Etikettarkiv: Vänsterpartiet

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 3

Publicerat av
Svara

Från kvinnofrågor till feminism

Skapandet av den svenska välfärdsmodellen innebar att kvinnor kunde förvandla obetalt arbete i hemmet till lönearbete. Välfärdsyrkena, särskilt i vård, skola och omsorg, kom att bli kvinnodominerade. Offentliga sektorns utveckling drevs fram av kvinnorörelsens kamp under 60-talet och den andra vågens feminister fann allierade och parlamentariskt stöd hos VPK.

Att en feministisk vänster kunde växa fram inom VPK har flera förklaringar. En är den relativt andra partier starka ställning som de så kallade kvinnofrågorna haft inom det kommunistiska partiet. Redan 1921 var ”Kvinnans likställighet med mannen på alla områden” ett av de tio krav som det nybildade SKP gick till val på. Detta kan bland annat ha berott på att SKP, till skillnad från andra svenska partier, inte hade något separat kvinnoförbund att hänskjuta s k kvinnofrågor till. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet drev också ofta radikala krav, men hade svårare att få gehör för dessa inom partiapparaten. Att det inte bildades något kommunistiskt kvinnoförbund i Sverige berodde på att Komintern motsatte sig det. Under 1920-talet var kommunisterna också starkt engagerade i de kvinnliga arbetarnas fackliga kamp, och de kvinnor som själva varit ute i strejk var lättast för den kommunistiska rörelsen att rekrytera.1

De frågor som 60-talets feminister började föra fram föll alltså i god jord hos det kommunistiska partiet. I VPK:s partiprogram från 1967 finns ett längre stycke under rubriken ”Likaberättigande mellan kvinnor och män” där många av kvinnorörelsens krav tas upp. Var det den framväxande feminismen som gjorde att (offentliganställda) kvinnor drogs till partiet eller var det den nya klassbasen som gjorde att feminismen kunde växa fram inom partiet? Som dialektiker slipper vi naturligtvis ställa den typen av dikotomiska frågor.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 2

Publicerat av
1

Revolutionär medelklass

2006 bildades i Venezuela ett parti med namnet Clase Media Revolucionaria – Revolutionär Medelklass, av grupper som tröttnat på att den anti-chavistiska oppositionen gjorde sig till språkrör för hela den venezolanska medelklassen. Det vore inte helt fel att hävda att CMR har sin svenska motsvarighet i lärarnas och socionomernas vänsterparti.

Nu är inte mitt syfte att raljera, varken över Revolutionär Medelklass eller Vänsterpartiet. Jag är inte heller särskilt intresserad av att diskutera huruvida Vänsterpartiets klassbas ska räknas till arbetarklassen eller mellanskiktet. Det kan räcka med ett ganska självklart konstaterande, Vänsterpartiet organiserar inte arbetarklassens breda skikt. Detta ska inte tolkas polemiskt. Det finns inte och har aldrig funnits någon svensk organisation till vänster om SAP som kan göra anspråk på att representera klassen i stort. Alltså är det av intresse att analysera vilka klasskikt som grupper organiserar och hur det påverkar deras roll i klasskampen.

I  Klasstrukturen i Sverige 1930 – 80 har Göran Therborn beskrivit en av de mest dramatiska förändringarna i den svenska klassammansättningen under 1900-talet, överföringen av reproduktivt arbete från familjen till staten och framväxten av en stor grupp lönearbetare anställda inom offentlig sektor. 1930 var endast elva procent av de förvärvsarbetande sysselsatta inom offentlig sektor, 1979 var motsvarande siffra 36 procent.

Den största procentuella ökningen svarar förvaltningen för, vars antal närmare tolvdubblats sedan 1930.Men det är inte byråkratin som är den tyngsta posten i den offentliga expansionen, utan den reproduktiva vård- och undervisningssektorn.

Som Therborn konstaterar så ligger analysen av denna förändring delvis utanför de områden som marxister av hävd intresserat sig för och måste inkludera feministisk teoribildning kring det reproduktiva arbetet och förhållandet familj-stat-kapital.

Nu utgör naturligtvis inte ”offentliganställda” någon egen klass. Inom gruppen finner vi de som Therborn kallar ”arbetarklassen i vid bemärkelse”, det vill säga lönearbetare vars maktsituation, arbetsförhållanden och fackliga organisering liknar den snävt definierade mervärdesproducerande arbetarklassen, häri ingår till exempel cirkulationssfärens ICA-kassörskor eller reproduktionssfärens vårdbiträden. Lönearbetare som har ett större eget ansvar och egen makt över sin arbetssituation räknar Therborn till mellanskiktet.

Sammanfallande med den offentliga sektorns tillväxt finns en tydlig tendens till  proletarisering och förlorade inflytande hos det offentliganställda mellanskiktet och det är idag ofta svårt att dra gränsen mellan mellanskikt och arbetarklass i vid bemärkelse. Ett tydligt exempel är läraryrket som gått från att vara ett högstatusyrke med relativt hög lön och inflytande över sin arbetssituation till att idag vara ett ekonomiskt och socialt pressat yrke med avsmalnat handlingsutrymme.

Vänsterpartiet, i alla sina inkarnationer från 1917 och framåt, har präglats av att verka i ett land med ovanligt stark socialdemokratisk hegemoni inom den breda arbetarklassen. Fram till någon gång under 70-talet utgjordes partiets bas i huvudsak av grupper inom arbetarklassen som avgränsades av geografi eller yrke: exempelvis Norrlands gruvarbetare eller skogslänens skogsarbetare; sjömän, byggnadsarbetare eller anställda inom stålindustrin. Till skillnad från i många andra länder så utövade aldrig kommunistpartiet i Sverige någon större dragningskraft på akademiker, intellektuella eller kulturpersonligheter.

Gemensamt för de svenska kommunisterna var att de ofta befann sig i utkanterna av det socialdemokratiska skötsamhetsprojektet, antingen genom att konkret höra hemma i den rumsliga periferin eller genom att ha en hög grad av mobilitet mellan orter och arbetsplatser, vilket till exempel var fallet med metall- och byggnadsarbetarna.1

Det häpnadsväckande är att Vänsterpartiet efter mitten av 70-talet i allt högre grad kommit att bli ett parti för de grupper som skapats genom det socialdemokratiska välfärdsbygget, offentliga sektorns arbetarklass och mellanskikt. En förklaring till detta är antagligen att dessa grupper aldrig fångades upp av något vänstersocialistiskt parti av den typ som under perioden uppstod i Danmark och Norge. Istället kom VPK under C.H. Hermanssons ledning att knyta till sig delar av den framväxande ”nyvänstern” med bas bland studenterna. Mellan 1970 och 1978 byttes hälften av VPK:s medlemmar ut. Två tredjedelar av de nytillkomna medlemmarna fick föras in i andra kategorier än ”arbetare” i medlemsstatistiken.

Det är värt att notera att studentradikaliseringen i Sverige sammanföll med en omfattande breddning av rekryteringen till universitet och högskolor. Antalet studenter var 1970 89 000 fler än de varit bara tio år tidigare. En ny grupp i samhället uppstod, personer med stort utbildningskapital som inte automatiskt kände någon trohet mot borgarklassen och dess ideologier. Många av de högskoleutbildade som i 68-vänsterns spår drogs till VPK och som fortsatt att utgöra en inflytelserik grupp inom partiet hade alltså en personlig klassresa bakom sig.

En intressant fråga är naturligtvis varför dessa unga akademiker och offentliganställda inte helt fångades upp av det socialdemokratiska partiet (även om många naturligtvis gjorde detta) utan istället drogs till det mindre av arbetarpartierna. En förklaring är att dessa grupper i sin yrkesverksamhet framförallt hamnade i konflikt med byråkratin och den politiska administrationen, personifierad av den socialdemokratiska kommunalpampen, snarare än med kapitalets företrädare. Så kan man också notera att ”nyvänstern” inom VPK integrerades i den modernistiska falangen som ville göra partiet mer kritiskt, inte bara mot Sovjetunionen, utan också mot SAP. Ett påtagligt exempel på denna mer kritiska hållning är det faktum att VPK under 70-talet återigen började arrangera egna Första maj-firanden.

En annan faktor ligger troligen i partiets förmåga att attrahera kvinnor. Den svenska kommunismen är historiskt sett en manlig rörelse. Under 40-talet gick det två män på varje kvinnlig sympatisör till SKP, medan förhållandet i övriga partier var 1:1. 1946 var endast 17 procent av partimedlemmarna kvinnor. Detta skulle dock komma att förändras samtidigt som partiets klassbas. Mer om detta i nästa inlägg.

  1. För uppgifter om SKP:s klassbas se Sven Rydenfeldts Kommunismen i Sverige. Liberalen Rydenfeldt har en fördummande von oben-attityd, men avhandlingen innehåller intressanta statistiska uppgifter. Bland annat får vi lära oss att skogssamerna i hög utsträckning röstade kommunistiskt medan fjällsamerna i regel var antikommunister. ↩

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 1

Publicerat av
4

Vilka är vänsterpartisterna?

För att kunna avgöra hur vi ska förhålla oss till Vänsterpartiet måste vi först ta reda på vad Vänsterpartiet egentligen är. En rimlig utgångspunkt för oss materialister är då att ta reda på vilka vänsterpartisterna är, det vill säga vilken klassbas partiet har.

Vi är marxister, och marxismen lär, att då vi tar upp ett problem, bör vi utgå från objek­tiva fakta, inte från abstrakta definitioner, och att vi bör dra våra vägledande principer, vår politik och våra åtgärder ur en analys av dessa fakta.

– Mao Tse-tung

Det finns inget centralt och lättillgängligt register över partiets medlemmar som kan besvara de frågor vi måste ställa. Istället är vi hänvisade till sekundärkällor, statistik över Vänsterpartiets väljare och folkvalda.

Man kan naturligtvis fråga sig om dessa är representativa för partiets medlemskår, vi vet exempelvis att ålderspensionärer är underrepresenterade bland de folkvalda. Samtidigt är det så att en mycket stor andel av vänsterpartisterna har eller har haft politiska uppdrag, något jag säkert får anledning att återkomma till. Och även om ett partis politik bestäms av dess medlemmar så kan det inte göras helt utan hänsyn till dess sympatisörer vilka också måste räknas till partiets klassbas.

1985 företog Stig Eriksson från Socialistiska Partiet en liknande undersökning av VPK:s klassmässiga utveckling med utgångspunkt i statistik över partiets folkvalda. Det tydligaste resultatet är en långsiktig minskning av medlemmar från ”arbetarklassen”, i detta fall i stort sett definierat som lönearbetare inom produktions- och transportsektorn. Den grupp som istället fått en dramatisk tillväxt som andel av medlemskåren är det ”egentliga mellanskiktet”, det vill säga:

Lärare av olika slag, socialarbetare, kulturarbetare, SYO-konsulenter, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, läkare, psykologer, kuratorer, sjuksköterskor, fritidspedagoger, journalister, adjunkter, socialassistenter, studievägledare, studiecirkelledare, forskarassistenter m fl.

Eriksson konstaterar att detta mellanskikt förvisso ökat som andel av befolkningen i stort, men inte på långa vägar lika mycket som inom VPK. Han förutspår att andelen arbetarklassmedlemmar vid mitten av 90-talet kan vara nere på 10 – 15 procent.

Det är inte helt enkelt att avgöra huruvida Erikssons profetia besannats. 2000-talets statistik över folkvalda ger inte en lika detaljerad genomgång av deras klassbakgrund. Vi kan dock konstatera att vänsterpartisterna i regel har en eftergymnasial utbildning, 55 procent av vänsterpartiets folkvalda har någon form av högre utbildning, att jämföras med 32 procent i befolkningen i stort.Vad gäller inkomstnivåer så är de rikaste 40 procenten överrepresenterade inom Vänsterpartiet. Medelinkomsttagarna i den 41 till 60 percentilen står för 19 procent av partiets politiker, en representativ andel. De 40 procent av befolkningen med lägst inkomst är kraftigt underrepresenterade.

Det verkligt anslående i statistiken är övervikten av offentliganställda inom Vänsterpartiet, särskilt kommunalanställda. 21 procent av den arbetsföra befolkningen är anställda inom kommunal sektor men hela 48 procent av de vänsterpartistiska kommunalpolitikerna.

Fram tonar alltså bilden av ett parti som politiskt domineras av högutbildade, välbetalda offentliganställda. Att en stor del utav dessa faller in i Erikssons ”egentliga mellanskikt” är väl inte en långsökt gissning.

I partisympatiundersökningen så finns faktiskt en genomgång av väljare uppdelade i socio-ekonomiska grupper. Det är naturligtvis inte någon marxistisk klassanalys, men den får duga. Här framstår Vänsterpartiet som extra starkt inom gruppen studerande och arbetare, särskilt facklärda arbetare, det vill säga exempelvis bagare, betongarbetare, elektriker, grafiker, konditorer, verktygsarbetare, barnskötare, frisörer, servitörer och undersköterskor. Störst stöd bland fackanslutna har man inom TCO, medan stödet är något starkare i LO än i SACO. Bilden av ett parti med tydlig övervikt av högskoleutbildade offentliganställda finns också i partisympatistatistiken.

Den typiske vänsterpartisten verkar alltså vara en person  som arbetar inom offentlig sektor i ett yrke som kräver någon form av utbildning och ger en relativt god inkomst. Statistiken stämmer överens med min egen bild av ett parti för lärare, läkare, psykologer, socionomer, rektorer, bibliotekarier och sjuksköterskor.

Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 0

Publicerat av
Svara

En personlig bakgrund

Hur ska vi förhålla oss till Vänsterpartiet? Är det ens en relevant fråga för revolutionärer att ställa idag? Kan vi inte lika gärna fråga hur vi ska förhålla oss till SAP eller Kommunistiska Partiet? Jag tror att det finns särskilda skäl att uppehålla sig vid frågan om Vänsterpartiet. Varför kanske kommer framgå av mitt rent personliga förhållande till partiet.

”It’s complicated” mellan mig och Vänsterpartiet just nu. Det har det nog egentligen alltid varit. Trots detta har jag varit medlem i partiet i mer än åtta år, haft flera förtroendeuppdrag och röstat på det i vartenda val sen jag fyllde arton.

Jag gick in i partiet under valrörelsen 2002. Det var inget självklart ställningstagande. Redan då uppfattade jag mig som en bra bit till vänster om de flesta vänsterpartister. Men i min hemstad, en liten bruksort i Sörmland, fanns det inga andra organisationer till vänster om SAP. Att vara oorganiserad har aldrig varit ett alternativ för mig. Så jag gick med, och det ångrar jag verkligen inte.

Efter valet var vi många nya medlemmar som kommit in i en rätt död partiavdelning. Medelåldern sänktes och nytt liv spirade. Under några år byggde vi upp en stark partiförening som på många sätt fungerade som ett vänsterparti borde. Jag kommer alltid att minnas våra träffar på tisdagkvällarna i en sömnig källarlokal med söndersuttna soffor, Lenins samlade verk i bokhyllan och gulnande anslag på tavlan. Där var vi alla med, oavsett ålder och uppdrag, och drog upp våra politiska huvudlinjer.

En förutsättning för detta var naturligtvis att stan är väldigt liten vilket gjorde det möjligt att sätta sig in i en stor del av de kommunalpolitiska ärendena. Ofta utgick vi från konkreta problem vi hade stött på. En äldre finsk kvinna, en av mina idoler när det kommer till lokalpolitiskt arbete, kom nästan varje vecka ner och var upprörd över någon orättvisa eller problem som någon i hennes stora bekantskapskrets berättat om. Ofta hade hon också själv börjat försöka lösa problemet innan hon tog upp det med partiet. Att vara medlem i Vänsterpartiet innebar för mig att jag när till exempel skolskjutsarna krånglade kunde säga ”Jag skall se om partiet kan göra något”.

Vi odlade också goda kontakter med civilsamhällets organisationer: ABF, hembygdsföreningen, den lokala fredsorganisationen, stans bandyklubb och så vidare. Fackföreningsrörelsen var en annan viktig kontaktyta. Många medlemmar var fackligt aktiva. I Metall och Kommunal hade vänsterpartister viktiga poster och vi hade goda relationer med Byggnads. Partiföreningen bestod till största delen av metallarbetare, vårdanställda, pensionärer och arbetslösa eller sjukskrivna.

Trots att vi ingick i ett samarbete med sossarna så var vi, till deras eviga irritation, aldrig några knähundar. När vi tyckte att de gick för långt så tvekade vi inte att rösta emot dem. Som enda parti kämpade vi emot när stans kommunala gymnasieskola skulle läggas ner. När sossarna skröt i lokaltidningen om hur de ensamma fixat bättre löner till de kommunanställda sammanställde vi ett dokument som visade hur de i åratal stretat emot Vänsterpartiets och fackets krav på förbättringar. Sedan skickade vi ut det till alla hushåll i kommunen. Vi lärde oss snart att vi fick ut mer av samarbetet när sossarna var rädda för oss än när de tyckte att vi var duktiga och samarbetsvilliga.

Nu låter det som att vi var perfekta och jag målar naturligtvis i extra romantiska nyanser. Vi hade många problem. Problem som varit återkommande i de flesta vänsterpartiföreningar som jag varit i närmare kontakt med. Det faktum att våra medlemssiffror inte alls var lika bra som våra kommunala valresultat ledde till att de flesta aktiva medlemmarna bands upp av parlamentariska uppdrag. Nästan all aktivitet kretsade till syvende og sist kring kommunalpolitiken. När vi hade en kurs om politiskt arbete så betonades det i diskussionerna att vårt kommunalpolitiska agerande alltid skulle kopplas till de socialistiska och feministiska målen. Frågan är dock om vi i praktiken lyckades med detta särskilt ofta.Våra strategiska överväganden handlade oftast om att få folk att gilla oss så att de i nästa val skulle rösta på oss. Målet att organisera massorna för socialismen var långt borta.

Att få ett kommunalt uppdrag var för vissa väldigt prestigefyllt och ibland hamnade fel personer upprepade gånger på fel plats eftersom de gjort sig ”förtjänta” av uppdragen. Vissa personer med tyngre uppdrag fick också alldeles för mycket fritt spelrum att själva föra ut en politik som inte alltid var förenlig med partiets egen.

Förutom kommunpolitiken så tog distriktsstyrelsen mycket tid och energi från de mer framstående kamraterna i föreningen. Sörmlandsdistriktets internpolitik präglades under många år av käbblet med en haveristisk högerfalang av Vägval vänster-modell. Två partiföreningar bröt sig ur och bildade lokala socialliberala partier.

Skolningen i marxistisk och feministisk teori var mycket ojämn och helt beroende av medlemmarnas egna intressen. Organiserade studier förekom enbart sporadiskt. Å andra sidan hade vi antagligen en mycket högre kunskapsnivå på områden som kommunal administration, fackligt arbete och arbetsrättsfrågor än den genomsnittliga partiföreningen.

Trots misstag och brister så är jag grymt stolt över de där åren. De har format min bild av vad Vänsterpartiet är och skulle kunna vara. Det är inget självklart val för mig att vara medlem i Vänsterpartiet. Jag tror att man mycket allvarligt måste undersöka vad Vänsterpartiet är, inte är och kan bli för att klargöra under vilka omständigheter man som revolutionär kan verka inom partiet.