Islamofobi, eller, senkapitalismens fascistiska logik

Jag vill först av allt tacka alla som hört av sig och berömt mitt inlägg om den nyfascistiska terrorismen eller hjälpt till att sprida det. Det verkar som att jag vid rätt tillfälle kunde erbjuda en viss förklaring av en händelse vilken framstod som obegriplig. För detta är jag tacksam.

Sedan vill jag åter upprepa den tacksamhetsskuld jag står i till Andreas Malm. Han började kartlägga dessa strömningar långt innan oss andra. Alla som på allvar vill förstå den islamofoba nyfascismen måste skaffa och studera Malms Hatet mot muslimer. Följande framställning är i hög grad beroende av hans avslutande kapitel: ”Islamofobins politiska ekonomi”.

Tala om kapitalismen

Jag har försökt beskriva tankegodset hos den islamofoba nyfascismen i Europa. Nu gäller det att förstå den mylla vari fascismen kunnat gro och spira.

Perioden efter andra världskrigets slut, senkapitalismen, kan grovt delas upp i två perioder: en gyllen uppåtstigande fas och en alltmer förruttnande stagnationsfas.

Den första fasen, som varade från krigsslutet till  70-talet, präglades av ekonomisk expansion. Under 50- och 60-talet ökade OECD-ländernas BNP årligen med 4-5 procent. Världen behövde återuppbyggas. Ny teknik infördes, bland annat sådan som skapats inom militärindustrin. På sikt steg reallöner och levnadsstandard medan inkomstklyftorna minskade. Nya industrier, exempelvis bil- och plastindustrin, byggdes upp kring masskonsumtion.

I konkurrens med de realsocialistiska länderna skapades de västliga välfärdsstaterna där delar av produktionsöverskottet användes för att bygga upp en offentlig sektor. Den förhärskande ideologin var en keynesiansk samförståndspolitik. På det globala planet kännetecknades perioden av kolonial frigörelse. Samtidigt var det en tid av kallt krig och ständigt närvarande kärnvapenhot.

Mot slutet av 60-talet gick senkapitalismens långa våg1 in i sin nedåtgående fas. Kapitalisternas profitkvoter sjönk. Den låga arbetslösheten i de industrialiserade länderna skapade starka arbetarrörelser och pressade lönerna uppåt. Priset på råvaror och energi steg. Uppbyggnadsarbetet och de teknologiska framstegen kunde inte längre hålla uppe profitnivåerna. Dessutom började det mullra i arbetarklassens led, alla var inte längre helt nöjda med samförståndspolitiken.

De katastrofala följderna av oljekrisen 1973 var symptom på ett system med stora problem. Krisen drabbade först vissa sektorer, som varvs- och metallindustrin, men generaliserades snart till hela ekonomin. De keynesianska ekonomiska verktygen kunde inte motverka krisen utan bidrog endast till stagflationen. Denna grundläggande systemkris har fortfarande inte kunnat lösas.

Härskarklassen har använt flera olika strategier för att möta krisen. Kapital har överförts från produktiva investeringar till en improduktiv finanssektor. Sedan 70-talet har kapitalisterna allt mer frigjort sig från nationalstaterna. Produktionen flyttas dit kostnaderna är minst. Detta har underlättats av det neokoloniala världssystemet där avkoloniserade stater genom ekonomiskt och militärt våld påtvingats nyliberala strukturreformer.

Denna så kallade globalisering har använts som ett argument för att slå sönder välfärdsstaterna och omstrukturera arbetsförhållanden i centrum. Offentliga verksamheter har privatiserats och statsbudgetar har plundrats av riskkapitalister. Rationaliseringar, postfordistiska produktionsmodeller och just in time-produktion har minskat behovet av arbetskraft inom många sektorer. En permanent hög arbetslöshet har skapats och anställningsskyddet har urholkats. Allt fler arbetare finner sig i en prekär situation.

I det senkapitalistiska samhälle som utvecklats efter 1970-talskrisen kan få arbetare vara helt säkra på att få behålla jobbet nästa år. Även i tider med full eller nästan full sysselsättning kan en företagsledning när som helst riva upp sina löften och flytta produktionen till en annan del av världen, eller hota att göra det om inte personalen går med på vissa eftergifter: exempelvis osäkra anställningar. Få förortsbor med sviktande hälsa kan räkna med att vårdcentralen finns kvar om fem år. Även i tider med goda statsfinanser sker nedskärningar, sjukhus privatiseras och mottagningar stängs. Löntagare kan inte lita till fullo på de offentliga trygghetssystemen, på att nivåerna i a-kassan eller sjukförsäkringen är tillräckligt höga den dag hjälpen behövs; de gungar från ett år till ett annat. (…) Arbetarklassen i centrum genomfars av en djup oro alltsedan 1970-talet.2

Dagens och gårdagens fascister

Ett klassamhälle som slits isär av stora klyftor måste finna sammanhållande ideologier för att inte öppet klasskrig ska utbryta. Den gruppdynamiska sanningen att människor ofta enas genom en gemensam fiende är giltig också för hela samhällen. Malm har i  ”Islamofobins politiska ekonomi” visat hur senkapitalismens ideologi gjort muslimen till en syndabock, en figur som alla samhällets problem kan projiceras på.

Islamofobin är en perfekt överideologi för den förruttnade senkapitalismen. Den motiverar imperialistiska angreppskrig i länder med stora oljetillgångar, den legitimerar förekomsten av ett invandrat låglöneproletariat med muslimsk majoritet och den flyttar fokus från verkliga sociala konflikter till uppdiktade motsättningar. Samtidigt sker en återkopplingseffekt, när samhällen anser att det är rimligt och förnuftigt att bomba sönder muslimska länder eller tilldela muslimer de sämsta arbetsuppgifterna så underbyggs islamofobin.

Precis som den nazistiska antisemitismen så kombineras dagens islamofobi med ett hat mot arbetarrörelsen och marxismen. Nazismens judebolsjevism motsvaras av nyfascismens teori om en islamistisk-kulturmarxistisk allians. Fascismens sociala roll är den samma, att i tider av hårdnande klasskamp agera som härskarklassens våldsamma försvarare.

Till skillnad från sina föregångare företräder inte dagens fascister någon korporativistisk ekonomisk teori. Deras nyliberala hat mot offentlig välfärd, skatter och statliga regleringar är snarast en tillspetsning av allmänborgerliga åsikter. Övergången från monopolkapitalism till globaliserad finanskapitalism har skapat andra behov hos härskarklassen vilket avspeglas i nyfascismens ekonomiska teori.

En annan skillnad är att nyfascisterna ännu inte byggt några egna partier eller massrörelser. De är verksamma inom Europas högerpopulistiska partier men försöker också förankra sina idéer i den etablerade högern. Ett frö till en militant nyfascistisk gaturörelse finns emellertid i English Defence Leauge, som Anders Behring Breivik stod i kontakt med.

Vänstervakuum

Fascismens historiska uppgift är att med våld krossa arbetarrörelsen. Trots detta så kan man inte se nyfascismen som en reaktion på vänsterns styrka. Som Guldfiske skriver:

Extremhögerns framväxt bör nog betraktas inte som en respons på en stark vänster eller stark arbetarrörelse, utan på grund av dess kris och misslyckanden, dess oförmåga att ge svar på krisen. Istället mobiliserar dagens extremhöger utifrån de problem som uppkommer ur välfärdsstatens nedmonterande, marknadens avreglerande – som stärks av den internationella finanskrisen.

Under samma period som kapitalismen genomgått stora förändringar så har vänsterns två stora 1900-talsprojekt, realsocialismen av sovjetisk modell och den socialdemokratiska välfärdsstaten, rasat samman. Vänstern har inte förmått formulera någon ny framtidsvision eller något svar på kapitalismens omstruktureringar. Istället har man förfallit till nostalgi eller resignation. Många har dragits ner i parlamentarismens moras varifrån man administrerat välfärdens utplundring, andra har reträtterat till akademins elfenbenstorn där de i lugn och ro kunnat ägna sig åt intersektionell postkolonial litteraturkritik.

I sin analys av Fremskrittspartiets väljare3 har Magnus Marsdal använts sig av Bourdieus uppdelning mellan kulturellt och ekonomiskt kapital. Arbetarklassen kontrollerar inte ekonomiskt kapital men har en varierande tillgång till kulturellt kapital eller utbildningskapital. Inom borgarklassen finns också grupper med olika tillgång till kulturellt kapital.

Enligt Marsdal tenderar väljare med hög grad av kulturellt kapital att vara radikala i så kallade värderingsfrågor, frågor som rör kön, sexualitet, familj, religion, tradition, nation och så vidare, medan de med lägre tillgång till kulturellt kapital är mer konservativa på dessa områden. Väljare utan ekonomiskt kapital är i sin tur naturligtvis mer vänsterinriktade i ekonomiska frågor än de som äger produktionsmedel.

Arbetarrörelsen tenderar att vara, eller bör i alla fall vara, både värderingsmässigt och ekonomiskt radikal, samtidigt som stora delar av den klass man organiserar besitter en låg grad av kulturellt kapital. Det har dock inte varit något problem så länge den ekonomiska radikalismen överskuggat värderingsfrågorna eftersom kampen mellan grupper med mycket och lite kulturellt kapital inte är antagonistisk till sin karaktär, det vill säga det finns egentligen ingen olöslig konflikt mellan de som gillar Satie och de som gillar Vikingarna.

Men under de senaste decennierna har vänstern och arbetarrörelsen allt mer dragit sig undan från den radikala ekonomiska politiken och klasskampen för att i stället fokuserat på frågor om identitet och värderingar. Detta innebär enligt Marsdals modell att man flyttat fokus från kampen mellan arbetare och kapitalist till motsättningen mellan byskolläraren och grosshandlaren.

Så länge den europeiska vänstern ägnat sig åt HBT-personer i Peru eller försvaret av budgettaket hellre än europeiska arbetares vardagliga problem kommer istället arbetarklassens ”djupa oro” att kanaliseras av högerpopulister och nyfascister. Dessa lever på att skapa konstgjorda motsättningar mellan arbetare av olika ursprung, med olika religioner eller med olika tillgång till kulturellt kapital.

Det är vänsterns uppgift att åter sätta fokus på den samhälleliga huvudmotsättningen mellan arbete och kapital och att peka ut vilka som verkligen ligger bakom de kännbara försämringar som drabbat Europas arbetare de senaste fyrtio åren.

Det duger inte med någon liberal tolerant antirasism som bedyrar att vi lever i den bästa av världar och uppmuntrar oss att pröva lite mer tabouleh. Den enda kraft som har något som helst hopp om att besegra nyfascimen är en socialistisk arbetarrörelse.

  1. För teorin kring kapitalismens långa vågor se den marxistiske ekonomen Ernest Mandels verk
  2. Andreas Malm, Hatet mot muslimer
  3. Magnus Marsdal, Högerpopulismen dissekerad : hemligheten bakom fremskrittspartiet framgångar

Terrorn och den europeiska nyfascismen

Attentaten mot Oslos regeringskvarter och Arbeidernes Ungdomsfylking i går har försatt mig i chock, sorg och vanmakt. Redan innan de sista döda är räknade så kan vi konstatera att det rör sig om den mest fruktansvärda attacken mot skandinaviska arbetarrörelse, någonsin. AUF har förlorat en stor del av sin kader, Arbeiderpartiet sin kommande kader. Unga socialister har spillt sitt blod. Från tidningarnas kommentarsfält bröt den nya högern in i verkligheten med bomber och kulsprutekärvar. Vi måste försöka första vad som hänt, varken för att urskulda eller för att vinna politiska poänger, utan för att försäkra oss om att det aldrig kan ske igen.

Högerextremt våld är ingen nyhet för den nordiska vänstern, men den trolige gärningsmannen i Norge kommer inte ur den traditionella NS-rörelsen eller Vit makt-miljön. På internet har han tagit ställning mot nationalsocialism och ”etnonationalism” och för Israel. I hans noggrant tillrättalagda Facebookprofil kallar han sig konservativ kristen och framstår som beläst i det liberal-konservativa kanon. Han har en bakgrund i högerpopulistiska Fremskrittspartiet och dess ungdomsförbund. I en sorts politisk självbiografi på document.no skriver han att han tillhörde den laissez faire-liberala och kulturkonservativa falangen i FrP.

Eurabien och de socialdemokratiska quislingarna

Centralt i den gripnes föreställningsvärld är kampen mot Eurabien. Tron på förekomsten av ett ”Eurabien” är en konspirationsteori som 2005 lanserades av den egyptisk-brittiska författarinnan Bat Ye’or i en bok med samma namn.

Teorin går i korthet ut på att OPEC-länderna i samband med oljekrisen 1973 tvingade på EG:s ledare ett avtal som i hemlighet underkastade Europa  muslimsk kontroll. De europeiska staterna är inte längre demokratier utan dhimmikratier. Det finns en hemlig europeisk regering, ett mystiskt utskott inom ”Euro-Arab Dialogue”. EAD utgör Eurabienteorins motsvarighet till antisemitismens Zionist Occupation Government. Precis som med ZOG-teorin så anses hela ”eliten”: politiker, journalister, intellektuella, etc. vara ockupationsregeringens trogna lakejer.

En viktig del av avtalet innebar att Europa tvingades acceptera en konstant hög invandring från muslimska länder. Genom invandring och hög nativitet ska muslimerna i Europa tillslut bli tillräckligt många för att ta över.1

Teorin har fått omfattande spridning bland högerextremister i Europa och USA, men har också i vissa former anammats av etablerade akademiker och högerskribenter, exempelvis Francis Fukuyama. Egentligen är det en tillspetsad form av Huntingtons teori om det kommande civilisationskriget, med den modifikation att den muslimska världen i princip redan erövrat Europa i hemlighet. De nyfascistiska anhängarna av teorin ser sig som motståndskämpar bakom fiendens linjer. Paralleller till den antinazistiska motståndskampen är inte ovanligt i länder som var ockuperade under kriget.

Men Europa hade aldrig fallit om det inte var för att nationerna redan var försvagad inifrån. Man skyller på dekadensen, sekulariseringen, på feminismen som fått västerländska kvinnor att sluta föda barn. Men den främsta syndabocken är de socialdemokratiska välfärdsstaterna. Genom höga skatter, förbud och statliga interventioner så har socialdemokraterna passiviserat européerna. Mark Steyn, en av islamofobins chefsideologer, skriver:

Det finns ett samband mellan den socialdemokratiska statens strukturella svaghet och uppstigandet av en globaliserad islam. Staten har gradvis annekterat alla ansvarsområden i ett vuxet liv – hälsovård, barnomsorg, äldreomsorg – till den grad att medborgarna har avskurits från mänsklighetens primära instinkter, inte minst överlevnadsinstinkten (…) Medborgaren är föga mer än en pundare eller en statsnarkoman.2

Socialdemokraterna anses ha genomfört sin undergrävande verksamhet mer eller mindre medvetet. De är precis som resten av etablissemanget ockupationsmaktens samarbetsmän.

Torbjörn Jerlerup har samlat citat om socialdemokratin från den nyfascistiska miljö i Norge som den gripne var en del av. Danska Modkraft skriver om den islamofoba diskussionsidan document.no där den gripne varit aktiv att:

Særlig de siste månedene har document.no kjørt sterk hets mot Arbeiderpartiet (Socialdemokraterne) og regjeringspartneren SV (søsterpartiet til dansk SF), der hovedslagordet har vært at de er »landssvikere« (landsforrædere) som må fjernes fra makten og stilles for retten fordi de tillater innvandring og asylsøkere.

Bilden är tydlig. Norge är åter ockuperat och denna gång är det socialdemokraterna som är quislingar.

Hatet mot marxismen

En annan judasgestalt i den Eurabiska berättelsen är marxisten, eller ”kulturmarxisten” som hen ofta benämns. Den gripne verkar ha gett kampen mot Frankfurtskolan samma dignitet som kampen mot den muslimska ockupationen. Det kan verka något märkligt att den idag ganska bortglömd strömning inom västmarxismen ska få spela en sådan roll. Frankfurtskolan och kulturmarxismen är emellertid i den nyfascistiska diskursen kodord för en mängd samtida intellektuella tendenser, allt från radikalfeminism till queer och postmodernism. Enligt den gripne själv så består kulturmarxismens program av:

  • Sexuell frigörelse
  • Feminism
  • Rätt till arbete
  • Narkotika/alkohol/party
  • Multikultur

Vissa nyfascister menar att marxisterna sedan slutet av andra världskriget på Sovjetunionens order undergrävt den västerländska civilisationen. En vanlig föreställning är att ”68:orna” med vägledning av Gramscis teorier medvetet infiltrerat media, kulturliv, kyrka och akademi för att skapa en politisk korrekt hegemoni.

Den politiska korrekthetens edikt genomdrivs av militanta vänsterrörelser. Den gripne skriver:

Konservative tør i dag ikke flagge sine synspunkter på gaten da de vet at ekstreme Marxister klubber dem ned. Vi kan ikke akseptere at Arbeiderpartiet subsidierer disse voldelige ”Stoltenberg jugend” som systematisk terroriserer politiske konservative.

Sedan Sovjetunionens fall anses de västhatande kulturmarxisterna ha slutit förbund med den radikala islamismen och i den islamofoba miljön talar man om en svartröd allians eller en Marx-Muhammed-pakt. De beskrivs som en femtekolon som måste utplånas om den muslimska ockupationen ska kunna brytas.

Fascism för det 21:a århundradet

I Västeuropa växer en ny fascistisk rörelse fram, en rörelse som inte bara är en försupen nostalgiförening för beundrare av den tyska hitlerismen. Den är sällan antisemitisk, ofta Israelvänlig och alltid islamofob. Dess företrädare identifierar sig snarare som konservativa, liberaler eller traditionalister än som fascister. Den har sin politiska gren i delar av de högerpopulistiska partierna som Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet eller Dansk Folkeparti och sin militanta gatugren i till exempel English Defence League, en grupp som den gripne norrmannen varit i kontakt med. Den saknar vattentäta skott mot den etablerade högern.

Nu har alltså ett ofattbart fruktansvärt terrordåd framsprungit ur denna strömning. Vi kan inte utkräva något kollektivt från alla Sverigedemokrater och kommentarsfältsherrar för det som inträffat. Men lika lite som al-Qaida kan förstås utanför kontexten av den militanta islamismens framväxt så kan inte heller attentatet i Norge förstås frikopplat från den nyfascistiska miljön.

Här odlas en paranoid världsbild där hela kontinenten anses som ockuperad av fientlig makt. Socialdemokratin, marxister och arbetarrörelsens ungdom framställs som ockupationens quislingar och stormtrupper. Samma ideologi sprids i Sverige av de inom och utanför SD som hetsar om ”Mona Muslim”. Tragedin i Norge visar att det bara krävs en person med katastrofal psykopatologi som påverkas av tidens strömningar för att ta till våld mot de som uppfattas som ockupationssoldater.

Allt tyder på att vi går in i en period av hård global kamp. Kapitalismen befinner sig i kris. Vi vet att den kommer ta till alla medel den kan för att överleva. Senast använde den sig av fascismen och nazismen för att krossa arbetarrörelsen. Att bekämpa nyfascism är för oss inget utslag av liberal tolerant godhet, det är bokstavligt talat en livsnödvändighet.

Vi måste bygga en stark antifascistisk rörelse, en stark arbetarrörelse. Vi måste bli många.

  1. För framställningen av Eurabienteorin och resten av redogörelsen står jag i djup tacksamhetsskuld till Andreas Malm och hans Hatet mot muslimer
  2. Mark Steyn, America Alone – The End of the World as we Know it citerad ur Malm

Om kriget kommer

Kamrater

Vårt land är ockuperat.

Det är fascister i riksdagen.

För första gången någonsin har en borgerlig regering omvalts till en andra mandatperiod.

Arbetarrörelsen har gjort sitt sämsta val sedan den allmän rösträtten infördes.

Och den civilisatoriska tillbakarullningen är inte begränsad till Sverige. Om något så är det här utvecklingen släpar efter. Över hela Europa växer ett nytt politiskt landskap fram dominerat av högern och extremhögern. Och det finns inga vattentäta skott mellan den rumsrena och den fascistiska högern. I land efter land anpassar sig de förment demokratiska borgerliga partierna efter sina konkurrenter, gör deras retorik till sin och faller in i hetsen mot muslimer, romer och papperslösa invandrare. Så även i Sverige. Även USA har sina nyfascister, Tea Party-rörelsen och immigrationsmotståndarna.

Fascismen är inte längre ett smygande hot. När romerna förvisas från Frankrike, när högerextrema medborgargarden patrullerar gatorna i Italien med myndigheternas goda minne, när det stadsbärande högerpartiet i Ungern anammar antisemitiska konspirationsteorier; då måste vi erkänna att fascismen åter växer fram mitt ibland oss. Och denna gång finns det ingen stark socialistisk rörelse som kan möta den. Inte heller någon antifascistisk arbetar- och bondestat, inga miljoner rödarmister som kommer till vår undsättning.

Denna kraftiga högervridning sammanfaller med kapitalismens dubbla kris. Samtidigt som det ekonomiska systemet drabbats av en av sina återkommande kriser har vi tvingats inse att vi står inför en miljö- och klimatkris som hotar hela världens överlevnad. Trots enstaka ljusglimtar så har inte krisen lett till någon verklig antikapitalistiskt mobilisering.

Fienden har annekterat vår mentala geografi. Det fagra talet om socialismens möjlighet har sedan länge tystnat.

1900-talet präglades av kampen om hur framtiden skulle se ut. Men 1992 förklarade Fukuyama att kriget var över och historien slut. Den liberala kapitalismen hade vunnit den slutliga segern. Vi levde nu i den bästa av alla tänkbara världar. Drömmen om den Nya människan ersattes med den sista människans mardröm, samhället som ett museum. Alternativet till Fukuyamas helvetesvision blev en annan dystopi, Huntingtons civilisationskrig. All kämpande universalism tycktes död.

Den så kallade ”tredje vägen” utgjorde knappast ett tredje alternativ till de borgerliga dystopierna. Den var det ideologiska uttrycket för de nervösa antikvarierna som hoppades kunna putsa upp utställningsobjekten i Fukuyamas dammiga museum.

Den radikala kritiken gjorde reträtt från materiens område till språket och identiteten. Kritikens uppgift blev att bryta ner och atomisera, inte för att undersöka och överbrygga motsättningar inom folket, utan för nedbrytandets egen skull. Den revolutionära folkmajoritet som skulle omstörta alla samhällsförhållanden ersattes som subjekt av diverse minoriteter som inom ramarna för det rådande samhället skall kräva erkännande och rätten till självdefiniering. Denna skenradikala dekonstruktion gick utmärkt att kombinera med tredje vägens politik. Typexemplet torde vara Mona Sahlins socialdemokratiska projekt. Indentitetspolitik och budgettak!

Borgarklassens ideologiska offensiv sammanföll med djupgående omvälvningar i den materiella basen.

Den historiska kompromiss som gav oss i västvärlden välfärdsstater och ett visst demokratiskt utrymme hade tvingats fram genom kombinationen av ett inre hot, i form av en kämpande arbetarrörelse, och ett yttre hot, de realsocialistiska staternas existens.

Sovjetsystemets undergång ägde rum i ett läge där arbetarrörelsen i väst var svårt sargad efter mer än ett decennium av attacker. Thatcher hade under förnedrande former besegrat de brittiska gruvarbetarna, Reagan hade några år tidigare gjort samma sak med USA:s flygledare. Inför 70-talets stagflationskris som hotat deras profiter hade kapitalistklassen mobiliserat sina styrkor.

För att kunna knäcka arbetarklassens styrka och möta sjunkande profiter ersattes på många områden den fordistiska produktionsmodellen, baserad på löpande band och stora centraliserade arbetsplatser,  av postfordistiska och toyotistiska modeller. Framsteg i cybernetik, datorteknik och transportväsende gjorde att man kunde splittra upp arbetarkollektiv i små, ofta konkurrerande, enheter. Företagen kunde lägga ut fler och fler funktioner på entreprenad.

Parallellt med detta pågick den motsatta processen där det löpande bandets logik utsträcktes till ännu fler områden, som snabbmatsrestaurangerna  eller vården. Många akademikeryrken, exempelvis lärare och journalister, proletariserades allt mer. Många arbetare tvingades bli småföretagare och frilansare istället för anställda. Fasta livslånga anställningar ersattes för allt fler av vikariat, visstidsanställningar, bemanningsföretag och långa perioder av arbetslöshet. Arbetare flyttas runt mellan många olika anställningar och arbetsplatser. Denna ”prekarisering” har slagit hårdast mot grupper som är nya på arbetsmarknaden, ungdomar och invandrare.

Alltmer av den fordistiska fabriksproduktionen har också outsourcats till länder i tredje världen. I Asiens frihandelszoner och Latinamerikas maquiladoras har den globala kapitalismen kunnat utnyttja  överskott av arbetskraft som gjorts övertalig i den småskaliga jordbruksproduktionen och dragits till städerna för att förvandlas till en enorm armé av arbetslösa. Intimt sammanlänkad med denna process, som något slarvigt brukar kallas för ”globaliseringen”, är de nyliberala strukturreformer tredje världen påtvingats genom fysiskt och ekonomiskt våld. De östeuropeiska planekonomiernas sammanbrott och Kinas liberalisering öppnade nya marknader, inklusive arbetsmarknader, för kapitalet.

Samtidigt har de globala flyktingströmmarna som skapats av krig och ekonomisk utsugning gjort att en stor del av detta globala proletariat nu finns i de imperialistiska kärnländerna. En hårdnande asylpolitik innebär att många utav dessa invandrare lever här illegalt, deras möjligheter till facklig och politisk kamp begränsas av det ständiga hotet om deportering. Arbetsmarknaden har skiktats utifrån etniska linjer och rasismen, sedan 90-talet särskilt i sin islamofoba form, har blivit viktig för att söndra arbetarklassen och försvara imperialistiska krig.

Efter Sovjetunionens fall  har den formella demokrati som ändå existerade i de kapitalistiska länderna alltmer tömts på sitt innehåll. Genom privatsieringar av offentlig sektor och centralbankernas ”oberoende” har allt fler samhällsområden ställts utanför demokratisk kontroll. I Europa har maktöverföringen från nationalstaterna till EU inneburit en extrem urholkning av demokratin. Žižek har noterat hur den borgerliga demokratin tycks gå samma öde till mötes som monarken i den konstitutionella monarkin. Berövad på alla verkliga funktioner och all makt så bevaras ändå pietistiskt ritualerna som omger statsskicket.

Detta är bara några exempel på de materiella förändringar som inneburit den extrema överföringen av makt från arbetarklassen till kapitalisterna under de senaste trettio åren. Att detta varit möjligt beror till stor del på arbetarrörelsens och vänsterns oförmåga att anpassa sig till det förändrade läget. Vänstern, från revolutionärer till socialdemokrater, och fackföreningsrörelsen har baserat sin styrka på de stora arbetsplatsernas arbetarkollektiv. Det viktigaste vapnet har varit strejken. Istället för att använda sitt mäktigaste analysinstrument, marxismen, för att undersöka samtiden så har stora delar av vänstern fastnat i drömmar om ett förlorat folkhem eller köpt den borgerliga illusionen om att vi alla nu förvandlats till en enda lycklig medelklass.

Det här kan verka som en mörk samtidssyn. Det är det. Men samtidigt finns  ingen anledning att förtvivla. Allt bär fröet till sin egen undergång. Kapitalismens omstrukturering var en reaktion på arbetarklassens styrka men ur nya former av utsugning och kontroll föds nya former av motstånd. I vår postsovjetiska, postsocialdemokratiska tid finns alla möjligheter för en ny revolutionär vänster att växa fram.

Kamrater, vår värld är ockuperad. Nu är det dags att börja formera motståndsrörelsen. ”För vi är ljuset som ger skuggan skugga men också ljuset som ger ljuset ljus. Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.”

Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på Dig det beror — Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva.

Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!