Idag blev jag partilös kommunist

spartacus

Vi går framåt i en sammansluten skara på en brant och mödosam väg stadigt hållande varandra i händerna. Vi är omgivna av fiender på alla håll, och vi är nästan alltid utsatta för deras eld. Vi har slutit oss samman enligt ett fritt fattat beslut just för att bekämpa fienderna och inte hamna i det närliggande träsket, vars invånare från första stund har klandrat oss för att vi avskilt oss i en särskild grupp och valt kampens väg i stället för försoningens. Och nu börjar några av oss ropa: Låt oss gå till detta träsk! Och när man tillrättavisar dem, svarar de: Vad ni är efterblivna! Skäms ni inte att neka oss friheten att mana er in på en bättre väg! — Jodå, mina herrar, ni har frihet inte bara att mana oss utan också att gå vart ni har lust, till och med ut i träsket. Vi tycker rent av att er rätta plats är just i träsket, och vi är redo att efter förmåga hjälpa er att flytta över dit. Men släpp då våra händer, klamra er inte fast vid oss och smutsa inte det stora ordet frihet, ty vi är ju också ”fria” att gå vart vi vill, vi har frihet att kämpa inte bara mot träsket utan också mot dem som viker av till träsket!

- V.I. Lenin, ”Vad bör göras”

 

N****s talk about change and working within the system to achieve that. The problem with always being a conformist is that when you try to change the system from within, it’s not you who changes the system; it’s the system that will eventually change you. There is usually nothing wrong with compromise in a situation, but compromising yourself in a situation is another story completely, and I have seen this happen long enough in the few years that I’ve been alive to know that it’s a serious problem.

- Immortal Technique 

Idag lämnade jag partiet som jag fått min politiska uppfostran i. Även om det tillslut var sättet som min kamrat Markus Allard behandlades på, Henning Süssner Rubin har sammanfattat det bra här, så är det resultatet av en lång politisk process både hos mig själv och inom Vänsterpartiet.

Det finns en klyscha om att människor går åt höger ju äldre de blir. Min utveckling har varit mer ojämn. Från att ha varit ung, arg och radikal blev jag under mitten av 2000-talet en ganska genomsnittlig vänsterpartist. De senaste två åren har jag dock genomgått en radikaliseringsprocess värdigt ett forskningsprojekt finansierat av Birgitta Ohlsson.

Jag har mer och mer insett den materiella omöjligheten i projektet att återupprätta 1900-talets välfärdsprojekt. Den ekonomiska och ekologiska krisens apokalyptiska proportioner har fått mig att inse behovet av att på allvar ta itu med frågan om vad det innebär att på 2000-talet bygga ett revolutionärt projekt i Sverige. Jag har själv gjort upp med en tendens att se revolutionen som något som händer i Latinamerika eller om 100 år.

Samtidigt har Vänsterpartiet utvecklats i en helt annan riktning. Det har varit många småsaker som byggt upp insikten om att jag inte längre kan vara kvar inom Vänsterpartiet. Sen några år har min partiförening gömt undan den vackra partifanan som inte får användas på första maj. Hammaren och skäran och Lenincitatet ”Kämpa – Lär” anses som för farligt och partiets historia stuvas undan i ett källarförråd.

Jag har förstått att mitt namn diskuterats vid styrelsemöten eftersom andra medlemmar ”oroat” sig för åsikter jag gett uttryck för i sociala medier. Ingen av dessa oroliga kamrater har vågat konfrontera mig direkt.

För något år sedan blev jag kontaktad av en partikamrat med förtroendeuppdrag som fått i uppdrag att diskutera mina åsikter och huruvida jag borde förbli medlem i ett parti som i praktiken, om än inte enligt kongressbeslut, är reformistiskt. Under de senaste året har jag upprepade gånger fått upplysa partikamrater om möjligheten att väcka ett uteslutningsärende mot mig.

Samtidigt har jag betraktat hur ledande partiföreträdare tävlat i grenarna ”fördömande” och ”avståndstagande”.

Tidigare har jag betraktat Vänsterpartiet som ett i huvudsak reformistiskt parti med utrymme för revolutionärer att agera inom. Nu är det tydligt att partiets ledning hittat ett politiskt projekt, ett socialdemokratiskt välfärdsprojekt vars krönande triumf kommer vara statsrådsposter i en rödgrön regering. Då finns det ingen plats för jobbiga revolutionärer som riskerar att twittra något som ens marginellt påverkar röstantalet eller skadar relationerna till SAP.

Jag är inte arg på mina partikamrater för detta. De har valt ett visst politiskt projekt. De har markerat att jag och de mina inte har någon plats inom det. Jag tycker fortfarande att Vänsterpartiet är det mest progressiva alternativet som har en chans på riksdagsplatser. Att jag inte väljer att hålla mig kvar till den oundvikliga striden om min uteslutning beror också på att jag vill göra sorti utan att skada partiet.

Det kommer inte bli någon omvälvande förändring för mig. I flera år har min roll inom partiet varit väldigt perifer, eftersom jag haft behov av att själv granska mina politiska ställningstaganden.

Flera kamrater har frågat vad jag kommer göra nu. Det jag tror skulle behövas är ett icke-sekteristiskt forum av något slag där människor från hela den radikala vänstern kan mötas, oavsett partier och organisationer, och diskutera frågan om vad det innebär att vara revolutionär idag.

Jag tror vi behöver befria oss från politisk dogmatism och redan från början göra upp med de historiska problem den svenska vänstern dragits med, inte minst dess patriarkala strukturer och vita dominans.

Etiketter och organisationer kommer i framtiden bli mindre betydelsefulla än en ödmjuk inställning och modet att pröva alla invanda idéer och ”korsa floden genom att känna efter stenarna”.

Till alla ärliga kämpande kamrater som blir kvar i Vänsterpartiet vill jag säga detta: Jag vill förbli er vän. Räkna med mig. Look to my coming, at first light, on the fifth day. At dawn, look to the East.

7 reaktion på “Idag blev jag partilös kommunist

  1. Det viktigaste och svåraste valet jag gjorde var när jag lämnade vänsterpartiet i Västerbotten för 2 år sedan. Ett svårt och tungt beslut. Att sedan det viktigaste för mig var synen på politik som olika former av mediestrategier och parlamentsmotioner och inte byggandet av ett kommunistiskt parti på gräsrotsnivå, arbetsplatser skolor och bostadsområden. Jag valde efter att ha stöpt och blött ganska länge att gå med i Kommunistiska Partiet och har aldrig ångrat mig sedan dess. Jag hoppas att många av de som lämnar vänsterpartiet nu inte lägger ner sitt engagemang för ett socialistiskt och jämställt samhälle utan organiserar sig på nytt i olika organisationer och partier och från min synvinkel helst i Kommunistiska Partiet. Hälsningar en Kamrat.

  2. Håller helt med dig att det skulle finnas att ickesekterisktiskt forum för vänstern och det gör det ju …på sätt och vis…Facebook :-) Men jag antar att du menar ett mer seriöst och organiserat forum? Själv är jag partilös kommunist sen långt, långt tillbaka efter att ha lyckats med konststycket att bli utesluten ur KPML(r) två gånger. Insåg att jag inte passar som bunden till ett parti eller organisation efter andra utslutningen :-( och jag saknar det än.

    Jag är övertygad att vår stora chans att inte upprepa andra världskrigets hemskheter är att alla arbetarpartier och organisationer och alla vi obundna går samman och blir ett verkligt alternativ för arbetarklassen och andra som vill skapa ett samhälle med verklig frihet och verklig demokrati. Fortsätter sekterismen går det åt helvete….det är min uppfattning. Även om det finns åsikter som skiljer organisationerna på vänsterkanten lever vi objektivt sett under samma förtryck och har samma behov. Det måste vara möjligt att tillsammans bilda en kraftfull motvikt mot högern och äntligen kasta av oss kapitalismen. En verklig demokrati som kämpar för att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle där inte någon kan utnyttja och förtrycka andra …en demokrati i äkta frihet.

    Om vi fortsätter käbbla och söka fel hos varandra …jag bävar för vad som kommer hända…

    Tack för en mycket bra text!

  3. Även jag saknar ”ett icke-sekteristiskt forum av något slag där människor från hela den radikala vänstern kan mötas, oavsett partier och organisationer, och diskutera frågan om vad det innebär att vara revolutionär idag.”. Sedan jag lämnade V och UV för ca 2 år sedan har jag tänkt i liknande banor.

    Om du har lust att bolla idéer kring hur detta skulle kunna ta form, kontakta mig gärna.

  4. Jahopp själv hade man tänkt engagera sig igen efter ett par års bitterhet och passivitet, tänkte faktiskt ringa lite gamla partikamrater just idag och kolla läget lite. Det här får mig att tveka ännu mer. Det som en gång fick mig att bli så bitter att jag utan påmpa och ståt försvann ur det politiska livet hade en liknande dramaturgi dvs. handlade om vad jag och en del med mig såg som ett historiskt svek. Var hör man hemma som revolutionär kommunist av den gamla skolan utan dragning till varken Trotskij eller Stalin? Det som är/har varit fördelen med V är att det är ett parti som iaf är etablerat och har ett visst förtroende bland de breda befolkningslagren på ett sätt som t.ex. SKP eller KP inte har, man låter inte som en isolerad tomte som har en förening bestående av gammelfarfar + 10 av hans kompisar.

    Just den där grejen med att hela tiden vara bekämpad det tar kraft från en till slut blev jag så bitter att jag sket i det. Men att vara partilös innebär också att man blir en glappande käft utan att ha några egentliga lösningar typ ”om alla lyssnade på mig, då jävlar” eller ”förr i tiden, då fanns det en kraft”. Det gamla SKP med förtroende poster i Metall, Murarnas och Typograferna och som gick välskräddade kostymer istället för nån slags halv hippies som dricker ekologiskt te är säkert en fantasiprodukt av min egen hjärna och en väldigt idealiserad bild – men om vi skulle vilja ha något liknande, hur fan gör vi då?

  5. Pingback: Rapport: Arbetarmakt på Socialistiskt forum 2013 « Arbetarmakt

  6. Grattis. Den parlamentariska vänster i Europa har alltid svikit när det varit viktigt. De har röstat för krig, kolonialism och så vidare. Kanske är det inte möjligt att agera annorlunda när man är vald och verkar i vald folkförsamling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>