Vita kränkta män – reaktionens massbas

Partisympatiundersökningen november 2015 visade en tydlig tendens. I denna undersökning är alla partier större bland kvinnor än män förutom SD som har betydligt högre stöd bland män än bland kvinnor.

psu november 2015

Det är ingen nyhet egentligen, SD har alltid varit ett utpräglat mansparti. Magasinet Fokus politikreporter twittrade från SD:s landsdagar i Lund.

Ändå saknar jag ofta könsaspekten när vi diskuterar SD som politiskt fenomen. Ett undantag är Lovisa Broströms artikel om högerextremismens ekonomi i Brand.

Vita Kränkta Män har blivit en mem, något att skratta åt på internet. Färre har frågat sig varför de egentligen är så kränkta.

SD är bara ett av många uttryck för de vita männens kränkthet. Jag menar att de nyfascistiska partierna kan förstås som en fasett av ett prisma som inkluderar mansrättsaktivister, pick up artists, Gamergaters, neoreaktionärer, incels och hela den kulturella undervegetationen av kvinnohat och rasism vars uttryck täcker hela spektrumet från näthat till masskjutningar.

Vita kränkta massmördare

Det kan verka orättvist att jämföra SD-röstande med massmord men eftersom vi, med de tyska förintelseöverlevandes ord, kan konstatera att fascismen är en förbrytelse kanske läsaren ursäktar mig om jag försöker använda kriminologisk forskning för att förstå båda.

Kriminologen Eric Madfis har studerat varför heterosexuella vita män från medelklassen (Madfis term) är överrepresenterade bland amerikanska massmördare. Låt mig i korthet sammanfatta hans slutsats: Vita män i Förenta staterna fostras till en ”känsla av berättigande” (sense of entitlement) där de kommer att förvänta sig viss status, vissa framgångar och att kunna ta del av den amerikanska drömmen, dvs att kunna göra en klassresa uppåt. På grund av ekonomiska förändringar sedan 70-talet har dock färre vita män den möjligheten.

Up until the 1970s, middle-class anticipatory socialization and high expectations of upward mobility were fairly functional thought processes for white working-class Americans who desired to live a middle-class life according to middle-class values. However, the decline of well paying manufacturing jobs has left millions of individuals with declining job prospects .1

När förväntade framgångar uteblir skapar det en stress som kan bli så stark att den hotar personens hela identitet, framförallt identiteten som en vuxen maskulin heterosexuell person. Konstruerandet av en heteromaskulin identitet är nära förbundet med våldsutövande och våldet kan därför bli en källa till upprättelse.

Though many mass killers experienced gender challenges as a result of downward mobility, subordinated masculinity, and/or other personal life failures such as divorce, this shame and humiliation may be replaced with a gender performance, and as violence is synonymous with masculinity in American culture, the mass killer perceives that the more violent his actions, the more manly and respected he will be.2

En studie publicerad i tidskriften Injury Prevention visar att män som upplever masculine discrepancy stress, dvs stress som uppstår när de upplever att de inte kan uppfylla sin traditionella könsroll, i högre grad rapporterar att de utfört våldshandlingar.

Jag tror att det finns en kärna i Madfis resultat som kan generaliseras för att förstå mindre extrema beteenden än masskjutningar.

Intersektionen av rasismen/imperialismen och patriarkatet har historiskt sett gett vita män en privilegierad position som inte enbart inneburit materiella fördelar, som högre lön än andra grupper, utan även det W.E.B. Du Bois kallade en ”psykologisk lön”, ett berättigande till viss status. Det jag saknar i Madfis analys är framförallt hur detta berättigande inte enbart omfattar ekonomiska framgångar utan också romantisk och sexuell tillgång till kvinnor. Mer om detta senare.

När dessa privilegier av olika skäl hotas sker en reaktion, i begreppets verkliga politiska mening. Reaktionen kan bestå i individuella våldsdåd som hos Madfis massmördare eller den lågintensiva terror som kallas näthat eller reaktionär politisk mobilisering.

Sverigedemokratins sexuella ekonomi

Rasisten som gnäller om att invandrarna kommer hit och tar ”våra” tjejer är sedan länge en populär karikatyr. Populär eftersom den ofta återspeglar verkligheten. ”När en man inte får en kvinna, då anser han sig ha rätt att bli arg” skriver Kajsa Ekis Ekman.

Den 27 mars 2015 meddelade SCB att det för första gången sedan statistik började föras år 1749 bor fler män än kvinnor i Sverige. 190 av Sveriges 290 kommuner har ett överskott av män. Kvinnor flyttar oftare än män från hemorten och idag har storstadsregionerna ett överskott på kvinnor.

Det finns alltså rent demografiska anledningar till att konkurrensen om kvinnorna blir hårdare för de heterosexuella männen. En kanske ännu viktigare anledning är de framsteg feminismen haft under 1900-talet. När kvinnor inte längre är ekonomiskt eller politiskt beroende av män kan de i högre utsträckning välja att leva utan män. Sålunda lever också hela 37,8 procent av befolkningen idag i singelhushåll.

Svenska män riskerar att inte få tillgång till kvinnor. Jag tror vi måste se djupare på detta än några kåta förlorare som inte får ligga. I patriarkatet parasiterar män inte enbart på kvinnors konkreta reproduktiva arbete i form av hushållssysslor utan även på kvinnors relationella och känslomässiga arbete. Emotionellt stympade män förväntas kunna använda en kvinnlig partner som själslig utombordsmotor.

Den heteromaskulina identiteten konstrueras inte bara genom våldsutövning utan också genom sexuella och romantiska erövringar. Den man som inte får tillgång till kvinnor riskerar att reduceras till en ”beta-hane”. Frustrationen skapar paranoida fantasier om kvinnors sexuella makt. De som enligt den misogyna internetslangens Matrixinspirerade retorik ”tagit det röda pillret” har genomskådat illusionerna och insett att det egentligen är männen som är strukturellt missgynnade.

Hatet riktas ibland, som hos karikatyrernas SD-ägg, mot invandrarna men lika ofta mot feminister eller kvinnor i allmänhet. Ibland har frustrationen tagit sig uttryck i masskjutningar, oftare i ett allmänt gnällande på internet och fantasier om att återupprätta en förfluten tid då kvinnor hade färre möjligheter att välja bort män.

De röstar på rasister också. 24 procent av de ogifta männen sympatiserar med SD men bara 14 procent av de gifta. Det är den mest dramatiska skillnaden för något parti och det kan inte förklaras med att SD-sympatisörernas ålder.

Kajsa Ekis Ekman igen:

Dessa män ristar in hela sitt känsloregister på nätet, talar med andra män om hur de känner – denna skatt är det knappast någon som använder för att förstå vad som sker. Istället ägnar sig progressiva åt att rita karikatyrer där de är tjocka och fula. Lyssna istället på vad det är de säger! Kön och etnicitet går inte att separera i deras huvuden – hur de känner för etnicitet är helt och hållet beroende av kön. De är arga på att det kommer för många män. De talar om våldtäkt, hela tiden är de fixerade vid att män kommer hit och våldtar kvinnor, samtidigt hoppas de att det ska hända.

En feminiserad arbetsmarknad

Under den ekonomiska krisen 2008 lanserades i Förenta staterna och Storbritannien termen ”mancession” för att beskriva hur krisen ansågs slå extra hårt mot män. En stor andel av arbetstillfällena som försvann fanns inom mansdominerade branscher som tillverknings- och byggindustrin medan kvinnodominerade tjänstebranscher klarade sig bättre.

Begreppet har blivit starkt ifrågasatt och även om krisen slog först mot mansdominerade sektorer av ekonomin verkar den i längden ha drabbat kvinnor och minoriteter hårdare än vita män. Flera feminister har kallat mancession för en myt som har mer att göra med en kulturell oro kring strukturförändringar på arbetsmarknaden. Det handlar inte så mycket om att kvinnor fått en starkare position än män som att arbetet feminiserats.

”Arbetets feminisering” beskriver enligt Nina Power två fenomen: att fler kvinnor lönearbetar och att lönearbetet i högre utsträckning underkastas sådana villkor som tidigare var typiska för kvinnodominerat arbete.3

Traditionellt manliga yrken inom produktionen har allt mer outsourcats till tredje världen medan traditionellt kvinnliga tjänsteyrken som premierar kommunikativa, omvårdande och relationella förmågor har blivit fler. Samtidigt har prekära arbetsförhållanden och krav på flexibilitet och social kompetens, vilket under kapitalismen innebär social disciplinering, blivit normen i allt fler sektorer av arbetsmarknaden. Cristina Morini skriver att: ”precariousness, mobility and fragmentation become constituent elements of the work of all persons irrespective of gender.”4

Även om arbetarklassmän alltid varit exploaterade under kapitalismen så har stora delar av det vita manliga proletariatet i västvärlden kunnat lita på att få en relativt privilegierad ställning på arbetsmarknaden. Genom rollen som familjeförsörjare har även arbetarklassmännen kunnat utöva ekonomisk makt, om så bara inom den egna familjeenheten.

Dessa privilegier har utgjort en viktig psykologisk lön och blivit en viktig byggsten i konstruerandet av en heteromaskulin identitet. Så visar det sig att de män som tjänar mindre än sina hustrur, även vid små löneskillnader, oftare drabbas av erektionsproblem.

När familjeförsörjarrollen urholkas och den insocialiserade manliga könsrollen allt oftare hamnar i direkt konflikt med arbetsmarknadens krav leder detta till masculine discrepancy stress. Lovisa Broström skriver:

Det behöver inte ens vara så att man själv drabbas ekonomiskt, men att den grupp som man identifierar sig med påverkas. Gruppens position verkar hotad och det utvecklas en rädsla för att förlora status och makt, vad som ibland kallas ”a fear of falling”, en rädsla för att falla.

En rationell reaktion

Från vänster finns ofta en tendens att se tillväxt av reaktionära eller fascistiska rörelser inom arbetarklassen som en irrationell tendens där arbetare förleds att engagera sig mot sina objektiva intressen. Antifascistisk kamp blir därmed en sorts ideologisk dragkamp där det gäller för vänstern att förklara arbetarklassens intressen och samtidigt hindra fascister från att sprida propaganda.

En mer marginaliserad teoretisk position har istället försökt spåra reaktionära tendenser till den vita västerländska arbetarklassens materiella villkor. Den typen av analys tar vanligtvis sin utgångspunkt i hur den imperialistiska världsordningen skapat det ekonomiska utrymmet för framväxten av en arbetararistokrati, dvs en starkt gynnad del av arbetarklassen, i de imperialistiska länderna och hur denna arbetararistokrati, bland annat genom välfärdsstaternas omfördelningspolitik, växt till att omfatta nästan hela den västerländska arbetande befolkningen.

Enligt denna analys finns det alltså fullt rationella skäl för stora delar av arbetarklassen att vilja bevara ett imperialistiskt och rasistiskt system. Socialdemokratin utgör arbetararistokratins normala politiska uttryck men fascismen är dess krisreaktion. Zak Cope skriver:

In fact, it is a mistake to postulate any rigid dichotomy between the racist authoritarian nationalism of the metropolitan labour and its socioeconomic position. The degree of core-nation workers’ exposure to labour market risks and their possession of socioeconomic resources is directly related to their location, not at the bottom of the occupational hierarchy but, at the level of the global economy, right at its top. As such, the political intent to oppress, disenfranchise and exclude ”non-white”. non-Christian people from the state boundaries is not simply based on actual or potential competition over jobs. Rather, it is an expression of ”working-class” support for an imperialist system that more and more openly subjects nations in order to monopolise their natural resources and capital.5

Jag tror att arbetararistokratin är en kategori som behöver könas. De imperialistiska superprofiterna omfördelas till arbetarklassen i väst men de omfördelas inte jämnt. Historiskt sett har de möjliggjort kärnfamiljen med en manlig familjeförsörjare.

Without the ongoing exploitation of external colonies – formerly as direct colonies, today within the new international division of labour- the establishment of the ‘internal colony’, that is, a nuclear family and a woman maintained by a male ‘breadwinner’, would not have been possible.

[…]

It was precisely through the existence of external and internal colonies (the housewife) that European capitalism was able to avoid the revolutionary disruption of the production relations, which Marx had expected to take place. 6

Manliga vita arbetare har utsatts för exploatering och underordning på grund av sin klassposition. Som familjefäder, patriarker, husägare, bilägare7 har de samtidigt integrerats i systemet, som vi med bell hooks term kan kalla imperialist white supremacist capitalist patriarchy. Den psykologiska lön de tilldelats har fungerat som en systembevarande kraft.

Ekonomiska strukturförändringar och feminismens politiska framsteg har, som jag försökt visa, i vissa avseenden devalverat denna psykologiska löns värde. Diskrepansen mellan verkligheten och de löften som den dominerande samhällsideologin och det i populärkulturen ständigt närvarande bakgrundsbruset av heteroromantisk propaganda skapar bitterhet.

Som Madfis forskning visat är gruppen vita män unikt dålig på att hantera personliga bakslag.

When entitled white males encounter this newfound indeterminate future where they are no longer assured status and success through privilege, some may blame everyone and everything but themselves. Their sense of white male privilege does not permit them to acknowledge their own role in any mistakes, let alone any personal limitations.8

Enligt en studie från Tyskland har de som identifierar sig med påståendet “Compared to other people, I have not achieved what I deserve” mer rasistiska attityder till invandrare. Ju bittrare person, ju starkare rasistiska åsikter. Eftersom den uppkommer ur en vilja att försvara hotade privilegier utgör bitterheten grogrund för reaktionär politisk mobilisering.

Varför är de vita männen så kränkta? Varför hotar de kvinnor på internet, varför begår de masskjutningar och varför röstar de på Jimmie Åkesson? TL;DR-versionen: De upplever att de riskerar att förlora något de blivit lovade.

Vad ska vi göra om min tes stämmer? Vad händer med vår antifascistiska strategi om fascismen och rasismen inte är en sorts mentalt virus som borgarklassen smittat ner arbetarklassen med, utan istället har en bred potentiell bas. Ska vi uppmana tjejer att sympatiligga med snubbar så att de inte röstar rasistiskt? Till och med Kajsa Ekis Ekman blir svar skyldig:

Arbetslöshet går att göra någonting åt, bostadssituationen går att lösa politiskt, utarmningen av landsbygden går att lösa om det fanns politisk vilja. Men vad som kan göras åt detta? Jag har inte en aning.

Jag har inte heller några enkla lösningar att servera. Det enda hopp jag har att dela med mig av är den dialektiska materialismen. Människors politiska agerande följer inte mekaniskt av deras materiella omständigheter.

I ett inledande självbiografiskt kapitel i The Wages of Whiteness: Race and the Making of the American Working Class beskriver David Roediger hur många av de mest uttalat rasistiska eleverna på hans high school några år senare var de starkast anhängarna av medborgarrättsrörelsen. Även bland oss vita män finns inre motsättningar som kan ge upphov till andra politiska formationer. ”Ett delar sig i två — detta är en universell företeelse, och detta är dialektik.”

  1. Madfis, Triple Entitlement and Homicidal Anger: An Exploration of the Intersectional Identities of American Mass Murderers
  2. Ibid.
  3. Nina Power, One Dimensional Woman
  4. Cristina Morini, the feminization of labour in cognitive capitalism
  5. Zak Cope, Divided World, Divided Class: Global Political Economy and the Stratification of Labour Under Capitalism
  6. Maria Mies, Patriarchy and Accumulation On A World Scale: Women in the International Division of Labour
  7. Och någon borde verkligen undersöka bilen som fetischobjekt i den patriarkala-reaktionära ideologi vars Führer heter Jeremy Clarkson.
  8. Madfis

35 reaktion på “Vita kränkta män – reaktionens massbas

  1. Kanonbra blogginlägg.
    Men suckar ändå över att detta är självklarheter.
    Har inte folk läst Susan Faludi med marxistiska glasögon? Boken Ställd sammanfattade just skillnaden mellan samhällets löften till den manliga arbetaren och hur brutalt verkligheten slog till, alltså blir det fotbollsklacken kvar som arena för ”manlighet”

    Man skulle också kunna fundera på hur reinfeldts arbetslinje har internaliserats så djupt i folksjälen så att alla till mans (!) har slutat se arbetslöshet som ett strukturellt problem och därmed skapas ännu mer utrymme för personlig bitterhet.

  2. Asbra text! Håller verkligen med och jag tycker att vänstern borde snacka mer om detta. Så viktigt att analysera fascismen på det här sättet.

    Jag undrar dock hur man kan applicera den här förklaringsmodellen på fascism utanför Europa. Fascismen växer inte bara i Europa, utan det är ett globalt fenomen som sker i alla världsdelar. I till exempel Indien vann hindunationalister valet och fler och fler militanta fascistiska grupper skapas. De ger sig på sydindier, muslimer och kvinnor. Vissa grejer kan absolut appliceras, så som att många kvinnor börjat arbeta, att stora kvinnorörelser breder ut sig i hela landet och att män inte har samma makt över kvinnor längre. Men när det gäller att arbete feminiseras så är det svårt att se samband, eftersom produktionen flyttas till Indien snarare än från. Också det med den imperialistiska världsordningen är inte helt lätt att applicera eftersom indiska arbetare inte är privilegierade ur ett globalt perspektiv, de är snarare på botten av arbetararistokratin.

    Så ah, jag undrar hur du skulle förklara fascism i de mest underprivilegierade länderna med en arbetarklass som blivit utsatt för imperialismen snarare än tjänat på den. Varför vill de bevara ett imperialistiskt system? Varför uppstår fascism även i dessa länder?

    • Det är en jättebra fråga! Det stämmer att fascism och reaktionära rörelser växer utanför västvärlden också, t ex BJP och RSS i Indien, ultranationalister i Japan och även rörelser som Daesh som helt klart kan analyseras som aspekter av samma fenomen.

      Eftersom jag tror på Maos paroll ”Ingen undersökning, ingen rätt att uttala sig” så kan jag faktiskt inte ge något bra svar på frågan. En misstanke är ju dock att det på olika sätt sammanhänger med senkapitalismens långa kris.

      • En kan här påminna sig om (ursäkta engelskan) principen om supervenience. Den går ut på att om vi observerar individer i två populationer och de har samma egenskaper, så vet vi också att makrofenomen i de båda populationerna kommer se likartade ut (eftersom de är aggregerade från individer). Det omvända gäller däremot inte, om vi enbart vet något om makrofenomen i två populationer, kan vi inte sluta oss till att individer (eller processer, vilket jag uppfattar som analysnivån här) i de båda populationerna ser lika ut.

        Kort uttryckt, fascism kan öka på flera platser i världen (makrofenmen) utan att vi för den sakens skull kan sluta oss till att det är ett utfall av samma processer, även om det givetvis inte går att utesluta heller.

      • Någon som har utforskat det lite är faktiskt J. Sakai, i den här texten från 2002 http://www.kersplebedeb.com/mystuff/books/fascism/shock.html, som bland annat tar upp ”pan-islamisk fascism”. En central poäng i texten är att vi socialister inte får göra det alltför lätt för oss genom att tolka fascism som ett redskap i borgarklassens händer, utan att vi måste se att ”fascismer” är organiska fenomen och verkliga massrörelser (av just kränkta män).

        Tack för en superbra text!

  3. Bra text. Det skulle kunna tilläggas att mekanismerna bakom seriemördare är extremt lika de som skapar terrorister, den enda skillnaden är att fascismen springer ur den grupp som rent faktiskt innehar majoritetsposition och terrorismen ur den grupp som är i minoritet. Bägge delar dock en känsla av förorättat berättigande, ”vi som egentligen borde vara överlägsna och få allt vi pekar på”.

  4. Jag funderar på de där 15,4% kvinnor som skulle röstat på SD enligt undersökningen ovan. Vad ser de hos SD?

    Om man tänker sig SD:s politik som könsneutral, då hade ungefär lika många män som kvinnor sagt att de skulle rösta på SD, men nu är det inte så och du gör ett försök att förklara skillnaden. Men visst är det rimligt att anta att många, kanske övervägande delen av av SD:s manliga sympatisörer inte passar in på beskrivningen ovan utan att just överrepresentationen manliga väljare beror på förklaringar som man möjligen kan hitta i din text. Då återstår frågan vad som lockat den övervägande delen av de manliga SD sympatisörerna?

    Min poäng är att din förklaring bara är en del, kanske inte ens den viktigaste, för att förstå varför en del väljer SD.

      • Jag slås av hur likartade motiv män och kvinnor har för sitt stöd till SD. Det mesta Mulinari skriver skulle lika gärna kunna handla om den vita kränkta mannen. Med den skillnaden att misslyckande när man är privilegierad är ett än större misslyckade. Men jag märker att Mulinari också kämpar med att få till ett svar där hon bibehåller SD kvinnornas värdighet. ”Jag tycker inte att deras politiska val ska infantiliseras eller paternalistiskt förklaras som en effekt av deras marginalitet”. Jag tror att mycket vore vunnet om vi gav de vita kränkta männen samma omsorg i det politiska debattklimatet.

  5. Strålande text! Framförallt ett västvärldsfenomen, men återfinns i hela världen eftersom kulturella värden i viss mån är globala.
    IS är t.ex. delvis en mansreaktion på att väst attackerat kulturellt och militärt, och de tidigare priviligerade måste slå tillbaks. Att flera av Saddams officerare hittade till IS är ett sånt tecken.

    I övrigt så är det viktigt att vi inte pratar om detta som ett nutidsfenomen. Det har pågått ända sen globalisering, digitalsiering, nyliberalism och feminism slog igenom på allvar på 70/80-tal.

    Den unga vita mannen är fortfarande priviligerad, men förlorar konstant för varje år lite av sin tidigare makt.

    —-

    ita Kränkta Män är inte bara något att skatta åt när det härjar som Internet-troll. Det är en stor sociologisk skillnad som pågått länge över hela västvärlden. Framförallt den traditionella arbetarklass-mannen har fått mindre pengar i 40 år nu, mindre inflytande gradvis. De får sämre resultat i skolan än tidigare. De har mindre chans på ett förhållande, de kritiseras i media ständigt. Hela deras mansroll är i gungning.

    Det är inte synd om dem. De är fortfarande priviligerade som grupp jämfört med andra samhällsgrupper. Men deras vanmakt över att de anser sig bli förlorare leder till farliga konsekvenser för hela samhället, för arga män är kulturellt betingade till att ta ut sina känslor via våld och grupphat (rasism).

    Löner: http://www.motherjones.com/…/blog_median_male_wages.jpg
    Trump: http://www.theguardian.com/…/angry-white-men-love…
    Rothstein: http://www.expressen.se/…/nobbade-man-ar-en-tickande-bomb/

  6. Blev fel i länkarna. Använd dessa:
    http://www.motherjones.com/files/images/blog_median_male_wages.jpg
    Trump: http://www.theguardian.com/…/angry-white-men-love…
    Rothstein: http://www.expressen.se/…/nobbade-man-ar-en-tickande-bomb/

    Diskuterar artikeln mer här:
    https://www.facebook.com/martin.jordo/posts/10153800305185056?pnref=story

    T.ex detta:

    Min tes är mer i stil med att den ekonomiska och samhällsmässiga verkligheten för män har förändrat sig relativt mycket de senaste 50 åren. Men att de kulturella föreställningarna om vad det innebär att vara män uppdateras inte lika snabbt.

    Ta till exempel tanken om att män skall vara ”försörjare” och mycket av deras värde som personer beror på deras inkomst. Rothstein gjorde kvantitativ forskning som visar på att i snitt är mannen 3 år äldre än kvinnan i svenska par. Det beror framförallt på att kvinnor efterfrågar stabila mogna män med högre social status, medan män konditioneras att selektera efter skönhet och ungdom. Antalet parförhållanden där kvinnan tjänar mer än mannen är fortfarande ovanliga (<10%), men stiger i takt med att mannens särställda ekonomiska roll plockas ned.

    Detta leder till en motreaktion. Eller om man vill säga det enkelt:

    "Män är vana vid att ha makten. När de upplever att de förlorar den så blir de arga."

    • Min tes är mer i stil med att den ekonomiska och samhällsmässiga verkligheten för män har förändrat sig relativt mycket de senaste 50 åren. Men att de kulturella föreställningarna om vad det innebär att vara män uppdateras inte lika snabbt.

      Detta tror jag är mycket viktigt och en ganska central del av det jag försöker säga men mer kärnfullt formulerat.

  7. Stackars barn, att leva i en sådan fantasivärld där intoleransen levererar en sådan retarderad analys, gentemot medmänniskor och miljö, där inaveln eller annat hindrat evolutionen och där det retarderade intellektet visat sitt sanna alternativa ansikte och där den vanartade generelliserade perception regerar. Hur kunde det bli så fel?

    • Du kanske skulle prova att redogöra för din egen syn på sakfrågan, istället för att försöka imponera med ett närmast histrioniskt språkbruk när du själv generaliserar mer friskt än någon annan som uttalat sig.
      Bara ett tips 😉

  8. Är lösningen att uppmuntra invandring av unga singelkvinnor från Mellanöstern? Pga allt krigande lär det finnas ett kvinnoöverskott, en kvinna utan man har låg status där medan det i vårt samhälle knappt ses som ett problem (av en del kanske..) så det bör vara attraktivt att flytta hit, och de bittra männen kanske blir mindre bittra om det finns fler tjejer tillgängliga för dem. Win-win-win, eller nåt. Helt plötsligt har jag blivit både för reglerad invandring och kvotering, två saker jag aldrig uppskattat innan….

    • Nej, däremot är ökade möjligheter till familjeåterförening antagligen en bra idé. Men i slutändan kan problemet inte lösas med att män ges tillgång till kvinnor inom ramarna för ett bevarat patriarkalt samhälle.

    • Jag tror inte det vore så attraktivt för unga singelkvinnor från Mellanöstern att komma till Sverige om de hörde att de i Sverige förväntades bota rasistiska män genom att ligga med dom.

  9. Väldigt intressant, men har det inte blivit ett litet fakta fel? Enligt SCB:s artikel om hushåll är 37,8 % av alla hushåll ensamhushåll, men att översätta det med att ”Sålunda lever också hela 37,8 procent av befolkningen idag i singelhushåll” stämmer inte riktigt. Det är enligt artikeln 16,6 % av befolkningen (antal personer) som lever i singelhushåll 🙂 Annars en väldigt intressant läsning!

  10. Att ta hit fler ensamstående kvinnor från mellanöstern istället för dagens övervägande invandring av främst unga män, skulle dels minska våldsproblematiken (unga ensamma män med dålig kvinnosyn som kommer hit), dels utjämna en snedvriden demografi. Mycket bra idé.

    • Hej Lars. Kom du själv till Sverige som ung ensam man? Dålig kvinnosyn verkar du i alla fall ha. Kvinnor existerar inte för att lösa mäns problem. Hejdå.

  11. Hade skrattet i halsgropen hela vägen genom texten. Du förstår väl att feministerna inte kommer hoppa på din kuk bara för att du gör narr av din egna folkgrupp? Du är inte något alls bättre än de du kritiserar när du skriver såndana vinklade blogg inlägg och kallar det fakta. Jag blir nästan mer skräckslagen av de personer som tyckte detta var en ”bra text”. Visar hur hjärndöda vänstern egentligen är. Visar hur ni verkligen måste greppa efter strån för att slippa möta verkligheten.

    Sverigedemokraterna kommer bara växa och 2018 ska du se att de vinner majoritet. Fortsätt bara som du gör för det är skitbra reklam för SD.

  12. Väldigt bra text! Blev helt intellektuellt glad av att läsa den! 🙂 Beskriver väl hur förhållandena för industriarbetarklassen påverkats av övergången ett globaliserat nyliberalt samhälle. Hoppas innerligt på att vänstern börjar ta denna inriktning på frågan, istället för att berättelsen ska vara ett frö som i olika form då och då hittas av diverse konservativa höns.

    Detta förklarar väl varför vita män på landsbygden är missnöjda. För mig saknas dock två saker här, som är tätt sammankopplade:
    (i) En förklaring för varför de väljer just högerextremism, när vänstern tidigare varit de naturliga representanterna för denna grupp. Ifall “every rise of Fascism bears witness to a failed revolution” – vari låg då vänsterns misslyckande att kanalisera denna revolution? (ii) Vad ska vi göra åt det? Vad är vägen framåt för vänstern?

    Jag tänkte här försöka ge ett möjligt svar på detta – under ödmjukt erkännande att författaren till texten och många av de som skrivit svar på den verkar vara klart mer bildade och belästa än jag själv. (Okej, har börjat komma in lite toppkommentatorer nu som är närmare min nivå. 😉

    Jag är själv svag för en förståelse som kommer naturligt ur regulationsskolan, och dess beskrivning av förändringen sedan 70-talet som övergången från fordism till post-fordism. Där ses den politiska övergången till nyliberalism som en nödvändig följd av globaliseringen som följde 70-talets kris: denna sparkade under fötterna på fackföreningar och tvingade fram en konkurrens mellan länder under vilken Reagans och Tatcher inte var mycket mer än inspirerade marionetter.

    Vänsterns reaktion blev – tvingat av nödvändigheten att spegla en samhällsförändring – att gå mot identitetspolitik, och representera de svaga minoriteter som kommit att bli allt mer centrala i samhället. Men detta skedde på bekostnad av det materiella, och på bekostnad av att ha en fungerande motberättelse mot globaliseringen. Det senare då kapitalet varit så effektivt att konceptuellt sammankoppla gränser som är öppna för pengarflöden med gränser som är öppna för människor, och de enda försöken att skapa transnationella motsvarigheter till nationalstaten – exv. EU – i sig är nyliberala projekt.

    I denna kontext blir de högerextrema de enda som försöker stoppa nyliberalismen, och det genom att säga nej till globaliseringen rakt av. Säga vad man vill om den intellektuella konsekvensen i detta, men berättelsen är utan tvivel med attraktiv för de arbetarklasskillarna som jag växte upp med, om inte annat för att den har klart färre universitetspoäng som förkunskapskrav än vänsterns konkurrerande konstruktioner (typ ”intersektionalitet”).

    SD och deras bruna motsvarigheter runtom i Europa kan alla ses som resultatet av ett missnöje mot nyliberal politik, en politik som är en strukturell följd av en globaliserad värld. Följden blir alltså att det är en i grunden positiv utveckling – skärpt klasskonflikt – som fått jäkligt tråkiga följder som en följd av vänsterns misslyckande då det gäller att kanalisera konflikten till något faktiskt positivt.

    Perspektivet blir alltså att vänstern behöver hitta en fungerande berättelse som förenar de vita manliga arbetarna på landet med nyinvandrade kvinnor på samma sida, och i samma kamp. En berättelse där vänstern faktiskt kan kämpa för vita män: ja, det är ett privilegie att vara man, och ja, det är ett privilegie att vara vit – och ja, intersektionalitetmässigt borde de ha det svinbra. Men att vi nöjt oss med denna berättelse är hela orsaken till SD: dessa dimensioner fångar inte den white-trash-grupp på landet som – trots sina skenbara privilegier – inte har det så jäkla kul efter att deras småbygdsfabriker flyttat till Bangladesh.

    Vi behöver söka nya berättelser och nya sätt att beskriva och förstå detta. Vill minnas att Lovisa Broström har försökt göra det genom att fånga gruppen genom Marx’s begrepp ”Reserve army of labour”. Jag blir lika varm i hjärtat av glömda gamla marxbegrepp som alla andra, men jag tror nog själv ändå att mer grundläggande ombyggnader av vänsterns teoribas – på materiell grund – behövs,
    Ifall vi återigen följer regulationsskolan så blir resultatet de teorier som Paul Mason (till slut) lyckats få lite spridning på (och som Johan Lönnroth argumenterat osexigt för sedan typ tidigt 90-tal).
    Fördelen med något sådant är att vi sluta försöka vinna på deras spel där de bestämmer reglerna, och istället skapar egna berättelser utifrån nya analyser. ”The secret of change is to focus all of your energy, not on fighting the old, but on building the new”, som nån gammal hippie sa. Och det finns faktiskt gott om intressanta idéer i omlopp att bygga nya berättelser på.

  13. Det kan inte va så enkelt att, flockens hanar på stäppen, är extra måna om att skydda sitt revir och sin chans till fortplantning? Typ genetiskt programmerad under tusentals år. NÄÄÄ.. vi gör nazi associationen. Den funkar typ jämt o på allt som inte är flower power. Du slipper förstå på riktigt och kan få korkade läsare att se hur barnpusslet läggs.

    Det är ju så att män i ansenligt mindre utsträckning får sällskap av andra könet och än mindre fortplanta sig – jämfört med med kvinnor. Du, artikelförfattare, hur skulle du göra om du insåg att du tillhörde den grupp män som anses va skadat gods? Utan jobb? Skulle du bara lägga dig ner o invänta döden? Eller skulle du göra allt i din makt för stävja en försämrad situation. Större konkurrens om jobb och kvinnor. Vad har svaga svenska män att tjäna på att det kommer hit långt mer män än kvinnor? Säg som du tycker. Du hatar dom. Kanske tom äcklas av dom. Du njuter av deras olycka och älskar att skriva artiklar som gör dom ännu mindre. O du kan springa runt o ojja dig bland människor o bygga dig själv o samtidigt gjort situationen än värre.

    En wannabeintellektuell tölp är vad du är – se’t som feedback.

  14. Pingback: När medelklassen röstar på Trump och SD har vi problem | Ny podd | Arena Idé

  15. Dom vita männen är på tok för många i dagens läge och samhället behöver inte så många män överhuvudtaget.. Det behövs konkreta lösningar för att få ned nativiteten och upp dödligheten för just denna specifika grupp. Jag talar alltså om gruppnivå nu, förespråkar inte folk- eller individuella mord men incitament. En abortbonus som betalas ut för pojkfoster och högre sjukvårdsavgifter för män kunde vara en början.

  16. En åtgärd man skulle kunna vidta för att fortsätta på inslagen väg att ta hit många fler män vore att vid inseminering se till att fler flickfoster skapas.

    Då skulle andelen vita män minska

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *