious problem.

– Immortal Technique 

Idag lämnade jag partiet som jag fått min politiska uppfostran i. Även om det tillslut var sättet som min kamrat Markus Allard behandlades på, Henning Süssner Rubin har sammanfattat det bra här, så är det resultatet av en lång politisk process både hos mig själv och inom Vänsterpartiet.

Det finns en klyscha om att människor går åt höger ju äldre de blir. Min utveckling har varit mer ojämn. Från att ha varit ung, arg och radikal blev jag under mitten av 2000-talet en ganska genomsnittlig vänsterpartist. De senaste två åren har jag dock genomgått en radikaliseringsprocess värdigt ett forskningsprojekt finansierat av Birgitta Ohlsson.

Jag har mer och mer insett den materiella omöjligheten i projektet att återupprätta 1900-talets välfärdsprojekt. Den ekonomiska och ekologiska krisens apokalyptiska proportioner har fått mig att inse behovet av att på allvar ta itu med frågan om vad det innebär att på 2000-talet bygga ett revolutionärt projekt i Sverige. Jag har själv gjort upp med en tendens att se revolutionen som något som händer i Latinamerika eller om 100 år.

Samtidigt har Vänsterpartiet utvecklats i en helt annan riktning. Det har varit många småsaker som byggt upp insikten om att jag inte längre kan vara kvar inom Vänsterpartiet. Sen några år har min partiförening gömt undan den vackra partifanan som inte får användas på första maj. Hammaren och skäran och Lenincitatet ”Kämpa – Lär” anses som för farligt och partiets historia stuvas undan i ett källarförråd.

Jag har förstått att mitt namn diskuterats vid styrelsemöten eftersom andra medlemmar ”oroat” sig för åsikter jag gett uttryck för i sociala medier. Ingen av dessa oroliga kamrater har vågat konfrontera mig direkt.

För något år sedan blev jag kontaktad av en partikamrat med förtroendeuppdrag som fått i uppdrag att diskutera mina åsikter och huruvida jag borde förbli medlem i ett parti som i praktiken, om än inte enligt kongressbeslut, är reformistiskt. Under de senaste året har jag upprepade gånger fått upplysa partikamrater om möjligheten att väcka ett uteslutningsärende mot mig.

Samtidigt har jag betraktat hur ledande partiföreträdare tävlat i grenarna ”fördömande” och ”avståndstagande”.

Tidigare har jag betraktat Vänsterpartiet som ett i huvudsak reformistiskt parti med utrymme för revolutionärer att agera inom. Nu är det tydligt att partiets ledning hittat ett politiskt projekt, ett socialdemokratiskt välfärdsprojekt vars krönande triumf kommer vara statsrådsposter i en rödgrön regering. Då finns det ingen plats för jobbiga revolutionärer som riskerar att twittra något som ens marginellt påverkar röstantalet eller skadar relationerna till SAP.

Jag är inte arg på mina partikamrater för detta. De har valt ett visst politiskt projekt. De har markerat att jag och de mina inte har någon plats inom det. Jag tycker fortfarande att Vänsterpartiet är det mest progressiva alternativet som har en chans på riksdagsplatser. Att jag inte väljer att hålla mig kvar till den oundvikliga striden om min uteslutning beror också på att jag vill göra sorti utan att skada partiet.

Det kommer inte bli någon omvälvande förändring för mig. I flera år har min roll inom partiet varit väldigt perifer, eftersom jag haft behov av att själv granska mina politiska ställningstaganden.

Flera kamrater har frågat vad jag kommer göra nu. Det jag tror skulle behövas är ett icke-sekteristiskt forum av något slag där människor från hela den radikala vänstern kan mötas, oavsett partier och organisationer, och diskutera frågan om vad det innebär att vara revolutionär idag.

Jag tror vi behöver befria oss från politisk dogmatism och redan från början göra upp med de historiska problem den svenska vänstern dragits med, inte minst dess patriarkala strukturer och vita dominans.

Etiketter och organisationer kommer i framtiden bli mindre betydelsefulla än en ödmjuk inställning och modet att pröva alla invanda idéer och ”korsa floden genom att känna efter stenarna”.

Till alla ärliga kämpande kamrater som blir kvar i Vänsterpartiet vill jag säga detta: Jag vill förbli er vän. Räkna med mig. Look to my coming, at first light, on the fifth day. At dawn, look to the East.