Matkrisens orsaker: Den nyliberala matregimen

Publicerat av
1

I slutet av 1980-talet utvecklade de marxistiskt influerade forskarna Harriet Friedmann och Philip McMichael begreppet matregimer för att beskriva hur produktionen och konsumtionen av livsmedel organiseras på global skala.1

Den första matregimen varade från1870-talet till första världskrigets utbrott och kännetecknades av europeisk import av spannmål och boskap från det industrialiserade jordbruket i bosättarkolonier som Förenta staterna, Kanada, Argentina och Australien. Dessa baslivsmedel kompletterades med varor som socker, kaffe, te och kakao, framställda i koloniernas monokulturella och arbetsintensiva plantagejordbruk.

Den andra matregimen, som varade från andra världskrigets slut till tidigt 1970-talet, präglades av kalla krigets logik. Sovjetunionen och Förenta staterna använde jordbruks- och matpolitiken för att knyta till sig regimer i Syd.2

1900-talets stora folkresningar hade inte i huvudsak baserats på metropolernas proletärer utan på lantarbetare och småbönder i periferin.

Förenta staterna ansåg att en självägande bondeklass i de nyligen avkoloniserade staterna skulle kunna utgöra en buffert mot revolutionära strömningar och uppmuntrade därför återhållsamma jordreformer och produktionshöjningar genom införande av ny teknologi och nya växthybrider. Den globala gröna revolutionen finansierades av Världsbanken, Rockefellerstiftelsen och Fordstiftelsen. Jordbruket blev allt mer mekaniserat och industrialiserat.

Samtidigt som delar av bondeklassen i Syd stärktes genom jordreformer och investeringsprogram ställdes de också inför sjunkande matpriser och svårigheten att konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade jordbruksexport.

Under 1980-talet växte en tredje matregim, den nyliberala, fram. Enligt Farshad Araghi kännetecknas den framför allt av:

  1. the deregulation of land markets and the reversal of land reform policies originating in the national developmentalist era
  2. drastic cuts in farm subsidies and price supports and the disengagement of both postcolonial states and the World Bank from irrigation support
  3. the expanded use of agrarian biotechnologies and the expanded commodification of seeds and seed reproduction; a marked, and growing, dependence on chemical, biological, and hydrocarbon farm inputs
  4. the promotion of agroexports at the expense of food crops through an expansion of livestock agroexports, expanded cash crop production for export as animal feed, and the export of niche luxury foods, fresh fruits, vegetables, and ornamental flowers for the global centers of overconsumption.3

Samtidigt som länder i Syd påtvingades en nyliberal modell fortsatte Förenta staterna och EU att subventionera sina jordbrukssektorer. I de rikaste 30 länderna kommer 30 procent av jordbrukets inkomster från statliga subventioner. Denna politik har i praktiken slagit sönder jordbruket i världens fattiga länder. På 60-talet var tredje världen nettoexportör av mat, exportinkomsterna uppgick årligen till ca sju miljarder dollar. Idag importeras istället årligen mat för elva miljoner från Förenta staterna och EU.4

Haiti utgör ett åskådliggörande exempel. I slutet av 80-talet importerade Haiti 5 procent av sitt risbehov. 1995 krävde emellertid Internationella valutafonden att landet skulle sänka sin importskatt på ris från 35 procent till tre procent för att kunna få nya lån. När det inte längre skyddades av tullmurar kunde det haitiska jordbruket aldrig konkurrera med Förenta staternas statssubventionerade risbönder. Idag importerar Haiti 75 procent av sitt risbehov från Förenta staterna.5

Ett annat välkänt exempel är Malawi i södra Afrika. Under 90-talet beslutade Malawis regering att gratis dela ut ”startpaket” med gödningsmedel och utsäde till småbönder. 1999 krävde Världsbanken att projektet skulle upphöra, med hänvisning till att det ledde till snedvriden konkurrens. 2000 till 2002 drabbades Malawi av svår svält. Fem miljoner av landets tolv miljoner innevånare blev beroende av hjälpsändningar.

2005 beslutade landets nytillträdde president Bingu wa Mutharika att subventionera priset på gödningsmedel med två tredjedelar och införa rabatter på utsäde. Sädproduktionen nära tredubblades och landet gick från svältdrabbat till nettoexportör av mat och kunde till och med ge matbistånd till andra afrikanska stater.6

Prisdumpning, underinvestering i mekanik och bevattning, avskaffade subventioner och ett fokus på att producera lyxprodukter som snittblommor har i land efter land lett till minskad matproduktion och ökat importberoende. Det är en grundläggande strukturell orsak till den matkris som världen just nu plågas av.

  1. Philip McMichael, ”A food regime genelogy”, Journal of Peasant Studies, 36:1; Harriet Friedmann & Philip McMichael, ”Agriculture and the state system: The rise and decline of national agricultures, 1870 to the present”, Sociologia Ruralis, 29:2. ↩
  2. Till exempel Sovjetunionens sockeravtal med Kuba eller Förenta staternas användning av sitt jordbruksöverskott som livsmedelsbistånd. ↩
  3. Farshad Araghi, Peasants, Globalization, and Dispossession: A World Historical Perspective. ↩
  4. Walden Bello, Matkrigen. ↩
  5. Fred Weston, ”What is really behind the food crisis”. ↩
  6. Celia W. Dugger, ”Ending Famine, Simply by Ignoring the Experts”; Ernest Harsch, ”Investing in Africa’s farms – and it’s future”. ↩

Matkrisens orsaker: Spekulation i hunger

Publicerat av
4

Mot slutet av 2006 började delar av finanskapitalet att dra sig undan från bostadsmarknaden i Förenta staterna. Bostadsbubblan var på väg att spricka. Men var skulle de ta vägen? Allt fler spekulanter började kasta blickar mot råvarumarknaden. Commodity Futures Modernization Act som klubbades igenom 2000 under Bill Clinton hade avsevärt förenklat möjligheterna att spekulera på råvarubörsen. Dessutom hade New York-börsen under 2006 gått ihop med börshusen i Amsterdam, Bryssel, Lissabon och Paris för att skapa en internationell råvarubörs.

Stigande matpriser och svajig finansmarknad har fått allt fler aktörer att flytta kapital till råvarubörsen. 2006 beräknas ca 65 miljarder dollar ha omsatts i livsmedelsspekulation, 2011 var den siffran 126 miljarder dollar.  Sedan 2008 har efterfrågan på terminskontrakt i livsmedel, dvs avtal om köp av framtida skördar till ett fast pris, ökat med 40 procent. I april 2008 konstaterade New York Times att finanskapitalet kontrollerade hälften av alla terminskontrakt i vete, majs och boskap på råvarubörserna i New York, Kansas City och Chicago.  Enligt Världsbanken var 99,5 procent av all handel med livsmedelsterminskontrakt under 2010 ren spekulation, endast 0,5 procent handlade om verkliga köp.

Figuren visar utvecklingen på vetebörsen i Chicago där det spekulativa kapitalet på tio år ökade från 23 procent till 69 procent.

Francisco Contreras, ordförande i Latinamerikagrupperna skriver:

Livsmedelsjättar som Cargill, Kellogg, Kraft, ADM spekulerar fritt med skördar och livsmedel som de indirekt också kontrollerar. Enligt Traders Group Inc har även ett spekulativt finanskapital sökt sig till livsmedelsfuturer när tillväxten minskar och räntorna är låga. De största ”dealers” i livsmedelsråvarubaserade derivatmarknaderna är i USA Goldman Sachs, JP Morgan och Bank of America och i Europa Credit Suisse, Deutsche Bank, HSBC, Rabobank och UBS.

Förutom att spekulationen i sig driver upp priserna så skapar den också skapar en situation där flera mäktiga ekonomiska intressen tjänar på att de stiger. Många av dem har möjlighet att direkt påverka den globala marknaden. Vi har till exempel sett hur jordbruksoligopolen kan påverka priserna genom sin kontroll över produktionen av konstgödsel. Andra intressenter använder mer direkta metoder. Råvarujätten Glencore, som kontrollerar tio procent av världens veteproduktion, lyckades 2010 förmå Ryssland att förbjuda all veteexport efter den svåra torrperioden. Strax innan hade företaget börjat spekulera i stigande vetepriser. I Belgien är företaget misstänkt för att ha försökt komma åt insiderinformation om EU:s exportstöd.

Att spekulationen starkt bidragit till matkrisen visar sig bland annat genom att priset på viktiga basvaror som hirs, maniok och potatis stigit mycket mindre än priset på vete, ris, majs och soja. Skillnaden mellan dessa är att den förra gruppen i regel inte säljs som terminskontrakt på råvarubörsen och därför inte påverkas av spekulationen.

Se gärna denna intervju där Jayati Gosh, professor i ekonomi vid Jawaharlal Nehru University, förklarar hur finansspekulanterna driver upp matpriserna.

Matkrisens orsaker: Biobränsle

Publicerat av
1

Priset på fossila bränslen är också nära kopplat till efterfrågan på biobränslen. Trots Förenta staternas imperialistiska krigsäventyr är det uppenbart att priset på olja bara kommer fortsätta att öka. Däri ligger förklaringen till det ökade intresset för biobränslen, inte exempelvis i några klimathänsyn som ibland hävdas.

Mellan 2001 och 2008 ökade årsproduktionen av etanol från 18,6 miljarder liter till 64,6 miljarder liter. Produktionen av biodisel ökade under samma period från 1 miljard liter till 11 miljarder liter. 2020 beräknas den globala efterfrågan på biobränslen ligga på  250 miljarder liter.

År 2000 användes sex procent av majsproduktionen i Förenta staterna till etanoltillverkning, idag är det över 30 procent.  Inom fem år kommer hälften av majsskörden gå till etanoldestillerierna. President Obama har fortsatt Bush-regeringens prioritering av biobränslen och satt som mål att produktionen ska öka med 200 procent till 2020. Det året ska nämligen 50 procent av den väldiga amerikanska försvarsapparatens behov av drivmedel till landfordon, flyg och fartyg täckas av biobränslen.1

EU har satt upp som mål att tio procent av energin i transportsektorn inom unionen ska komma från biobränslen år 2020. 2005 var det emellertid bara Sverige och Tyskland som klarat delmålet på två procent. EU-länderna är idag beroende av att importera biobränsle, framför allt från världens näst största etanolproducent, Brasilien.

EU och Förenta staterna beräknas årligen subventionera biobränsleproducenter med 16 till 18 miljarder dollar, mer än fyra gånger så mycket som det totala jordbruksstödet till tredje världen.

Men biobränsleframställningen konkurrerar direkt med matproduktionen. Enkelt förklarat: den mängd majs som krävs för att fylla tanken på en stadsjeep skulle kunna mätta en människa i ett år. 2008 kom tidningen The Guardian över en hemlig rapport från Världsbanken som visade att produktionen av biobränslen ökat det globala matpriset med 75 procent!

  1. Pål Steigan, En gång skall jorden bliva vår ↩

Matkrisens orsaker: Olja och gödningsmedel

Publicerat av
2

Den moderna kapitalistiska matproduktionen är minst sagt energiintensiv. Olja används till transporter, för att driva jordbruksredskap och vid råvaruförädling. Olja och naturgas används för att framställa konstgödsel. I Förenta staterna gör  jordbruket av med tio kalorier fossila bränslen per kalori mat som produceras, detta oräknat bränslet som används för transporter. 17 procent av världens olja används i matproduktionen. Därför har 2000-talets höga oljepriserhaft en stor påverkan på matpriset. International Food Policy Research Institute, IFPRI, skriver i en rapport att priset på jordbruksvaror i Förenta staterna ökade med 30 till 40 procent mellan 2001 och 2007 på grund av stigande bränslepris.

Även priset på gödningsmedel är nära kopplat till oljepriset. Naturgas används i Haber-Boschprocessen för att framställa ammoniak, vilket är en viktig beståndsdel i konstgödsel. 90 procent av gödningsmedelspriset är direkt beroende av priset på naturgas. Stigande oljepris leder till ökad efterfrågan på naturgas i energiproduktionen vilket leder till stigande naturgaspris.

Andra viktiga ingrediens i konstgödseltillverkningen är kalium, kväve och fosfor. I utvinningen av dessa ämnen råder en oligopolsituation där ett fåtal aktörer kontrollerar världsmarknaden, däribland det multinationella jordbruksföretaget Cargill, det största privatägda företaget i Förenta staterna. Jättebolagen kontrollerar världsmarknadspriset på konstgödsel, vilket i sin tur innebär att de har en stor kontroll över matpriset.

Tillgången på fosfor står inte i paritet till efterfrågan som ökar med tre procent varje år. Mellan 2003 och 2008 steg priset på fosforhaltigt gödningsmedel med 350 procent. Jorden kan nå ”peak phosphorus” redan 2030. Inom 50 till hundra år kan de kända fosforfyndigheterna vara uttömda. Nära 50 procent av de kvarvarande fosforfyndigheterna finns i det av Marocko ockuperade Västsahara. Förenta staterna har gått från att vara exportör av fosfor till att tvingas importera för att täcka sitt behov, allt från marockanerna med vilka man slutit ett frihandelsavtal.

Matkrisens orsaker: Jordförlust, vattenbrist och klimatförändringar

Publicerat av
3

Planetens ökade befolkning innebär att färre och färre hektar odlingsbar mark blir tillgängligt per person.

Situationen förvärras ytterligare av att vi årligen förlorar ca 10 miljoner hektar odlingsmark genom erosion, övergödning, överbetning, urlakning av näringsämnen, överbevattning, kemiska föroreningar och att åkrar tas i anspråk för bebyggelse. Dessutom påverkas 25 till 40 procent av världens odlingsmark av negativa effekter som gör att den inte kan utnyttjas till sin fulla kapacitet. I Förenta staterna förstörs matjord tio gånger snabbare än den återskapas, i Indien och Kina är siffran snarare 30 till 40 gånger snabbare.

Idag håller två nya ökenområden att bre ut sig i världen, det ena i nordvästra Kina och västra Mongoliet och det andra i Centralafrika. I Kina förloras varje år omkring 3 600 kvadratkilometer odlingsjord till ökenutbredningen.

Ett annat hot mot jordarnas produktivitet är överpumpningen där grundvatten tas upp snabbare än det kan återskapas. Under 20 år lyckades Saudiarabien vara självförsörjande på vete genom konstbevattning, idag är grundvattennivåerna så låga att man snart inte har någon egen veteproduktion alls. Flera länder i Västasien drabbas av  minskade skördar på grund av grundvattenförlust. 175 miljoner indier och 130 miljoner kineser sägs vara beroende av överpumpning för sin matförsörjning.

Jordförlust och vattenbrist hänger samman med klimatförändringarna. Extrema väderförhållanden har skapat rekordstora översvämningar i Förenta staterna, Kanada och Australien. I Pakistan har en yta av Italiens storlek ställts under vatten och jordbruket har i princip slagits ut. 2010 skadades den ryska veteproduktionen svårt av extrem torka. Uppvärmningen av Indiska oceanen har lett till årligt återkommande torrperioder på Afrikas horn. Stigande temperaturer medför minskande skördar genom försämrad fotosyntes, utslagen pollinering och uttorkning av växterna. En tumregel är att för varje grad Celsius som medeltemperaturen ökar så minskar skörden med 10 procent.