Vad ska vi göra med Vänsterpartiet – Del 0

En personlig bakgrund

Hur ska vi förhålla oss till Vänsterpartiet? Är det ens en relevant fråga för revolutionärer att ställa idag? Kan vi inte lika gärna fråga hur vi ska förhålla oss till SAP eller Kommunistiska Partiet? Jag tror att det finns särskilda skäl att uppehålla sig vid frågan om Vänsterpartiet. Varför kanske kommer framgå av mitt rent personliga förhållande till partiet.

”It’s complicated” mellan mig och Vänsterpartiet just nu. Det har det nog egentligen alltid varit. Trots detta har jag varit medlem i partiet i mer än åtta år, haft flera förtroendeuppdrag och röstat på det i vartenda val sen jag fyllde arton.

Jag gick in i partiet under valrörelsen 2002. Det var inget självklart ställningstagande. Redan då uppfattade jag mig som en bra bit till vänster om de flesta vänsterpartister. Men i min hemstad, en liten bruksort i Sörmland, fanns det inga andra organisationer till vänster om SAP. Att vara oorganiserad har aldrig varit ett alternativ för mig. Så jag gick med, och det ångrar jag verkligen inte.

Efter valet var vi många nya medlemmar som kommit in i en rätt död partiavdelning. Medelåldern sänktes och nytt liv spirade. Under några år byggde vi upp en stark partiförening som på många sätt fungerade som ett vänsterparti borde. Jag kommer alltid att minnas våra träffar på tisdagkvällarna i en sömnig källarlokal med söndersuttna soffor, Lenins samlade verk i bokhyllan och gulnande anslag på tavlan. Där var vi alla med, oavsett ålder och uppdrag, och drog upp våra politiska huvudlinjer.

En förutsättning för detta var naturligtvis att stan är väldigt liten vilket gjorde det möjligt att sätta sig in i en stor del av de kommunalpolitiska ärendena. Ofta utgick vi från konkreta problem vi hade stött på. En äldre finsk kvinna, en av mina idoler när det kommer till lokalpolitiskt arbete, kom nästan varje vecka ner och var upprörd över någon orättvisa eller problem som någon i hennes stora bekantskapskrets berättat om. Ofta hade hon också själv börjat försöka lösa problemet innan hon tog upp det med partiet. Att vara medlem i Vänsterpartiet innebar för mig att jag när till exempel skolskjutsarna krånglade kunde säga ”Jag skall se om partiet kan göra något”.

Vi odlade också goda kontakter med civilsamhällets organisationer: ABF, hembygdsföreningen, den lokala fredsorganisationen, stans bandyklubb och så vidare. Fackföreningsrörelsen var en annan viktig kontaktyta. Många medlemmar var fackligt aktiva. I Metall och Kommunal hade vänsterpartister viktiga poster och vi hade goda relationer med Byggnads. Partiföreningen bestod till största delen av metallarbetare, vårdanställda, pensionärer och arbetslösa eller sjukskrivna.

Trots att vi ingick i ett samarbete med sossarna så var vi, till deras eviga irritation, aldrig några knähundar. När vi tyckte att de gick för långt så tvekade vi inte att rösta emot dem. Som enda parti kämpade vi emot när stans kommunala gymnasieskola skulle läggas ner. När sossarna skröt i lokaltidningen om hur de ensamma fixat bättre löner till de kommunanställda sammanställde vi ett dokument som visade hur de i åratal stretat emot Vänsterpartiets och fackets krav på förbättringar. Sedan skickade vi ut det till alla hushåll i kommunen. Vi lärde oss snart att vi fick ut mer av samarbetet när sossarna var rädda för oss än när de tyckte att vi var duktiga och samarbetsvilliga.

Nu låter det som att vi var perfekta och jag målar naturligtvis i extra romantiska nyanser. Vi hade många problem. Problem som varit återkommande i de flesta vänsterpartiföreningar som jag varit i närmare kontakt med. Det faktum att våra medlemssiffror inte alls var lika bra som våra kommunala valresultat ledde till att de flesta aktiva medlemmarna bands upp av parlamentariska uppdrag. Nästan all aktivitet kretsade till syvende og sist kring kommunalpolitiken. När vi hade en kurs om politiskt arbete så betonades det i diskussionerna att vårt kommunalpolitiska agerande alltid skulle kopplas till de socialistiska och feministiska målen. Frågan är dock om vi i praktiken lyckades med detta särskilt ofta.Våra strategiska överväganden handlade oftast om att få folk att gilla oss så att de i nästa val skulle rösta på oss. Målet att organisera massorna för socialismen var långt borta.

Att få ett kommunalt uppdrag var för vissa väldigt prestigefyllt och ibland hamnade fel personer upprepade gånger på fel plats eftersom de gjort sig ”förtjänta” av uppdragen. Vissa personer med tyngre uppdrag fick också alldeles för mycket fritt spelrum att själva föra ut en politik som inte alltid var förenlig med partiets egen.

Förutom kommunpolitiken så tog distriktsstyrelsen mycket tid och energi från de mer framstående kamraterna i föreningen. Sörmlandsdistriktets internpolitik präglades under många år av käbblet med en haveristisk högerfalang av Vägval vänster-modell. Två partiföreningar bröt sig ur och bildade lokala socialliberala partier.

Skolningen i marxistisk och feministisk teori var mycket ojämn och helt beroende av medlemmarnas egna intressen. Organiserade studier förekom enbart sporadiskt. Å andra sidan hade vi antagligen en mycket högre kunskapsnivå på områden som kommunal administration, fackligt arbete och arbetsrättsfrågor än den genomsnittliga partiföreningen.

Trots misstag och brister så är jag grymt stolt över de där åren. De har format min bild av vad Vänsterpartiet är och skulle kunna vara. Det är inget självklart val för mig att vara medlem i Vänsterpartiet. Jag tror att man mycket allvarligt måste undersöka vad Vänsterpartiet är, inte är och kan bli för att klargöra under vilka omständigheter man som revolutionär kan verka inom partiet.

Om kriget kommer

Kamrater

Vårt land är ockuperat.

Det är fascister i riksdagen.

För första gången någonsin har en borgerlig regering omvalts till en andra mandatperiod.

Arbetarrörelsen har gjort sitt sämsta val sedan den allmän rösträtten infördes.

Och den civilisatoriska tillbakarullningen är inte begränsad till Sverige. Om något så är det här utvecklingen släpar efter. Över hela Europa växer ett nytt politiskt landskap fram dominerat av högern och extremhögern. Och det finns inga vattentäta skott mellan den rumsrena och den fascistiska högern. I land efter land anpassar sig de förment demokratiska borgerliga partierna efter sina konkurrenter, gör deras retorik till sin och faller in i hetsen mot muslimer, romer och papperslösa invandrare. Så även i Sverige. Även USA har sina nyfascister, Tea Party-rörelsen och immigrationsmotståndarna.

Fascismen är inte längre ett smygande hot. När romerna förvisas från Frankrike, när högerextrema medborgargarden patrullerar gatorna i Italien med myndigheternas goda minne, när det stadsbärande högerpartiet i Ungern anammar antisemitiska konspirationsteorier; då måste vi erkänna att fascismen åter växer fram mitt ibland oss. Och denna gång finns det ingen stark socialistisk rörelse som kan möta den. Inte heller någon antifascistisk arbetar- och bondestat, inga miljoner rödarmister som kommer till vår undsättning.

Denna kraftiga högervridning sammanfaller med kapitalismens dubbla kris. Samtidigt som det ekonomiska systemet drabbats av en av sina återkommande kriser har vi tvingats inse att vi står inför en miljö- och klimatkris som hotar hela världens överlevnad. Trots enstaka ljusglimtar så har inte krisen lett till någon verklig antikapitalistiskt mobilisering.

Fienden har annekterat vår mentala geografi. Det fagra talet om socialismens möjlighet har sedan länge tystnat.

1900-talet präglades av kampen om hur framtiden skulle se ut. Men 1992 förklarade Fukuyama att kriget var över och historien slut. Den liberala kapitalismen hade vunnit den slutliga segern. Vi levde nu i den bästa av alla tänkbara världar. Drömmen om den Nya människan ersattes med den sista människans mardröm, samhället som ett museum. Alternativet till Fukuyamas helvetesvision blev en annan dystopi, Huntingtons civilisationskrig. All kämpande universalism tycktes död.

Den så kallade ”tredje vägen” utgjorde knappast ett tredje alternativ till de borgerliga dystopierna. Den var det ideologiska uttrycket för de nervösa antikvarierna som hoppades kunna putsa upp utställningsobjekten i Fukuyamas dammiga museum.

Den radikala kritiken gjorde reträtt från materiens område till språket och identiteten. Kritikens uppgift blev att bryta ner och atomisera, inte för att undersöka och överbrygga motsättningar inom folket, utan för nedbrytandets egen skull. Den revolutionära folkmajoritet som skulle omstörta alla samhällsförhållanden ersattes som subjekt av diverse minoriteter som inom ramarna för det rådande samhället skall kräva erkännande och rätten till självdefiniering. Denna skenradikala dekonstruktion gick utmärkt att kombinera med tredje vägens politik. Typexemplet torde vara Mona Sahlins socialdemokratiska projekt. Indentitetspolitik och budgettak!

Borgarklassens ideologiska offensiv sammanföll med djupgående omvälvningar i den materiella basen.

Den historiska kompromiss som gav oss i västvärlden välfärdsstater och ett visst demokratiskt utrymme hade tvingats fram genom kombinationen av ett inre hot, i form av en kämpande arbetarrörelse, och ett yttre hot, de realsocialistiska staternas existens.

Sovjetsystemets undergång ägde rum i ett läge där arbetarrörelsen i väst var svårt sargad efter mer än ett decennium av attacker. Thatcher hade under förnedrande former besegrat de brittiska gruvarbetarna, Reagan hade några år tidigare gjort samma sak med USA:s flygledare. Inför 70-talets stagflationskris som hotat deras profiter hade kapitalistklassen mobiliserat sina styrkor.

För att kunna knäcka arbetarklassens styrka och möta sjunkande profiter ersattes på många områden den fordistiska produktionsmodellen, baserad på löpande band och stora centraliserade arbetsplatser,  av postfordistiska och toyotistiska modeller. Framsteg i cybernetik, datorteknik och transportväsende gjorde att man kunde splittra upp arbetarkollektiv i små, ofta konkurrerande, enheter. Företagen kunde lägga ut fler och fler funktioner på entreprenad.

Parallellt med detta pågick den motsatta processen där det löpande bandets logik utsträcktes till ännu fler områden, som snabbmatsrestaurangerna  eller vården. Många akademikeryrken, exempelvis lärare och journalister, proletariserades allt mer. Många arbetare tvingades bli småföretagare och frilansare istället för anställda. Fasta livslånga anställningar ersattes för allt fler av vikariat, visstidsanställningar, bemanningsföretag och långa perioder av arbetslöshet. Arbetare flyttas runt mellan många olika anställningar och arbetsplatser. Denna ”prekarisering” har slagit hårdast mot grupper som är nya på arbetsmarknaden, ungdomar och invandrare.

Alltmer av den fordistiska fabriksproduktionen har också outsourcats till länder i tredje världen. I Asiens frihandelszoner och Latinamerikas maquiladoras har den globala kapitalismen kunnat utnyttja  överskott av arbetskraft som gjorts övertalig i den småskaliga jordbruksproduktionen och dragits till städerna för att förvandlas till en enorm armé av arbetslösa. Intimt sammanlänkad med denna process, som något slarvigt brukar kallas för ”globaliseringen”, är de nyliberala strukturreformer tredje världen påtvingats genom fysiskt och ekonomiskt våld. De östeuropeiska planekonomiernas sammanbrott och Kinas liberalisering öppnade nya marknader, inklusive arbetsmarknader, för kapitalet.

Samtidigt har de globala flyktingströmmarna som skapats av krig och ekonomisk utsugning gjort att en stor del av detta globala proletariat nu finns i de imperialistiska kärnländerna. En hårdnande asylpolitik innebär att många utav dessa invandrare lever här illegalt, deras möjligheter till facklig och politisk kamp begränsas av det ständiga hotet om deportering. Arbetsmarknaden har skiktats utifrån etniska linjer och rasismen, sedan 90-talet särskilt i sin islamofoba form, har blivit viktig för att söndra arbetarklassen och försvara imperialistiska krig.

Efter Sovjetunionens fall  har den formella demokrati som ändå existerade i de kapitalistiska länderna alltmer tömts på sitt innehåll. Genom privatsieringar av offentlig sektor och centralbankernas ”oberoende” har allt fler samhällsområden ställts utanför demokratisk kontroll. I Europa har maktöverföringen från nationalstaterna till EU inneburit en extrem urholkning av demokratin. Žižek har noterat hur den borgerliga demokratin tycks gå samma öde till mötes som monarken i den konstitutionella monarkin. Berövad på alla verkliga funktioner och all makt så bevaras ändå pietistiskt ritualerna som omger statsskicket.

Detta är bara några exempel på de materiella förändringar som inneburit den extrema överföringen av makt från arbetarklassen till kapitalisterna under de senaste trettio åren. Att detta varit möjligt beror till stor del på arbetarrörelsens och vänsterns oförmåga att anpassa sig till det förändrade läget. Vänstern, från revolutionärer till socialdemokrater, och fackföreningsrörelsen har baserat sin styrka på de stora arbetsplatsernas arbetarkollektiv. Det viktigaste vapnet har varit strejken. Istället för att använda sitt mäktigaste analysinstrument, marxismen, för att undersöka samtiden så har stora delar av vänstern fastnat i drömmar om ett förlorat folkhem eller köpt den borgerliga illusionen om att vi alla nu förvandlats till en enda lycklig medelklass.

Det här kan verka som en mörk samtidssyn. Det är det. Men samtidigt finns  ingen anledning att förtvivla. Allt bär fröet till sin egen undergång. Kapitalismens omstrukturering var en reaktion på arbetarklassens styrka men ur nya former av utsugning och kontroll föds nya former av motstånd. I vår postsovjetiska, postsocialdemokratiska tid finns alla möjligheter för en ny revolutionär vänster att växa fram.

Kamrater, vår värld är ockuperad. Nu är det dags att börja formera motståndsrörelsen. ”För vi är ljuset som ger skuggan skugga men också ljuset som ger ljuset ljus. Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.”

Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på Dig det beror — Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva.

Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!