Jag vill först av allt tacka alla som hört av sig och berömt mitt inlägg om den nyfascistiska terrorismen eller hjälpt till att sprida det. Det verkar som att jag vid rätt tillfälle kunde erbjuda en viss förklaring av en händelse vilken framstod som obegriplig. För detta är jag tacksam.

Sedan vill jag åter upprepa den tacksamhetsskuld jag står i till Andreas Malm. Han började kartlägga dessa strömningar långt innan oss andra. Alla som på allvar vill förstå den islamofoba nyfascismen måste skaffa och studera Malms Hatet mot muslimer. Följande framställning är i hög grad beroende av hans avslutande kapitel: ”Islamofobins politiska ekonomi”.

Tala om kapitalismen

Jag har försökt beskriva tankegodset hos den islamofoba nyfascismen i Europa. Nu gäller det att förstå den mylla vari fascismen kunnat gro och spira.

Perioden efter andra världskrigets slut, senkapitalismen, kan grovt delas upp i två perioder: en gyllen uppåtstigande fas och en alltmer förruttnande stagnationsfas.

Den första fasen, som varade från krigsslutet till  70-talet, präglades av ekonomisk expansion. Under 50- och 60-talet ökade OECD-ländernas BNP årligen med 4-5 procent. Världen behövde återuppbyggas. Ny teknik infördes, bland annat sådan som skapats inom militärindustrin. På sikt steg reallöner och levnadsstandard medan inkomstklyftorna minskade. Nya industrier, exempelvis bil- och plastindustrin, byggdes upp kring masskonsumtion.

I konkurrens med de realsocialistiska länderna skapades de västliga välfärdsstaterna där delar av produktionsöverskottet användes för att bygga upp en offentlig sektor. Den förhärskande ideologin var en keynesiansk samförståndspolitik. På det globala planet kännetecknades perioden av kolonial frigörelse. Samtidigt var det en tid av kallt krig och ständigt närvarande kärnvapenhot.

Mot slutet av 60-talet gick senkapitalismens långa våg¹ in i sin nedåtgående fas. Kapitalisternas profitkvoter sjönk. Den låga arbetslösheten i de industrialiserade länderna skapade starka arbetarrörelser och pressade lönerna uppåt. Priset på råvaror och energi steg. Uppbyggnadsarbetet och de teknologiska framstegen kunde inte längre hålla uppe profitnivåerna. Dessutom började det mullra i arbetarklassens led, alla var inte längre helt nöjda med samförståndspolitiken.

De katastrofala följderna av oljekrisen 1973 var symptom på ett system med stora problem. Krisen drabbade först vissa sektorer, som varvs- och metallindustrin, men generaliserades snart till hela ekonomin. De keynesianska ekonomiska verktygen kunde inte motverka krisen utan bidrog endast till stagflationen. Denna grundläggande systemkris har fortfarande inte kunnat lösas.

Härskarklassen har använt flera olika strategier för att möta krisen. Kapital har överförts från produktiva investeringar till en improduktiv finanssektor. Sedan 70-talet har kapitalisterna allt mer frigjort sig från nationalstaterna. Produktionen flyttas dit kostnaderna är minst. Detta har underlättats av det neokoloniala världssystemet där avkoloniserade stater genom ekonomiskt och militärt våld påtvingats nyliberala strukturreformer.

Denna så kallade globalisering har använts som ett argument för att slå sönder välfärdsstaterna och omstrukturera arbetsförhållanden i centrum. Offentliga verksamheter har privatiserats och statsbudgetar har plundrats av riskkapitalister. Rationaliseringar, postfordistiska produktionsmodeller och just in time-produktion har minskat behovet av arbetskraft inom många sektorer. En permanent hög arbetslöshet har skapats och anställningsskyddet har urholkats. Allt fler arbetare finner sig i en prekär situation.

I det senkapitalistiska samhälle som utvecklats efter 1970-talskrisen kan få arbetare vara helt säkra på att få behålla jobbet nästa år. Även i tider med full eller nästan full sysselsättning kan en företagsledning när som helst riva upp sina löften och flytta produktionen till en annan del av världen, eller hota att göra det om inte personalen går med på vissa eftergifter: exempelvis osäkra anställningar. Få förortsbor med sviktande hälsa kan räkna med att vårdcentralen finns kvar om fem år. Även i tider med goda statsfinanser sker nedskärningar, sjukhus privatiseras och mottagningar stängs. Löntagare kan inte lita till fullo på de offentliga trygghetssystemen, på att nivåerna i a-kassan eller sjukförsäkringen är tillräckligt höga den dag hjälpen behövs; de gungar från ett år till ett annat. (…) Arbetarklassen i centrum genomfars av en djup oro alltsedan 1970-talet.²

Dagens och gårdagens fascister

Ett klassamhälle som slits isär av stora klyftor måste finna sammanhållande ideologier för att inte öppet klasskrig ska utbryta. Den gruppdynamiska sanningen att människor ofta enas genom en gemensam fiende är giltig också för hela samhällen. Malm har i  ”Islamofobins politiska ekonomi” visat hur senkapitalismens ideologi gjort muslimen till en syndabock, en figur som alla samhällets problem kan projiceras på.

Islamofobin är en perfekt överideologi för den förruttnade senkapitalismen. Den motiverar imperialistiska angreppskrig i länder med stora oljetillgångar, den legitimerar förekomsten av ett invandrat låglöneproletariat med muslimsk majoritet och den flyttar fokus från verkliga sociala konflikter till uppdiktade motsättningar. Samtidigt sker en återkopplingseffekt, när samhällen anser att det är rimligt och förnuftigt att bomba sönder muslimska länder eller tilldela muslimer de sämsta arbetsuppgifterna så underbyggs islamofobin.

Precis som den nazistiska antisemitismen så kombineras dagens islamofobi med ett hat mot arbetarrörelsen och marxismen. Nazismens judebolsjevism motsvaras av nyfascismens teori om en islamistisk-kulturmarxistisk allians. Fascismens sociala roll är den samma, att i tider av hårdnande klasskamp agera som härskarklassens våldsamma försvarare.

Till skillnad från sina föregångare företräder inte dagens fascister någon korporativistisk ekonomisk teori. Deras nyliberala hat mot offentlig välfärd, skatter och statliga regleringar är snarast en tillspetsning av allmänborgerliga åsikter. Övergången från monopolkapitalism till globaliserad finanskapitalism har skapat andra behov hos härskarklassen vilket avspeglas i nyfascismens ekonomiska teori.

En annan skillnad är att nyfascisterna ännu inte byggt några egna partier eller massrörelser. De är verksamma inom Europas högerpopulistiska partier men försöker också förankra sina idéer i den etablerade högern. Ett frö till en militant nyfascistisk gaturörelse finns emellertid i English Defence Leauge, som Anders Behring Breivik stod i kontakt med.

Vänstervakuum

Fascismens historiska uppgift är att med våld krossa arbetarrörelsen. Trots detta så kan man inte se nyfascismen som en reaktion på vänsterns styrka. Som Guldfiske skriver:

Extremhögerns framväxt bör nog betraktas inte som en respons på en stark vänster eller stark arbetarrörelse, utan på grund av dess kris och misslyckanden, dess oförmåga att ge svar på krisen. Istället mobiliserar dagens extremhöger utifrån de problem som uppkommer ur välfärdsstatens nedmonterande, marknadens avreglerande – som stärks av den internationella finanskrisen.

Under samma period som kapitalismen genomgått stora förändringar så har vänsterns två stora 1900-talsprojekt, realsocialismen av sovjetisk modell och den socialdemokratiska välfärdsstaten, rasat samman. Vänstern har inte förmått formulera någon ny framtidsvision eller något svar på kapitalismens omstruktureringar. Istället har man förfallit till nostalgi eller resignation. Många har dragits ner i parlamentarismens moras varifrån man administrerat välfärdens utplundring, andra har reträtterat till akademins elfenbenstorn där de i lugn och ro kunnat ägna sig åt intersektionell postkolonial litteraturkritik.

I sin analys av Fremskrittspartiets väljare³ har Magnus Marsdal använts sig av Bourdieus uppdelning mellan kulturellt och ekonomiskt kapital. Arbetarklassen kontrollerar inte ekonomiskt kapital men har en varierande tillgång till kulturellt kapital eller utbildningskapital. Inom borgarklassen finns också grupper med olika tillgång till kulturellt kapital.

Enligt Marsdal tenderar väljare med hög grad av kulturellt kapital att vara radikala i så kallade värderingsfrågor, frågor som rör kön, sexualitet, familj, religion, tradition, nation och så vidare, medan de med lägre tillgång till kulturellt kapital är mer konservativa på dessa områden. Väljare utan ekonomiskt kapital är i sin tur naturligtvis mer vänsterinriktade i ekonomiska frågor än de som äger produktionsmedel.

Arbetarrörelsen tenderar att vara, eller bör i alla fall vara, både värderingsmässigt och ekonomiskt radikal, samtidigt som stora delar av den klass man organiserar besitter en låg grad av kulturellt kapital. Det har dock inte varit något problem så länge den ekonomiska radikalismen överskuggat värderingsfrågorna eftersom kampen mellan grupper med mycket och lite kulturellt kapital inte är antagonistisk till sin karaktär, det vill säga det finns egentligen ingen olöslig konflikt mellan de som gillar Satie och de som gillar Vikingarna.

Men under de senaste decennierna har vänstern och arbetarrörelsen allt mer dragit sig undan från den radikala ekonomiska politiken och klasskampen för att i stället fokuserat på frågor om identitet och värderingar. Detta innebär enligt Marsdals modell att man flyttat fokus från kampen mellan arbetare och kapitalist till motsättningen mellan byskolläraren och grosshandlaren.

Så länge den europeiska vänstern ägnat sig åt HBT-personer i Peru eller försvaret av budgettaket hellre än europeiska arbetares vardagliga problem kommer istället arbetarklassens ”djupa oro” att kanaliseras av högerpopulister och nyfascister. Dessa lever på att skapa konstgjorda motsättningar mellan arbetare av olika ursprung, med olika religioner eller med olika tillgång till kulturellt kapital.

Det är vänsterns uppgift att åter sätta fokus på den samhälleliga huvudmotsättningen mellan arbete och kapital och att peka ut vilka som verkligen ligger bakom de kännbara försämringar som drabbat Europas arbetare de senaste fyrtio åren.

Det duger inte med någon liberal tolerant antirasism som bedyrar att vi lever i den bästa av världar och uppmuntrar oss att pröva lite mer tabouleh. Den enda kraft som har något som helst hopp om att besegra nyfascimen är en socialistisk arbetarrörelse.