Nya vapen

Publicerat av
Svara

Stryk grubblet från din panna 
och gå i striden ut, 
att våldet övermanna, 
din tankes strid är slut. 
I andens vapenlekar 
ej någon seger vinns 
mot dem som blint förnekar 
att någon ande finns. 

Barbaren väljer vapen, 
du välja må som han. 
När vilddjur öppnar gapen 
ej tanken tala kan. 
Res mäktigt andens fäste 
i denna värld av hot 
och krossa ormars näste 
med mänskodjurets fot. 

Blott dåren tror det goda 
ej fötts att resa svärd, 
om ondskan än må bloda 
och söla ner en värld. 
Var viss! Om du ej värna 
nu vill din tro i strid 
skall ingen morgonstjärna 
inviga en ny tid. 

– Pär Lagerkvist, krigsåret 1940

Uppgifter för antifascister

Publicerat av
Svara

Lägesbeskrivning

De senaste månaderna har vi haft anledning att tala om fascismen. Kärrtorpsattacken, mordförsöket i Malmö, polisens och åklagarämbetets oförmåga att lagföra nazister i Uppsala och Dalarna, vandalisering av skolor och moskéer, nazistdemonstrationen på Novemberpogromens minnesdag och flera andra händelser har alla bidragit till att aktualisera debatten om antifascistiska strategier.

Dessutom går vi in i den första valrörelsen med ett fascistiskt parti bland riksdagspartierna. När vi blickar ut i världen ser vi den första europeiska regeringen med nazistiska ministrar sedan andra världskriget. I södra och östra Europa urholkas demonstrations- och yttrandefriheten och folkvalda regeringar ersätts av EU-IMF-tillsatta teknokrater.

Glädjande nog har den fascistiska offensiven i Sverige mötts av hårt motstånd. I demonstrationerna efter Kärrtorp och Malmö har människor engagerat sig som aldrig tidigare varit politiskt aktiva. Redan i valrörelsens begynnelse har det blivit något av en folksport för elever, läkare och brandmän att konfrontera Sverigedemokrater. Men motståndet mot fascisterna har inte fått odelat stöd.

Förbundet Allt åt allas Stockholmsavdelning har publicerat en viktig text om de fem frontlinjerna i den antifascistiska kampen:

  1. Gatufascismen
  2. Nätmobben
  3. Gudfadern i riksdagen (SD)
  4. Kålsuparliberalerna
  5. Avståndstagarvänstern

De tre första fronterna utgör arbetsdelningen inom den svenska fasciströrelsen.

Gatufascisterna bidrar med våldskapital genom att kunna fysiskt attackera meningsmotståndare.

Nätmobben hänger ut meningsmotståndare, organiserar drev och försöker vederlägga antifascisters version av nazistattacker.

SD står för det politiska kapitalet. Deras riksdagsinträde innebär att politikens gränser förflyttats och att antifascism och antirasism inte längre ses som vanlig mänsklig hygglighet utan en subjektiv politisk position bland andra.

De sista två fronterna angriper genom att splittra antifascister i onda och goda, våldsbejakande och fredliga, extrema och icke-extrema. I slutändan misstänkliggör de all antifascistisk verksamhet eftersom alla potentiellt kan ha beröring med utdefinierade extremister.

Utifrån denna beskrivning av slagfältet skulle jag vilja skissera några taktiska uppgifter för antifascister.

beat-the-whites-with-the-red-wedge

Bryt isoleringen

Nästan alla människor hatar fascismen. Din busschaufför, din förskollärare, ditt sossekommunalråd, din Hemköpskassör och din morsa. De är alla potentiella allierade.

Eftersom fascisternas motståndare är den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning är deras enda alternativ att försöka isolera oss från varandra. Jag citerar Allt åt alla Stockholm:

Det kräver inte mycket resurser för att terrorisera stadsdelar eller utsätta lokaler för påfrestning. En liten dedikerad grupp slagskämpar kan lätt få även en massdemonstration att skingras genom att angripa med brutalitet, sammanhållning och överraskning. Sådana attacker har varit fascismens kännetecken ända sedan 1920-talet och de syftar till att slå sönder strukturer och sammanhang där vänstern (i dess breda bemärkelse, som emancipativa rörelser och sociala kamper) blir kollektiv. Terrorns syfte är att atomisera och splittra, göra oss isolerade och utelämnade. I brist på mötesplatser, torg, kvarter, strukturer och lokaler kan vi inte vara en rörelse, eller ens en klass, utan blir till ensamma individer.

Samtidigt försöker kålsuparfronten bestående av poliser, borgerliga tidningskluddare, sverigedemokrater och avståndstagarvänstern splittra oss genom att spalta upp antifascister i goda och onda. I media och den offentliga debatten skildras fascistiska attacker slentrianmässigt som ”bunkaslagsmål” mellan extremistgrupper.

För antifascister idag måste en huvuduppgift vara att bygga en front som både är bred och principfast. Vi bör förkasta samarbeten vars villkor dikteras av nervösa politiker och liberala tyckare som aldrig kommer lyfta ett finger mot fascisterna. Istället behöver vi insistera på att kampen rymmer många olika arbetsmetoder samtidigt. Linje 17 lyckade bra med detta när de arrangerade en oerhört stor manifestation med hela det politiska etablissemanget samlat samtidigt som de vägrade släppa fram politiker till mikrofonen utan istället spred ett radikalt budskap.

Ett av den svenska 70-talsmaoismens sämsta arv är idén om att vi inom den radikala vänstern alltid måste ge avkall på våra principer och metoder för att kunna bilda en så bred folkfront som möjligt. Vårat mål borde vara att bilda en så effektiv front som möjligt. Då kan vi inte ge avkall på metoder som är fungerande eller livsnödvändiga i kampen bara för att få med demokratiska borgare som inte bidrar särskilt mycket.

Det är ett vanligt tankefel att anta att en front automatiskt blir folklig och bred om den innefattar företrädare från högern. De borgerliga partierna är dock idag i regel inga folkrörelser och har en svag förankring. Lokalt kan det naturligtvis se annorlunda ut och en populär och humanistisk folkpartistpolitiker eller en centerpartist med kontakter i ortens föreningsliv kan vara en nyckelperson att inkludera i frontarbetet.

För all antifascism börjar i lokalsamhället. Det är där vi måste bryta isoleringen mellan de grupper som utsätts för fascisternas attacker och det omgivande samhället som ännu står vid sidan av. Det är här vi måste möta varandra, se varandra, backa upp varandra och skapa en kultur av att i vår kommun, vår stadsdel, vårt kvarter, på vår skola och vår arbetsplats accepterar vi inte fascism.

20140126_grannsamverkan

Gör kaoz med Sverigedemokraternas valrörelse

Sverigedemokraternas största behov just nu är att framstå som ett normalt parti för normala hederliga människor. De få i valmanskåren som röstar i enlighet med en rasideologisk övertygelse röstar redan på dem så i den gruppen kan de inte växa mer. Istället måste de få ännu fler i grunden hyggliga människor att se dem som ett alternativ. Därför är det så viktigt för dem att få ta plats i olika sammanhang i egenskap av ett riksdagsparti bland åtta andra

Vår uppgift som antifascister är att visa att SD inte är ett normalt parti. Det är inte ett normalt parti som får skolelever att gråta av rädsla, det är inte ett normalt parti vars svans av näthatare hotar protesterande läkare till livet, det är inte ett normalt parti vars högsta politiker springer runt med tillhyggen på stan och skriker rasistiska och sexistiska tillmälen.

SD kommer under valrörelsen försöka tränga sig in på alla arenor de kan. Rörelsen av skolelever och offentliganställda som protesterar mot SD kommer bara växa. I Trelleborg har Jimmie Åkessons skolbesök stoppats bara av hotet om en demonstration. På skolor i Stockholm och Västerås har SDU drivits ut. På sjukhusen i Malmö och Umeå protesterar personalen. Sveriges brandmän börjar organisera sig för SD-fria arbetsplatser.

Det är tydligt att den antinazistiska mobiliseringen efter Kärrtorp och Malmö gett energi åt SD-motståndet. Protesterna har skapat nya metoder som spritt sig mellan skolor och arbetsplatser. Brandmän mot rasism har skapat ett enkelt sätt för många att ta ställning mot SD genom att lägga upp foton på deras Facebooksida. En sådan symbolhandling ska inte underskattas när det kommer till att bryta människors isolering och befästa bilden av hur många som faktiskt är mot SD.

Det vi kan göra som antifascister är naturligtvis att organisera oss tillsammans med våra arbetskamrater och skolkamrater. Vi kan också hjälpa till genom att försöka kartlägga SD:s besöksturnéer och förvarna de som riskerar att utsättas.

Slutligen kan vi ta kampen om hur protesterna ska skildras. SD har själva svårt att hantera konfrontationer med människor de inte enkelt kan avfärda som PK-elit eller vänsterextremister, däremot kommer troligen kålsuparliberalerna fortsätta försöka göra detta till en principiell diskussion om folkvaldas rättigheter.

För oss gäller det att fastslå att detta inte är en abstrakt demokratifråga utan en högst konkret fråga om vår rätt att skydda våra skolor och arbetsplatser mot ett aggressivt fascistiskt parti som utgör ett reellt hot mot rasifierade, HBTQ-personer, socialister, papperslösa osv och som mordhotar de som vågar protestera.

Bygg en internationell antifascistisk rörelse

Kapitalismens kris är global, likaså kapitalets svar – fascismen. Därför måste vår antifascistiska solidaritet vara internationell. Den svenska fascismen är ännu förhållandevis svag och isolerad. I Ukraina sitter den i regeringsställning. I Ungern växer fascismen medan den officiella högern monterar ner demokratin. I Grekland, Italien och Spanien slås folkets protester mot högerpolitiken ner och kriminaliseras med permanentade tvångslagar.

Att stå upp för våra kamrater som drabbas hårdare av fascismens offensiv är inte bara en moralisk skyldighet utan också en politisk nödvändighet. Förr eller senare hårdnar klimatet i Sverige, när krisen slår till mot de som trodde sig vara säkra i sina bostadsrätter. Då behöver vi våra kamraters erfarenheter men framförallt behöver vi den styrka vi enbart kan uppnå genom att stå upp tillsammans.

Nyligen bildades ett nätverk för solidaritet med Grekland. Det är ypperligt. Antagligen borde vi skapa fler mer eller mindre lösliga solidaritetsgrupper som kan samarbeta sinsemellan och som kan bygga upp ett kontaktnät för antifascistiska och demokratiska krafter på Europanivå.

Slutord

Det är många saker som bör göras. Den antifascistiska rörelsen har plats för många människor som arbetar med en mångfald av verktyg. Från lokalvårdare mot rasism som tar ställning på Facebook via ungdomar som med sina kroppar blockerar SDU:s tillgång till lokaler till intellektuella och kulturpersonligheter som formulerar upprop mot kålsuparteorier.

Vi behövs alla nu. Vi måste inte alltid hålla med varandra men vi måste alltid hålla ihop med varandra.

Lars T. Lih: ”Lenin”

Publicerat av
Svara
Det finns många biografier över Lenin, av varierande omfattning. De tenderar att antingen vara hagiografier över marxismens store utvecklare eller anklagelseakter mot en psykiskt störd tyrann, allt efter författarens inställning till Lenin och ställning i klasskampen. Lars T. Lihs lilla bok om Lenin är ingen hyllningsskrift, men tillhör ändå de som har en positiv grundinställning till sitt ämne.Lih tar i boken på sig uppgiften att motbevisa en vanlig uppfattning om Lenin, att han var en person som i grunden misstrodde arbetarklassen och i dess ställe såg ett parti av intellektuella yrkesrevolutionärer som det revolutionära subjektet. Lih försöker istället visa hur hela Lenins politiska gärning kretsade kring ett ”heroiskt scenario” vilket kan sammanfattas sålunda:

The Russian proletariat carries out its world historical mission by becoming the vozhd of the narod, leading a revolution that overthrows the tsar and institutes political freedom, thus preparing the ground for an eventual proletarian vlast that will bring about socialism. What propels this drama forward is inspired and inspiring class leadership. The party activists inspire the proletariat who inspire the Russian narod who inspire the whole world with their revolutionary feats.

I Lihs text förekommer ofta ryska termer, här vozhd som betyder ledare, narod som betyder folk och vlast som betyder makt. Lihs tes är emellertid att dessa översättningar inte fångar alla de kulturella och intellektuella konnotationer som de ryska termerna har. Och det är just Lihs genuina filologiska kunskaper som är bokens styrka. Stycket om varför Lenins term revoliutsioner po professii inte ska översättas som yrkessrevolutionär utan som ”professionell revolutionär” i betydelsen skicklig fann jag mycket givande. Detta ger mersmak och jag ser fram mot att läsa Lenin Rediscovered: What Is to Be Done? In Context, hans nyöversättning och närläsning av Vad bör göras.

Det enda jag saknar, vilket kan förlåtas en så kort skrift om ett så stort ämne, är en verklig diskussion om Lenins partiuppfattning. Det förblir för mig något oklart hur det kommunistiska partiet egentligen passar in i Lenins ”heroiska scenario” och varför arbetarklassen överhuvudtaget behöver revolutionärer att inspireras av. Kring detta ämne har dock skrivits otaliga tjocka volymer.

John Newsinger: ”Imperiets skugga”

Publicerat av
Svara

Sedan Howard Zinns magnum opus om det amerikanska folkets historia kom ut 1980 har det varit populärt att marknadsföra radikal historieskrivning som People’s History. Vi har allt ifrån Vijay Prashads A People’s History of the Third World till Michael Parentis A People’s History of Ancient Rome och Chris Harmans tegelsten A People’s History of the World.

Så har även den marxistiske historikern John Newsingers bok om det brittiska imperiet på originalspråk fått titeln The Blood Never Dried: A People’s History of the British Empire.

Vilka krav vi egentligen kan ställa på en People’s History må diskuteras. Få lyckas nå opp till Howard Zinns mångbottnade och mångröstade historieskrivning. Men även om Newsinger inte är någon Zinn har han ändå skrivit en mycket värdefull bok om 300 år av brittisk imperialism.

Huvudfokus ligger på folkens motstånd mot kolonialismen, från slavupproren i Karibien på 1700-talet till Mau Mau i Kenya och den kommunistiska gerillan i Malaya på 1950-talet. Genomgående är de grundliga skildringarna av det oerhörda övervåld som släpptes lös mot de upproriska.

Tortyren, skövlingen, våldtäkterna, massavrättningarna och förnedringen är den samma under 300 år. Det är tung läsning. Newsinger blottlägger kolonisatörernas psykologi. Ständigt omringade av fientliga folkmassor måste de möta alla tendenser till motstånd med massivt våld och nedbrytande sadism.

Detta hade naturligtvis aldrig varit möjligt utan en massiv rasistisk ideologi som tar ifrån de koloniserade folken deras status som människor. Newsinger visar att krigen, straffexpeditionerna och tortyren har haft ett brett stöd i det brittiska samhället, bland konservativa, bland liberaler och senare till och med bland människor som kallat sig socialister.

När den kenyanska fackföreningsrörelsen skulle krossas i början av 50-talet var Storbritanniens kolonialminister gruvarbetaren och fackföreningsledaren Jim Griffith i Clement Attlees socialdemokratiska regering. Tony Blairs krigsförbrytelser under Irakkriget är inget tendensbrott i Labours historia. Även om det funnits enskilda politiker som kämpat emot har alla Labourregeringar under 1900-talet varit goda imperialister.

Att den rasistiska ideologin och de materiella fördelar de dragit av den ekonomiska världsordningen förvridit klassmedvetenheten hos arbetarklassen i centrum och lagt grunden för socialdemokrati och socialchauvinsim är ingen ny upptäckt för revolutionära marxister.

Men Newsinger lyfter också fram det motstånd som funnits i Storbritannien mot imperialismen. Från den breda kampanjen mot Irakkriget och Vietnam Solidarity Campaign går en linje till abolitionisterna som under 1830-talet, ofta på kristen grund, organiserade en verklig massrörelse bland arbetare och hantverkare mot slaveriet.

1865, 31 år efter slaveriets avskaffande på Jamaica, protesterade den svarta befolkningen i Morant Bay mot de vitas fortsatta överordning. Protesterna slogs ner med en oerhörd grymhet av guvernör Edward Eyre. 1000 hus brändes ner, 500 till 1500 svarta dödades av militären.

Våldet skapade stor förskräckelse i Storbritannien. Guvernör Eyre tvingades avgå. När han återvände hem till Southampton ordnade borgmästaren en bankett till hans ära som angreps av arbetarmassor vilka försökte få fatt på Eyre för att lyncha honom. Det största arbetarmöte som ditintills hållits i staden fördömde Eyre som en skam.

I nästan vartenda kolonialkrig finns exempel på brittiska soldater som deserterat för att strida mot imperiet. Samtidigt har de traditionella eliterna hos de koloniserade folken oftast valt att försöka samarbeta med britterna för att behålla sin position.

En historik över imperialismens grymhet hade lätt kunnat bli en idealistisk moralskrift, en lista av åtalspunkter mot ett på förhand dömt system. Med Newsingers marxism och fokus på motståndet blir boken mer komplex, visar på orsaker bortom någon idealistisk ondska och visar att det är klassbaserad solidaritet som är botemedlet.

Svenskens kärlek till naturen

Publicerat av
4

Jimmie Åkesson dök upp i tv-soffan hos Karin Hübinette och försökte definiera den svenska identiteten och kulturen. Det gick inte helt bra. En svensk står i kö, har trasmattor och tänker på björkar. Hånet i mitt vänsterdominerade twitter- och facebookflöde var, med rätta, massivt. Men ett återkommande budskap tycktes vara att någon svensk etnicitet eller svensk kultur inte går att tala om.

Det är inte första gången jag hör detta. Varje diskussion om svenskhet verkar med nödvändighet följas av påpekanden om att den naturligtvis egentligen inte finns, att den är socialt konstruerad under nationalromantiken, att nationen bara är en ”föreställd gemenskap”. Som J Sakai sa:

There’s a certain trend of fashionable white thought that claims that race (or nation) is nothing more than a trick, an imaginary construct that folks are fooled into believing in. So we even find some middle-class white men claiming that they’ve “given up being white” (i can hear my grandmother saying, “More white foolishness!” with a dismissing headshake). Needless to say, they haven’t given up anything. Race as a form of class is very tangible, solid, material, as real as a tank division running over you … tank divisions, after all, are also socially constructed! About another form of this same white racist game—white New Age women deciding to play at “becoming Indian”—Women of All Red Nations activist Andy Smith used to wearily suggest that if they really really wanted to “become Indian” they should live on the rez–the u.s. colony– without running water or jobs, without heat in the winter or education for their children, with real poverty, alcoholism, and violent oppression.

Sociala konstruktioner, som klass och nation, slutar inte existera för att vi tänker bort dem. Och den som envisas med att ignorera trafikregler, vilka i högsta grad är socialt konstruerade, kommer förr eller senare att kollidera med verklighetens tunga långtradare.

Jimmie Åkesson är fascist. Det är orsaken till hans problem med att definiera svenskhet. Fascister föreställer sig nationen som en ahistorisk organisk enhet som individer antingen helt är en del av eller helt står utanför. Gränsen mellan biologisk rasism och Sverigedemokraternas kulturnationalism är hårfin, nationalitet och kultur blir här något i princip genetiskt.

Egentligen är det inte mer mystiskt att tillhöra en nation än att tala ett språk. Språk, uttryckssätt, symboler, historia, myter, religioner, traditioner, vanor osv bildar den nationella kulturens grammatik och vokabulär. Precis som varje individ kan lära sig att tala nya språk under livet, eller växa upp flerspråkiga, kan vi bli del av olika kulturer. Men precis som vi inte kan tänka utan ett språk kan vi aldrig heller helt frigöra oss från kulturen.

Den som vill manifestera sin onationella hållning genom att klottra kuken på svenska flaggan vet att göra det på den blågula korsfanan och inte på vilken trasa som helst. Även den som vill ta avstånd från den nationella kulturen måste känna till den. Vi är bundna av kulturen och samtidigt delaktiga i att omvandla den.

Nationer är historiska konstruktioner. Förvisso formas den nationella kulturen också av mer stabila faktorer som ”den omgivande naturens geologiska, oro-hydrografiska, klimatiska och andra egenskaper” men i huvudsak skapas den genom människors kamp och arbete.

Jan Myrdal nämner några av de historiska faktorer som format svenskheten: Kognatiskt och agnatiskt släktskap, avsaknaden av klansystem och mödomsideologi, nattfriande och egalitära bondesamhällen.

Ett annat särdrag som ofta framställs som ”typiskt svensk” är kärleken till naturen. Det är naturligtvis inte heller det någon genetisk egenskap. Om vi nu kan tala om en speciell svensk naturuppfattning så har den skapats genom historiska processer.

I Sverige har vi, jämte Norge, Island och Finland, en stark allemansrätt. En förutsättning för att älska naturen är att vi fritt kan röra oss i den. Vissa vill spåra allemansrättens rötter till de nordiska böndernas fria ställning. Så hade också Danmark en starkare feodal ordning och har idag en svagare allemansrätt.

Andra menar att allemansrättens medeltida rötter är ett modernt falsarium. Allemansrätten i dess moderna form tillkom som en följd av 1937 års fritidsutredning. Den svenska arbetarklassen hade tillkämpat sig rätten till två semesterveckor. Nu gällde det att arbetarna skulle kunna fylla denna ledighet med ett sunt innehåll. Oavsett allemansrättens historiska rötter så innebär den i sin nutida form att arbetarnas behov av rekreationsmöjligheter segrade över markägarnas rätt till jordränta.

I Sverige har också många arbetare haft tillgång till fritidshus, idag är det enligt SCB mer än hälften av Sveriges befolkning som har det. Den goda tillgången på sommarstugor beror delvis på den ganska sena urbaniseringen. Många av stugorna är släktgårdar och torp som funnits i släkten och tjänat som bostad kanske ända in på 1940-talet.

Möjligheten att komma ut på landet och rätten att utnyttja markerna har haft en ekonomisk-kulinarisk betydelse där svamp, bär, fisk och vilt blivit viktiga inslag i svensk husmanskost. Även om jakten blivit en dyr hobby har det knappast varit omöjligt för svenska arbetare att jaga, och värdet de genomsnittliga 54 kilo viltkött som en jägare får hem måste dras från kostnaderna, som regionalt kan vara rätt så låga.

Den svenska möjligheten att röra sig i skog och mark beror bland annat på geografiska förhållanden, de vidsträckta obrukade skogarna och öppna vattendrag. Men det beror också på klasskampen, kampen för en värdig fritid, kampen mot inhägnande av allmänningar.

Rasismen och den nationella chauvinismen försvinner inte för att radikaler försöker problematisera bort svenskhetens existens. Den svenska kulturen blir inte öppnare eller lättare att erövra för att vi inte låtsas om den. Nationer har uppkommit vid givna tidpunkter och kommer säkert någon gång sluta existera. Men just nu finns de, helt oaktat om julgranen är en tysk import och kåldolmarna turkiska.