På den egyptiska dialekten av arabiska betyder aish både ”bröd” och ”liv”. Egyptierna äter mer bröd per person än något annat folk och för de mer än 40 procent av befolkningen som lever under fattigdomsgränsens är det egyptiska flatbrödet bokstavligt talat livsviktigt. Brödet har de kunnat köpa mycket billigt i över 20 000 statligt subventionerade bagerier. Även mjöl, ris, matolja, socker och te subventioneras.

Egypten har en av världens lägsta andelar odlingsmark per person, endast 400 kvadratmeter. Jordbruket är starkt beroende av bevattning och konstgödning. Under 90-talet genomförde Mubarakregimen en liberalisering av ekonomin vilket innebar att mycket av den dyrbara jordbruksmarken började användas för att framställa exportprodukter som frukt, snittblommor och ekologiska kryddor eller såldes till byggnadsprojekt. Idag är Egypten världens största importör av vete. Hälften av de kalorier som egyptierna konsumerar kommer utifrån landet.

Situationen med eftersatt jordbruk och stort importberoende har gjort Egypten känsligt för fluktuationer i världsmarknadspriserna på baslivsmedel. Även om statssubventionerna har skyddat egyptierna mot matkrisens värsta effekter har de ändå varit kännbara. Med stigande arbetslöshet och matpriser som ökade med 18,9 procent blev allt fler egyptier beroende av subventionerna, samtidigt som staten inte ökade ransonerna. Bröd och mjöl försnillades också för att säljas på svarta marknaden. Medan en ransonerad 100-kilossäck  mjöl kostade 22 kronor kunde samma säck säljas på svarta marknaden för 2 671 kronor! Subventionssystemet kunde inte bära folkets behov.

Matsubventionerna kan ses som ett sätt för diktaturen att köpa folkets lojalitet, eller åtminstone passivitet. När systemet slutade fungera förlorade regimen det sista av sin legitimitet. För den som blir fråntagen livets bröd återstår inget annat än upproret.