SS Strathlevens resa
Den andra februari 1880 anlände ångfartyget SS Strathleven till London efter 58 dagar till havs. I lasten fanns fyrtio ton australiensiskt biff- och lammkött. Varorna höll god kvalitet och såldes för fem pence pundet, knappt under marknadspriset för färskt kött.
Strathlevens resa var det första lyckade försöket att skeppa kött från Australien till Storbritannien. Nyckeln var den nyligen öppnade Suezkanalen som förkortade resan och den experimentella kylutrustning som uppfunnits av den skotska kemisten Joseph James Coleman.
Många mathistoriker har kopplat framväxten av en global matmarknad till teknologiska framsteg inom sjöfart, kylteknik, kanalbyggande och järnvägens genomslag. Bolaget bakom SS Strathleven ville å andra sidan tona ner betydelsen av Colemans uppfinning. I en magsur artikel påpekar de att de kunnat använda sig av något av flera konkurrerande kylsystem som utvecklats ungefär samtidigt. Teknologin skapades som ett svar på ett behov.
Sir Peel och potatispesten
Kanske bör vi sätta det verkliga startdatumet för den globala matproduktionen till den femtonde maj 1846 när det brittiska parlamentet upphävde spannmålstullarna. Vid denna tid var den helt dominerande ekonomiska teorin att varje stat behövde skydda sitt eget jordbruk genom tullar och importförbud. De brittiska tullarna gynnade den jordägande klassen men var avskydda av både industrikapitalister och arbetare. The Anti-Corn Law League blev från 1830-talet en av landets starkaste folkrörelser. Men godsägarna dominerade parlamentet.
Det är något av ett historiens mysterium varför den konservativa premiärministern Sir Robert Peel gick emot sitt eget parti och offrade sin politiska karriär för att upphäva spannmålstullarna. Den utlösande faktorn var massvälten på Irland.
Sedan 1700-talet hade Irlands utvecklats till det brittiska imperiets kornbod. Nästan all jord ägdes av den protestantiska minoriteten. Stora delar av den katolska majoritetsbefolkningen hade inte tillgång till mer odlingsmark än sina köksträdgårdar.
Potatis kan ge stor avkastning på liten odlingsyta och introduktionen av potatis hade låtit den irländska befolkningen fördubblas på bara femtio år. Drygt en tredjedel av irländarna åt nästan uteslutande potatis. När Irland 1845 drabbades av potatisbladmögel blev följderna katastrofala. Sir Peel försökte initialt mildra konsekvenserna, bland annat genom att avskaffa spannmålstullarna.
När den konservativa regeringen föll på grund av tullfrågan tillträdde istället Lord John Russels laissez-faire-liberala regering. Drivna av lika delar marknadsfundamentalism och rasistiska attityder till irländska katoliker avslutade den alla statliga program för att mildra svälten och vägrade stoppa matexporten från Irland. Medan en fjärdedel av Irlands befolkning dog i svält eller tvingades emigrera fortsatte ön hela tiden exportera mat.
Peels svängning i tullfrågan har ansetts bero på att han såg det som nödvändigt för att förhindra större sociala oroligheter. För att bevara jordägarnas och aristokraternas politiska makt fick de offra en del av sin ekonomiska makt. Med billiga matvaror från kolonierna skulle arbetarklassen hindras från att revoltera och deras lönekrav hållas nere.
När Storbritannien övergav försöken att skydda sin inhemska produktion innebar det inte bara en kvantitativ ökning av matimporten utan en kvalitativ förändring där matproduktionen för första gången i världshistorien blev verkligt globalt sammanlänkad.
Den första matregimen
I slutet av 1980-talet lanserade de marxistisk influerade matforskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva de komplexa system av globaliserad produktion och konsumtion av mat som växte fram från 1870-talet.
Den första matregimen baserades på en global arbetsdelning där de bosättarkoloniala samhällena i Nordamerika, Australien och Nya Zeeland specialiserade sig på att exportera spannmål och kött, först till Storbritannien och senare till hela Västeuropa, i utbyte mot industriprodukter. Även Sibirien, Punjab och de tysktalande bosättningarna i Donaubäckenet kom att spela en liknande roll.
Importen tillsammans med ökad produktivitet i den egna jordbrukssektorn gjorde en allt större del av landsbygdsbefolkningen i Västeuropa överflödig. En stor del absorberades av städernas arbetarklass medan miljoner utvandrade och blev själva bosättare.
Till skillnad från de europeiska kolonialmakterna försökte de bosättarkoloniala staterna inte exploatera ursprungsbefolkningens arbetskraft utan fortsatte en fördrivnings- och folkmordspolitik. De var därför beroende av att importera arbetskraft till jordbrukssektorn. Genom utbyggnad av järnvägsnätet, tillhandahållande av jordbrukskrediter och fördelaktig lagstiftning lockades europeiska nybyggare.
Basen i bosättarkoloniernas produktion var familjejordbruk. Genom att använda hela familjens arbetskraft hölls kostnaderna låga. Samtidigt var dessa gårdar redan från början integrerade i marknadsekonomin. De producerade för försäljning och köpte utsäde, jordbruksmaskiner och taggtråd. Den senare började masstillverkas från 1870-talet och var helt nödvändig för att hägna in de vidsträckta betesmarkerna i den amerikanska Västern och Australiens Outback.
Den första matregimen innebar att inslagen av kött och vitt mjöl ökade kraftigt i den europeiska arbetarklassens diet, tillsammans med kolonialvaror som socker, te, kaffe och kakao.
I slutet av 1920-talet hamnar systemet i kris. Det började med börskraschen 1929. På fyra år minskade världshandeln med sextio procent. Matpriserna kollapsade. I Oregon lämnades slaktade får att ruttna eftersom köttpriset var lägre än transportkostnaderna. I Brasilien försökte förtvivlade kaffeodlare hålla uppe priserna genom att elda ångloken med kaffebönor istället för kol.
Till skillnad från traditionellt kapitalistiskt organiserade företag reagerade familjejordbruken på prissänkningarna genom att öka produktionen, vilket ytterligare sänkte priserna. Under press från arbetare och bönder införde stater tullar och importbegränsningar. 1931 övergav till och med Storbritannien frihandelsprincipen som varit rådande sedan Peels dagar.
På den ekonomiska krisen följde ekologisk katastrof. Två generationer av bönder hade plöjt upp Förenta staternas och Kanadas slättlandskap och ersatt buffelgräset med monokulturella veteodlingar. Det höga världsmarknadspriset på vete till följd av första världskriget och det ryska inbördeskriget och införandet av bensindrivna traktorer och skördetröskor hade påskyndat processen.
Under hela 1930-talet rådde ovanligt torra och varma väderförhållanden i Nordamerika. Utan präriegräsets djupa rötter som kunde hålla kvar fukt i marken och förhindra jorderosion torkade matjorden ut och förvandlades till damm. De starka prärievindarna drog upp enorma moln av damm och svepte dem med sig ända till östkustens storstäder. Perioden, känd som the Dust Bowl, innebar enorma mänskliga, ekonomiska och ekologiska kostnader. Vissa områden förlorade 75 procent av sin matjord.
En grundpelare i 30-talets New Deal-politik blev att rädda det amerikanska jordbruket genom omfattande statliga ingrepp såsom stödköp, ersättning för mark i träda och åtgärder för att minska jorderosionen. Bland annat planterades över 220 miljoner träd i ett bälte från kanadensiska gränsen till Texas för att motverka vinderosion och torka. När Förenta staterna gick in i andra världskriget fortsatte stödet till jordbruket som en form av krigskeynesianism.
Den andra matregimen
Den nya globala matregim som tog form efter andra världskriget präglades av tre huvudsakliga faktorer: erfarenheterna från New Deal-eran, avkoloniseringen och det kalla kriget. I 1947 års GATT-avtal, som reglerade den internationella handeln undantogs jordbruksprodukter från begränsningarna i exportsubventioner och importtullar.
Förenta staterna subventionerade sina jordbrukare genom omfattande stödköp. Maten användes som livsmedelsbistånd, först till Europa som en del av Marshallplanen och senare i allt större utsträckning i tredje världen. När programmet var som mest omfattande bestod fyrtio procent av all internationell handel med vete av amerikanskt livsmedelsbistånd. Japan, Storbritannien och EU:s föregångare EEC följde Förenta staternas exempel under 1960-talet.
Matexporten blev ett vapen i det kalla kriget. Billiga livsmedel skulle förhindra tillväxten av kommunistiska och socialistiska rörelser och knyta de nyligen avkoloniserade länderna till västblocket. 1966 använde exempelvis Johnsonregeringen matexporten som påtryckningsmedel för att få Indien att tona ner sin kritik av Vietnamkriget.
1950 importerade tredje världen runt fem miljoner ton spannmål årligen, trettio år senare hade den siffran ökat till över hundra miljoner ton. Det billiga spannmålet underminerade ofta det lokala jordbruket. I Västafrika slogs exempelvis odling av jams, hirs och durra ut av importerat ris. Att det småskaliga självförsörjningsjordbruket slogs ut sågs ofta som ett steg mot modernisering och industrialisering av ekonomin.
I väst kom dieten att präglas av komplexa produktionskedjor. En allt större del av råvaror köptes upp av företag som förädlade dem till hel- eller halvfabrikat. Produktionen av majs och soja för industriell köttuppfödning ökade kraftigt.
1973 hade kalla kriget mattats av något. Förenta staterna var inte längre lika intresserade av att subventionera tredje världen med billig mat. Istället beslöt man att tillåta veteexport till Sovjetunionen. Omvärlden hade underskattat hur hårt det sovjetiska jordbruket drabbats av torkan sommaren 1972. Sovjetunionen gjorde stora inköp från Förenta staterna, Kanada, Frankrike och Australien. Matpriserna över hela världen rusade med mellan trettio och femtio procent på tio månader. Världens vetelager tömdes
Den andra matregimen hamnade i kris. Australien, Kanada, Argentina och Brasilien, stora matproducenter som inte hade råd att subventionera sina jordbruk på samma nivå som Förenta staterna och EU, kom att leda kampen mot exportsubventioner. Omförhandlingen av GATT-avtalet och skapandet av WTO 1995 innebar i viss mån frihandelns återkomst som princip för den globala matmarknaden.
En tredje matregim?
Under de senaste trettio åren har konturerna av en ny matregim kunnat anas, dominerad av globala agrobusinessföretag. Förenta staterna och EU har bevarat sitt jordbruksstöd samtidigt som tredje världen påtvingats nyliberala handelsavtal.. Denna företagsdrivna matregim försöker också integrera konsumenters krav på hållbar, hälsosam och organisk mat genom att skapa nischade produkter.
1996 formulerade bonderörelsen Via Campesina matsuveränitet som ett alternativt ramverk för den globala matproduktionen. Matsuveränitet definieras av Food First Information & Action Network som “alla människors rätt till hälsosam och kulturellt lämplig mat producerad med ekologiskt hållbara metoder och deras rätt att definiera sina egna livsmedels- och jordbrukssystem.”
Verklig matsuveränitet skulle innebära ett radikalt brott , inte bara med det agrobusinessdominerade systemet, utan med 150 år av kapitalistisk matproduktion.