I en marknadsekonomi ökar priserna när efterfrågan ökar snabbare än utbudet. Efterfrågan på mat ökar kontinuerligt på grund av befolkningstillväxten, men också när en växande medelklass i länder som Kina och Indien börjar efterfråga mer animaliska livsmedel. Under efterkrigstiden kunde den växande efterfrågan på mat mötas genom en snabbt stigande avkastning i jordbruket.
Det finns emellertid en gräns för hur mycket avkastningen kan stiga. Mellan 1970 och 1990 ökade avkastningen med två procent per år i genomsnitt men under de senaste tjugo åren har tillväxten halverats. I Västeuropa har tillväxten i veteodlingen redan planat ut. Samma sak håller på att hända med risodlingen i Japan och Kina.
Samtidigt som planetens befolkning nått sjumiljarderstrecket har allt större grupper i tredje världen, särskilt Kina och Indien, i allt högre utsträckning börjat efterfråga animaliska livsmedel, vilka kräver mer energi, land och vatten för att framställa. I Kina har köttkonsumtionen fyrdubblats på tjugo år.
Det kan tyckas som att svälten och de rekordhöga matpriserna förklaras genom ett enkelt malthusianskt schema där populationens tillväxt är snabbare än matproduktionens.
Men en enkel modell av utbud och efterfrågan är dålig på att förklara det exceptionella världsläget. För även om uppgiften att mätta en växande befolkning är en av planetens ödesfrågor så råder det faktiskt inte idag något absolut matunderskott.
Stigande vetepriser sammanfaller med god vetetillgång. Prischocken 2008 sammanföll med ett år av rekordstora skördar. En studie från 2000 visar att planeten varje dag producerar nog för att varje människa ska kunna äta 1,2 kilo spannmål, bönor och nötter, ett halvt kilo frukt och grönt och ett halvt kilo animaliska produkter.
Inte heller Indiens och Kinas ökade konsumtion eller efterfrågan på kött duger särskilt bra som förklaring. Indiens och Kinas importbehov har sjunkit kraftigt sedan 1980-talet. Kina är idag nettoexportör av spannmål och även om man ökat importen av soja så är detta en långsiktig utveckling som inte kan förklara de senaste årens skenande priser.
Enligt en FOA-rapport bidrar inte köttindustrin till stigande matpriser, det spannmål som används som djurfoder hade inte producerats om det inte efterfrågats i djurhållningen. Istället kan köttproduktionen fungera som en buffert för spannmålspriset eftersom stigande priser innebär att köttproducenterna går över till annat foder.
De nymalthusianska profetiorna verkar mest härstamma ur en rädsla för den utveckling som inom en snar framtid kommer göra Europas och Förenta staternas befolkning till en liten minoritet på planeten.
Befolkningstillväxten har sedan länge planat ut. De bästa metoderna för att påskynda den utplaningen är sådana som bekämpar fattigdomen och ger kvinnor mer kontroll över sina liv. En politik som leder till global rikedomsutjämning och att tredje världens kvinnor får mer makt är knappast något dagens malthusianer kommer kämpa för.