Husnegern och bomullsnegern

Det var två slags slavar, husnegern och bomullsnegern.

Husnegrerna bodde i huset med husbonden, dom hade ganska bra kläder, dom åt god mat därför att dom åt hans mat – det han lämnade kvar. Dom bodde på vinden eller i källaren, men dom levde ändå i närheten av husbonden; och dom älskade husbonden mer än han älskade sig själv. Dom kunde ha gett sitt liv för att rädda husbondens hus – snabbare än husbonden skulle ha gjort det själv. Om husbonden sa: ‘Vi har ett vackert hem’ så sa negern ‘jaa, vi har ett vackert hem.’ När husbonden sa ‘vi’ sa han ‘vi’. Sån var husnegern.

Om husbondens hus började brinna slet husnegern hårdare för att släcka branden än husbonden själv. Om husbonden blev sjuk sa husnegern: ‘Vad är det för fel, boss, är vi sjuk?’ Vi sjuk! Han identifierade sig mer med husbonden än husbonden identifierade sig med sig själv. Och om man gick till husnegern och sa: ‘Kom så sticker vi, kom så flyr vi, kom så gör vi oss fria’ skulle husnegern ha sett på en och sagt: ‘Är du galen, människa? Vad menar du, skulle jag lämna det här? Var finns det ett bättre hus än det här? Var kan jag få bättre kläder än dom här? Var kan jag äta godare mat än här?’ Sån var husnegern. På den tiden kallades han ‘husnigger’. Och det kallar vi dom också för i dag, för vi har fortfarande en del husniggrer som fjantar omkring här.

Den här moderne husnegern älskar sin husbonde. Han vill leva i närheten av honom. Han är villig att betala tre gånger så mycket som huset är värt bara för att få leva i närheten av sin husbonde och sen skryta med att ‘jag är den ende negern är ute’. ‘Jag är den ende i det här jobbet.’ ‘Jag är den ende här i skolan.’ Ni är ingenting annat än husnegrer. Och om någon kom till er just nu och sa: ‘Kom så lämnar vi det här’, så säger ni detsamma som husnegern sa på plantagen. ‘Vad menar du, skulle jag lämna det här? Lämna Amerika, den gode vite mannen? Var ska man få tag i bättre jobb än här?’ Just så här säger ni: ‘Jag har inte lämnat kvar nånting i Afrika’, just så säger ni. Jo, jag tackar jag – ni har lämnat kvar er själ i Afrika.

På samma plantage fanns också bomullsnegern. Bomullsnegrerna – dom var den stora massan. Det fanns alltid fler negrer på fälten än det fanns negrer i huset. Bomullsnegern hade ett helvete. Han fick äta rester. I huset åt dom opp allt det bästa på grisen. Bomullsnegern fick bara det som fanns kvar inuti den. Nu för tiden kallar dom det för ‘kråset’. På den tiden kallade dom det för vad det var – tarmarna. Det var just vad ni var – tarmätare. Och en del av er är fortfarande tarmätare.

Bomullsnegern fick stryk från morgon till kväll; han bodde i en koja, i ett skjul; han gick i gamla avlagda kläder. Han hatade sin husbonde. Jag säger att han hatade sin husbonde. Han var intelligent. Husnegern älskade sin husbonde, men bomullsnegern – kom ihåg att dom var i majoritet, och dom hatade sin husbonde. När huset började brinna försökte han inte släcka elden; bomullsnegern bad i stället att det skulle blåsa av bara fan. När husbonden blev sjuk bad bomullsnegern om att han skulle dö. Om någon kom till bomullsnegern och sa: ‘Kom så ger vi oss i väg, kom så sticker vi’, så sa han inte: ‘Vart då?’ Utan han sa: ‘Vilket ställe som helst är bättre än det här.’ Det finns bomullsnegrer i dagens Amerika. Jag är en bomullsneger. Massorna är bomullsnegrer. När dom ser den vite mannens hus brinna hör man inte dom små negrerna tala om att ‘vår regering sitter i knipa’. Dom säger: ‘Regeringen sitter i knipa’. Tänk er en neger som säger: ‘Vår regering!’ Jag har till och med hört en säga: ‘Våra astronauter!’ Dom låter honom inte ens komma i närheten av rymdcentralen – och så ‘våra astronauter!’ ‘Vår flotta’ – så talar en neger som mist förståndet, en neger som blivit skvatt galen.

Precis som slavägaren på den tiden använde sig av Tom, husnegern, för att hålla bomullsnegern i schack använder sig vår tids slavägare av negrer som inte är något annat än moderna Onkel Toms, tjugonde århundradets Onkel Toms, för att hålla er och mig i schack, för att hålla oss under kontroll, hålla oss passiva och fridsamma och spaka. Det är Tom som gör er spaka. Det är som när man går till tandläkaren och han ska dra ut en tand på en. Man kommer att göra motstånd mot honom när han börjar rycka i tanden. Därför sprutar han in nånting i ens käke som kallas för novokain, för att få en att tro att han inte tänker göra en nånting. Och så sitter man där och eftersom man fått allt det där novokainet i käken så lider man – i stillhet. Blodet rinner nerför käken på en och man vet inte vad det är som händer. Därför att någon har lärt en att lida – i stillhet.

Den vite mannen gör samma sak med er på gatan när han vill dunka er i skallen och utnyttja er utan att behöva riskera att ni ska slå tillbaka. För att hindra er från att slå tillbaka låter han såna där gamla religiösa Onkel Toms lära er och mig, precis som med novokain, att lida i stillhet. Sluta inte upp med att lida – men lid i stillhet. Som pastor Cleage påpekade säger dom åt er att ni borde låta ert blod flyta på gatorna. Det är en skam. Ni vet att han är en kristen predikant. Om han tycker det är en skam så förstår ni säkert vad jag tycker om det.

Det finns ingenting i vår skrift, Koranen, som lär oss att lida i stillhet. Vår religion lär oss att vara förnuftiga. Var fridsam, var artig, åtlyd lagen, respektera alla människor; men om någon bär hand på er så skicka honom till kyrkogården.

– Malcolm X

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *