Uppgifter för antifascister

Lägesbeskrivning

De senaste månaderna har vi haft anledning att tala om fascismen. Kärrtorpsattacken, mordförsöket i Malmö, polisens och åklagarämbetets oförmåga att lagföra nazister i Uppsala och Dalarna, vandalisering av skolor och moskéer, nazistdemonstrationen på Novemberpogromens minnesdag och flera andra händelser har alla bidragit till att aktualisera debatten om antifascistiska strategier.

Dessutom går vi in i den första valrörelsen med ett fascistiskt parti bland riksdagspartierna. När vi blickar ut i världen ser vi den första europeiska regeringen med nazistiska ministrar sedan andra världskriget. I södra och östra Europa urholkas demonstrations- och yttrandefriheten och folkvalda regeringar ersätts av EU-IMF-tillsatta teknokrater.

Glädjande nog har den fascistiska offensiven i Sverige mötts av hårt motstånd. I demonstrationerna efter Kärrtorp och Malmö har människor engagerat sig som aldrig tidigare varit politiskt aktiva. Redan i valrörelsens begynnelse har det blivit något av en folksport för elever, läkare och brandmän att konfrontera Sverigedemokrater. Men motståndet mot fascisterna har inte fått odelat stöd.

Förbundet Allt åt allas Stockholmsavdelning har publicerat en viktig text om de fem frontlinjerna i den antifascistiska kampen:

  1. Gatufascismen
  2. Nätmobben
  3. Gudfadern i riksdagen (SD)
  4. Kålsuparliberalerna
  5. Avståndstagarvänstern

De tre första fronterna utgör arbetsdelningen inom den svenska fasciströrelsen.

Gatufascisterna bidrar med våldskapital genom att kunna fysiskt attackera meningsmotståndare.

Nätmobben hänger ut meningsmotståndare, organiserar drev och försöker vederlägga antifascisters version av nazistattacker.

SD står för det politiska kapitalet. Deras riksdagsinträde innebär att politikens gränser förflyttats och att antifascism och antirasism inte längre ses som vanlig mänsklig hygglighet utan en subjektiv politisk position bland andra.

De sista två fronterna angriper genom att splittra antifascister i onda och goda, våldsbejakande och fredliga, extrema och icke-extrema. I slutändan misstänkliggör de all antifascistisk verksamhet eftersom alla potentiellt kan ha beröring med utdefinierade extremister.

Utifrån denna beskrivning av slagfältet skulle jag vilja skissera några taktiska uppgifter för antifascister.

beat-the-whites-with-the-red-wedge

Bryt isoleringen

Nästan alla människor hatar fascismen. Din busschaufför, din förskollärare, ditt sossekommunalråd, din Hemköpskassör och din morsa. De är alla potentiella allierade.

Eftersom fascisternas motståndare är den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning är deras enda alternativ att försöka isolera oss från varandra. Jag citerar Allt åt alla Stockholm:

Det kräver inte mycket resurser för att terrorisera stadsdelar eller utsätta lokaler för påfrestning. En liten dedikerad grupp slagskämpar kan lätt få även en massdemonstration att skingras genom att angripa med brutalitet, sammanhållning och överraskning. Sådana attacker har varit fascismens kännetecken ända sedan 1920-talet och de syftar till att slå sönder strukturer och sammanhang där vänstern (i dess breda bemärkelse, som emancipativa rörelser och sociala kamper) blir kollektiv. Terrorns syfte är att atomisera och splittra, göra oss isolerade och utelämnade. I brist på mötesplatser, torg, kvarter, strukturer och lokaler kan vi inte vara en rörelse, eller ens en klass, utan blir till ensamma individer.

Samtidigt försöker kålsuparfronten bestående av poliser, borgerliga tidningskluddare, sverigedemokrater och avståndstagarvänstern splittra oss genom att spalta upp antifascister i goda och onda. I media och den offentliga debatten skildras fascistiska attacker slentrianmässigt som ”bunkaslagsmål” mellan extremistgrupper.

För antifascister idag måste en huvuduppgift vara att bygga en front som både är bred och principfast. Vi bör förkasta samarbeten vars villkor dikteras av nervösa politiker och liberala tyckare som aldrig kommer lyfta ett finger mot fascisterna. Istället behöver vi insistera på att kampen rymmer många olika arbetsmetoder samtidigt. Linje 17 lyckade bra med detta när de arrangerade en oerhört stor manifestation med hela det politiska etablissemanget samlat samtidigt som de vägrade släppa fram politiker till mikrofonen utan istället spred ett radikalt budskap.

Ett av den svenska 70-talsmaoismens sämsta arv är idén om att vi inom den radikala vänstern alltid måste ge avkall på våra principer och metoder för att kunna bilda en så bred folkfront som möjligt. Vårat mål borde vara att bilda en så effektiv front som möjligt. Då kan vi inte ge avkall på metoder som är fungerande eller livsnödvändiga i kampen bara för att få med demokratiska borgare som inte bidrar särskilt mycket.

Det är ett vanligt tankefel att anta att en front automatiskt blir folklig och bred om den innefattar företrädare från högern. De borgerliga partierna är dock idag i regel inga folkrörelser och har en svag förankring. Lokalt kan det naturligtvis se annorlunda ut och en populär och humanistisk folkpartistpolitiker eller en centerpartist med kontakter i ortens föreningsliv kan vara en nyckelperson att inkludera i frontarbetet.

För all antifascism börjar i lokalsamhället. Det är där vi måste bryta isoleringen mellan de grupper som utsätts för fascisternas attacker och det omgivande samhället som ännu står vid sidan av. Det är här vi måste möta varandra, se varandra, backa upp varandra och skapa en kultur av att i vår kommun, vår stadsdel, vårt kvarter, på vår skola och vår arbetsplats accepterar vi inte fascism.

20140126_grannsamverkan

Gör kaoz med Sverigedemokraternas valrörelse

Sverigedemokraternas största behov just nu är att framstå som ett normalt parti för normala hederliga människor. De få i valmanskåren som röstar i enlighet med en rasideologisk övertygelse röstar redan på dem så i den gruppen kan de inte växa mer. Istället måste de få ännu fler i grunden hyggliga människor att se dem som ett alternativ. Därför är det så viktigt för dem att få ta plats i olika sammanhang i egenskap av ett riksdagsparti bland åtta andra

Vår uppgift som antifascister är att visa att SD inte är ett normalt parti. Det är inte ett normalt parti som får skolelever att gråta av rädsla, det är inte ett normalt parti vars svans av näthatare hotar protesterande läkare till livet, det är inte ett normalt parti vars högsta politiker springer runt med tillhyggen på stan och skriker rasistiska och sexistiska tillmälen.

SD kommer under valrörelsen försöka tränga sig in på alla arenor de kan. Rörelsen av skolelever och offentliganställda som protesterar mot SD kommer bara växa. I Trelleborg har Jimmie Åkessons skolbesök stoppats bara av hotet om en demonstration. På skolor i Stockholm och Västerås har SDU drivits ut. På sjukhusen i Malmö och Umeå protesterar personalen. Sveriges brandmän börjar organisera sig för SD-fria arbetsplatser.

Det är tydligt att den antinazistiska mobiliseringen efter Kärrtorp och Malmö gett energi åt SD-motståndet. Protesterna har skapat nya metoder som spritt sig mellan skolor och arbetsplatser. Brandmän mot rasism har skapat ett enkelt sätt för många att ta ställning mot SD genom att lägga upp foton på deras Facebooksida. En sådan symbolhandling ska inte underskattas när det kommer till att bryta människors isolering och befästa bilden av hur många som faktiskt är mot SD.

Det vi kan göra som antifascister är naturligtvis att organisera oss tillsammans med våra arbetskamrater och skolkamrater. Vi kan också hjälpa till genom att försöka kartlägga SD:s besöksturnéer och förvarna de som riskerar att utsättas.

Slutligen kan vi ta kampen om hur protesterna ska skildras. SD har själva svårt att hantera konfrontationer med människor de inte enkelt kan avfärda som PK-elit eller vänsterextremister, däremot kommer troligen kålsuparliberalerna fortsätta försöka göra detta till en principiell diskussion om folkvaldas rättigheter.

För oss gäller det att fastslå att detta inte är en abstrakt demokratifråga utan en högst konkret fråga om vår rätt att skydda våra skolor och arbetsplatser mot ett aggressivt fascistiskt parti som utgör ett reellt hot mot rasifierade, HBTQ-personer, socialister, papperslösa osv och som mordhotar de som vågar protestera.

Bygg en internationell antifascistisk rörelse

Kapitalismens kris är global, likaså kapitalets svar  fascismen. Därför måste vår antifascistiska solidaritet vara internationell. Den svenska fascismen är ännu förhållandevis svag och isolerad. I Ukraina sitter den i regeringsställning. I Ungern växer fascismen medan den officiella högern monterar ner demokratin. I Grekland, Italien och Spanien slås folkets protester mot högerpolitiken ner och kriminaliseras med permanentade tvångslagar.

Att stå upp för våra kamrater som drabbas hårdare av fascismens offensiv är inte bara en moralisk skyldighet utan också en politisk nödvändighet. Förr eller senare hårdnar klimatet i Sverige, när krisen slår till mot de som trodde sig vara säkra i sina bostadsrätter. Då behöver vi våra kamraters erfarenheter men framförallt behöver vi den styrka vi enbart kan uppnå genom att stå upp tillsammans.

Nyligen bildades ett nätverk för solidaritet med Grekland. Det är ypperligt. Antagligen borde vi skapa fler mer eller mindre lösliga solidaritetsgrupper som kan samarbeta sinsemellan och som kan bygga upp ett kontaktnät för antifascistiska och demokratiska krafter på Europanivå.

Slutord

Det är många saker som bör göras. Den antifascistiska rörelsen har plats för många människor som arbetar med en mångfald av verktyg. Från lokalvårdare mot rasism som tar ställning på Facebook via ungdomar som med sina kroppar blockerar SDU:s tillgång till lokaler till intellektuella och kulturpersonligheter som formulerar upprop mot kålsuparteorier.

Vi behövs alla nu. Vi måste inte alltid hålla med varandra men vi måste alltid hålla ihop med varandra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *