Jag skrev en text om historien bakom Första maj-firandet för Vänsterns Studentförbunds tidskrift Pergite

Idén om att arbetarklassen skulle tillägnas en egen dag föddes ur kampen för åtta timmars arbetsdag. I Australien hade den unga fackliga rörelsen redan 1856 tillkämpat sig åttatimmarsdagen för vissa yrkesgrupper. 1884 beslutade den amerikanska fackföreningsfederationen att kräva åtta timmars arbetsdag från och med den första maj 1886. När dagen kom så utbröt stora strejker och demonstrationer, särskilt i Chicago där den anarkistiska arbetarrörelsen var stark.

Arbetarnas kamp fyllde naturligtvis den härskande klassen med fruktan. Chicagos kapitalister hade skramlat ihop till en ny kulspruta åt nationalgardet. Den 3 maj sköt polisen i Chicago rakt in i ett demonstrationståg och dödade fyra arbetare. Dagen därpå samlades ett stort protestmöte på Haymarket-torget. När polisen försökte upplösa mötet så kastade någon en bomb som dödade en konstapel.

Åtta utav Chicagos ledande anarkister greps och åtalades för bombdådet. Fem dömdes till döden, utan några bevis för deras inblandning. En av dessa tog sitt liv, de övriga fyra fördes till galgen sjungandes Marseljäsen.

Haymarketmartyrernas öde väckte stor förbittring inom den internationella arbetarrörelsen. 1889 bildades den socialdemokratiska Andra internationalen vid ett möte i Paris vid hundraårsjubileet av den franska revolutionen. Man beslöt då att året därpå högtidlighålla minnet av de fem anarkisterna och demonstrera för åttatimmarsdagen den första maj. Kampdagen möttes med stor entusiasm och redan 1891 beslöt man sig för att göra första maj-firandet till en återkommande tradition.

Första maj firades för första gången i Sverige 1890 då 50 000 arbetare samlades på Gärdet i Stockholm för att lyssna till Hjalmar Branting, Hinke Bergegren och August Palm och antog ett uttalande som krävde åtta timmars arbetsdag.

Precis som när de kristna annekterade den hedniska julen så kom arbetarrörelsens högtidsdag att sammanfalla med en uråldrig tradition. Första maj har av hävd räknats som sommarens första dag i Europa och firats med eldar, majstänger och fruktbarhetsriter. I Sverige har dessa festligheter framförallt levt kvar i valborgsmässofirandet, då tyvärr också den gamla svenska alkoholkulturen, särskilt i studentkretsar, ger sig till känna.

Och även om det kan verka märkligt för oss här uppe i Norden att fira sommarens ankomst så är det ändå något särskilt med första maj. Sällan är himmelen så skimrande blå, sällan är vinden så fylld av framtidshopp och förväntningar, sällan brusar blodet så levande. Första maj äger kraft. Det bevisas inte minst genom alla de parasiter: kristdemokrater, sverigedemokrater och andra fascister, som vill stjäla utrymme. De bevisas genom alla de förnumstiga ledarskribenter som år efter år försöker dödförklara första maj. Men när de röda fanorna smattrar för vinden, när kamraternas röster höjer sig omkring oss i hat och trots och kärlek, när Internationalen dånar fram mellan höjda nävar, då vet vi att första maj tillhör oss. Då vet vi att första maj lever.

Eller för att citera Rosa Luxemburg:

Den första maj förkunnar åttatimmarsdagens paroll. Men inte heller när man uppnått detta mål slutar man fira dagen. Så länge arbetarnas kamp mot bourgeoisi och regering varar, så länge det finns krav kvar, som måste uppfyllas, kommer förstamajfirandet att årligen ge uttryck åt dessa krav. Men även när bättre tider grytt och arbetarklassen i hela världen nått sin befrielse, även då kommer mänskligheten helt säkert att fira första maj, till minnet av utkämpade strider och överståndna lidanden.