Nya vapen

Stryk grubblet från din panna 
och gå i striden ut, 
att våldet övermanna, 
din tankes strid är slut. 
I andens vapenlekar 
ej någon seger vinns 
mot dem som blint förnekar 
att någon ande finns. 

Barbaren väljer vapen, 
du välja må som han. 
När vilddjur öppnar gapen 
ej tanken tala kan. 
Res mäktigt andens fäste 
i denna värld av hot 
och krossa ormars näste 
med mänskodjurets fot. 

Blott dåren tror det goda 
ej fötts att resa svärd, 
om ondskan än må bloda 
och söla ner en värld. 
Var viss! Om du ej värna 
nu vill din tro i strid 
skall ingen morgonstjärna 
inviga en ny tid. 

– Pär Lagerkvist, krigsåret 1940

Uppgifter för antifascister

Lägesbeskrivning

De senaste månaderna har vi haft anledning att tala om fascismen. Kärrtorpsattacken, mordförsöket i Malmö, polisens och åklagarämbetets oförmåga att lagföra nazister i Uppsala och Dalarna, vandalisering av skolor och moskéer, nazistdemonstrationen på Novemberpogromens minnesdag och flera andra händelser har alla bidragit till att aktualisera debatten om antifascistiska strategier.

Dessutom går vi in i den första valrörelsen med ett fascistiskt parti bland riksdagspartierna. När vi blickar ut i världen ser vi den första europeiska regeringen med nazistiska ministrar sedan andra världskriget. I södra och östra Europa urholkas demonstrations- och yttrandefriheten och folkvalda regeringar ersätts av EU-IMF-tillsatta teknokrater.

Glädjande nog har den fascistiska offensiven i Sverige mötts av hårt motstånd. I demonstrationerna efter Kärrtorp och Malmö har människor engagerat sig som aldrig tidigare varit politiskt aktiva. Redan i valrörelsens begynnelse har det blivit något av en folksport för elever, läkare och brandmän att konfrontera Sverigedemokrater. Men motståndet mot fascisterna har inte fått odelat stöd.

Förbundet Allt åt allas Stockholmsavdelning har publicerat en viktig text om de fem frontlinjerna i den antifascistiska kampen:

  1. Gatufascismen
  2. Nätmobben
  3. Gudfadern i riksdagen (SD)
  4. Kålsuparliberalerna
  5. Avståndstagarvänstern

De tre första fronterna utgör arbetsdelningen inom den svenska fasciströrelsen.

Gatufascisterna bidrar med våldskapital genom att kunna fysiskt attackera meningsmotståndare.

Nätmobben hänger ut meningsmotståndare, organiserar drev och försöker vederlägga antifascisters version av nazistattacker.

SD står för det politiska kapitalet. Deras riksdagsinträde innebär att politikens gränser förflyttats och att antifascism och antirasism inte längre ses som vanlig mänsklig hygglighet utan en subjektiv politisk position bland andra.

De sista två fronterna angriper genom att splittra antifascister i onda och goda, våldsbejakande och fredliga, extrema och icke-extrema. I slutändan misstänkliggör de all antifascistisk verksamhet eftersom alla potentiellt kan ha beröring med utdefinierade extremister.

Utifrån denna beskrivning av slagfältet skulle jag vilja skissera några taktiska uppgifter för antifascister.

beat-the-whites-with-the-red-wedge

Bryt isoleringen

Nästan alla människor hatar fascismen. Din busschaufför, din förskollärare, ditt sossekommunalråd, din Hemköpskassör och din morsa. De är alla potentiella allierade.

Eftersom fascisternas motståndare är den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning är deras enda alternativ att försöka isolera oss från varandra. Jag citerar Allt åt alla Stockholm:

Det kräver inte mycket resurser för att terrorisera stadsdelar eller utsätta lokaler för påfrestning. En liten dedikerad grupp slagskämpar kan lätt få även en massdemonstration att skingras genom att angripa med brutalitet, sammanhållning och överraskning. Sådana attacker har varit fascismens kännetecken ända sedan 1920-talet och de syftar till att slå sönder strukturer och sammanhang där vänstern (i dess breda bemärkelse, som emancipativa rörelser och sociala kamper) blir kollektiv. Terrorns syfte är att atomisera och splittra, göra oss isolerade och utelämnade. I brist på mötesplatser, torg, kvarter, strukturer och lokaler kan vi inte vara en rörelse, eller ens en klass, utan blir till ensamma individer.

Samtidigt försöker kålsuparfronten bestående av poliser, borgerliga tidningskluddare, sverigedemokrater och avståndstagarvänstern splittra oss genom att spalta upp antifascister i goda och onda. I media och den offentliga debatten skildras fascistiska attacker slentrianmässigt som ”bunkaslagsmål” mellan extremistgrupper.

För antifascister idag måste en huvuduppgift vara att bygga en front som både är bred och principfast. Vi bör förkasta samarbeten vars villkor dikteras av nervösa politiker och liberala tyckare som aldrig kommer lyfta ett finger mot fascisterna. Istället behöver vi insistera på att kampen rymmer många olika arbetsmetoder samtidigt. Linje 17 lyckade bra med detta när de arrangerade en oerhört stor manifestation med hela det politiska etablissemanget samlat samtidigt som de vägrade släppa fram politiker till mikrofonen utan istället spred ett radikalt budskap.

Ett av den svenska 70-talsmaoismens sämsta arv är idén om att vi inom den radikala vänstern alltid måste ge avkall på våra principer och metoder för att kunna bilda en så bred folkfront som möjligt. Vårat mål borde vara att bilda en så effektiv front som möjligt. Då kan vi inte ge avkall på metoder som är fungerande eller livsnödvändiga i kampen bara för att få med demokratiska borgare som inte bidrar särskilt mycket.

Det är ett vanligt tankefel att anta att en front automatiskt blir folklig och bred om den innefattar företrädare från högern. De borgerliga partierna är dock idag i regel inga folkrörelser och har en svag förankring. Lokalt kan det naturligtvis se annorlunda ut och en populär och humanistisk folkpartistpolitiker eller en centerpartist med kontakter i ortens föreningsliv kan vara en nyckelperson att inkludera i frontarbetet.

För all antifascism börjar i lokalsamhället. Det är där vi måste bryta isoleringen mellan de grupper som utsätts för fascisternas attacker och det omgivande samhället som ännu står vid sidan av. Det är här vi måste möta varandra, se varandra, backa upp varandra och skapa en kultur av att i vår kommun, vår stadsdel, vårt kvarter, på vår skola och vår arbetsplats accepterar vi inte fascism.

20140126_grannsamverkan

Gör kaoz med Sverigedemokraternas valrörelse

Sverigedemokraternas största behov just nu är att framstå som ett normalt parti för normala hederliga människor. De få i valmanskåren som röstar i enlighet med en rasideologisk övertygelse röstar redan på dem så i den gruppen kan de inte växa mer. Istället måste de få ännu fler i grunden hyggliga människor att se dem som ett alternativ. Därför är det så viktigt för dem att få ta plats i olika sammanhang i egenskap av ett riksdagsparti bland åtta andra

Vår uppgift som antifascister är att visa att SD inte är ett normalt parti. Det är inte ett normalt parti som får skolelever att gråta av rädsla, det är inte ett normalt parti vars svans av näthatare hotar protesterande läkare till livet, det är inte ett normalt parti vars högsta politiker springer runt med tillhyggen på stan och skriker rasistiska och sexistiska tillmälen.

SD kommer under valrörelsen försöka tränga sig in på alla arenor de kan. Rörelsen av skolelever och offentliganställda som protesterar mot SD kommer bara växa. I Trelleborg har Jimmie Åkessons skolbesök stoppats bara av hotet om en demonstration. På skolor i Stockholm och Västerås har SDU drivits ut. På sjukhusen i Malmö och Umeå protesterar personalen. Sveriges brandmän börjar organisera sig för SD-fria arbetsplatser.

Det är tydligt att den antinazistiska mobiliseringen efter Kärrtorp och Malmö gett energi åt SD-motståndet. Protesterna har skapat nya metoder som spritt sig mellan skolor och arbetsplatser. Brandmän mot rasism har skapat ett enkelt sätt för många att ta ställning mot SD genom att lägga upp foton på deras Facebooksida. En sådan symbolhandling ska inte underskattas när det kommer till att bryta människors isolering och befästa bilden av hur många som faktiskt är mot SD.

Det vi kan göra som antifascister är naturligtvis att organisera oss tillsammans med våra arbetskamrater och skolkamrater. Vi kan också hjälpa till genom att försöka kartlägga SD:s besöksturnéer och förvarna de som riskerar att utsättas.

Slutligen kan vi ta kampen om hur protesterna ska skildras. SD har själva svårt att hantera konfrontationer med människor de inte enkelt kan avfärda som PK-elit eller vänsterextremister, däremot kommer troligen kålsuparliberalerna fortsätta försöka göra detta till en principiell diskussion om folkvaldas rättigheter.

För oss gäller det att fastslå att detta inte är en abstrakt demokratifråga utan en högst konkret fråga om vår rätt att skydda våra skolor och arbetsplatser mot ett aggressivt fascistiskt parti som utgör ett reellt hot mot rasifierade, HBTQ-personer, socialister, papperslösa osv och som mordhotar de som vågar protestera.

Bygg en internationell antifascistisk rörelse

Kapitalismens kris är global, likaså kapitalets svar  fascismen. Därför måste vår antifascistiska solidaritet vara internationell. Den svenska fascismen är ännu förhållandevis svag och isolerad. I Ukraina sitter den i regeringsställning. I Ungern växer fascismen medan den officiella högern monterar ner demokratin. I Grekland, Italien och Spanien slås folkets protester mot högerpolitiken ner och kriminaliseras med permanentade tvångslagar.

Att stå upp för våra kamrater som drabbas hårdare av fascismens offensiv är inte bara en moralisk skyldighet utan också en politisk nödvändighet. Förr eller senare hårdnar klimatet i Sverige, när krisen slår till mot de som trodde sig vara säkra i sina bostadsrätter. Då behöver vi våra kamraters erfarenheter men framförallt behöver vi den styrka vi enbart kan uppnå genom att stå upp tillsammans.

Nyligen bildades ett nätverk för solidaritet med Grekland. Det är ypperligt. Antagligen borde vi skapa fler mer eller mindre lösliga solidaritetsgrupper som kan samarbeta sinsemellan och som kan bygga upp ett kontaktnät för antifascistiska och demokratiska krafter på Europanivå.

Slutord

Det är många saker som bör göras. Den antifascistiska rörelsen har plats för många människor som arbetar med en mångfald av verktyg. Från lokalvårdare mot rasism som tar ställning på Facebook via ungdomar som med sina kroppar blockerar SDU:s tillgång till lokaler till intellektuella och kulturpersonligheter som formulerar upprop mot kålsuparteorier.

Vi behövs alla nu. Vi måste inte alltid hålla med varandra men vi måste alltid hålla ihop med varandra.

Idag blev jag partilös kommunist

spartacus

Vi går framåt i en sammansluten skara på en brant och mödosam väg stadigt hållande varandra i händerna. Vi är omgivna av fiender på alla håll, och vi är nästan alltid utsatta för deras eld. Vi har slutit oss samman enligt ett fritt fattat beslut just för att bekämpa fienderna och inte hamna i det närliggande träsket, vars invånare från första stund har klandrat oss för att vi avskilt oss i en särskild grupp och valt kampens väg i stället för försoningens. Och nu börjar några av oss ropa: Låt oss gå till detta träsk! Och när man tillrättavisar dem, svarar de: Vad ni är efterblivna! Skäms ni inte att neka oss friheten att mana er in på en bättre väg! — Jodå, mina herrar, ni har frihet inte bara att mana oss utan också att gå vart ni har lust, till och med ut i träsket. Vi tycker rent av att er rätta plats är just i träsket, och vi är redo att efter förmåga hjälpa er att flytta över dit. Men släpp då våra händer, klamra er inte fast vid oss och smutsa inte det stora ordet frihet, ty vi är ju också ”fria” att gå vart vi vill, vi har frihet att kämpa inte bara mot träsket utan också mot dem som viker av till träsket!

– V.I. Lenin, ”Vad bör göras”

 

N****s talk about change and working within the system to achieve that. The problem with always being a conformist is that when you try to change the system from within, it’s not you who changes the system; it’s the system that will eventually change you. There is usually nothing wrong with compromise in a situation, but compromising yourself in a situation is another story completely, and I have seen this happen long enough in the few years that I’ve been alive to know that it’s a serious problem.

– Immortal Technique 

Idag lämnade jag partiet som jag fått min politiska uppfostran i. Även om det tillslut var sättet som min kamrat Markus Allard behandlades på, Henning Süssner Rubin har sammanfattat det bra här, så är det resultatet av en lång politisk process både hos mig själv och inom Vänsterpartiet.

Det finns en klyscha om att människor går åt höger ju äldre de blir. Min utveckling har varit mer ojämn. Från att ha varit ung, arg och radikal blev jag under mitten av 2000-talet en ganska genomsnittlig vänsterpartist. De senaste två åren har jag dock genomgått en radikaliseringsprocess värdigt ett forskningsprojekt finansierat av Birgitta Ohlsson.

Jag har mer och mer insett den materiella omöjligheten i projektet att återupprätta 1900-talets välfärdsprojekt. Den ekonomiska och ekologiska krisens apokalyptiska proportioner har fått mig att inse behovet av att på allvar ta itu med frågan om vad det innebär att på 2000-talet bygga ett revolutionärt projekt i Sverige. Jag har själv gjort upp med en tendens att se revolutionen som något som händer i Latinamerika eller om 100 år.

Samtidigt har Vänsterpartiet utvecklats i en helt annan riktning. Det har varit många småsaker som byggt upp insikten om att jag inte längre kan vara kvar inom Vänsterpartiet. Sen några år har min partiförening gömt undan den vackra partifanan som inte får användas på första maj. Hammaren och skäran och Lenincitatet ”Kämpa – Lär” anses som för farligt och partiets historia stuvas undan i ett källarförråd.

Jag har förstått att mitt namn diskuterats vid styrelsemöten eftersom andra medlemmar ”oroat” sig för åsikter jag gett uttryck för i sociala medier. Ingen av dessa oroliga kamrater har vågat konfrontera mig direkt.

För något år sedan blev jag kontaktad av en partikamrat med förtroendeuppdrag som fått i uppdrag att diskutera mina åsikter och huruvida jag borde förbli medlem i ett parti som i praktiken, om än inte enligt kongressbeslut, är reformistiskt. Under de senaste året har jag upprepade gånger fått upplysa partikamrater om möjligheten att väcka ett uteslutningsärende mot mig.

Samtidigt har jag betraktat hur ledande partiföreträdare tävlat i grenarna ”fördömande” och ”avståndstagande”.

Tidigare har jag betraktat Vänsterpartiet som ett i huvudsak reformistiskt parti med utrymme för revolutionärer att agera inom. Nu är det tydligt att partiets ledning hittat ett politiskt projekt, ett socialdemokratiskt välfärdsprojekt vars krönande triumf kommer vara statsrådsposter i en rödgrön regering. Då finns det ingen plats för jobbiga revolutionärer som riskerar att twittra något som ens marginellt påverkar röstantalet eller skadar relationerna till SAP.

Jag är inte arg på mina partikamrater för detta. De har valt ett visst politiskt projekt. De har markerat att jag och de mina inte har någon plats inom det. Jag tycker fortfarande att Vänsterpartiet är det mest progressiva alternativet som har en chans på riksdagsplatser. Att jag inte väljer att hålla mig kvar till den oundvikliga striden om min uteslutning beror också på att jag vill göra sorti utan att skada partiet.

Det kommer inte bli någon omvälvande förändring för mig. I flera år har min roll inom partiet varit väldigt perifer, eftersom jag haft behov av att själv granska mina politiska ställningstaganden.

Flera kamrater har frågat vad jag kommer göra nu. Det jag tror skulle behövas är ett icke-sekteristiskt forum av något slag där människor från hela den radikala vänstern kan mötas, oavsett partier och organisationer, och diskutera frågan om vad det innebär att vara revolutionär idag.

Jag tror vi behöver befria oss från politisk dogmatism och redan från början göra upp med de historiska problem den svenska vänstern dragits med, inte minst dess patriarkala strukturer och vita dominans.

Etiketter och organisationer kommer i framtiden bli mindre betydelsefulla än en ödmjuk inställning och modet att pröva alla invanda idéer och ”korsa floden genom att känna efter stenarna”.

Till alla ärliga kämpande kamrater som blir kvar i Vänsterpartiet vill jag säga detta: Jag vill förbli er vän. Räkna med mig. Look to my coming, at first light, on the fifth day. At dawn, look to the East.

Lars T. Lih: ”Lenin”

Det finns många biografier över Lenin, av varierande omfattning. De tenderar att antingen vara hagiografier över marxismens store utvecklare eller anklagelseakter mot en psykiskt störd tyrann, allt efter författarens inställning till Lenin och ställning i klasskampen. Lars T. Lihs lilla bok om Lenin är ingen hyllningsskrift, men tillhör ändå de som har en positiv grundinställning till sitt ämne.Lih tar i boken på sig uppgiften att motbevisa en vanlig uppfattning om Lenin, att han var en person som i grunden misstrodde arbetarklassen och i dess ställe såg ett parti av intellektuella yrkesrevolutionärer som det revolutionära subjektet. Lih försöker istället visa hur hela Lenins politiska gärning kretsade kring ett ”heroiskt scenario” vilket kan sammanfattas sålunda:

The Russian proletariat carries out its world historical mission by becoming the vozhd of the narod, leading a revolution that overthrows the tsar and institutes political freedom, thus preparing the ground for an eventual proletarian vlast that will bring about socialism. What propels this drama forward is inspired and inspiring class leadership. The party activists inspire the proletariat who inspire the Russian narod who inspire the whole world with their revolutionary feats.

I Lihs text förekommer ofta ryska termer, här vozhd som betyder ledare, narod som betyder folk och vlast som betyder makt. Lihs tes är emellertid att dessa översättningar inte fångar alla de kulturella och intellektuella konnotationer som de ryska termerna har. Och det är just Lihs genuina filologiska kunskaper som är bokens styrka. Stycket om varför Lenins term revoliutsioner po professii inte ska översättas som yrkessrevolutionär utan som ”professionell revolutionär” i betydelsen skicklig fann jag mycket givande. Detta ger mersmak och jag ser fram mot att läsa Lenin Rediscovered: What Is to Be Done? In Context, hans nyöversättning och närläsning av Vad bör göras.

Det enda jag saknar, vilket kan förlåtas en så kort skrift om ett så stort ämne, är en verklig diskussion om Lenins partiuppfattning. Det förblir för mig något oklart hur det kommunistiska partiet egentligen passar in i Lenins ”heroiska scenario” och varför arbetarklassen överhuvudtaget behöver revolutionärer att inspireras av. Kring detta ämne har dock skrivits otaliga tjocka volymer.

John Newsinger: ”Imperiets skugga”

Sedan Howard Zinns magnum opus om det amerikanska folkets historia kom ut 1980 har det varit populärt att marknadsföra radikal historieskrivning som People’s History. Vi har allt ifrån Vijay Prashads A People’s History of the Third World till Michael Parentis A People’s History of Ancient Rome och Chris Harmans tegelsten A People’s History of the World.

Så har även den marxistiske historikern John Newsingers bok om det brittiska imperiet på originalspråk fått titeln The Blood Never Dried: A People’s History of the British Empire.

Vilka krav vi egentligen kan ställa på en People’s History må diskuteras. Få lyckas nå opp till Howard Zinns mångbottnade och mångröstade historieskrivning. Men även om Newsinger inte är någon Zinn har han ändå skrivit en mycket värdefull bok om 300 år av brittisk imperialism.

Huvudfokus ligger på folkens motstånd mot kolonialismen, från slavupproren i Karibien på 1700-talet till Mau Mau i Kenya och den kommunistiska gerillan i Malaya på 1950-talet. Genomgående är de grundliga skildringarna av det oerhörda övervåld som släpptes lös mot de upproriska.

Tortyren, skövlingen, våldtäkterna, massavrättningarna och förnedringen är den samma under 300 år. Det är tung läsning. Newsinger blottlägger kolonisatörernas psykologi. Ständigt omringade av fientliga folkmassor måste de möta alla tendenser till motstånd med massivt våld och nedbrytande sadism.

Detta hade naturligtvis aldrig varit möjligt utan en massiv rasistisk ideologi som tar ifrån de koloniserade folken deras status som människor. Newsinger visar att krigen, straffexpeditionerna och tortyren har haft ett brett stöd i det brittiska samhället, bland konservativa, bland liberaler och senare till och med bland människor som kallat sig socialister.

När den kenyanska fackföreningsrörelsen skulle krossas i början av 50-talet var Storbritanniens kolonialminister gruvarbetaren och fackföreningsledaren Jim Griffith i Clement Attlees socialdemokratiska regering. Tony Blairs krigsförbrytelser under Irakkriget är inget tendensbrott i Labours historia. Även om det funnits enskilda politiker som kämpat emot har alla Labourregeringar under 1900-talet varit goda imperialister.

Att den rasistiska ideologin och de materiella fördelar de dragit av den ekonomiska världsordningen förvridit klassmedvetenheten hos arbetarklassen i centrum och lagt grunden för socialdemokrati och socialchauvinsim är ingen ny upptäckt för revolutionära marxister.

Men Newsinger lyfter också fram det motstånd som funnits i Storbritannien mot imperialismen. Från den breda kampanjen mot Irakkriget och Vietnam Solidarity Campaign går en linje till abolitionisterna som under 1830-talet, ofta på kristen grund, organiserade en verklig massrörelse bland arbetare och hantverkare mot slaveriet.

1865, 31 år efter slaveriets avskaffande på Jamaica, protesterade den svarta befolkningen i Morant Bay mot de vitas fortsatta överordning. Protesterna slogs ner med en oerhörd grymhet av guvernör Edward Eyre. 1000 hus brändes ner, 500 till 1500 svarta dödades av militären.

Våldet skapade stor förskräckelse i Storbritannien. Guvernör Eyre tvingades avgå. När han återvände hem till Southampton ordnade borgmästaren en bankett till hans ära som angreps av arbetarmassor vilka försökte få fatt på Eyre för att lyncha honom. Det största arbetarmöte som ditintills hållits i staden fördömde Eyre som en skam.

I nästan vartenda kolonialkrig finns exempel på brittiska soldater som deserterat för att strida mot imperiet. Samtidigt har de traditionella eliterna hos de koloniserade folken oftast valt att försöka samarbeta med britterna för att behålla sin position.

En historik över imperialismens grymhet hade lätt kunnat bli en idealistisk moralskrift, en lista av åtalspunkter mot ett på förhand dömt system. Med Newsingers marxism och fokus på motståndet blir boken mer komplex, visar på orsaker bortom någon idealistisk ondska och visar att det är klassbaserad solidaritet som är botemedlet.