Negar Josephi skriver en sorts uppgörelse med sin (mycket korta) sejour på Bulletin i DN. Det är ganska ointressant, en journalist som insett att hon satsade på fel kort och nu hoppas på att få komma tillbaks in i de fina medierna. Men en uppgift fångar mitt öga.
Det skrivs en hel del om Bulletin våren 2021. Det märkliga är att så många kan producera så mycket text utan att ens beröra orsaken till att Bulletin existerar. Tur då att Henrik Brors förklarade saken i ett blogginlägg som skrevs redan 2018.
Faktum är att nästan allt som händer i svensk politik just nu kan förstås utifrån detta korta blogginägg – från Tino Sanandaji som skriker osammanhängande i ett mötesrum till Folkpartiets grävande av sin egen grav. Det handlar om vinsterna i välfärden.
Mäktiga kapitalintressen vill få till en högerregering stödd på SD. Inte för att de nödvändigtvis gillar sverigedemokraternas oborstade rasism utan för att de ser det som en garant för att fortsätta kunna ta ut vinster ur svensk välfärd på ett sätt som saknar motstycke i resten av världen.
Under en lång historisk period kretsade all svensk politik kring alliansen mellan en korporativistisk socialdemokrati och den svenska monopolkapitalismen som utöver finanssektorn haft sin bas i den exportberoende process- och verkstadsindustrin.
När Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014 utlovade han en nysatsning på industrialisering av Sverige som skulle ledas av en “Industrikansler”. Men näringslivet var inte intresserat av det, och de anser nu att Socialdemokraterna i själva verket är ett hot mot deras näringsintressen.
Den stora omsvängningen beror på att klanerna Wallenberg och Ax:son Johnson inte längre ser stål, bygg och verkstadsindustri som sin framtida stora vinstmotorer. De lockas i stället av säkrare inkomstkällor, som kan utvinnas från statens och kommunernas skattkistor avsedda för omhändertagande av det ökande antalet åldringar, sjukvård och till att driva skolor.
Wallenbergs är storägare i vårdjätten Aleris och familjen Ax:son Johnson har inriktningen att göra välfärdsföretag till ett av de “centrala benen” i investeringsbolaget Nordstjernan. Vårdbolaget Attendo är redan Nordstjernans femte största innehav, värderat till drygt 2 miljarder kronor och under sommaren har Ax:son Johnson gått in som ägare i fler företag inom välfärdssektorn.
Att investera i den exportberoende industrin ger inte längre samma stigande avkastning (exakt varför det är så och vad profitkvotens fallande tendens har med saken att göra kan vi diskutera fram tills nästa ABF-seminarium). Vissa skulle säga att den krisen började redan runt 1973. Nyliberalismen var ett försök att bryta den krisen. I Sverige administrerades den fortfarande genom alliansen mellan socialdemokratin och det allt mer finansialiserade monopolkapitalet.
Idag har vi en nyliberal kapitalism som eventuellt utvecklats till en kvalitativt ny form, en kleptokrati där kapitalackumulationen sker genom fråntagande. Monopolkapitalisterna tar helt enkelt våra gemensamma tillgångar. De behöver alltså en politisk apparat som kan säkra deras kleptokratiska agenda. Socialdemokraternas vacklande hållning till vinster i välfärden, beroende på det stora folkliga missnöjet och det politiska beroendet av Vänsterpartiet, har fått det svenska storkapitalet att satsa allt på en högerregering med SD som en del av regeringsunderlaget.
För att uppnå sin agenda behöver de knuffa över de mer liberala elementen i borgerligheten. En del av den kampanjen har inneburit skapandet av ett medialt utrymme i gränslandet mellan KD-M och SD genom att pumpa in hemliga miljoner i Kvartal och Bulletin (som alltså får betraktas som en sorts förlängning av Svenskt Näringslivs presstjänst).
När det kom till folkpartisterna, dessa vankelmodets banérförare, lyckades man helt enkelt köpa sig en partiledare. Exakt vilka som stod för pengarna bakom kampanjorganisationen ”Nyamko Sabunis vänner” lär vi aldrig få veta, men vi kan konstatera att sedan Sabuni valdes har det lilla partiet allt mer kommit att fungera som ett utskott på konsultbyrån Nordic Public Affairs, vars grundare Johan Jakobsson idag är kommunikationschef på Svenskt Näringsliv. Sedan Markus Uvell fixat Sverigedemokraternas skepsis mot välfärdsvinster för Kreabs räkning hamnade han förövrigt på Nordic Public Affairs.
”News and views” och journalistiska visioner hit och dit. I slutändan var det inte svårare än så. Kleptokraternas utsugning ska försvaras.